När socker i botten var toppen

Betlass i skytteltrafik till sockerbruket i Mörbylånga en decemberdag 1979. Bruket startades 1908 för att bönderna skulle slippa transportera betorna till bruket i Karlshamn.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Förutom hål i tänderna vållar socker bland annat fetma, diabetes, adhd, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar. Samtidigt som sockret väcker oemotståndligt begär – ”sötsug” – smyger det sig lömskt på oss, dolt i till exempel korv, kaviar, och smörgåsskinka. Vi måste se upp för ”sockerfällor” och ”dolda sockerbomber”. Annat var det på 30-talet. Då fanns det ingenting som var nyttigare och mer energigivande än socker, varken för individen eller samhället.

Nej, något bättre att utfodra barn med än socker fanns inte på 30-talet... Detalj ur annons i ”Konsumentbladet” 1934

Socker var länge en exotisk importvara, förknippad med lyx och exklusivitet. I början av 1800-talet låg den svenska konsumtionen på ett halvt kilo per person och år. I de breda folklagren konsumerades nästan inget socker alls. 

Fast Karl Johan Ekeblad kom förstås med goda råd i boken Hjelp i nöden (1847). Allmogen ,”äfwen i armodets kojor”, uppmanades där att under missväxtår, vid högtider som barndop och begravningar, göra sin nödmat, tillredd av skogens lavar, festligare genom att tillsätta lite socker och något rött färgämne...

Sockerkonsumtionen steg under 1800-talet, men ytterst långsamt och med ojämn spridning, såväl socialt som geografiskt. Sockerbruk startades i flera hamnstäder, dit rörsocker importerades, men utanför Göteborg och Stockholm var det svårt att få dem lönsamma. Ett av få undantag var bruket i Kalmar, vilket anlagts 1814 och på 1820-talet rapporterades gå bra och tillverka ”väl krediterad vara”. 

”Tyghuset” på Södra Långgatan i Kalmar byggdes på 1980-talet om till bostadshus. Husets stomme är från 1600-talet och här har bland annat funnits både kakelugnsfabrik och textilfabrik. Från 1814 fram till 1870-talet var det Kalmar Sockerbruk som höll till här.
Foto: Klas Palmqvist

Så småningom började den inhemska sockerodlingen ta fart på allvar. Under 1800-talets lopp hade forskare i Europa med stor möda hittat metoder för att utvinna socker ur betor. Betsockret slog igenom i Sverige på 1880-talet, vid sekelskiftet 1900 var landet självförsörjande och 1907 slogs samtliga råsockerbruk och raffinaderier samman till SSA – Svenska Sockerfabriksbolaget. Företaget blev det största i hela Sverige och fortsatte växa. Redan året därpå startades sockerbruket i Mörbylånga, något som förstås ledde till ökad odling på båda sidor Kalmarsund; tidigare hade man fått frakta betorna till bruket i Karlshamn.

Tillsammans med cementtillverkningen i Degerhamn, som las ner 2019, var sockerbruket den viktigaste industrin på södra Öland och en helt avgörande förutsättning för utvecklingen av samhället Mörbylånga. Bilden togs 1980.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Efter första världskriget fortsatte produktionen att öka runt om i världen. Men konsumtionen hängde inte med, särskilt inte i Sverige, som länge var ett av de europeiska länder som förbrukade minst socker. Följden blev stora prisras. Efter börskraschen på Wall Street 1929 riskerade massor av svenska sockerbönder och tiotusentals fattiga säsongsarbetare på betfälten att stå utan försörjning, detta i ett läge när arbetslösheten steg våldsamt på alla håll i samhället.

Av främst sociala skäl kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centern) överens om att lantarbetarna garanterades en minimilön av odlarna, som i sin tur garanterades ett visst pris för betorna av Sockerbolaget, vilket i gengäld fick importmonopol. 

Nu gällde det att få upp konsumtionen. Särskilt som de nyaste rönen visade att sockret minsann var nyttigt eftersom det gav mer energi än andra livsmedel till ett oslagbart billigt pris. Näringsvärde räknades vid denna tid enbart i nettokalorier. Följden blev en massiv reklam och propaganda för socker. Det exklusiva njutningsmedlet skulle bli vardagsmat. Sockret ansågs ha en avgörande roll för såväl individ som kollektiv, för sysselsättningen, industrin och folkhälsan. 

”Socker i botten”. Thora Holm-Lundberg (1881–1970) var en av sin tids stora matlagningskändisar. När Svenska Sockerfabriks AB 1930 propagerade för ökad användning av socker gav hon recept på allt från kyssar till fransk kalvstek, allt givetvis rejält smaksatt med socker.  

Kampanjerna lyckades över förväntan. I slutet av 30-talet förbrukade svenskarna närmare 50 kilo per person och år, tredje mest i världen. Att sockret skulle vara farligt för tänderna tillbakavisades av Sockerbolaget med hänvisning till 22 tyska professorer som inte hittat några som helst samband mellan socker och tandröta. 

Så här såg omslaget ut till Sockerbolagets propagandabroschyr från 1934. Hypermodern, funktionalistisk typografi gjorde sitt till för att få budskapet att framstå som både lockande, lättillängligt och i takt med tiden.
Bild ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

I propagandafilmen ”Sockerskrinet”, en roadmovie från 1938 i långfilmsformat, fick biopubliken följa nygifta paret Karin och Eric, gestaltade av Birgit Tengroth och Carl Magnus Thulstrup på deras bröllopsresa genom sockerlandet Sverige. Filmen gjorde stor lycka både hos publik och kritiker.
Bilden hämtad ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

Människokroppen som maskin var en populär – och inte helt oproblematisk – liknelse på 30-talet. Socker legitimerades av vetenskapen som den renaste form av energi man bara kunde föreställa sig att tillföra kroppen.
  Bild ur ”Sockret vårt billigaste födoämne” från 1934, hämtad ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

Sockerbolagets handbok ”Hemkonservering” blev en stor succé i både hem och skolkök från 1935 och 20 år framåt. Givetvis betonades sockrets betydelse för närande, billig och omväxlande kost. På bilden 14:e upplagan från 1944.
Bild ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

Men i slutet av 30-talet stod det klart att människan inte levde enbart på kalorier, vitaminer och mineraler måste också till. Insikten att överkonsumtion kan leda till storskaliga folkhälsoproblem har sitt ursprung just i sockerexplosionen på 30-talet. Vad vi i dag kallar välfärdssjukdomar började på allvar uppmärksammas efter andra världskriget. Och det gällde först just folks dåliga tänder. Men det är en annan historia.

I maj 1991 demonstrerade bönder från sydöstra Sverige utanför riksdagshuset för att sockerbruket i Mörbylånga skulle räddas. Det hjälpte inte. Året därpå var nedläggningen ett faktum.
Foto: Jonas Ekströmer/Bild ur Östra Smålands arkiv

Några år efter nedläggningen revs det mesta av Mörbylånga sockerbruks anläggningar. Som mest fanns det ett hundratal sockerbruk i Sverige, men i dag finns bara bruket i Örtofta i Eslövs kommun kvar. Det ägs av tyska Nordzucker AG, Europas näst största sockertillverkare, med säte i Braunschweig.
Foto: Östra Småland

Se även:
• Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga
• Godsvagnsfiske i Kalmar hamn

STORT TACK
till Marie-Louise Roos, som ställt receptsamlingen Socker i botten – Ett tjog recept av Thora Holm (Svenska Sockerfabriks AB Malmö, Stockholm 1930) till redaktörens förfogande

KÄLLOR
Ulrika Torell: Socker och söta saker – En kulturhistorisk studie av sockerkonsumtionen i Sverige (Nordiska Museets förlag, Mölndal 2015) 
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 14 januari 2017