Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:

• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

Godsvagnsfiske i Kalmar hamn

En specialrekvirerad kranvagn från Nässjö lyfter upp en av de havererade godsfinkorna på kajen, betraktad av flera hundra nyfikna Kalmarbor.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Än är vi många som minns hur det var att färdas med färja över Kalmarsund innan bron stod klar 1972. Tågfärjorna som trafikerade rutten Kalmar–Färjestaden 1947–1962 är det förmodligen inte lika många som kommer ihåg. Men den kalla våren 1958 hände något som fick hundratals Kalmarbor att samlas i hamnen för att beskåda ett annorlunda fiskafänge. 

Tågfärjan Bure hade byggts på Bröderna Larssons varv och mekaniska verkstad i Kristinehamn och satts i trafik i Kalmarsund i oktober 1957. Efter tio års erfarenhet av tågfärjetrafik över Kalmarsund ville beställaren SJ att färjan skulle förses med extra starka motorer och propellrar, men Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vägrade gå med på det. Man befarade – med rätta – att den öländska järnvägens dagar var räknade och krävde de vanliga vägfärjornas standardutrustning om det skulle bli aktuellt att ta över färjan från SJ. 

Tågfärjan Bure fotograferad i Färjestaden 1961.
Foto: Bo Gyllenberg/Bilden hämtad ur ”Tågfärjor till och från Sverige” (2016)

Redan första vintern – och den blev hård, långt in i slutet av april var det fortfarande fullt av drivis i Kalmarsund – kunde konstateras att Bure klarade isen klart sämre än sin föregångare Ane, som under flera år hyrts in från kustartilleriet. 

Men isläget hade ingen betydelse för vad som inträffade vid tiotiden på förmiddagen måndagen den 21 april 1958. Fyra godsvagnar, en öppen och tre täckta så kallade finkor, skulle föras ombord på Bure från kajen i Kalmar. Plötsligt brast kopplingen mellan loket och vagnarna. De fortsatte rakt över färjan, som saknade stoppanordningar. Tre vagnar hamnade i vattnet och den fjärde, en av finkorna, blev hängande på kanten. Samtliga stod på så kallade överföringsvagnar som användes när vagnar med en spårvidd skulle överföras till järnväg med en annan. Även tre av överföringsvagnarna gick i sjön. 

Ingen skadades vid missödet men en av finkorna, som var lastad med snickerier, flöt på lasten ganska långt ut i hamnbassängen innan den sjönk. Den andra täckta vagnen innehöll 15 ton utsäde och for också i väg en bra bit. På den öppna vagnen fraktades 21 fat industrisprit. 13 av dem höll sig flytande i hamnbassängen medan de andra gick till botten. Vagnen som blev hängande på färjans kant var lastad med koks för SJ:s egen räkning. Utan last vägde vagnarna ungefär tio ton vardera och överföringsvagnarna sju ton. 

Redan dagen därpå inleddes bärgningsarbetet sedan grodmän lokaliserat vagnarna. De tre överföringsvagnarna och den öppna vagnen låg i det närmaste staplade på varandra närmast kajen. Med hjälp av Lotsverkets fartyg Kalmar bärgades två av överföringsvagnarna. Resten fick anstå till påföljande dag, då en urstark kranvagn från Nässjö anlänt. 

Som närmast var avståndet mellan kajkanten och järnvägsspåren åtta meter. Där placerades kranvagnen. Kalmar bogserade de sjunkna vagnarna till vattenbrynet, varpå kranen, som hade en kapacitet att klara lyft på 50 ton, krokade fast dem och svängde dem över kajkanten och placerade dem på spåret. 

Lotsverkets tjänstefartyg Kalmar har fått rejält napp och är på väg att få upp en av godsfinkorna. Överdelen av vagnen har just brutit vattenytan och skymtar alldeles till vänster – förlåt, babord – om fartyget.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Man började på morgonen med godsvagnen som varit lastad med sprit. Faten hade redan tagits om hand och vagnen stod på spåret klockan tio. Lotsfartyget tog sedan, utan assistans av kranvagnen, hand om den sista överföringsvagnen. Klockan tolv var även den placerad på spåret. 

Vagnen som varit lastad med snickerier blev lite besvärligare, men vid tretiden hade den också kommit upp på kajen igen. 

Spannmålsvagnen vållade först en del bryderier. Lasten hade blivit så tung efter att ha vattendränkts att Kalmar inte skulle kunna bogsera in den till kajen. I stället slog man undan luckorna på vagnen och lät säden rinna ut i hamnbassängen, innan vagnen togs upp på land igen. 

Som utsäde var ju ändå lasten förstörd och som foder dög den inte heller, eftersom den behandlats med kvicksilver, detta för att minska risken för växtsjukdomar. Först 1966 förbjöds kvicksilverbetat utsäde i Sverige, sedan omfattande skador på fågellivet konstaterats. 

Fraktade kanoner och sockerbetor

Tågfärjeepoken i Kalmarsund inleddes 1947 när SJ hyrde in färjan Balder från kustartilleriet för 1.000 kronor i månaden. Detta på villkor att i händelse av krig återställa färjan vid kaj i Karlskrona inom 24 timmar. 

I dagens penningvärde motsvaras tusenlappen av drygt 20.000 kronor. Men det var det värt för SJ. I stället för att frakta marinens kanoner fick Balder i stället skeppa betor från fastlandet till sockerbruket i Mörbylånga. Tidigare hade järnvägsvagnar lastade med sockerbetor transporterats på pråmar, men det var en omständlig och inte särskilt effektiv metod. 

Med en färja kunde dessutom SJ mycket smidigare forsla egen materiel över sundet. Öländska lok och vagnar kunde enkelt tas över till verkstäder på fastlandet och det var lättare att tillfredsställa det stegrade behovet av godsvagnar på Öland i samband med betkampanjerna på höstarna. 

Efter ett par år började SJ i större skala med kommersiell godstrafik över sundet. Något som sågs med gillande ögon på Öland, där man i alla tider var kritiskt inställda till Kalmarsundsbolaget, som i princip utan konkurrens skött färjetrafiken sedan 1860-talet. 

1950 hyrdes även färjan Ane in från kustartilleriet och gjordes provisoriskt om till tågfärja. Godstrafiken gick mycket bra. Toppåret 1954 uppgick överskottet till inte mindre än 145.000 kronor på en omsättning av 295.000 kronor (i 2018 års penningvärde motsvarar siffrorna cirka 2,1 miljoner respektive 4,3 miljoner kronor). 

Den gamla artillerifärjan Ane, provisoriskt ombyggd till tågfärja, stävar över Kalmarsund.
Foto: Lennart Petersson/Bilden hämtad ur ”Ölands järnväg” (2009)

Men så begärde marinen att få tillbaka sin uthyrda färja. Följden blev att SJ beställde Bure som alltså bara hade varit i trafik i ett halvår när godsvagnarna hamnade i hamnbassängen i Kalmar våren 1958. 

Järnvägen på Öland las ner i oktober 1961. Bure fortsatte att trafikera Kalmarsund ytterligare några månader och gjorde sin sista tur den 4 maj 1962. Sedan användes hon i många år som vanlig vägfärja på olika håll i Bohuslän. 

1985 såldes Bure och hamnade i Stockholms skärgård och byggdes om till arbetsfärja. Under namnet Granat är hon – när detta skrivs 2018 – fortfarande i full verksamhet och ägs av Elektrofors AB på Resarö. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 8 september 2018

Se även:
• Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga
• När socker i botten var toppen

KÄLLOR 
Christer Jansson: Tågfärjor till och från Sverige – En nostalgisk bildkavalkad om resandet (Trafik-Nostalgiska Förlaget, Halmstad 2016) 
Jan-Olov Svensson: Ölands Järnväg (Stenvalls Förlag, Malmö 2009) 
Göran Adolfson, Sune Lantz, Hjalmar Nilsson: Ölands Järnvägar (Stenvalls Förlag, Helsingborg 1987) 
Nils Nordenbrink skriver om tågfärjorna i Kalmarsund på tydal.nu (2002) 
Artiklar i Östra Småland 22–24 april 1958. 

Fler bilder från bärgningen av godsvagnarna 1958 – och massor av andra gamla Kalmarbilder – finns i Kalmar kommuns bildarkiv. Sök på ”godsvagn”.

STORT TACK 
till Jan Magnusson, Kalmar kommun, som tipsade om Walter Blombergs bilder från bärgningsarbetet.

Superstjärnan som tog en kopp kaffe i Kalmar

Ira Aldridge (1807–1867) var förmodligen världens högst betalde skådespelare.

En vårdag 1857 la båten från Stettin till i Kalmar. Ovanligt mycket folk hade samlats i hamnen. En av passagerarna hade nämligen i högsta grad väckt Kalmarbornas intresse.

Denne märkvärdige man skulle resa vidare med båten till Stockholm. I Kalmar passade han på att få känna fast mark under fötterna en stund och samtidigt ta sig en titt på stan. Fast Kalmarborna var ännu mer intresserade av att ta sig en titt på honom.

Efter ankomsten till Stockholm skrev han till sin fru:

”På vägen lade vi till i Kalmar, och jag gick upp i stan för att dricka kaffe på ett konditori. Det hade stått i tidningarna att jag skulle komma och det spred sig som en löpeld att jag var med på båten och en hop människor hade samlats på kajen – de var ytterst nyfikna men inte oförskämda. 
Officerarna vid garnisonen begärde att få bli föreställda för mig. Man telegraferade till Stockholm att jag var på väg och vid framkomsten hämtades jag av engelske konsuln, som i vagn förde mig till min bostad.”

Vem var då denne dåtida superkändis som blev begapad av kalmariterna? Han hette Ira Aldridge och var en av sin tids mest berömda skådespelare, hyllad över hela Europa och på väg till den svenska huvudstaden för att gästspela på Kungliga Teatern.

Ira Aldrige var svart. I ett häfte som gavs ut i samband med hans framträdande i Stockholm – Negern I. Aldridge, Lefnadsteckning med porträtt – står det att hans farfar blivit avsatt som hövding i Senegal för att han inte velat sälja krigsfångar som slavar. Fadern skulle sedan hamnat i Amerika i sällskap med en missionär, men senare ha återvänt till Afrika för att omvända sitt folk. Efter att ha misslyckats återvände han till USA och tog med sig sonen Ira, som fötts under tiden i Afrika.

Reklam i show business har aldrig gått att lita på. Ira Aldridge var i själva verket född i New York 1807. Redan som pojke spelade han teater tillsammans med andra svarta skådepelare. Mitt under en föreställning av Richard III dök plötsligt polisen upp. Pjäsens Richard höll stilen och frågade högdraget: ”Vart för ni mig? Till Towern?”. ”Till finkan”, svarade polisen.

Skådespelarna anhölls, som det verkar mest för att de som svarta haft fräckheten att spela just Shakespeare. De fick lova att inte göra om det, sedan släpptes de. Teatern stängdes.

Som 17-åring tog sig Aldridge till England. Där var striden om slavhandeln och slaveriet i kolonierna i full gång. På teatrarna spelades pjäser som handlade om slavarnas lidanden och uppror. En äkta svart skådespelare i rollistan var förstås en sensation. Aldridge fick som 18-åring spela ”den kungliga slaven Oroonoko” i Revolten i Surinam. Pjäsen blev en stor publikframgång, även om The Times kallade Aldridge ”nigger” och förlöjligade honom.

Aldridge gav sig sedan ut på turné. Hans paradroll blev givetvis Shakespeares Othello. Men Aldridge spelade ”vita” roller också. Under turnéåren visade han sig också vara en begåvad komiker och utomordentlig sångare med en stark, djup stämma. 

Ett av hans slagnummer var visan Possum up a gum tree. Den handlar om en pungråtta – opossum – som klättrar uppför ett träd. I ett hål i trädet sitter en tvättbjörn, som rycker honom i svansen när han passerar. Vrålet Aldridge gav ifrån sig när råttan blev ryckt i svansen ska ha varit helt obetalbart och väckt kolossalt jubel överallt där han framförde visan.

1852 tog sig Aldridge över till kontinenten. Först åkte han runt med ett engelskt sällskap men upptäckte snart att han kunde turnera som soloartist och spela på engelska mot de besökta orternas egna skådespelare som spelade sina roller på sitt eget språk. Det blev en enorm succé. Han uppträdde på de stora teatrarna i Tyskland, Österrike och Ungern. Han fick den preussiska medaljen för konst och vetenskap, hyllades i pressen och togs emot av kungar och kulturpersonligheter.

Bilden är troligen från 1852 och visar Ira Aldridge som Aaron i Shakespeares Titus Andronicus. Barnet vid Aarons fötter ska föreställa hans son med goternas drottning Tamora. Hon har gett honom order att döda barnet, men Aaron vägrar. Gravyren är gjord med en daguerrotypi – en tidig form av fotografi – som förlaga. Fotografen hette William Paine.
Bild: Library of Congress

Så kom alltså inbjudan till Stockholm. Aldridge var nu en ytterst erfaren skådespelare, 50 år gammal, och förmodligen på höjden av sin förmåga. Recensionerna blev lysande. Aftonbladet konstaterade att här fanns mycket lära för ”personalen vid vår kongl. theater, hvarest ett konstlat och onaturligt manér hänger qvar”.

Sina allra största framgångar skördade Aldridge i Ryssland. Där var den inhemska spelstilen ännu mer föråldrad och han togs emot som en uppenbarelse. Hans gestaltning av Othellos raseri när han luras att tro på Desdemonas svek var något som aldrig tidigare skådats på ryska teatrar. I den första Othelloföreställningen blev skådespelerskan i Desdemonas roll så dödsförskräckt att hon gallskrikande försökte springa ut från scenen. Aldridge lyckades få grepp om henne i sista momangen så att han kunde strypa henne ordentligt enligt manus.

Ira Aldridge som Othello.
Målning av William Mulready/Walters Art Museum, Baltimore, USA

Aldridge turnerade sedan i Ryssland i många år. Det ingick i marknadsföringen att påstå han ibland råkade strypa sina Desdemonor på riktigt. När han blev tillfrågad om saken höll han masken och svarade: 

– Jag har spelat Othello många hundra gånger och bara strypt två eller kanske tre Desdemonor och det är inte mycket, procentuellt sett...

1867 gjorde han stor succé som Othello i Paris och skulle i väg till Ryssland igen. På vägen väntade ett utsålt hus i polska Łódź men han blev sjuk och tvingades avbryta repetitionerna. 

Ira Aldridge avled den 7 augusti 1867, 60 år gammal.

Ira Aldridge avled under ett gästspel i Łódź och begravdes där under stora hedersbetygelser.
Foto: Jan W. Raczkowski/Wikimedia Commons

Spelade Frankensteins monster

Ira Aldridge var en hyllad skådespelare – men också hånad och bespottad. Och det som gjorde honom kontroversiell var förstås att han var svart. 

Slaveriet i USA var en fråga som engagerade människor överallt på Aldridges tid, inte minst tack vare Harriet Beechers Stowes sentimentala roman Onkel Toms stuga från 1852. Ämnet var så brännande att den kom att bli 1800-talets mest spridda bok efter Bibeln. Den översattes snabbt till många språk, däribland svenska 1853. 

Slaveriets försvarare hade sitt starkaste fäste i London. Följaktligen fick Aldridge bara framträda som Othello två kvällar på Covent Garden i huvudstaden. Att se en svart man spela en av Shakespeares stora roller väckte minst sagt fientlighet i pressen. Man protesterade mot att en flicka skulle bli utsatt för något så förnedrande som att bli smekt av en svart man. Om Shakespeare vetat skulle han inte bara roterat i sin grav utan sparkat av kistlocket, skrevs det.

Så här aviserades det första framträdandet av Ira Aldridge på Covent Garden i London 1833. Det blev bara en föreställning till, sedan satte rasister stopp för fler framträdanden.
Folger Shakespeare Library

Att själva förutsättningen för hela dramat är att Desdemona älskar Othello och Shakespeare uppenbarligen inte tyckt det var något uppseendeväckande med hans hudfärg, det förträngde man tydligen fullkomligt.

Ira Aldridge var däremot extra populär i Hull, där kampanjen mot slaveriet hade sitt centrum. 1831 spelade Aldridge inte mindre än 16 olika roller i staden. Året därpå kom han tillbaka med tio nya pjäser, bland annat Macbeth, Richard III och – Frankensteins monster.

Svenska frun inblandad i litterärt mordförsök

Ira Aldridge var gift med svenskan Amanda Brandt som försökte verka adlig. Det var hon inte.

Ira Aldridge var gift två gånger, andra gången med en svenska. Hon påstod sig vara av adlig börd, men hennes far var i själva verket hovslagare i Västerås. 

Den danske sagoberättaren H C Andersen har skrivit om hur han i Paris 1867 blev tilltalad av en elegant dam. De hade inte träffats tidigare, men hon hade sett honom på bild och kände igen honom. Hon var svenska och presenterade honom för sin man, ”den udmærkede Skuespiller, Negeren Ira Aldridge”. Andersen var förtjust över att få trycka hans hand och de utbytte vänligheter på engelska. 

H C Andersen blev igenkänd i Paris av Amanda Brandt.

Ira Aldridges hustru hette Amanda Brandt. Hon var född 1833 och hade som 18-åring hamnat i Stockholm som inneboende hos den då 76-årige ryttmästaren Johan Jacob von Scheven. Detta på rekommendation av Theodor Lilja, en före detta polis som bodde i vindsvåningen i von Schevens hus.

Tidens mest kände svenske författare Carl Jonas Love Almqvist flydde till USA 1851, anklagad för att ha kryddat ryttmästarens havresoppa med arsenik. Almqvist var skyldig von Scheven mycket stora belopp. Författaren misstänktes också för att ha stulit och förfalskat skuldsedlar. I brev Almqvist skrev under flykten mer än antydde han att den gamle ockraren utnyttjade den unga flickan som bodde på en soffa i hans förmak. 

C J L Almqvist gick i landsflykt. Målning av Carl Peter Mazer.
Foto: Ulf Berger/Nordiska Museet

Eftervärlden har varit splittrad i frågan om Almqvists skuld och saken har nu stötts och blötts i snart 170 år. En del har menat att det fanns en komplott, där Lilja och Amanda Brandt ingick, i syfte att bestjäla von Scheven och sedan kasta skulden på Almqvist. Så sent som 2005 gjorde Statens Kriminaltekniska Laboratorium en ny analys av skuldreverserna och kom fram till att det mesta tyder på att Almqvist faktiskt skrivit dem. 

Hur som helst dök Amanda Brandt upp i Köpenhamn 1852, uppenbarligen försedd med pengar, var hon nu fått dem ifrån, och ett introduktionsbrev som skulle göra det möjligt för henne att bedriva sångstudier. Så småningom ska hon ha hamnat i ett tyskt operasällskap. Hon la till ett ”von” före sitt efternamn när hennes och Aldridges vägar korsades någonstans i Tyskland. Aldridge var då sedan länge gift i ett barnlöst äktenskap med engelskan Margaret Gill som avled 1865. 

Men redan 1860 hade Amanda Brandt fått en dotter med Aldridge. 1862 fick de en son. Sedan de gift sig föddes ytterligare två döttrar. Den minsta flickan dog som liten men de tre äldre barnen visade sig alla vara musikaliskt begåvade. Sonen blev pianist och döttrarna operasångerskor.

Sedan hon blivit änka bodde Amanda Brandt i London resten av livet. Hon dog 1915, 82 år gammal. Då höll de svenska litteraturforskarna sedan decennier på med att försöka reda ut frågan om Almqvists skuld. Ingen av dem hade en aning om att de kunnat åka till London och intervjua en av dramats huvudpersoner.

Så lagar du oförgiftad havresoppa

Havregryn. Basingrediensen i havresoppa.
Foto: Markus Hagenlocher/Wikimedia Commons

På Almqvistsällskapets hemsida finns ett recept på havresoppa. Dock utan arsenikkrydda.

Almqvist blev alltså anklagad för att ha försökt ta livet av ryttmästare von Scheven med förgiftad havresoppa och fick gå i landsflykt för det. Den som vill veta hur havresoppa smakar kan följa nedanstående recept. Soppan lämpar sig bäst som efterrätt.

1 dl havregryn 
5 dl vatten 
5 dl mjölk 
100 g russin 
50 gr smör 
Skalet av en halv citron 
2  bittermandlar 
1 msk socker 
1 tsk socker 
1 dl vispgrädde 

1. Koka havregrynen och vatten 10 min. under omröring. Sila koket genom en finmaskig sil så att inga gryn går igenom.
2. Späd den silade soppan med mjölk,lägg i russin, smör, citron och finriven skållad bittermandel (kan utgå).
3. Smaksätt med socker o. salt. Koka 5 minuter. 
4. Häll 1 dl vispgrädde i soppskål. Slå i soppan.
Servera!

Ett lögnaktigt par

Cecilia Sidenbladh
Foto: Daniel Sidenbladh/Wikimedia Commons

Författaren Cecilia Sidenbladh gav 1990 ut romanen Amanda & Ira eller Historien om ett lögnaktigt skådespelarpar. 

2010 kom hon med pjäsen Black Othello som bygger på romanen. Hon har också gett ut rättegångsprotokollen i Almqvistfallet i moderniserad språkdräkt – Rättegången mot Almqvist (2006) – och skrivit pjäsen Skyldig/icke skyldig med utgångspunkt från rättegångshandlingarna. 

Gunnar Sjögren:
Den narraktige fotgängaren och andra essäer
(Askild & Kärnekull, 1977)

Gunnar Sjögren (1897–1979), expert på Shakespeare, har skrivit om Amanda Brandt och den Almqvistska katastrofen i Svensk Litteraturtidskrift nr 2/1968 samt i boken Den narraktige fotgängaren (1977), där han också berättar om Ira Aldridge. Det är Sjögrens framställning som ligger till grund för texterna här på bloggen. 

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 31 oktober 2011