Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga

Färjan Betula, med Sockerbolagets rödvita SSA-emblem på skorstenen, fotograferad i Mörbylånga hamn på 50-talet av Östra Smålands legendariske Ölandsredaktör Allan Bernving.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

S/S Perch Rock började sin tillvaro 1929 som brittisk färja. Men så måste hon ut i andra världskriget. Efter det fick hon vila upp sig innan det blev några fina år under namnet Betula i bland annat Kalmarsund. Sedan degraderades hon till pråm och slutet kom i Stockholm i mitten av 90-talet. 

S/S Perch Rock byggdes av Caledon Shipbuilding & Engineering Co i skotska Dundee och kom i sjön den 6 februari 1929. Månaden därpå sattes hon in som färja över floden Mersey i Liverpool; Ferry Cross The Mersey alltså, precis som det heter i Liverpoolbandet Gerry and The Pacemakers klassiska hit från 1964. Men då hade Perch Rock för länge sedan lämnat de engelska vattenvägarna. 

”Ferry Cross The Mersey” lanserades i en film med samma namn 1964. Här finns låten med på en fransk EP-utgåva från året därpå. Notera upphovsmannen Gerry Marsdens tidstypiskt höga gitarrföring.
Bilden hämtad från Rate your music

Under andra världskriget användes Liverpoolfärjan 1940 vid evakueringen av mer än 330.000 brittiska soldater från Dunkerque i franska Flandern, undan de nazityska styrkorna. 

Efter återkomsten till Liverpool försågs fartyget med en kran för att lossa amerikanska konvojbåtar. 

1944 var det dags för mer aktiv krigstjänst igen. Perch Rock var ett av över 5.000 fartyg som landsatte de allierade trupperna vid invasionen i Normandie. 

Den krigsärrade färjan var sedan upplagd i flera år innan hon köptes av SSA – Svenska Sockerfabriks AB, som sedan 1936 hade monopol på den svenska sockermarknaden. 

Som mest fanns det ett hundratal sockerbruk i Sverige (mer om det under rubriken När socker i botten var toppen). På 50-talet inleddes en första genomgripande rationalisering och ett av bruken som strök med direkt var det i Karlshamn 1953. Bönderna i östra Blekinge anmodades att i stället skicka sockerbetor till Mörbylånga, vars bruk för övrigt fanns kvar ända till 1992. 

Sockerbetorna från Kalmarområdet skeppades sedan länge till Öland med färjor från Kalmar. Men att ta Blekingebetorna ända till den östsmåländska residensstaden för vidare befordran till det öländska sockerbruket ansågs förmodligen för omständligt. Mer praktiskt vore att frakta dem sjövägen från Bergkvara till Mörbylånga. 

En båt behövdes alltså och på något vis lyckades Sockerbolaget få korn på den överblivna Merseyfärjan, vilken inköptes och byggdes om i Göteborg. Där försågs den med järnvägsspår för att kunna forsla betorna i godsvagnar över Kalmarsund. Samtidigt döptes fartyget om till Betula, som ju betyder björk på latin, men att namnet även syftade på andra växter än vitstammiga träd är ju uppenbart. 

Därmed blev Betula en av ytterst få tågfärjor som gått i trafik mellan två svenska hamnar. Dit hör förstås också färjorna Balder, Bure och Ane som trafikerade linjen Kalmar–Färjestaden på 40- och 50-talet. Det kanske har funnits fler men den enda inrikeslinje till sjöss för spårbundna kommunikationsmedel jag i övrigt känner till är spårvagnsfärjan mellan Ropsten och Lidingö 1909–1914. Annars har det förstås gått många tågfärjelinjer mellan Sverige och utlandet; till och från Danmark, Tyskland, Polen och Finland. 

Betkampanjen är som bekant begränsad till höstsäsongen och efter premiären 1953 chartrades Betula ut till Danmark, där hon sommaren 1954 blev den första privatägda färjan över Stora Bält på linjen Korsør–Nyborg. 

På hösten var Betula tillbaka i Kalmarsund och nästa sommar sattes hon i trafik över Öresund, mellan Helsingborg och Helsingør. Den här gången var det Linjebuss – senare känt i marina sammanhang under namnet LB-färjorna – som chartrade färjan. 

Bakgrunden var att det på 50-talet hade blivit allt populärare med svenska sällskapsresor med buss ut i Europa. Men efter andra världskriget var överfarten Helsingborg–Helsingør en flaskhals, eftersom den var helt i händerna på det danska järnvägsbolaget DSB – Danske Statsbaner – som konsekvent prioriterade järnvägstrafiken. 

Mannen bakom Linjebuss lyckade färjesatsning var direktör Carl Hall, före detta sjökapten. Danskarna, som av tradition ansåg sig ha ensamrätt på HH-linjen, kunde inte stoppa Betula, som var försedd med egna ramper för på- och avfart och inte beroende av någon fast kajplats med ramp. Problemet att man fick nöja sig med den tämligen avsides belägna Nordhavnen intill Kronborgs slott löste Carl Hall med att sätta in bussar in till Helsingørs centrum, en trafik som kom att pågå i 36 år. 

För Betula gjorde succé som Öresundsfärja. Förutom bussarna fanns det förstås också plats för bilar; några järnvägsvagnar fraktade Betula dock aldrig över Öresund. 

Betula byggdes om flera gånger – till slut tog serveringen inte mindre än 160 gäster som kunde gotta sig med smørrebrød och øl. Riktigt så dejligt gick det kanske inte till på höstarna när Betula trafikerade Kalmarsund, men passagerare var välkomna att följa med även på rutten Bergkvara–Mörbylånga. 

1957 blev sista året för färjan i Kalmarsund och SSA sålde Betula till Linjebuss 1959. Därpå följde tio framgångsrika år mellan Helsingborg och Helsingør innan hon blev reservfärja och döptes om till Betula I efter att ha ersatts av en ny färja med hennes gamla namn. 

Den 18 januari 1972 kunde man läsa i Östra Småland att den gamla sockerbetstransportören sålts till Skånska Cementgjuteriet – nuvarande Skanska – som skulle skära bort fartygets hela överbyggnad ända ned till bildäck och använda henne som arbetspråm. Så skedde också. Maskineriet behölls som ballast. 1990 såldes Betula till Marin & Maskin AB i Stockholm och fick än en gång ett nytt namn; Bastian. Ett par år senare såldes hon till Kummelnäs Varv AB i Stockholm och hon höggs upp, förmodligen 1995. 

Men alldeles försvunnen är Betula ändå inte. När hon gjordes om till pråm i början av 70-talet togs kommandobryggan om hand och blev till ett originellt klubbhus för Råå Båtklubb i södra Helsingborg. Och det står fortfarande kvar. 

Sedan 1972 fungerar Betulas kommandobrygga som klubbhus för Råå Båtklubb i Helsingborg.
Foto: Råå Båtklubb

Se även:
• Godsvagnsfiske i Kalmar hamn
• När socker i botten var toppen

KÄLLOR
Christer Jansson: Tågfärjor till och från Sverige (2016) 
Helsingborgs Sjöfartsförening
Sundsutsikt – med Helsingborgsögon sett

BILDER och FILMKLIPP
Betula, en bildhistoria
En tur med Betula på 1960-talet 

STORT TACK

till Ingmar Thuré, Råå Båtklubb, och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 10 mars 2018

Lagbilden #12 – Danska flyktinglandslaget

Det danska flyktinglandslaget som turnerade i Sverige 1944. Blivande Kalmar FF-tränaren Arne Rasmussen står som fjärde man från höger i övre raden, bakom målvakten Eigil Nielsen.
Stort tack till Åke ”Mapsen” Olson för bilden

Domaren Alf Sterner, som i yngre dagar spelat i Kalmar AIK, blåste den 30 juli 1944 i gång Kalmar FF:s match mot det ovanligaste utländska lag som någonsin gästat Fredriksskans. 

Hemmalagets spelare hade tagit på sig sina gula reservtröjor eftersom motståndarna självfallet skulle spela i sina nationalfärger rött och vitt. Redan före avspark hurrade hemmalaget för gästerna och uppvaktade dem med blommor – även de röda och vita givetvis – och förärade dessutom samtliga var sitt KFF-märke. 

Motståndarlaget bestod av elva flyktingar som tagit sig till Sverige från det av Nazi-Tyskland ockuperade Danmark. Flera av dem hade vunnit danska mästerskap och några hade varit landslagsmän innan de tvingats lämna hemlandet. Högeryttern Alex Friedmann från Köpenhamnslaget B1903 hade till exempel gjort ett tiotal landskamper medan målvakten Eigil Nielsen från lokalkonkurrenten KB bara hunnit med tre stycken. Det skulle bli ytterligare 25 när kriget väl var slut. Nielsen avslutade för övrigt sin landslagskarriär med en 3–1-seger över Sverige 1951. 

Danskarna hade på sin sommarturné.gjort jämna matcher mot Halmia, Elfsborg och en Göteborgskombination. Närmast kom man dock från ett 4–1-nederlag mot just då suveräna Malmö FF och det var nog ett ganska slitet gäng som entusiastiskt välkomnades av en Kalmarpublik på drygt 2.000 personer. 

Domare Sterner visslade i pipan och efter en försiktig inledning började KFF så smått dominera spelet. Enda målet i första halvlek gjorde Allan ”Knallen” Nilsson som nickade in en fint slagen frispark från Artur Petersson. 

I andra halvlek trampade KFF igång på allvar och vänsteryttern Egon Lindahl från Torsås och centern ”Girre” Ericsson från Påryd gjorde var sitt hat trick. 7–1 blev det till slut, danskarnas tröstmål inskallat strax före slutsignalen av Herluf Colfach. 

Centerhalv i det danska ”flyktinglandslaget” spelade en stabil 24-åring från Köpenhamn. Han hette Arne Rasmussen och kom tillbaka till Kalmar igen bara en dryg vecka efter matchen. Han hade nämligen fått jobb som tränare i det småländska andradivisionslaget. 

Under Arne Rasmussens korta tid som tränare spelade Kalmar FF tolv seriematcher i Division II Södra. Man vann sju, kryssade i en och förlorade fyra. I tabellen övervintrade laget på tredje plats (svensk fotboll spelade höst/vår på den här tiden). På den här bilden bär han av någon anledning en Elfsborgsnål på kavajslaget.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Arne Rasmussen var mycket populär under sin tid som tränare i Kalmar FF. Åke ”Mapsen” Olson, på 50-talet högerback i KFF:s A-lag, har berättat för mig att dansken blev hans idol eftersom han gärna lärde ut sina fotbollskunskaper även till pojkarna som gärna drogs till Fredriksskans, men som de flesta vuxna mest tyckte var i vägen.

Rasmussen berättade i en intervju i Östra Småland att han tyckte att det var dåligt ställt med pojkfotbollen i Sverige, jämfört med Danmark. Han berättade hur klubbarna i hans hemland hade lag i olika åldersklasser, organiserad träning och seriespel; kort sagt samma system vi sedan dess vant oss vid även i Sverige. Den som införde den organiserade pojkfotbollen enligt dansk modell bara något år senare var den företagsamme styrelsesekreteraren Lennart Almén, före detta målvakt, som i många år var den som såg till att det hände positiva saker i och runt KFF. Han hade naturligtvis informerat sig grundligt hos Arne Rasmussen om hur det hela skulle organiseras. KFF:s pojkfotboll gjorde succé. Hundratals pojkar strömmade till och Kalmar AIK hamnade rejält på efterkälken.

Det gick skapligt även för Kalmar FF:s seniorlag under Rasmussens tid som tränare, men man hade inte en chans att hänga på överlägsna Jönköpings Södra, som till slut stod som seriesegrare med 18 segrar på lika många matcher. 

Division II Södra 1944/45

Våren 1945 tog kriget äntligen slut och Arne Rasmussen kunde fara hem till Köpenhamn för att spela i B1903 igen, den klubb som många, många år senare tillsammans med KB kom att bilda FC Köpenhamn. 

1948 tillbringade Rasmussen på Färöarna som tränare för de båda klubbarna B36 och HB samt för landslaget som den sommaren besegrade Shetlandsöarna med 4–1 i en inofficiell landskamp. 

För Kalmar FF:s del skulle det dröja 40 år innan man på nytt fick en dansk tränare – Allan Hebo Larsen. Men det är en annan historia... 

Engelsk sjöman blev tränare i Kalmar

En engelsman vid namn Shaw tränade Kalmar FF:s föregångare IF Gothia redan 1914. 

Han hade anlänt till Kalmar med ett fartyg som levererat ris till Ångkvarnen. Kalmarspelarna sökte sig gärna till hamnen för att hitta nya motståndare och besättningarna var ofta pigga på att spela lite fotboll. 

Shaw var det största dribblingsfenomen och den bäste huvudspelare Gothias bollsparkare sett och de blev så imponerande att Shaw anlitades som den allra förste fotbollsinstruktören i föreningens historia. Han mönstrade av sitt fartyg i England och återvände till Kalmar för att ta hand om Gothias träning på allvar. Men snart utbröt första världskriget och mr Shaw – vem han nu egentligen kan ha varit – tvingades återvända till hemlandet igen. 

Kalmar FF:s utländska tränare: 
Arne Rasmussen, Danmark (1944) 
Otto Cinadler, Österrike (1946–47) 
István Wampetits, Ungern (1951–55, 1956–58) 
Bert Turner, Wales (1956) 
József Kovács, Ungern (1969) 
Allan Hebo Larsen, Danmark (1984–86) 
Patrick Walker, Irland (1994–96) 
Simon Hunt, England (2000)

Henrik Jensen, Danmark (2023–24)
Toni Koskela, Finland (2025–)

Se även:
• Lagbilden #1 – Kalmar FF 1975
• Lagbilden #2 – Kalmar FF 1994
• Lagbilden #3 – Kalmar FF 1940
• Lagbilden #4 – Kalmar FF 2006
• Lagbilden #5 – Kalmar FF 1970
• Lagbilden #6 – Kalmar FF 1981
• Lagbilden #7 – Kalmar FF 1977
• Lagbilden #8 – Kalmar FF 1958
• Lagbilden #9 – Kalmar FF 1965
• Lagbilden #10 – Kalmar FF 1997
• Lagbilden #11 – Kalmar FF 1930
• Lagbilden #12 – Danska flyktinglandslaget


© Klas Palmqvist
Bearbetad och utökad version av text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 14 februari 2006 och i Östra Småland den 27 augusti 2008

När Hitlers hemliga vapen kraschade i Bäckebo

Furir Lars Brus från flygflottiljen F12 i Kalmar, till vänster, var tillsammans med vapenmästare Fride Lindgren snabbt på plats vid gården Gräsdal i Bäckebo socken. De kunde genast konstatera att det inte rörde sig om något flygplan som kraschat eller om en vanlig bomb, utan om en tysk ”radiostyrd raketbomb” som Lindgren berättade i Östra Småland dagen efter den stora smällen. Men sedan las locket på av militär och myndigheter och det kom att dröja många år innan hela historien om ”Bäckebobomben” kunde berättas.
Foto ur Östra Smålands arkiv 

Kvart över tre på eftermiddagen den 13 juni 1944 skakades trakten kring Bäckebo, nordväst om Kalmar, av en enorm explosion. Träd knäcktes och fönster krossades. Smällen hördes ända till Öland och tryckvågen fick både människor och djur på knä. Flera ton metallskrot föll ner från himlen. 

Den kraschade V-2-raketen, Nazitysklands sista desperata försök att vinna kriget, resulterade i en cirka en och en halv meter djup krater med fem meters diameter i beteshagen hos Robert och Alma Gustafson i Gräsdal. På andra håll kom världens första överljudsmissil att kosta tusentals människor livet. 

Lars Brus, i röd jacka, på plats i krevadgropen vid Gräsdal 1994, 50 år efter raketnedslaget. Till vänster Henry Nilsson, en av många i trakten som 1944 passade på att plocka åt sig några skrotdelar som souvenirer.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Bara en vecka innan himlen rämnade i Bäckebo hade de allierade inlett invasionen av Normandie. ”Dagen D” den 6 juni 1944 innebar början till slutet för Hitlerväldet i Västeuropa. 

De tyska trupperna trängdes tillbaka på alla fronter. I öster hade Röda armén initiativet sedan slaget vid Stalingrad vintern 1942–43. Från väster kom brittiska och amerikanska bombplan över tyska städer både dag och natt med massor av civila dödsoffer som följd. 

V-2-raketen var en oerhörd teknisk bedrift och den viktigaste mannen bakom den var Wernher von Braun (1912–1977). Han överlämnade sig till amerikanerna och kom att leda utvecklingen av raketer för den amerikanska rymdsatsningen. 

Samtidigt pågick febril aktivitet i det tyska raketforskningscentret i Peenemünde vid Östersjökusten, under ledning av Nazitysklands – och hela världens – främste raketforskare Wernher von Braun. En hel stad hade byggts upp där det förut bara funnits en fiskarby vid ett naturskyddsområde, där von Brauns morfar brukat jaga änder. I oktober 1942 ägde den första lyckade uppskjutningen rum med den raket som senare kom att bli känd som V-2. Rymdåldern hade börjat. 

Modell i full skala av en 14 meter hög V-2-raket vid det Historisk-tekniska museet i Peenemünde.
Foto: AElfwine/Wikimedia Commons

V:et stod för Vergeltungswaffe, vedergällningsvapen – propagandaminister Goebbels idé. Detta hemliga vapen skulle vända kriget till nazistisk seger. 

Britterna hade gjorts uppmärksamma på att olycksbådande aktiviteter pågick i det före detta fiskeläget och i augusti 1943 företogs en massiv bombräd mot Peenemünde med omgivningar. 735 människor dödades, de flesta polska arbetare och ryska fångar. Tyskarna insåg att man inte kunde fortsätta produktionen av raketer på platsen. Det var också svårt att få fatt på tillräckligt med arbetskraft. 

Brittiskt spaningsfoto över startrampen Prüfstand VII i Peenemünde varifrån V-2- raketen som hamnade i Bäckebo sköts upp.
Foto: RAF/Wikimedia Commons

Några dagar efter bombanfallet beordrade därför Adolf Hitler SS-chefen Himmler att ”leverera” koncentrationslägerfångar till den fortsatta raketproduktionen som förlades till en underjordisk fabrik vid berget Kohnstein i närheten av staden Nordhausen i Thüringen, ungefär 40 mil sydsydväst om Peenemünde. Koncentrationslägret Mittelbau-Dora inrättades på platsen. 

V-2-raketerna producerades under helvetiska förhållanden i en underjordisk fabrik i koncentrationslägret Mittelbau-Dora. Uppåt 20.000 människor beräknas ha dött till följd av tillverkningen, minst tre gånger så många som raketerna dödade.
Foto från Holocaust History Archive

Hit skickades främst unga ukrainare, men också folk från många andra nationer. Totalt 60.000 personer vistades här under de 20 månader lägret var i drift. Var tredje fånge dog, de flesta av umbäranden och undernäring. De som dog under arbetet las i ett hörn i en hög som forslades bort en gång per dygn. 

Men många avrättades också, minsta anmärkning kunde medföra att fången pryglades eller hängdes. De avrättade fick hänga ovanför de som arbetade, vid ett tillfälle hängde där så många som 200 på en gång. 

V-2-raketerna föregicks av de betydligt mindre avancerade och mycket långsammare V-1:orna. Den första V-1-raketen med London som mål sköts för övrigt upp just den 13 juni 1944, samma dag som V-2:an som kraschade i Bäckebo. 

Den viktiga belgiska hamnstaden Antwerpen befriades i början september 1944. Inte långt senare började det regna V-2-raketer över staden, totalt 1.600 från oktober 1944 till mars 1945, 200 fler än som drabbade London. Bilden är tagen mitt i Antwerpen den 2 december sedan en V-2-attack dödat en mängd människor och skadat ännu fler.
Foto: Eddie Worth

Familjen Gustafsons beteshage med dess elva kor kan förstås inte ha varit ett avsiktligt mål för världens första ballistiska missil med överljudsfart. Något gick snett vid uppskjutningen av testraket nummer 4089. Annars såg man till att raketerna försvann i vattnet utanför Bornholm. Avsikten var knappast heller att den skulle explodera på 1.500 meters höjd. Men det var inte ovanligt med tekniska fel på V-2-raketerna. 

V-2-raketen tog inte mer än en en kvart på sig för att tillryggalägga de 35 milen från Peenemünde till Bäckebo.
Karta ur ”Bäckebobomben – Minnen av Hitlers raket”

Allra först på på nedslagsplatsen bland de vettskrämda men oskadda korna, var systrarna Gulli och Vera Gustafson. Fadern Robert och sonen Ivar harvade en havreåker i närheten. 

– Det hördes absolut ingenting i förväg, motorbuller eller sånt. Det hördes bara en fruktansvärd smäll, berättade Robert Gustafson många år senare för Aftonbladets Börje Heed. 

– Ett flygplan hade blivit nedskjutet, var det första vi tänkte. Då kom tryckvågen. Den var så våldsam att den tvingade ner märren Daisy på knä. Ivars häst rusade upp i ett stenrös. Hela tiden hörde vi hur föremål skramlade ner i skogen runt oss. 

Far och son sprang mot gården, där mor Alma och döttrarna befann sig. 
– Det var som om himlen blev förmörkad, berättade Alma Gustafson. 
– En bit slog med våldsam kraft ner i blomlandet bara några meter från mig och flickorna. 

Alma Gustafson med uniformerad vaktstyrka hemma på Gräsdal sedan brännkammaren forslats dit för befordran till F12 i Kalmar. De insamlade delarna från raketen fördes sedan till Flygtekniska försöksanstalten i Ulvsunda och vidare till Storbritannien för fortsatt undersökning.
Tack till Åke Håkansson för bilden

En kvart senare anlände polisman Gösta Östergren i taxi. 
– Jag såg genast att det inte rörde sig om ett vanligt flygplan. Inte heller kunde det vara en bomb. Vad som hänt begrep jag inte, men jag förstod att platsen så snabbt som möjligt måste spärras av. Jag ringde till hemvärnschefen John Andersson i Bäckebo och slog larm. 

Polismannen Gösta Östergren satt i Bäckebo och åt en försenad lunch när tryckvågen fick fönsterrutorna att bågna.
Foto: Åke Håkansson

Men ortsborna var ännu snabbare på plats än hemvärnet. 
– Di kom från alla håll, di trampade ner min klöver och bar sig åt, erinrade sig Robert Gustafson. 
– Och di plockade med vrakbitar som di skulle ha som minne. Det måste ha varit flera hundra människor, minst. 

Hemvärnsmannen Erik Jonsson på post i krevadgropen. Bakom honom, från vänster, Birger Roskvist, Eskil Karlsson, Bert Roskvist, Einar Strand och Birgitta Johansson.
Foto: Erik Johansson – Tack till Åke Håkansson

Men vad det egentligen var de plockade med sig hade de förstås ingen aning om. Militären vädjade att folk skulle lämna tillbaka det de hittat. Svenskarna, som behövde hålla sig väl med de allierade, överlämnade sedan V-2-fynden till britterna och fick i gengäld tillgång till den nya uppfinningen radar. 

Gennart Claesson, som kom att skapa flygmuseet i Kåremo, hittade V-2-raketens ”hjärna”, rodermaskinen. Han var då tolv år och lämnade den till militärens insamlingar. Kedjan på bilden behöll han. Med andra fynd från V-2:an utförde han experiment som fick till följd att det blev strömavbrott i hela bygden. Gennart Claesson avled 2019. 

Men massor av skrot fanns – och finns nog ännu – kvar i Bäckeboskogarna. Någon gjorde en snusdosa av en bit bränslerör, någon hittade koppartråd som användes både till gäddsnaror och i ramarna med vaxkakor till bikupor. 

Så fick i alla fall några småbitar av nazisternas dödsbringande vedergällningsvapen en mycket fredligare användning. 

Robert Gustafson fotograferad med V-2- skrot 1963. En hel del blev kvar hemma hos folk, annat ligger fortfarande kvar i skogen.
Foto:: Åke Håkansson

FAKTA/V-2-raketen 

Pilen till vänster visar brännkammaren, den del som Lars Brus står intill överst i blogginlägget. 

Längd: 14 meter 
Vikt: 12 400 kg, varav stridsspetsen 975 kg 
Bränsle: Flytande syre och etanol 
Räckvidd: 370 km (ibland mer) 
Maximal höjd: 100 km 
Maximal hastighet: 1 750 m/s 

Hösten 1963 varvade Aftonbladets världsreporter Börje Heed tillfälligt ner som tidningens Kalmarredaktör. Han avslöjade innehållet i den hemliga rapporten om Bäckebobomben och åkte tillsammans med fotografen Åke Håkansson runt och intervjuade människor i bygden.
Foto: Åke Håkansson

KÄLLOR 
Östra Småland: 14 juni 1944 ”Raketbomb slog ned i Bäckebo fönster krossades i Flygsfors”. Reportage och artiklar av Rune Johansson 11 juli 1979, 3 maj 1985 och 11 juni 1994, Peter Tinnert 24 maj och 14 juni 2004, Jan G Andersson 29 maj 2004, Eric Arenius 4 oktober 2004, Henrik Nilsson 12 december 2007, Janne Adeen 13 juni 2014. 
Kalmar Läns Tidning: Janne Adeen 5 juni 2019. 
Lektyr: Reportage av Börje Heed den 17 och 24 februari 1968. 
Världens historia: ”Lägerfångar byggde Hitlers V-2-raket” av Ib Salomon den 21 mars 2017  
Kurt Lundgren: Häxor, vargjakt, Hitlers V 2-bomb (2007) 
Lena Arén, Mats Burström, Anders Gustafsson och Håkan Karlsson: Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket (2007) 
Mats Burström: Skärvor av 1900-tal – Arkeologiska essäer (2015) 
Internet: v2rocket.com 

En mycket enkel skylt visar vägen in i skogen till krevadgropen. På 1940-talet sedan var landskapet öppnare, i dag växer skog på betesmarkerna.
Foto: Mats Burström i ”Skärvor av 1900-tal”

STORT TACK
till Åke Håkansson som generöst ställt bilder till förfogande

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 8 juni 2019

Fången från dödslägret blev tränare i Kalmar FF

Otto Cinadler, fotograferad 1983. 
Stort tack för bilden till till Ingemar Olsson, Vetlanda

Bara ett år efter andra världskrigets slut fick Kalmar FF en ny tränare – som tillbringat krigsåren som koncentrationslägerfånge och slavarbetare åt nazisterna. Otto Cinadler var 24 år, 186 centimeter lång och vägde inte mer än 43 kilo när han befriades ur nazisternas mordfabrik Bergen-Belsen i april 1945.

Den här bilden togs när koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades av brittiska styrkor i april 1945.
Foto: Imperial War Museum/Wikimedia Commons

I slutet av juni anlände han till Malmö med en av de vita bussar som i andra världskrigets slutskede hämtade lägerfångar till Sverige. De fördes vidare till olika platser för att få vård.  Cinadler hamnade först i Kalmar och sedan i uppsamlingslägret Torhult mellan Jönköping och Ulricehamn.

I Sverige återförenades Otto mirakulöst nog med sin hustru Maria, som också kommit hit med en svensk transport. Makarna hade inte träffats sedan de skilts åt vid transporten till utrotningslägret i Auschwitz. 

Redan i september 1945 började Otto Cinadler arbeta som fotbollstränare åt allsvenska nykomlingarna Jönköpings Södra. Ett år senare hade han samma jobb i andradivisionslaget Kalmar FF.

Otto Cinadler hade redan som 16-åring börjat göra sig ett namn som snabb och storvuxen vänsterytter med ett fruktansvärt tillslag på bollen. Han spelade i den judiska klubben Hakoah i sin födelsestad Wien. Hakoah – som är det hebreiska ordet för ”kraft” – hade vunnit den österrikiska ligan 1924/25 och tidvis varit ett av de bästa lagen i Europa. Till exempel besegrade man West Ham med hela 5–0 i London 1923 när engelsk fotboll gällde som näst intill fullkomligt oslagbar.

En något anfrätt bild, tagen i Warszawa den 28 juni 1936. Det var på den här turnén med Hakoah som det 16-åriga jättelöftet Otto Cinadler gjorde sin A-lagsdebut. Han är tredje man från vänster och redan längst i laget. Stående från vänster: Schindler, Hans Reich, Otto Cinadler, Alfred Breitfeld, Kurt Platschek, Hans Weis, ledaren Lipsky, Imre Mausner, Hermann Ehrlich och Karl Ehrlich. Knästående: Herbert Meitner, Hermann Löwy, Kiss och Bernhard Einczig.
Stort tack till Gunnar Persson för bilden

I mitten av 30-talet hade den under hela mellankrigstiden ytterst spända inrikespolitiska situationen i Österrike spårat ur totalt. Det starka socialdemokratiska partiet hade krossats med våld och nazisterna gjorde sitt yttersta för att erövra makten. 

Många ur den talrika judiska befolkningsgruppen utvandrade till Palestina och situationen för Hakoahs fotbollslag blev allt besvärligare. Flera av de bästa spelarna hade flyttat utomlands och de kvarvarande pressades hårt av slitsamma utlandsturnéer för att få ihop pengar till driften av laget.

Men tonåringen Otto Cinadler framstod som det stora hoppet för framtiden. En sådan vänsterslägga hade man knappast sett maken till ens i Österrike, som åren runt 1930 framstått som kontinentens klart ledande fotbollsnation. 

Den begåvade yttern kunde dock inte hindra att ett åderlåtet Hakoah åkte ur ligan säsongen 1936/37. Ännu fler spelare försvann men i gengäld kom den gamla storstjärnan Béla Guttmann tillbaka som tränare. Han var född i Budapest och hade blivit ungersk landslagsman och ligamästare med MTK innan han kom till Hakoah och var med om att vinna även det österrikiska mästerskapet. 

Bela Guttmann är en av fotbollshistoriens färgstarkaste personligheter. 2018 kom den fantastiska biografin The Greatest Comeback: From Genocide to Football Glory –The Story of Bela Guttman av David Bolchover. 

Guttmanns spelarkarriär fortsatte i USA men när den ekonomiska världskrisen nästan helt raderade ut fotbollen i Nordamerika återvände han till Wien och Hakoah 1933. Ett framgångsrikt mellanspel följde i holländska Enschede, innan han inför säsongen 1937/38 i näst högsta divisionen var redo att föra upp Hakoah i rampljuset igen.

Efter att i början av mars 1938 ha spelat 2–2 mot Strassenbahn i den 19:e omgången av 30, ledde Hakoah serien en poäng före Austro Fiat. Även i cupen flöt det på bra. I kvartsfinalen hade Austria Wien besegrats med 3–0. Supertalangen Otto Cinadler, som ännu inte fyllt 18 år, hade gjort två av målen. Den ena fullträffen föregicks av en så anmärkningsvärd kombination mellan honom och bröderna Ehrlich att den återgavs med en särskild skiss i en av Wiens sporttidningar.

Den 15 mars skulle Hakoah spela semifinal mot Simmeringer Sportklub. Men tre dagar dessförinnan invaderade tyska trupper Österrike. Landet anslöts till Tyskland och judeförföljelserna blev värre än någonsin i det redan antisemitiska Wien – det var ju i denna stad som Hitler hade fått sin dimmiga hjärna definitivt och totalt förmörkad under sina år som lodis på ungkarlshotellen före första världskriget.

Hakoahs och alla andra judiska idrottsklubbars egendom beslagtogs, lagets arena förvandlades till depå åt ett SA-förband. Klubben likviderades och fick givetvis inte spela färdigt serien. Spelarna skingrades. Franska Reims hade sina krokar ute efter jättelöftet Cinadler, men utresan hindrades. I stället blev det en säsong i Slezská Ostrava i Tjeckoslovakien, men han ville förstås därifrån och satsa på en mer storslagen internationell karriär. Både i New York och i Marseille fanns gamla Hakoahspelare som gärna ville ha honom i sina lag.

Men kriget kom i fatt den unge vänsteryttern och han skulle under de närmaste åren leva i ett ofattbart helvete som bara blev värre och värre. 

I september 1939 deporterades han till Kielce i södra Polen. Två år senare gifte han sig med Maria i stadens getto. Året därpå hamnade han i ett tvångsarbetsläger utanför stan, förflyttades 1943 till ett annat läger och i månadsskiftet juli/augusti 1944 skildes makarna alltså åt för transport till Auschwitz.

Auschwitz 1945.
Foto: Bundesarchiv/Wikimedia Commons

Att Otto Cinadler överhuvudtaget kunde överleva sista krigsåret är obegripligt. Flera månaders slavarbete i Stettin följdes av lägervistelser i Sachsenhausen-Oranienburg och Bergen-Belsen. Sedan blev det Neuengamme och Bergen-Belsen på nytt innan befrielsen äntligen kom.

Detta var alltså bakgrunden för den fortfarande inte mer än 25-årige man som i slutet av september 1945 kom med rälsbuss från Ulricehamn till Jönköping. Han var iförd en lång svart rock, hade plommonstop på huvudet och fotbollsskor under armen. Ingen i mottagningskommittén från Jönköpings Södra kunde tyska, men Cinadler inkvarterades på Hotell Örnen och hämtades på kvällen till Stadsparksvallen där han och spelartruppen presenterades för varandra, nu med tolkhjälp får man förmoda.

Uppgiften att träna en allsvensk nykomling var naturligtvis i svåraste laget för en ung man som bara några månader tidigare varit en mänsklig spillra i nazisternas dödsfabriker. Till det kom språkproblemen. Följden blev att division III-laget Nässjö IF tog över Cinadlers kontrakt och Fotbollförbundets rikstränare Knutte Holmgren i stället blev tränare för J-Södra.

Sommaren 1946 kom Otto Cinadler och hans Maria till Kalmar. Han hade fått jobb som tränare för Kalmar FF, som säsongen 1946/47 kom att sluta på fjärde plats i Division II Södra (näst högsta serien). För lokalpressen berättade han att han gärna skulle vilja börja spela fotboll igen. Men som före detta proffs och därtill utlänning var det omöjligt enligt de svenska bestämmelserna. Han hoppades dock att få chansen att spela i något annat land.

Division II Södra 1946/47. Se även När Kalmar var nära att bli blått för gott.

Så blev det aldrig. Han som varit en av de mest lovande unga fotbollsspelarna i Europa fick efter sin tonårstid aldrig mer spela en riktig fotbollsmatch.

Otto Cinadler blev kvar i Småland. Han tränade många mindre klubbar genom åren och arbetade i många år som silverslipare för Svedboms i Vetlanda. Han var uppskattad vart han kom och många mindes honom med glädje.

Curt ”Skalden” Lager i Nässjö berättar i Gunnar Perssons bok Stjärnor på flykt att ”på träningarna kunde man se att han varit en gudabenådad fotbollsspelare […] Han var trevlig, schysst och ärlig. En djävla bra kille.” Och vänstersläggan kunde fortfarande sätta fart på bollen. Lagers lagkamrat Gillis Wahrén fyller i: ”Han hade ett drag i fötterna som man sällan skådat.”

Nässjö IF av årsmodell 1961, seriesegrare i Division IV Nordvästra Småland. Tränaren Otto Cinadler står längst till vänster.
Foto ur Brunnhages ”Fotboll 1961”

Otto Cinadler hade mycket att lära svenska fotbollsspelare, men kanske var han helt enkelt för snäll och krävde för lite av dem för att lyckas riktigt bra högre upp i seriesystemet. Curt Lager mindes också hur Cinadler ännu inte riktigt fått ordning på svenska språket när han kom till Nässjö 1946: ”Han var dråplig på så sätt att han vände allt bakfram när han talade.”

Det var något som också Kalmar FF-veteranerna Gunnar Svensson och Artur Petersson kunde omvittna när jag talade med dem om Otto Cinadler. Både Gunnar och Artur sken upp när jag förde honom på tal och båda mindes Otto och hans temperamentsfulla hustru Maria med värme.

KFF-laget som Otto Cinadler tog över sommaren 1946, här fotograferat den 12 maj samma år efter att ha besegrat Kalmar AIK med 6–0. Övre raden, från vänster: Lagledaren Gösta Carlsson, Börje Petersson (bytte senare efternamn till Togner), Göte Kolberg, Rolf Holmström, Gunnar Svensson, Rune Johansson och Gunnar Carlsson. Främre raden fr v: Bertil ”Jeppe” Olsson, Lennart Johansson (senare Engström), Bengt ”Spjället” Kjell, Stig ”Litzen” Lundström och Artur Petersson.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Artur berättade för mig om hur han och en ung kvinna var hemma hos makarna Cinadler under Ottos tränarsejour i Kalmar. När den unga damen avlägsnade sig en stund passade Otto på att uttrycka sin uppskattning av hennes företräden och menade att ungkarlen Artur absolut borde försöka satsa på att bli mer intimt bekant med henne. Eftersom han gjorde det på det så problematiska svenska språket blev komplimangen alldeles oavsiktligt av sådant slag att den får förbli censurerad även i dag.

Artur konstaterade i alla fall att Otto fick ta emot en rungande örfil och en dånande utskällning av sin Maria…

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som publicerades på bloggen KFF-snack den 6 februari 2006 och i Östra Småland den 11 maj 2009

FAKTA/Otto Cinadler
Född i Wien 10 maj 1920
Spelare: Hakoah Wien (till och med 1938, SK Slezska Ostravá (1938/39)
Tränare: Jönköpings Södra IF (hösten 1945), Nässjö IF (våren 1946), Kalmar FF (1946/47), Hvetlanda GIF 1947/48, Motala AIF (hösten 1948), Vetlanda FF (1949), Ronneby BK (våren 1950), Kallinge IF (1950/51), Ronneby BK (våren 1952), Karlskoga IF (1952–54), Olofströms IF (1954–56), Östers IF (1956–57), Kvillsfors IF (1958), Vetlanda FF (1959), Järnforsens AIK (1960), Nässjö IF (1961), Ekenässjöns IF (1962), IFK Stockaryd (1963), Hultsfreds AIK (1964), IF Viken (1966), Tranås AIF (1968), Ekenässjöns IF (1970), IFK Eksjö (1972), Skede IF (1973–74), Bäckseda IF (1975), Hultsfreds FK (1978)
Otto Cinadler avled i Vetlanda 2 juli 2002

Källa: ”Stjärnor på flykt” av Gunnar Persson

Gunnar Persson:
Stjärnor på flykt – Historien om Hakoah Wien
(Norstedts, 2004 – nyutgåvan 2019 har ett annat omslag)

KÄLLOR

Tacksamhetsskulden är djup till Gunnar Persson och hans fantastiska bok om Hakoah, Stjärnor på flykt – Historien om Hakoah Wien, som kom ut på Norstedts förlag 2004 (den gavs ut på nytt 2019). Utan den hade vi bara känt till en bråkdel av Otto Cinadlers öde. Boken bjuder på suverän idrottshistoria, infogad i ett såväl kulturellt som politiskt sammanhang. 

Hur det gick till när Cinadler enrollerades i Jönköpings Södra IF har beskrivits av Magnus Widell i en artikel med rubriken ”Tränarkarusell första allsvenska året” som fanns med i tidskriften Smålandsidrotten nr 4/2005.

Kompletterande upplysningar har hämtats ur artiklar i Östra Småland, Kalmar Läns Tidning och Barometern 1946–47, samt ur mina egna noteringar från samtal 2005–2007 med Kalmar FF-veteranerna Gunnar Svensson och Artur Petersson. Gunnar avled 2007 och Artur 2008.

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns useum. Mer än 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt Museum.

Med badrock i lyxhotellets restaurang – Hälsning från Henning, del 7

På sin semesterresa 1932 tog antikvariatsbokhandlare Henning Kullzén från Kalmar in på den luxuösa bad- och hotellanläggningen Dianabad i Wien. 

Etablissemanget hade anor ända från början av 1800-talet, men den byggnad som syns på vykortet – där Kullzén själv antecknat ”låg här i Wien” – invigdes 1917. Här fanns två simhallar, ång-, kar- och solbad, en kuranstalt, butiker av olika slag, frisersalong, fotvårdsklinik, tvättinrättning, restaurang – som gästerna kunde besöka iförda badrock – samt ett hundbad med tillgång till veterinär, för att nu bara nämna något. 

Under de hårda striderna i Wien mellan tyska Wehrmacht och sovjetiska Röda armén i april 1945 blev hotellet helt utbränt och badavdelningen svårt skadad. Redan i augusti året därpå kunde emellertid det provisoriskt reparerade badet tas i bruk igen och 1947 anordnades landskamper i simning, simhopp och vattenpolo mot Schweiz (herrar) respektive Tjeckoslovakien (damer). 

På 60-talet revs alltihop och ersattes av ett nybygge, som i sin tur var saneringsfärdigt på 90-talet. Att renovera bedömdes som olönsamt och en eldsvåda 1995 påskyndade den redan beslutade rivningen. I oktober 2000 invigdes det nuvarande ”Diana-Erlebnisbad”, 190 år efter att det allra första Dianabadet i Wien tagits i bruk.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 5 juli 2016

• Graf Zeppelin har landat – Hälsning från Henning, del 1
• Friedrichstraße, Berlin – Hälsning från Henning, del 2
• Flygkapten och krigsförbrytare – Hälsning från Henning, del 3
• Europas största järnvägsstation – Hälsning från Henning, del 4
• Badortsbåten som hamnade i Norra ishavet – Hälsning från Henning, del 5
• Till vänster på vägen – Hälsning från Henning, del 6

• Med badrock i lyxhotellets restaurang – Hälsning från Henning, del 7

• Olympiastadion utan olympiad – Hälsning från Henning, del 8
• Kafka och Kullzén trivdes i Merano – Hälsning från Henning, del 9
• Nysaklig reklam i Berlin – Hälsning från Henning, del 10
• Slog ihjäl sig i Milanos vardagsrum – Hälsning från Henning, del 11
• Full fart ner i vattnet! – Hälsning från Henning, del 12
• Brunnskonsert i Böhmen – Hälsning från Henning, del 13
• ”Det är som de voro tokiga här” – Hälsning från Henning, del 14
• Mänsklighetens fiender på vykort – Hälsning från Henning, del 15
• ”Den flygande hamburgaren” – Hälsning från Henning, del 16
• Från Alperna till raksalongen på Ängö – Hälsning från Henning, del 17
• Det skymmer över Amerikabåtarna – Hälsning från Henning, del 18
• Cykla, eller åk med världens längsta spårvagnslinje – Hälsning från Henning, del 19
• Nazister och fascister i Österrikes 30-tal – Hälsning från Henning, del 20
• Morsning, korsning – Hälsning från Henning, del 21
• Furstlig flyktväg – Hälsning från Henning, del 22
• Franskt kort – Hälsning från Henning, del 23
• Nöjespalats med konstgjort åskväder – Hälsning från Henning, del 24

• Pass på – Sista hälsningen från Henning, del 25

Tack till Olof Vallerhed som lånat ut vykorten ur Henning Kullzéns samling