Visar inlägg med etikett sjöfart. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjöfart. Visa alla inlägg

söndag 2 mars 2025

Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:
• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

torsdag 13 februari 2025

Stor konst i liten skrift

Bengt Ågren (1936–2016) var en av de mest kända och populära Kalmarkonstnärerna, även om han råkade vara född i Karlskrona; till Kalmar kom han redan som liten pojke. Han delade generöst med sig av sina kunskaper och ledde i många år kurser för människor som själva ville lära sig måla. Bilden är från 1983.
Foto: Östra Småland

När Stadsbiblioteket i Kalmar låg vid Tullslätten besökte jag gärna den förträffliga, lite avskilda avdelning som kallades Kalmar länsrummet. Ett stort rum fullt med litteratur om allt möjligt – och snudd på omöjligt – som på något vis berörde länet. Där fanns också skåp med blandade småskrifter, där de mest oväntade fynd kunde göras. Vem hade till exempel kunnat ana att ett litet programhäfte för en kirurgkongress 1966 skulle innehålla en samling Kalmar- och Ölandsbilder av högsta klass?

Stadsbibliotekets exemplar av programmet för kirurgkongressen i Kalmar 1966 har på omslaget en vinjettbild med Tullhamnen sedd från sjösidan, signerad Bengt Ågren. Mellan upplysningarna om de olika föredragen och evenemangen finns ett dussintal bilder med motiv från Kalmar och Öland som visar vilken fin tecknare och grafiker konstnären var.  

Svensk Kirurgisk Förening höll möte i Kalmar den 9–11 september 1966. 150 läkare var samlade på Kalmar Teater för att lyssna på anföranden  om ”Operativ behandling av käkledsluxation”, ”Röntgenundersökning av sondläget vid fraktionerad magsaftsundersökning” samt ”Helikoptern i sjukvårdens tjänst”, för att nu bara nämna något.

”Kråkslott på Malmen, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964.

Med en i dag förbluffande självklarhet förutsattes att alla deltagarna var män, vilket de förmodligen också var. Värdarna, överläkare  Erik Millbourn och medicine doktorn Carl-Anker Edwall, skriver i sin välkomsthälsning att ”flitigt föredragslyssnande kirurger har sällan tillfälle att se den stad eller trakt de besöker utan får som regel nöja sig med det fruarna berättar”.

”Vindsinteriör från Tapetserargården, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964. Alltså samma adress som bilden närmast ovanför. 

Den här gången hade man koncentrerat den medicinska delen av kongressen till första dagen. Damerna fick då chansen att besöka Hemslöjden och åka med rundtursbåten Kalmarflundran, varpå följde ”lunch tillsammans med herrarna å Teaterkällaren”. 

Eftermiddagen fick damerna ägna åt sightseeing med buss, innan det blev gemensam middag klockan 19.

”Seglarbesök i sundet”, 1965.

På lördagen kunde damerna och herrarna tillsammans välja om de ville spela golf på Värsnäs eller åka på en kombinerad glasbruks- och träslöjdsresa innan det blev supé med dans i Hantverksföreningens hus. Och på söndagen var det Öland som gällde.

Helt uppenbart ett Ölandsmotiv, även om platsen inte anges.

Så här på många decenniers avstånd är det förstås ändå Bengt Ågrens bilder som utgör kirurgkongressens bestående behållning. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 mars 2014

”En gård på Kvarnholmen i Kalmar”, 1964. I dag finns inte mycket kvar av den här sortens gårdsinteriörer.


Förtöjda båtar, 1966

Gamla Kungsgatan i Gamla stan är sig dock tämligen lik genom århundradena.

”Kåkar på Fiskaregatan, Kalmar”, 1964.

”Krusenstiernska gården”, 1966.

”Interiör från slaktare Lindhs gård, Norra vägen, Kalmar”. Den så kallade Skåningagården låg på nummer 40, nära Skvallertorget, snett emot Norrgård. Den hade byggts av skåningen Sven Blomkvist på 1840-talet. Slaktarmästare J A Lindh höll till här på 1920-talet. Han flyttade senare sin verksamhet till Fiskaregatan 28. Skåningagården är riven sedan länge.

Ytterligare en bild ur kirurgkongressens programhäfte.

Bengt Ågren vid sin relief av Kalmar Ångkvarns gamla lastbil, som var en del av den utsmyckning han utförde i entrén till de kontor som inrättades när ångkvarnens gamla fastighet byggts om 1987. Tyvärr lär inte lastbilen finnas kvar längre. I gengäld är det inte svårt att hitta verk av Bengt Ågren utbjudna på nätet till överkomliga priser.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland
Se även:
• Tufft att växa upp på Laboratorieholmen (med karta av Bengt Ågren om hur holmen skulle kunna göras tillgängligare)
• 1600-talsgatan som försvann i betongen (om Nybrogatan/Malmbrogatan)
• Så var det jul igen – för längesen (bland annat om Krusenstiernska gården)
• En tidsresa på Norra vägen
• Ångkvarnen brinner!
• ”Bengt var en mycket generös person” Minnesartikel i Östra Småland den 4 januari 2017 (även om den numera hamnat på en annan tidnings webbplats)


fredag 3 mars 2023

Unos röda bil skrämde slag på både folk och fä

Ungefär så här såg Uno Danielsons första egna bil ut, en belgisk Minerva Minervette, typ A.
Foto: André Ritzinger/Wikimedia Commons

Barnen i stadsdelen Funkabo i Kalmar hälsade i slutet av 60-talet gärna på hos före detta länsjägmästaren Uno Danielson på Stallgärdsgatan 2. I sin lägenhet hade den gamle farbrorn många spännande saker och han visade gärna upp dem: gamla radioapparater som han byggt om till bokhyllor (!), en samling vapen där de äldsta var från 1500-talet, och en frimärkssamling med ett treskilling bancomärke. Grönt förstås och inte feltryckt gult, men i alla fall.

En 90-årig Uno Danielson med en liten del av sin förnämliga vapensamling skymtande i bakgrunden.
Foto: Östra Småland

Uno Danielson var född i Tveta 1880. Han tog studenten i Västervik 1900 och blev 1911 länsjägmästare i Kalmar, den tidens benämning på regionchefen för skogsvården. Hans arbeten om skogen på Öland anses fortfarande vara av stor vikt, inte minst för hans breda historiska kunskaper. Han medverkade flitigt i facklitteratur och facktidskrifter. 1924 gav han ut ”Öland”, en kortfattad skildring av öns natur, fornminnen och historia, främst avsedd för turister.

Här visar länsjägmästare Danielson rätta sättet att kvista av unga tallar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1929 sammanställde Uno Danielson också en resehandbok för bilister och skissade i samma veva på en broförbindelse mellan Öland och fastlandet. Först hade han tänkt sig en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro, men eftersom ”man ansett att järnvägstrafiken kommer att mista sin betydelse” presenterade han i stället tre alternativa sträckningar för en landsvägsbro. Kortast väg var det förstås via Revsudden, men på grund av det stora vattendjupet var det också det kostsammaste alternativet. En bro över Grimskär, strax utanför Kalmar hamn, till Färjestaden var också tänkbar, men det överlägset bästa alternativet, menade Danielson, gick över Svinö via Kalvholmarna. Bortsett från segelleden var djupet inte mer än 1–2,5 meter. För att fartygstrafiken skulle kunna passera tänkte sig Danielson en klaffbro. 

Det hela skulle kosta 6,5 miljoner kronor och utföras som ett arbetsmarknadsprojekt, ett så kallat nödhjälpsarbete (summan motsvarar i dag cirka 220 miljoner kronor; kostnaden för den bro som långt senare verkligen byggdes kom att uppgå till 130 miljoner kronor, i nutida penningvärde cirka 2,5 miljarder kronor – till detta kan läggas ytterligare en miljard i reparations- och underhållskostnader).

Kalmar Motorklubb, vars ordförande förstås hette Uno Danielson, la fram förslaget till bro över Kalmarsund. Riksdagsman Ruben Wagnsson (S), sedermera legendarisk landshövding i Kalmar, motionerade i ärendet men fick avslag av riksdagen 1933. Danielson fortsatte sina beräkningar och sex år senare skulle riksdagen åter behandla brofrågan. Den gången kom andra världskriget emellan och det dröjde som alla vet ytterligare några decennier innan en bro över Kalmarsund till slut blev en realitet. Bredden på bron i Uno Danielsons förslag skiljer sig för övrigt med bara 28 centimeter från den bro som stod klar 1972 och som ju mycket riktigt kom att dras över Svinö. Den byggdes dock så hög över djuprännan att någon klaffbro inte var nödvändig.

En ung Uno Danielson. Han var född i Tveta utanför Mörlunda 1880 och blev länsjägmästare i Kalmar 1911. Han kom att stanna kvar i Kalmar fram till sin död 1974.
Bild ur Porträttgalleri Kalmar län (1926)

I Kalmar engagerade Uno Danielson sig även kommunalt. Han satt i stadsfullmäktige och var flitigt anlitad i alla möjliga kommittéer och nämnder. Han var också – bland mycket annat – länsskogsbrandchef, chef för landstormens bilkompani och från 1918 fram till pensioneringen Vetenskapsakademiens ombud för naturskydd. Han belönades av akademien med både lilla och stora naturskyddsmedaljen och av Akademiska Föreningen i Lund även med Agardhmedaljen, för att nu bara nämna några av alla de utmärkelser han erhöll genom åren. Han fick förstås ta emot såväl Vasaorden som Nordstjärneorden och var också hedersledamot i en hel räcka olika föreningar och institutioner.

Resultatlistan vid Smålands Idrotts- förbunds ”täflingar” på Gamla idrottsplatsen den 2 juni 1912, vilka leddes av Uno Danielson. ”V. Petersson”, som vann både 100 meter och längdhopp – och även diskus – är känd i idrottshistorien som William Björneman, guldmedaljör i längdhopp vid OS i Antwerpen 1920.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912

Länsjägmästaren hade nämligen en kolossal massa andra intressen också, hur han nu hann med allting. Till exempel var han med och startade den första scoutkåren i Kalmar och han var tidigt engagerad i idrottsrörelsen och fungerade som tävlingsledare vid friidrottstävlingar på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. 1922–1932 var han Kalmar Skyttegilles ordförande och 1947 tillhörde han stiftarna av Kalmar Filatelistklubb, vars förste ordförande han blev. Kort sagt var Uno Danielson en oerhört mångsidig, engagerad och utåtriktad människa.

Men av alla fritidsintressen var det nog ändå bilar och motorsport som Uno Danielson satte främst. Som bilist var han tidigt ute. Redan 1904 satt han för första gången bakom ratten. Det var i Stockholm där han utexaminerats från Skogsinstitutet och sedan fått arbete på Domänstyrelsen.

– Jag hyrde en bil och sedan var det bara att sätta igång. Att köra fick jag lära mig själv, berättade han för Östra Smålands reporter Meta Fogis i en intervju i samband med 90-årsdagen 1970.

Fast då fanns ”det ingen ratt utan en stång, som satt i framändan på en dåtidens Oldsmobile, en konstifik pjäs, bastard mellan droska och spindel”, konstaterar Danielson själv i Kalmar Motorklubbs jubileumsskrift från 1952.

En sådan här Oldsmobile körde Uno Danielson i Stockholm. Bilen på bilden var den allra första som gjorde Västerviks gator osäkra. Den köptes redan 1905 av medicinstudenten Sigvard Kinell som här sitter vid styrspaken, intill sin fästmö Elsa Frumerie. I det bakvända baksätet sitter Maria och Anna Frumerie. Motorn var på sju hästkrafter och bilen kunde komma upp i 30 km/h.
Bilden hämtad ur årsboken Tjustbygden 1978

Registrering och körbevis var det inte så noga med. Uno körde helst bara korta sträckor i Stockholm och föredrog att hålla sig undan från landsvägarna, ”där framfarten i regel illustrerades av skenande hästar och vettskrämda käringar.”

När Uno Danielson fått arbete som assistent i Tjusts revir och bosatt sig i Västervik skaffade han 1908 sin första egna bil. I Motorklubbens jubileumsskrift skriver han att det handlade om ”ett styck Minerva av engelskt fabrikat”.

– Den kom med järnväg och det medföljde en beskrivning hur man skulle bära sig åt.

Såvitt jag förstår så mindes den gamle länsjägmästaren bilmärket korrekt, däremot inte inte ursprungslandet; Minerva tillverkade bilar i belgiska Antwerpen från 1902 och fick snabbt gott renommé – de lyxvagnar man tillverkade användes av såväl det belgiska som det norska och det svenska kungahuset. Märket försvann under 30-talets depression och företaget las slutgiltigt ner efter ett misslyckat comebackförsök på 50-talet.

Av Danielsons beskrivning att döma bör hans Minerva ha varit en Minervette Typ A.

– Den var eldröd med stora mässingsbeslag och förde ett fruktansvärt oljud. Folk trodde det var den onde själv som kommit till stan. När jag körde på Storgatan sprang folk och fä åt alla håll.

Minervette typ A, tillverkad 1904.
Foto: André Ritzinger/Wikimedia Commons

Den här bilen var försedd med en riktig ratt. ”Vindrutorna saknades emellertid, men det gjorde ej så mycket, ty farten var icke överväldigande”.

Vid det här laget hade myndigheterna börjat reglera den framväxande bilismen så smått och innan Uno Danielson kunde börja köra sin Minerva krävdes såväl registrering som förarbevis. Det förstnämnda var lätt avklarat, bara att skriva till länsstyrelsen och be om ett bilnummer. Det blev H11.

Återstod att ordna förarbeviset. Den nyblivne bilägaren tog dagen efter leveransen kontakt med besiktningsmannen Bjurström.

– Han kunde inte själv köra bil, men satte sig bredvid mig och så bar det i väg.

Man tog den minst trafikerade vägen ut på landet. När man kommit till Karstorp ansågs det vara tid för vändning och återfärd. Men Danielson hade ju bara hunnit ögna igenom bruksanvisningen och kunde inte påminna sig hur det gick till att backa. Så han körde in på en gårdsplan och rundade en plantering:

”På hemvägen mötte vi en med två eldiga springare förspänd droska av dåtidens smäckra typ. I förskräckelsen kom jag mig ej för att stanna, varför pållarna började stryka baklänges och droskan ställde sig tvärs över vägen. Naturligtvis blev det en smäll så att droskan gick av på mitten. Kusk och hästar hamnade i en hagtornshäck och de åkande, stadens tullförvaltare och hans lagvigda, hamnade i andra häcken. Bilen, besiktningsmannen och jag hamnade givetvis i samma häck. Sedan vi samlat ihop alltsammans gjordes affären upp på stående fot. 35 kronor fick jag betala för droskans lagning. Några andra skador kunde inte upptäckas, varken på folk eller fä.”

Danielson erbjöd sig förstås att ge tullherrskapet skjuts hem, något som vänligt men bestämt avböjdes. Paret föredrog att gå hem. Något besiktningsmannen Bjurström redan gjort, utan att någon märkt det.

”Han var som uppslukad av jorden. Jag körde tillbaka utan honom. Sedan fick jag tag i honom på telefon och menade det inte hade gått så bra och undrade om vi kunde göra om provet nästa dag. ’Aldrig i livet’, sa han, ’körbeviset ligger här färdigskrivet och får hämtas’.”

Danielson gjorde så och sedan var det bara att ge sig ut på vägarna. Fast alldeles enkelt var det ju inte alltid. Det visade sig till exempel att Minervan inte orkade forcera de brantaste motluten i Tjust, om man inte vände den om och backade uppåt i stället. Då gick det förträffligt bra.

Ett annat bekymmer var att möta hästskjutsar, vilket naturligtvis inträffade ideligen. Både djur och människor var ovana och rädda för de självgående vagnarna. Det var ”vanligt att man fick gå av och leda den vettskrämda pållen förbi, stundom även körkarlen. Ibland spände denne ifrån hästen och sprang till skogs, varefter man själv med möda fick försöka baxa undan den ibland rätt tunga forvagnen.”

Hästskosöm låg det också gott om i gruset på vägarna i början av förra århundradet, vilket fick till följd att bilisterna tvingades stanna titt som tätt för att laga punkteringar.

En gång när Uno Danielson kört så långt bort som till Vimmerbytrakten – en svindlande sträcka på sex mil – och skulle ta sig uppför en backe, uppenbarade sig på dess krön en man och en pojke som kom skjutande på en kärra. 

”När de såg och hörde detta vrålande odjur rusa upp för backen, släppte de kärran och sprungo till skogs. Kärran fortsatte sin vingliga stråt utför backen och träffade bilen, varvid mjölsäckarna på kärran sprack och pudrade både bilen och mig grundligt, så att i stället för en röd bil blev det en vit, körd av en mjölnare. Gubben och pojken såg jag aldrig till, fastän jag väl en halvtimme stod och skrubbade mig ren. Troligen låg de bakom en buske med klappande hjärtan och såg på eländet.”

Under första världskriget stod de flesta bilar i landet stilla. Bensinen var inte ransonerad, men den hade blivit så dyr att det var helt omöjligt för de flesta att köra bil. De gamla körbevisen skulle bytas ut mot nya körkort, men det blev inte av för Uno Danielson, eftersom han de åren inte hade råd med bilkörning längre.

Bilinspektör Folke B Sundberg fotograferad i sin egen Volvo Amazon 1962. Den hade registreringsnummer H17.
Foto: Åke Håkansson

När bensinen så småningom sjönk i pris skulle Danielson förstås skaffa sig en ny bil. Men först måste han alltså skaffa sig körkort igen och för det var han tvungen att göra en uppkörning. En gammal Ford från 1906 lånades och Danielson anmälde sig hos sin gode vän bilinspektören Folke B Sundberg, som var den som bestämde vem som var kvalificerad att bli innehavare av ett körkort. Sundberg var för övrigt tillsammans med Danielson med och bildade Kalmar Motorklubb 1922.

Nu bodde Uno Danielson i Kalmar sedan flera år och i körkortsprovet ingick på den här tiden att man skulle köra in på Kalmar slott och sedan backa ut därifrån. Att köra in på borggården vållade förstås inte en gammal och van förare som Danielson några som helst problem. Men det visade sig vara värre att backa ut därifrån. Med backväxeln ilagd hoppade den gamla Forden som en kråka ”och ville ovillkorligen frottera sig mot de gamla ärevördiga väggarna”.

– Nä, det här går ju inte, sa Sundberg. Vi kommer aldrig ut.

– Kör själv då, sa Danielson.

Sundberg tog plats vid ratten med resultatet att bilen hoppade runt ännu värre.

– Nja, sa han och såg snopen ut. Det måste vara fel på backväxeln.

Till slut lyckades herrarna i alla fall trassla sig ut från slottet och for hem till Sundbergs bostad, där bilinspektören utan kommentarer skrev ut ett förarbevis som Danielson sedan kunde byta mot ett riktigt körkort på länsstyrelsen.

Efter att ha kört en Ford och en mindre Buick skaffade sig länsjägmästaren sedan en stor Buick Six, ”en sportvagn med cirka 100 hästkrafter och en vikt av ungefär två ton, men så låg den också stadigt på vägen i vilken fart som helst.”

En Buick Six av 1918 års modell. Ungefär så här bör den Buick ha sett ut som Uno Danielson halkade av vägen med tre gånger utanför Gadderås.
Foto: Alexander Migl/Wikimedia Commons

Fast inte när det var halt förstås. En vinterdag befann sig Uno Danielson i Buicken tillsammans med en länsskogvaktare, någonstans i närheten av Gadderås glasbruk. Det var mildväder till en början, men så kylde det på och blev halt. När de skulle tillbaka till Kalmar började det snöa på isgatan också, vilket förstås gjorde väglaget ännu vanskligare och i en kurva gled bilen oundvikligen ner i diket. Snökedjor hade man med sig och lyckades med stort besvär fästa dem på bakhjulen. Då gick det bra att komma upp på vägen igen, men nu hade det hunnit bli så halt att Buicken genast hamnade i diket på nytt: 

”Nåja, det gick ju bra att komma upp också denna gång, men när jag satte mig lite hårt i sätet, gled bilen för tredje gången ner i diket. Vad vi då sa, lämpar sig knappast för tryck.”

Alldeles i närheten pågick det timmerkörning i skogen. Danielson och hans ressällskap ”gick dit och lånade en karl plus en ardenner, en stor hejare till häst, som spändes för bilen. Det gick med ett ryck ur diket men av farten slog kofångaren hästen på bakbenen, vilket resulterade i att den skenade med bilen slängande efter. Jag slog till alla bromsar och la i backen och då stannade ekipaget. Sedan klarade vi oss utan fler äventyr hem.”

Så småningom hade den stora Buicken gjort sitt och efter kortare mellanspel med en Hudson Terraplane och en Studebaker blev Uno Danielson ägare till en Ford 36:a cabriolet, ”som var en utomordentlig vagn och stod sig i alla väder”.

En gång vid en nattlig hemfärd mot Kalmar ”hade vi hunnit till Kläckeberga, då vi såg en Ford stå i diket med kardanhuset vilande på vägkanten. I den satt två personer och motorn gick för full gas.”

Danielson öppnade dörren till Forden i diket och frågade:

– Vad gör ni här, gubbar?

Den ene tittade på den andre och sedan på Danielson med stora ögon, samt utlät sig:

– Hör du, hur fan kan han öppna dörren, när vi kör så fort?

”Då förstod jag vad klockan var slagen”, skriver Danielson. Han förmanade de båda herrarna;

– Sitt ni kvar i bilen, men stäng av motorn och sov. På den plats ni nu är, är ni minst farliga.

Efter att ha meddelat lite goda anvisningar om hur man bör bete sig i trafiken, avslutar Uno Danielson sina bilistminnen med sammanfattningen: 

”Kör som om alla andra vore trafikidioter. Då klarar ni er. Tro aldrig att en mötande alltid iakttar regler och vägvett, ty då råkar ni snart ut för olycka.”

Han måtte ha följt sitt eget recept för efter krocken med hästdroskan vid Karstorp 1908 klarade sig Uno Danielson undan alla kollisioner och körde prickfritt i mer än 60 år.

Uno Danielsons hustru Ingrid gick ur tiden 1969. Själv avled han i Kalmar 1974, nära 94 år gammal. Han begravdes i sina föräldrars familjegrav i Västervik, som också var hans hustrus hemstad.

Den här bilden av Uno Danielson togs när han var en av 15.000 åskådare som bevittnade motorcykeltävlingen Kalmarscramblen 1948.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 juni 2021

Se även:
 Bilinspektören som ville byta spår
• Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning
•: Full fräs i Harby och på Hagbynäs
Uno Danielson: Anteckningar om de öländska skogarna historia och utveckling (Skogsvårdsföreningens tidskrift 1918)
Rolf Nilsson: Första biltävlingen hade målgången i Borgholm (Ölandsbladet den 26 juni 2016)

KÄLLOR
Uno Danielson: ”45 år vid ratten – Några glimtar” (Kalmar Motorklubb 30 år, 1952)
Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – Minnesskrift (1962)
Meta Fogis: Vital 90-åring i Kalmar köpte första bilen 1908 (Östra Småland den 21 maj 1970)
Sven Kjellgren: ”Den första bilen i Västervik” (Tjustbygden 1978, årsbok för Tjustbygdens kulturhistoriska förening)
Ulf Beijbom: En bro till Öland på 1920-talet” (Ölandsbladet den 8 april 2008)
Eva Johansson: Böckerna berättar om människor och hus (Wåra rötter nr 1/2012, Tjust Släktforskarförening)
Osignerat och odaterat minnesord över Uno Danielson ur Helge Bruuns klippsamling.

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Åke Håkansson, Kalmar; och Henrik Bruun Williams, Uppsala.

Uno Danielson, till vänster, i sällskap med stadsträdgårdsmästare Gunnar Haglund. Bilden togs i Stadsparken i Kalmar den 20 maj 1933.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening

torsdag 28 juli 2022

Dövblind Borgholmsredaktör som fick upplagan att stiga rejält

Allan Bernving framför Borgholms slottsruin. För sin folkbildargärning belönades han med landstingets kulturpris i slutet av 1970-talet. En stor del av Allan Bernvings bildarkiv överlämnades 1997 till Borgholms kommun. Återstoden fick Kalmar läns museum ta hand om 2012. Generösa urval kan ses på Borgholms kommuns bildarkiv och på Digitalt Museum.
Foto: Östra Småland/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sommaren 2016 visades ”Kännbart” på Kalmar Konstmuseum och på Konsthallen i Virserum, en utställning där dövblindhet stod i centrum. Östra Småland/Nyheternas gamle Hultsfreds- och Borgholmsredaktör Allan Bernving hade garanterat hyllat det initiativet. Han var både syn- och hörselskadad men ändå oförtröttligt engagerad i alla tänkbara samhällsfrågor, djupt intresserad av människor, politik, kultur, natur, historia, idrott och – så länge han hörde – musik. Trots sitt handikapp var han en skicklig fotograf och skrev uppskattade krönikor och kulturartiklar tills bara några år före sin död 1993.

Väntar på bättre väder. Laxfiskare från såväl Västervik, Nynäshamn som Hönö på västkusten sökte skydd i Bläsinge hamn undan höststormen den 4 oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Även om Allan Bernvings landskap kom att bli Öland, var han från början ”fastlänning”, som man säger på ön. Han föddes i Hultsfred 1912 och efter sex år i folkskolan började han arbeta på föregångaren till den fabrik som senare blev känd som Hultsfreds Hus. Studier var inte att tänka på, sådant fanns det inga pengar till.

Allan var tidigt synskadad men blev ändå en duktig brottare, rent av Smålandsmästare i weltervikt.

Den bastante mannen i rutig skjorta och rejält tilltagna byxor ska ha varit känd som ”TV-Levis”. Hans vistelse i Böda den heta sommaren 1959 lär på något sätt ha haft med ”Hylands hörna” att göra. Vilka damerna är finns det tyvärr inga uppgifter om. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1947 började han som Oskarshamns Nyheternas lokalredaktör i Hultsfred. Tre år senare blev han Östra Smålands man i Borgholm. 

Hustrun Margit var Allans oavlönade medarbetare. Allan framkallade bilderna men det var Margit som kopierade dem.  Då fick Allan mer tid till att skriva och de bestämde själva vilka bilder som skulle skickas till centralredaktionen i Kalmar. De sista åren var det oftast Margit som fotograferade, i takt med att makens syn blev allt sämre.

Här har rälsbussen spårat ur någonstans på Öland. Den öländska järnvägen var 15 mil lång och trafikerade sträckan Ottenby – Mörbylånga – Färjestaden – Borgholm – Böda. Den var smalspårig och hade spårvidden 891 mm. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1965 förlorade Allan slutgiltigt även sin hörsel och kunde inte fortsätta som lokalredaktör längre. Redan i samma veva som han börjat arbeta i Borgholm hade han drabbats av tinnitus. Han beskrev i en artikel 1990 hur han inte vågat berätta om hörselproblemen: ”Då kunde ju folk ha trott att man höll på att förlora förståndet”. Han berättar också hur han för en öronspecialist beskrev sin tinnitus som ”att den mest liknar ljuden från en sågklinga då det sågas tjurigt granvirke”. 

En både målande och förfärande beskrivning som ger prov på vilken fin skribent Allan Bernving var. Inte konstigt att tidningens upplaga på norra Öland steg kraftigt under hans tid i Borgholm.

Kung Gustaf VI Adolf, till vänster, var en kvalificerad arkeolog. Här har han just gjort ett fynd i Skedemosse som han skärskådar  tillsammans med  ledaren för utgrävningarna, Ulf Erik Hagberg. Bilden bör ha tagits någon gång runt 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sin svåra tinnitus tvingades Allan leva med, men i början av 80-talet återfick han en del av synen efter en operation och kunde se färger och börja läsa igen.

Här bryts det sten i Gillberga stenbrott. Bilden förmodligen tagen i oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Allan Bernving var djupt engagerad i Föreningen Sveriges Dövblinda – i dag Förbundet Sveriges Dövblinda – och arbetade med så kallade röra vid-utställningar som öppnade nya perspektiv för dövblinda. Utställningen 2016 i Kalmar och Virserum kunde på sätt och vis ses som en fortsättning av hans insats.

Allan Bernving, näst längst till höger, utanför Madison Square Garden i New York vid en internationell kongress för dövblinda i New York 1977.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 11 juni 2016

”Badgäster vid Kapelludden, juli 1959”. Så lyder den knapphändiga beskrivningen av det rökande paret på bilden.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv
 

KÄLLOR

Artiklar av och om Allan Bernving i Östra Småland, från 1950- till 1990-talet, särskilt Conny Lindells minnesord den 2 september 1993.


Fyrmästare Samuelsson försöker hålla kalufsen på plats. I bakgrunden hans arbetsplats, fyren Långe Erik vid Ölands norra udde. Bilden togs den 11 september 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.


Kaffebrickan bärs fram i samband med färjan M/S Nordpols premiärtur mellan Öland och Gotland 1959.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv


Se även:

• Verner – den cyklande lokalredaktören


Skylten tas ner vid järnvägsstationen i Färjestaden den 1 oktober 1961. Därmed var det slut med den reguljära tågtrafiken på Öland.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

lördag 25 juni 2022

Vardagligheter som bara försvinner

Ölandshamnen – som sedan länge är Kalmars gästhamn – kom till på 1870-talet och det var härifrån färjetrafiken till och från Öland utgick. Här handlade man också fisk, kanske har den lilla flickan och hennes mamma på det här fotografiet från 1891 något nyfångat i korgen de bär på. Kommersen är i full gång vid småbåtarna till höger på bilden. De större båtarna är Ölandsfärjor, närmast ligger Kalmarsund N:o 2, byggd på Motala Verkstad 1869 och skrotad 1924.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mycket av det vi upplever som självklarheter omkring oss är både värdefullare och mer spännande än vi kanske själva inser. Så en dag är de bara borta.

De flesta sådana här vardagligheter – och inte minst de människor som ser till att hålla i gång dem – får aldrig sin historia skriven, trots att de ofta spelar en viktig roll i vardagen för väldigt många. Kvinnan eller mannen i korvkioskens lucka var ju en lokal kändis som många fler var bekanta med än de var med exempelvis de lokala makthavarna i drätselkammaren, gångna tiders kommunstyrelse. Så kan det väl vara än i dag förresten – vem är väl Johan Persson mot Bojan på Kalmargrillen, egentligen?

Henrik David Fränkels egendomligt kutiga gestalt var ett välbekant inslag i Kalmars stadsbild i många år. Han var född 1886 och drev klädeshandeln Bröderna Fränkel & Co i hörnet Storgatan–Västra Sjögatan. Den övertogs 1927 av Mendel Wilensky. Fränkel blev sedan ett av stans original och gick alltid omkring med en packe tidningar under armen. Det kunde hända att han satte sig på en bänk och somnade inne på gamla apoteket Lejonet, vilket då låg tvärs över Storgatan från hans gamla butik som ändrat namn till Göteborgs-Magasinet. Sedan 70-talet står det Rågårds på butiksskylten. Henrik David Fränkel avled 1967. Han är begravd på den mosaiska begravningsplatsen i Kalmar.
Foto: Björn Höglund/Kalmar stads hembygdsförening

När de som minns själva är borta återstår ofta ingenting eller i bästa fall mer eller mindre förvanskade historier och kanske ett och annat amatörfoto. Att ge sig på att försöka ta reda på sådant är – i all anspråkslöshet – på sätt och vis ett slags grundforskning, där man i mycket får lita till sina egna och andras mer eller mindre bräckliga minnesbilder, gamla artiklar som slumpen fört under ens ögon och vad man kan utläsa ur de fotografier som trots allt existerar.

När jag 2011 startade avdelningen Torget i Östra Småland valde jag benämningen just för att betona öppenheten för allt möjligt och friheten från avgränsningar: 

”Här ryms det mesta och Torget är en plats som obehindrat breder ut sig i såväl tid som rum [...] Tittar man lite närmare på vardagsvanligheterna upptäcker man nästan alltid något mer”, skrev jag i min introduktion.

Så blev det också i mångt och mycket, men med det viktiga tillägget att läsarna hela tiden var synnerligen flitiga med att höra av av sig för att kommentera, lägga tillrätta och komplettera sånt de läst på Torget.

Här följer ett litet bildsvep över försvunna vardagligheter: kön på banken före klockan tre, gamla broar till stora arbetsplatser, hemslöjd, mellanöl och bullrande flygplan och en del annat också. Allt under mottot som hängt med Torget ända från starten: 

”Om sådant vi glömt och om sådant vi inte visste att vi kom ihåg – eller tvärtom”.

Innan det fanns mobiltelefoner blev det på sommaren gärna köbildning till telefonkioskerna i Borgholm, som när den här bilden togs i juli 1983. Sedan 2015 finns det inga fungerande telefonkiosker kvar i Sverige.
Foto: Östra Småland

1968 fick F12 – Kalmar flygflottilj – sina första Drakenplan levererade. Flottiljens flygplan hade redan tidigare bullrat rejält när de dagligen flög över stan på väg till och från sina övningspass, vanligtvis förlagda ute över Östersjön, men med Drakenplanen slogs alla rekord. Även om två personer befann sig alldeles intill varandra var det helt omöjligt att föra ett samtal när planen kom brakande flera gånger om dagen. Drakenplanen fanns kvar ända tills flottiljen las ner 1980. Sedan blev det betydligt stillsammare ovanför stan och Kalmarborna kunde sluta skrika åt varandra. F12:s siste chef blev mannen på bilden, överste Fritz Crona (1924–1992), här fotograferad framför ett av de högljudda jaktplanen.
Foto: Östra Småland


När Kalmar FF spelar hemma har det sedan ganska många år inte funnits några matchprogram att uppbringa. Programmen var först och främst tänkta att skaffa föreningen annonsinkomster; informationen om den aktuella matchen kom oftast i andra hand, även om ambitionsnivån växlat genom åren. Men när annonsörerna svek och publiken skaffade sig information via sina mobiler blev programmen en dålig affär för KFF som upphörde med dem. Förståeligt men tråkigt eftersom programmens utformning och annonserna i dem berättar en hel del om den tid de tillkommit i. Det här matchprogrammet är från hemmaderbyt mot Öster 1982 som KFF vann med 1–0, målskytt Johny Erlandsson i 44:e minuten. Östra Smålands sportredaktion var på plats i ett något oproportionerligt bildmontage.
Matchprogram ur Klas Palmqvists samling

Vid Elevatorkajen var förr i världen strömmen strid av fartyg som kom för att lossa och lasta. Som här på bilden M/S Eknaren, fotograferad utanför ångkvarnen 1925. Fartyget hade byggts tre år tidigare av W Doxford & Sons i Sunderland i England och ägdes av rederiet Transatlantic i Göteborg. Många år senare, närmare bestämt den 1 juli 1942 när fartyget var på väg mellan Aden och Kapstaden, torpederades och sänktes Eknaren av den japanska ubåten I-16 i sundet mellan Moçambique och Madagaskar. Besättningen räddades. Ubåten sänktes i sin tur i maj 1944 av det amerikanska örlogsfartyget USS England vid Solomonöarna öster om Nya Guinea. Samtliga 107 man ombord omkom.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I januari 2015 påbörjades rivningen av ett av Kalmars historiska vardagsrum, IOGT-huset på Strömgatan. Det hade då spelat en central roll i Kalmarbornas dagliga liv ända sedan 1880-talet. Oräkneliga konserter, kurser, fester, föredrag, olika slags möten och andra evenemang hade arrangerats här. 1907 inrättades här en fast biograf – redan tidigare hade lokalen ofta hyrts av ambulerande filmförevisare – som under namnen Rex och senare Röda Kvarn fanns kvar in på 40-talet. Stolarna såldes till lilla Abbetorps Bio utanför Bäckebo och finns kvar än i dag. Till skillnad från huset de kom ifrån.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Erik Höglunds fantastiska räcke på Hemslöjden på Larmgatan, smitt av Axel Strömgren 1958. Butiken gick i konkurs 1993 och sörjs fortfarande av många i Kalmar. Räcket räddades till Hemslöjdens lokaler i Pukeberg. Den första hemslöjdsutställningen i Kalmar ägde rum i rådhuset 1840, då i Hushållningssällskapets regi. Hemslöjden i Kalmar blev redan i början av 1920-talet först i landet att etablera samverkan med konstnärer, vilket kom att prägla mycket av verksamheten. Särskilt uppmärksammat blev det mångåriga samarbetet med konstnärsparet Gunilla Skyttla och Raine Navin som inleddes 1967.
Foto ur ”Kalmar”, utgiven av Förlag AB Appeltoffts Bokhandel 1969

Den här innergården i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan på Kvarnholmen försvann när det gula tegelhuset som omgav den revs på 80-talet. Möbelhuset Billig Heminredning flyttade ut till norra industriområdet och blev till vad som numera är känt som Mio Möbler. På den gamla tomten har det varit parkeringsplats sedan dess, men Kalmarsund Hotell planerar att göra en rejäl utbyggnad med ett femvåningshus här.
Foto: Marianne Bengtsson, Kalmar kommun/Kalmar stads hembygdsförening

”Annoversstugan” vid Stensögatan. Varken stugan eller gatan den låg vid existerar längre. De fina Kalmarskildrarna John Sjöstrand – som gjort teckningen – och Sigvard Sterner har båda berättat om en gumma som bodde i den här stugan för längesedan. En gång ställde hon till med kalas och som tilltugg till supen bjöds ansjovis, något som inte var så vanligt på den tiden och ansågs märkvärdigt och fint. Ja, det var så ovanligt att gumman själv inte riktigt hade kläm på vad fisken egentligen hette: ”Vassego å ta utå annoversen”, sa hon och sedan fick stugan heta ”Annoversstugan” resten av den tid den stod kvar. Stensögatan, som den låg vid, gick från Södra vägen till Margaretaplan, en bit öster om nuvarande Stensövägen, som på 1930-talet kom att ersätta den gamla gatan.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Från den 1 oktober 1965 fram till och med den 30 juni 1977 gick det bra att köpa riktigt öl i vanliga svenska butiker. På den här bilden från början av 70-talet visar Aina Persson upp en del av mellanölsutbudet på Kalmar Stormarknad, nuvarande Baronen. Mellanölet – skatteklass IIB – höll en alkoholhalt på 3,6 viktprocent, vilket motsvarar 4,5 volymprocent, som är den måttenhet man räknar med i dag. Mellanölet ersattes i butikerna av det alkoholsvagare så kallade folkölet.
Foto: Östra Småland

”Suckarnas bro” kallades gångbron i trä över järnvägen vid Kalmar Södra station, som för övrigt inte heller finns kvar. Bron låg där Bragebron finns i dag och de som suckade var förstås alla arbetare som bodde på Sandås som gick över bron över för att komma till jobbet på antingen någon av de båda tändsticksfabrikerna – Fredriksdahls respektive Kalmar Tändsticksfabrik – eller på Kalmar Verkstad. Bron byggdes 1919 och revs 1954. Sedan var det bommar vid Bragegatans korsning med järnvägen i mer än 50 år innan den nya bron för alla sorters trafik invigdes 2008.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening

Den här bron mellan Ängö och Varvsholmen i Kalmar byggdes i slutet av 1920-talet och låg i Hammarskjöldsgatans förlängning. Fram till december 1972, då den nya anslutningsvägen – med ny bro – till Ängöleden togs i bruk, var den gamla bron med körbana av trä varvets enda landförbindelse. Den fanns fortfarande kvar när den här bilden togs 1973 och det dröjde ytterligare några år innan den försvann.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

”Halva livet ser man en person i nacken, i den kö som leder fram till furufracken”. Så sjöng man i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons Kösång i revyn Glaset i örat 1973. Men en del köer har faktiskt försvunnit sedan dess. Till exempel kön på banken just före månadsskiftet, när alla skulle betala sina räkningar. Bilden är tagen på Sparbankens kontor i Kalmar den 28 april 1981 och man ser att klockan snart är tre på eftermiddagen, det klockslag då banken obönhörligen stängde – Vad i helvete har dom för sig in i banken efter tre? sjöng ju Hasseåtage redan i revyn Lådan 1966. I mitten av 80-talet infördes äntligen kölappssystem även på banker och postkontor, något som funnits vid till exempel charkdisken i livsmedelsbutikerna långt tidigare. Nu för tiden är det knappt man blir insläppt i banken, kontanter vill de inte ha att göra med och inte en människa betalar sina räkningar där.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 16 april 2021

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

LÄNKAR
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.