När socker i botten var toppen

Betlass i skytteltrafik till sockerbruket i Mörbylånga en decemberdag 1979. Bruket startades 1908 för att bönderna skulle slippa transportera betorna till bruket i Karlshamn.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Förutom hål i tänderna vållar socker bland annat fetma, diabetes, adhd, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar. Samtidigt som sockret väcker oemotståndligt begär – ”sötsug” – smyger det sig lömskt på oss, dolt i till exempel korv, kaviar, och smörgåsskinka. Vi måste se upp för ”sockerfällor” och ”dolda sockerbomber”. Annat var det på 1930-talet. Då fanns det ingenting som var nyttigare och mer energigivande än socker, varken för individen eller samhället.

Nej, något bättre att utfodra barn med än socker fanns inte på 30-talet... Detalj ur annons i ”Konsumentbladet” 1934

Socker var länge en exotisk importvara, förknippad med lyx och exklusivitet. I början av 1800-talet låg den svenska konsumtionen på ett halvt kilo per person och år. I de breda folklagren konsumerades nästan inget socker alls. 

Fast Karl Johan Ekeblad kom förstås med goda råd i boken Hjelp i nöden (1847). Allmogen ,”äfwen i armodets kojor”, uppmanades där att under missväxtår, vid högtider som barndop och begravningar, göra sin nödmat, tillredd av skogens lavar, festligare genom att tillsätta lite socker och något rött färgämne...

Sockerkonsumtionen steg under 1800-talet, men ytterst långsamt och med ojämn spridning, såväl socialt som geografiskt. Sockerbruk startades i flera hamnstäder, dit rörsocker importerades, men utanför Göteborg och Stockholm var det svårt att få dem lönsamma. Ett av få undantag var bruket i Kalmar, vilket anlagts 1814 och på 1820-talet rapporterades gå bra och tillverka ”väl krediterad vara”. 

”Tyghuset” på Södra Långgatan i Kalmar byggdes på 1980-talet om till bostadshus. Husets stomme är från 1600-talet och här har bland annat funnits både kakelugnsfabrik och textilfabrik. Från 1814 fram till 1870-talet var det Kalmar Sockerbruk som höll till här.
Foto: Klas Palmqvist

Så småningom började den inhemska sockerodlingen ta fart på allvar. Under 1800-talets lopp hade forskare i Europa med stor möda hittat metoder för att utvinna socker ur betor. Betsockret slog igenom i Sverige på 1880-talet, vid sekelskiftet 1900 var landet självförsörjande och 1907 slogs samtliga råsockerbruk och raffinaderier samman till SSA – Svenska Sockerfabriksbolaget. Företaget blev det största i hela Sverige och fortsatte växa. Redan året därpå startades sockerbruket i Mörbylånga, något som förstås ledde till ökad odling på båda sidor Kalmarsund; tidigare hade man fått frakta betorna till bruket i Karlshamn.

Tillsammans med cementtillverkningen i Degerhamn, som las ner 2019, var sockerbruket den viktigaste industrin på södra Öland och en helt avgörande förutsättning för utvecklingen av samhället Mörbylånga. Bilden togs 1980.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Efter första världskriget fortsatte produktionen att öka runt om i världen. Men konsumtionen hängde inte med, särskilt inte i Sverige, som länge var ett av de europeiska länder som förbrukade minst socker. Följden blev stora prisras. Efter börskraschen på Wall Street 1929 riskerade massor av svenska sockerbönder och tiotusentals fattiga säsongsarbetare på betfälten att stå utan försörjning, detta i ett läge när arbetslösheten steg våldsamt på alla håll i samhället.

Av främst sociala skäl kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centern) överens om att lantarbetarna garanterades en minimilön av odlarna, som i sin tur garanterades ett visst pris för betorna av Sockerbolaget, vilket i gengäld fick importmonopol. 

Nu gällde det att få upp konsumtionen. Särskilt som de nyaste rönen visade att sockret minsann var nyttigt eftersom det gav mer energi än andra livsmedel till ett oslagbart billigt pris. Näringsvärde räknades vid denna tid enbart i nettokalorier. Följden blev en massiv reklam och propaganda för socker. Det exklusiva njutningsmedlet skulle bli vardagsmat. Sockret ansågs ha en avgörande roll för såväl individ som kollektiv, för sysselsättningen, industrin och folkhälsan. 

”Socker i botten”. Thora Holm-Lundberg (1881–1970) var en av sin tids stora matlagningskändisar. När Svenska Sockerfabriks AB 1930 propagerade för ökad användning av socker gav hon recept på allt från kyssar till fransk kalvstek, allt givetvis rejält smaksatt med socker.  

Kampanjerna lyckades över förväntan. I slutet av 1930-talet förbrukade svenskarna närmare 50 kilo per person och år, tredje mest i världen. Att sockret skulle vara farligt för tänderna tillbakavisades av Sockerbolaget med hänvisning till 22 tyska professorer som inte hittat några som helst samband mellan socker och tandröta. 

Så här såg omslaget ut till Sockerbolagets propagandabroschyr från 1934. Hypermodern, funktionalistisk typografi gjorde sitt till för att få budskapet att framstå som både lockande, lättillängligt och i takt med tiden.
Bild ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

I propagandafilmen ”Sockerskrinet”, en roadmovie från 1938 i långfilmsformat, fick biopubliken följa nygifta paret Karin och Eric, gestaltade av Birgit Tengroth och Carl Magnus Thulstrup på deras bröllopsresa genom sockerlandet Sverige. Filmen gjorde stor lycka både hos publik och kritiker.
Bilden hämtad ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

Människokroppen som maskin var en populär – och inte helt oproblematisk – liknelse på 1930-talet. Socker legitimerades av vetenskapen som den renaste form av energi man bara kunde föreställa sig att tillföra kroppen.
  Bild ur ”Sockret vårt billigaste födoämne” från 1934, hämtad ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

Sockerbolagets handbok ”Hemkonservering” blev en stor succé i både hem och skolkök från 1935 och 20 år framåt. Givetvis betonades sockrets betydelse för närande, billig och omväxlande kost. På bilden 14:e upplagan från 1944.
Bild ur ”Socker och söta saker” av Ulrika Torell (2015)

Men i slutet av 30-talet stod det klart att människan inte levde enbart på kalorier, vitaminer och mineraler måste också till. Insikten att överkonsumtion kan leda till storskaliga folkhälsoproblem har sitt ursprung just i sockerexplosionen på 1930-talet. Vad vi i dag kallar välfärdssjukdomar började på allvar uppmärksammas efter andra världskriget. Och det gällde först just folks dåliga tänder. Men det är en annan historia.

I maj 1991 demonstrerade bönder från sydöstra Sverige utanför riksdagshuset för att sockerbruket i Mörbylånga skulle räddas. Det hjälpte inte. Året därpå var nedläggningen ett faktum.
Foto: Jonas Ekströmer/Bild ur Östra Smålands arkiv

Några år efter nedläggningen revs det mesta av Mörbylånga sockerbruks anläggningar. Som mest fanns det ett hundratal sockerbruk i Sverige, men 2017, när detta skrivs, finns bara bruket i Örtofta i Eslövs kommun kvar. Det ägs av tyska Nordzucker AG, Europas näst största sockertillverkare, med säte i Braunschweig.
Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 14 januari 2017

Se även:
• Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga
• Godsvagnsfiske i Kalmar hamn

STORT TACK
till Marie-Louise Roos, som ställt receptsamlingen Socker i botten – Ett tjog recept av Thora Holm (Svenska Sockerfabriks AB Malmö, Stockholm 1930) till redaktörens förfogande

KÄLLOR
Ulrika Torell: Socker och söta saker – En kulturhistorisk studie av sockerkonsumtionen i Sverige (Nordiska Museets förlag, Mölndal 2015) 
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga

Färjan Betula, med Sockerbolagets rödvita SSA-emblem på skorstenen, fotograferad i Mörbylånga hamn på 50-talet av Östra Smålands legendariske Ölandsredaktör Allan Bernving.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

S/S Perch Rock började sin tillvaro 1929 som brittisk färja. Men så måste hon ut i andra världskriget. Efter det fick hon vila upp sig innan det blev några fina år under namnet Betula i bland annat Kalmarsund. Sedan degraderades hon till pråm och slutet kom i Stockholm i mitten av 90-talet. 

S/S Perch Rock byggdes av Caledon Shipbuilding & Engineering Co i skotska Dundee och kom i sjön den 6 februari 1929. Månaden därpå sattes hon in som färja över floden Mersey i Liverpool; Ferry Cross The Mersey alltså, precis som det heter i Liverpoolbandet Gerry and The Pacemakers klassiska hit från 1964. Men då hade Perch Rock för länge sedan lämnat de engelska vattenvägarna. 

”Ferry Cross The Mersey” lanserades i en film med samma namn 1964. Här finns låten med på en fransk EP-utgåva från året därpå. Notera upphovsmannen Gerry Marsdens tidstypiskt höga gitarrföring.
Bilden hämtad från Rate your music

Under andra världskriget användes Liverpoolfärjan 1940 vid evakueringen av mer än 330.000 brittiska soldater från Dunkerque i franska Flandern, undan de nazityska styrkorna. 

Efter återkomsten till Liverpool försågs fartyget med en kran för att lossa amerikanska konvojbåtar. 

1944 var det dags för mer aktiv krigstjänst igen. Perch Rock var ett av över 5.000 fartyg som landsatte de allierade trupperna vid invasionen i Normandie. 

Den krigsärrade färjan var sedan upplagd i flera år innan hon köptes av SSA – Svenska Sockerfabriks AB, som sedan 1936 hade monopol på den svenska sockermarknaden. 

Som mest fanns det ett hundratal sockerbruk i Sverige (mer om det under rubriken När socker i botten var toppen). På 50-talet inleddes en första genomgripande rationalisering och ett av bruken som strök med direkt var det i Karlshamn 1953. Bönderna i östra Blekinge anmodades att i stället skicka sockerbetor till Mörbylånga, vars bruk för övrigt fanns kvar ända till 1992. 

Sockerbetorna från Kalmarområdet skeppades sedan länge till Öland med färjor från Kalmar. Men att ta Blekingebetorna ända till den östsmåländska residensstaden för vidare befordran till det öländska sockerbruket ansågs förmodligen för omständligt. Mer praktiskt vore att frakta dem sjövägen från Bergkvara till Mörbylånga. 

En båt behövdes alltså och på något vis lyckades Sockerbolaget få korn på den överblivna Merseyfärjan, vilken inköptes och byggdes om i Göteborg. Där försågs den med järnvägsspår för att kunna forsla betorna i godsvagnar över Kalmarsund. Samtidigt döptes fartyget om till Betula, som ju betyder björk på latin, men att namnet även syftade på andra växter än vitstammiga träd är ju uppenbart. 

Därmed blev Betula en av ytterst få tågfärjor som gått i trafik mellan två svenska hamnar. Dit hör förstås också färjorna Balder, Bure och Ane som trafikerade linjen Kalmar–Färjestaden på 40- och 50-talet. Det kanske har funnits fler men den enda inrikeslinje till sjöss för spårbundna kommunikationsmedel jag i övrigt känner till är spårvagnsfärjan mellan Ropsten och Lidingö 1909–1914. Annars har det förstås gått många tågfärjelinjer mellan Sverige och utlandet; till och från Danmark, Tyskland, Polen och Finland. 

Betkampanjen är som bekant begränsad till höstsäsongen och efter premiären 1953 chartrades Betula ut till Danmark, där hon sommaren 1954 blev den första privatägda färjan över Stora Bält på linjen Korsør–Nyborg. 

På hösten var Betula tillbaka i Kalmarsund och nästa sommar sattes hon i trafik över Öresund, mellan Helsingborg och Helsingør. Den här gången var det Linjebuss – senare känt i marina sammanhang under namnet LB-färjorna – som chartrade färjan. 

Bakgrunden var att det på 50-talet hade blivit allt populärare med svenska sällskapsresor med buss ut i Europa. Men efter andra världskriget var överfarten Helsingborg–Helsingør en flaskhals, eftersom den var helt i händerna på det danska järnvägsbolaget DSB – Danske Statsbaner – som konsekvent prioriterade järnvägstrafiken. 

Mannen bakom Linjebuss lyckade färjesatsning var direktör Carl Hall, före detta sjökapten. Danskarna, som av tradition ansåg sig ha ensamrätt på HH-linjen, kunde inte stoppa Betula, som var försedd med egna ramper för på- och avfart och inte beroende av någon fast kajplats med ramp. Problemet att man fick nöja sig med den tämligen avsides belägna Nordhavnen intill Kronborgs slott löste Carl Hall med att sätta in bussar in till Helsingørs centrum, en trafik som kom att pågå i 36 år. 

För Betula gjorde succé som Öresundsfärja. Förutom bussarna fanns det förstås också plats för bilar; några järnvägsvagnar fraktade Betula dock aldrig över Öresund. 

Betula byggdes om flera gånger – till slut tog serveringen inte mindre än 160 gäster som kunde gotta sig med smørrebrød och øl. Riktigt så dejligt gick det kanske inte till på höstarna när Betula trafikerade Kalmarsund, men passagerare var välkomna att följa med även på rutten Bergkvara–Mörbylånga. 

1957 blev sista året för färjan i Kalmarsund och SSA sålde Betula till Linjebuss 1959. Därpå följde tio framgångsrika år mellan Helsingborg och Helsingør innan hon blev reservfärja och döptes om till Betula I efter att ha ersatts av en ny färja med hennes gamla namn. 

Den 18 januari 1972 kunde man läsa i Östra Småland att den gamla sockerbetstransportören sålts till Skånska Cementgjuteriet – nuvarande Skanska – som skulle skära bort fartygets hela överbyggnad ända ned till bildäck och använda henne som arbetspråm. Så skedde också. Maskineriet behölls som ballast. 1990 såldes Betula till Marin & Maskin AB i Stockholm och fick än en gång ett nytt namn; Bastian. Ett par år senare såldes hon till Kummelnäs Varv AB i Stockholm och hon höggs upp, förmodligen 1995. 

Men alldeles försvunnen är Betula ändå inte. När hon gjordes om till pråm i början av 70-talet togs kommandobryggan om hand och blev till ett originellt klubbhus för Råå Båtklubb i södra Helsingborg. Och det står fortfarande kvar. 

Sedan 1972 fungerar Betulas kommandobrygga som klubbhus för Råå Båtklubb i Helsingborg.
Foto: Råå Båtklubb

Se även:
• Godsvagnsfiske i Kalmar hamn
• När socker i botten var toppen

KÄLLOR
Christer Jansson: Tågfärjor till och från Sverige (2016) 
Helsingborgs Sjöfartsförening
Sundsutsikt – med Helsingborgsögon sett

BILDER och FILMKLIPP
Betula, en bildhistoria
En tur med Betula på 1960-talet 

STORT TACK

till Ingmar Thuré, Råå Båtklubb, och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 10 mars 2018

Verner – den cyklande lokalredaktören

Ett i det närmaste obligatoriskt inslag i den sydöländska landskapsbilden under många decennier: Östra Smålands Mörbylångaredaktör Verner Danielsson på väg till nästa uppdrag, som alltid på cykel. Det var först de sista åren som det kunde hända att han tog taxi ibland när motvinden var hård, väglaget vanskligt och avståndet stort.
Foto: Östra Småland

Det susade till i faxen: ”Har fått ett mordfall på halsen. Kommer även med artikel om ny arrendator på Kalvhagens camping”. 
Ett typiskt meddelande till centralredaktionen i Kalmar från Östra Smålands Mörbylångaredaktör Verner Danielsson.

Av alla Östra Smålands lokalredaktörer genom åren har ingen haft högre legendstatus än Verner. Han började skriva i tidningen redan 1950, men det var först i samband med att tidningen moderniserades 1978 och flyttade ut till sitt nya hus på Amerikavägen som Verner blev fast anställd – något det inte lär ha varit helt enkelt att övertala honom att bli.

Verner skaffade aldrig körkort utan bevakade Mörbylånga kommun medelst cykel och buss. Han skydde inte att ge sig ut i dåligt väder. Taxichauffören Bengt Larsson berättade för Verners efterträdare Bertil Nilsson:

– Verner cyklade oftast men åkte mer med mig sina sista tio arbetsår. Men en vinter mötte jag honom i snöstorm på cykel i Skogsby och erbjöd skjuts.

– ”Inga problem, jag har medvind”, sa Verner och trampade vidare. Själv körde jag fast flera gånger i drivorna med bilen, mindes Bengt.

Var Verner någon gång försenad till ett fullmäktigemöte väntade politikerna självklart tills han var på plats innan man satte i gång. 

Han hade ingen familj men tog ledigt ett par dagar varje vår och höst för att åka över sundet till sin syster i Bergkvara.

Själv träffade jag honom en enda gång, hösten 1973 på Östra Smålands gamla redaktion på Unionsgatan. Jag var 15 år och pryade på Kalmarredaktionen. Verner hade något ärende in till Kalmar, men tog sig all tid i världen med mig och svarade vänligt på alla mina frågor om hur det var att arbeta som lokalredaktör.

Sedan jag på 80-talet börjat jobba på Östrans nattredaktion hanterade jag hans texter mest varje dag. Men något mer personligt möte blev det inte – Verner besökte nämligen aldrig tidningshuset på Amerikavägen. Han tyckte väl inte att det fanns någon anledning.

Verner Danielsson slog vakt om sin integritet och tog inte gärna emot besökare i sitt redaktionsrum. Någon gång i början av 90-talet – det kan ha varit i samband med pensioneringen – gjorde han dock detta undantag.
Foto: Thorsten Jansson/Östra Småland

När de andra lokalredaktörerna levererat sitt pensum till morgondagens tidning och gått hem vid fem-sextiden på eftermiddagen, hade från Mörbylånga bara influtit ett faxmeddelande där Verner ytterst kortfattat berättade vad han tänkte skriva om. Sällan var det förstås så dramatiskt att han ”fått ett mordfall på halsen”, utan oftast var det vanlig vardagsrapportering. Men när en tavla av Per Ekström stulits ur en Ölandskyrka blev det en närmast episk skildring med klart litterära kvaliteter, även om sakligheten, som alltid hos Verner, givetvis kom i första rummet. 

Framåt halv nio brukade texterna börja droppa in. Verner var pålitligheten själv och levererade vad han utlovat, även om det ibland kunde bli lite sent. 

När det någon gång hände att det behövdes lite mer material för att fylla sidan kunde man måttbeställa text av honom:

– Hej, det är Klas i Kalmar. Jag har ett hål på sådär tolv centimeter i notisspalten på sidan tio. Har du nåt som kan passa?

– Javisst. Det kommer om en liten stund.

Och det gjorde det. Precis lagom mycket för att passa perfekt i hålet.

Verner fick vara med om datoriseringen av dagspressen. Han var tekniskt och vetenskapligt intresserad och hade inga problem med att anpassa sig till den nya tekniken. Men ibland spelade den nya utrustningen honom ändå spratt. En dag meddelade Verner via datorn att ”Bokstaven mellan e och g går inte att skriva”. Så alla hans texter den kvällen saknade bokstaven f. Som tur var hade vi gott om f i Kalmar att komplettera med...

När Verner gick i pension fick han behålla datorn, som nu åter kunde producera samtliga alfabetets bokstäver. 

Han fortsatte att medverka i tidningen fram till några år före sin död i juni 2008. Verner Danielsson skulle ha fyllt 80 den 7 september det året.

Verner Danielsson fotograferade förstås sin chef Jan G Andersson när denne förstamajtalade på södra Öland. Som redaktionschef var det Janne G som såg till att Verner blev fast anställd: ”Bland det bästa jag har gjort”, menade Janne. ”Han var en fin yrkesman.”
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

79-årige Karl Törnlöf i Bredinge på Öland, fotograferad av Verner Danielsson den 21 februari 1979, sedan Karl fått kommunal hjälp att gräva sig fram genom snömassorna till utedasset, vedboden och vattenpumpen. Mer om Karl Törnlöf finns att läsa under rubriken Karl blev trött på att skotta snö.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Naturum håller på att byggas i Långe Jans skugga vid Ölands södra udde. Verner var där med kameran.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Som en tavla. Blåelden och vägen bort omger 16-åriga Maria Boström, när hon tagit emot 1996 års Margit Friberg-stipendium för sin uppsats om ett öländskt emigrantöde. Verner fotograferade henne vid det gamla skutläget Gåsesten.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Sommaren har kommit och det öländska alvaret blommar. Verner Danielssons eget landskap.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland 

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland av Bertil Nilsson den 11 oktober 2002, Ulf Carlsson den 13 juni 2008 och Lotta Zaar den 4 december 2013

LÄNKAR

• Dövblind Borgholmsredaktör som fick upplagan att stiga rejält

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 maj 2016