När den förste fotografen kom till Kalmar

Flygblad har använts för reklamändamål väldigt länge, men det ligger i sakens natur att ytterst få av dem bevarats. Det här är från 1840-talet, men kan knappast härstamma från fotopionjären Lars Jesper Benzelstjernas besök i Kalmar 1842, eftersom han fotograferade Karlskrona, Ronneby och Lyckeby först efter sin Kalmarvisit. Möjligen hade han själv bladet med sig när han flyttade till Kalmar tio år senare för att arbeta inom kustbevakningen.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I början av juni 1842 användes för första gången någonsin en kamera i Kalmar. Några bilder finns så vitt man känner till inte bevarade, men man vet i alla fall att ett av de första motiven var domkyrkan. Kameran hanterades av Lars Jesper Benzelstjerna, en före detta soldat i franska främlingslegionen som sadlat om och blivit Sveriges förste kringresande fotograf. 

Benzelstjerna var född i Stockholm 1808 men växte upp i Karlshamn. Som sin far blev sonen också militär men gick tidigt till sjöss. På hemväg från Sydamerika 1830 råkade hans fartyg ut för en svår storm och drev redlöst i Biscayabukten i 15 dygn. Svårt medtagen räddades Benzelstjerna i land på den franska kusten.

Året därpå blev Benzelstjerna en av de första soldaterna i den nybildade franska främlingslegionen. Han skickades till Nordafrika och deltog under svåra förhållanden i flera fälttåg. Trots alla umbäranden klarade han sig bra, befordrades och lämnade legionen 1835. Innan han vände hem till Sverige för att tjänstgöra som underlöjtnant, kom Benzelstjerna i Paris i kontakt med diplomaten och politikern Gustaf Löwenhielm. Ett möte som skulle få en avgörande betydelse för honom.

1839 presenterades Louis Daguerres epokgörande metod att fånga bilder av verkligheten med en kamera och bevara dem på speciellt behandlade plåtar. Det väckte förstås stor sensation och Löwenhielm, som alltid var på alerten, köpte in den högteknologiska utrustningen för vidare befordran till Stockholm. Den sattes i händerna på Benzelstjerna, som sedan hemkomsten bland annat arbetat åt militären med litografiskt tryck.

Kamera av Daguerres egen tillverkning. Ett av problemen med daguerreotypin var de till en början mycket långa exponeringstiderna som gjorde det omöjligt att fotografera människor. Bilderna var också extremt känsliga för yttre påverkan och måste bevaras lufttätt under glas, beröring kunde helt förstöra dem. Själva framkallningen när plåten utsattes för heta kvicksilverångor var inte heller någon hälsokur. Exponeringstiderna lyckades man snabbt förkorta genom olika tekniska förbättringar. Den avgörande svagheten var dock att bilderna inte gick att mångfaldiga. Det var det som slutgiltigt beseglade ödet för Daguerres teknik.
Foto: Liudmila & Nelson/Wikimedia Commons

Snart visades Benzelstjernas första daguerreotypier från Stockholm på Kungliga museet i slottet. Uppmärksamheten blev så stor att underlöjtnanten beslutade sig för att bli landets förste yrkesfotograf. Med några av hans bilder som förlaga gjordes teckningar som trycktes litografiskt och såldes i ett häfte med titeln Daguerreotyp-Panorama öfver Stockholm och dess omgifvning. Benzelstjerna demonstrerade mot entréavgift hur fotografering gick till, visade upp sina bilder och sålde nog också en del av dem. 

På omslaget till Björn Axel Johanssons bok ”De första fotograferna” (2005) återges en illa åtgången daguerreotypi ur Stockholms Stadsmuseums samlingar. Den visar Gustaf Adolfs torg och troligen är den tagen av Lars Benzelstjerna 1840. Boken är mycket mer än bara en kartläggning av Benzelstjernas verksamhet.

Våren 1841 bestämde han sig för att ge sig ut på turné i landsorten. Dels för att tjäna pengar på att visa upp daguerreotypikonsten, dels för att fotografera nya vyer till ett utvidgat planschverk med litograferade versioner av hans bilder. 

Till Kalmar anlände Benzelstjerna sommaren 1842. Ankomsten väckte stor uppmärksamhet i ortspressen. Den 1 juni annonserade han i Kalmar Läns och Ölands Tidning och bladets redaktör skrev:
”Wi hafwa sett åtskilliga av Herr B:s Vuer, och är dessa de mest fulländade man kan tänka sig sig. Wi förmoda att Stadens och Ortens Innewånare taga tillfället i akt, för att göra bekantskap med denna högst intressanta uppfinning”.

Och visst gjorde Ortens Innewånare det. En av demonstrationerna av den fotografiska tekniken hölls på Stortorget där domkyrkan fotograferades och ”fastän det skedde under mulen himmel och stundtals återkommande regnbyar, blef likväl teckningen af Kalmar Domkyrkotorn så tydlig, att vi på urtaflan tyckte oss kunna se en skymt av sjelfva visaren”. 

Benzelstjerna hade bara tänkt stanna kvar veckan ut, men affärerna i Kalmar gick så bra att han blev kvar ända till den 24 juni. Han gjorde utflykter till Borgholm och Mönsterås samt en sällskapsresa till Hossmo, med vissa förhinder. Ångbåten man färdades med gick nämligen på grund.

Något fotografi som visar Lars Benzelstjerna själv är inte känt. Och det här porträttet av den lilla flickan Maria Sophia Draminsky, som togs i Landskrona den 27 oktober 1844, är den enda bild man alldeles säkert vet att det är han som fotograferat.
Bilden hämtad ur Björn Axel Johanssons bok ”De första fotograferna” (2005) 

Benzelstjerna reste sedan vidare genom sin barndoms Blekinge och hamnade till slut i Kristianstad, där han bildade familj. Han försökte sig på porträttfotografering men hängde inte med i den snabba tekniska utvecklingen. Konkurrensen från fotografer med modernare utrustning och nya metoder blev honom övermäktig. Hans bana som yrkesfotograf hade nått sitt slut. 1852 flyttade Benzelstjerna till Kalmar. Här stannade han i fem år som sergeant vid kustbevakningen, innan han vände åter till Kristianstad. 

Lars Benzelstjerna avled 1880. I tidningarnas dödsrunor stod inte en rad om hans karriär som den förste svensk som försörjt sig på att fotografera.

Förutom ”De första fotograferna” har Björn Axel Johansson också givit ut ”Stora boken om familjebilder” (Historiska Media 2010), där han berättar vardagsfotografins historia. Boken gör det lättare för såväl privatpersoner som forskare att identifiera gamla bilder. 

Vattenskidåkaren som drog ifrån följebåten

Innan Lars Benzelstjerna gav sig ut på sin fotosafari i den svenska landsorten, gjorde han succé på vattenskidor i Stockholm.

Det var det självutnämnda ”muntrationsrådet” Höökenberg – i dag skulle han väl kallats festfixare – som låg bakom evenemanget. 
Vattenskidorna var egentligen ett slags pontoner och man manövrerade sig framåt med en stor paddel.

Den 12 juni 1841 demonstrerade simläraren Gjörke och löjtnant Benzelstjerna, båda klädda helt i vitt för att synas så bra som möjligt, hur vattenskidorna användes.

Simläraren F A Gjörke med pontonvattenskidor av 1841 års modell. Litografi efter teckning av Fritz von Dardel.
Bilden hämtad ur ”Den svenska fotografins historia 1840–1940” av Rolf Söderberg och Pär Rittsel (1983)

Först kom Gjörke farande under Norrbro och fortsatte förbi Skeppsholmen. Han vände tillbaka och avlöstes av Benzelstjerna som tog sig motströms till Norrbro med sådan fart att följebåten inte hängde med.

Publiken jublade och när Benzelstjerna någon månad senare befann sig i Norrköping gjorde han om konststycket. Den här gången fick han dock tillverka vattenskidorna själv. De tunna brädorna omslöt fem tätade oxblåsor i vardera skidan. Succén blev lika stor i Norrköping som den varit i huvudstaden. Senare samma sommar upprepade Benzelstjerna bravaden i Jönköping.

Nöjespappan Knut Erik Venne Höökenberg (1808–1869) lyckades bra med att få stockholmarna att gå på vattnet. Stockholms snickare startade masstillverkning av skidor av Höökenbergs patent – idén lär han ha fått från Frankrike. En åskådare konstaterade att ”i snabbhet torde skidlöparen kunna mäta sig med en af flere personer rodd snipa, om han icke öfverträffar den”. Teckningen visar hur Höökenbergs uppvisningar efterhand byggdes ut till rena vattenshowerna.
Teckning av Fritz von Dardel ur Myggans nöjeslexikon, del 9 (1991)

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 20 oktober 2011