Visar inlägg med etikett järnväg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett järnväg. Visa alla inlägg

söndag 2 mars 2025

Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:
• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

lördag 30 november 2024

Nästan fullkomligt bortglömda kändisar

Arvid ”Sjörövaren” Malkar och Ivan Hoflund porträtterade 50 lokala profiler i Kalmariter och andra med meriter 1924. De fortsatte att producera nya karikatyrer och verser i Kalmar/Kalmar Läns Tidning året därpå, men de gavs aldrig ut i någon specialtryckt praktupplaga.

Vilka var de lokala kändisarna för hundra år sedan ? Tja, ungefär samma folk som nu. Fast helt andra personer, förstås.

Kalmariter och andra med meriter är titeln på en samling karikatyrer av 50 på sin tid välkända gestalter i Kalmar med omnejd. De presenteras med bild och på rimmad vers i en volym med det generösa måttet 39,5x29,5 centimeter, nästan exakt lika stort som en modern dagstidningssida. Samlingen salubjöds lagom till julhandeln 1924 och betingade ett pris av fem kronor, i 2024 års penningvärde motsvarande cirka 170 kronor.

I ritstiftet höll ingen mindre än konstnären Ivan Hoflund, vars verk fortfarande är uppskattade och populära, både när det gäller måleri – gärna öländska landskap – och teckningar.

Ivan Hoflund (1887–1948), född i Bäckebo. Förmodligen ett mer känt namn i dag än någon av de kändisar han ritade karikatyrer av 1924. Självporträtt är från 1947.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Kalmariterna och de övriga som meriterat sig framträder i mörkbrun tryckfärg på blekgult papper av god kvalitet, även om omslaget ibland kan vara illa medfaret på de exemplar som överlevt fram till våra dagar. Om man har tur kan ett sådant antikvariskt gå att uppbringa för mindre än hundralappen; är skicket bättre blir förstås priset högre. 

”Häst-August” Andersson var född i Algutsboda, växte upp i Madesjö, lärde sig spela dragspel och utvecklades till en fruktad slagskämpe som Nybros poliskår stod maktlös inför. Så mötte han Gud i en hage vid Pukebergs glasbruk, blev predikant och drog massor med folk till sina möten runt om i Sydsverige. På äldre dagar storbyggmästare i Kalmar. 

De mer eller mindre skruvade texterna är signerade ”Sjörövaren”, det vill säga den lika färgstarke som praktfullt helskäggige revypappan, jultidningsredaktören, postexpeditören med mera Arvid Malkar, som nog själv vid den här tiden redan var mer välbekant för allmänheten än de flesta han skrev om. Tillnamnet ”Sjörövaren” kom sig av att han kommit försent till jobbet på posten en måndag efter att ha drabbats av stiltje under en helgseglats.

Arvid Malkar (1879–1952), född i Oskarshamn med efternamnet Johansson, men det ändrade han på genom att kasta om ett par bokstäver i namnet på sin nya hemstad.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I förordet skriver ”Sjörövaren” att han och Hoflund under det gångna året ”under gemensamma ansträngningar i tidningen Kalmar nedsvärtat kända och aktade medborgare i vår goda stad med underlydande domäner”. 

Tidningen Kalmar hade 1918 slagits samman med Kalmar Läns Tidning och utkom vid denna tid under den otympliga titeln Kalmar/Kalmar Läns Tidning. Den finns fortfarande kvar men har sedan länge tappat första ledet av dubbelnamnet och utkommer sedan 1962 bara en dag i veckan.

Hjalmar Appeltofft öppnade sin bokhandel vid Stortorget i Kalmar 1885. 1924 flyttades den till Storgatan 12, medan pappershandeln blev kvar vid torget. Han avled 1936, men bokhandeln överlevde till 2003. Appeltofft var i nästan 15 år drätselkammarens ordförande, vilket i dag motsvaras av att vara kommunstyrelsens ordförande. Sin tids Johan Persson, fast högerman förstås.

De, som det uttrycks, ”utgivna skändligheterna” är i själva verket av synnerligen godmodig natur. Att det är mer krut och kvalitet i teckningarna än i de ofta vådligt snubblande verserna står snabbt klart för den som bläddrar en stund bland kalmariterna och alla de övriga.

Ja, kändisskapets förgänglighet blir nästan övertydlig. Många av gestalterna var på sin tid så välbekanta att ”Sjörövaren” uppenbarligen ansåg det överflödigt att ens nämna dem vid namn. Även när namnet finns med gör det inte nödvändigtvis den nutida läsaren så värst mycket klokare på vilka de karikerade personerna egentligen var. Och anspelningarna i verserna på 1920-talets förhållanden och händelser är förstås ännu svårare att få grepp om.

Oda Berg var en av pionjärerna inom den svenska hemslöjdsrörelsen och den som la grunden till dess starka ställning i Kalmar län ända från 1899. Hennes son Bengt blev legendarisk naturskildrare, god vän med nazikoryfén Göring och den som såg till att inplantera kanadagåsen i Sverige, vilket inte heller bidragit till hans popularitet.

Man kan ju faktiskt också fundera över hur lätt det egentligen var ens för den dåtida läsekretsen att identifiera de icke namngivna personerna. Bilder var fortfarande ovanliga i pressen, inte minst för att det var dyrt att framställa de klichéer som krävdes för att kunna trycka fotografier. I kombination med tidens usla tidningstryck och det slitage som de gång på gång återanvända klichéerna utsattes för, var det ofta svårt, för att inte säga helt omöjligt, att urskilja anletsdragen på de avbildade.

Karl Ek var i många år ägare till tidningen Kalmar, som han dock sålt när Hoflund och ”Sjörövaren” publicerade sina porträtt. Han var också stins, finländsk konsul och chef för Systembolaget. I versen kallas han anmärkningsvärt nog för ”Kalle Anka”, detta åtta år innan Donald Duck debuterade och elva år innan Disneys fjäderfä fick sitt svenska namn.

Å andra sidan var 1920-talets lilla stad i ännu högre grad överskådlig än dagens Kalmar och det var knappast märkvärdigt om man i det tämligen överblickbara vimlet på gator och torg fick syn på eller stötte samman med medmänniskor som befann sig i offentlighetens ljus. Och det är ju inte särskilt sensationellt om man gör det i dag heller, för den delen.

Ellen Fransén från Kalmar debuterade på Stockholmsoperan 1896 under flicknamnet Ahlstedt. Flitigt engagerad som sångerska i enklare sammanhang sedan hon gift sig med polismaktens högste företrädare i Torsås, ett äktenskap som föranledde ”Sjörövaren” att rimma ”landsfiskal” på ”näktergal”. Hon var mor till Olle Carle (1909–1998), känd som kåsören ”Cello” i Expressen.  

Vilka var det då som Hoflund och ”Sjörövaren” ansåg förtjäna utrymme i ”Kalmariter och andra med meriter”? Jo, efter en del mer eller mindre komplicerade efterforskningar har även de som inte nämnts vid namn till slut kunnat identifieras. Här finns förstås landshövdingen och borgmästaren, företagsledare och affärsidkare, en och annan präst, både doktorer och rektorer, en uppsjö av politiker av olika schatteringar samt några författare, redaktörer, artister och krögare. Och liksom i dag var männen i förödande majoritet: bara tre av de totalt femtio avporträtterade är kvinnor.

Carl August Gustafsson kallas för ”Fagerhultskungen från näset i Välen” av ”Sjörövaren”. Han var vice landstingsordförande och underlät aldrig att värna sin hembygds intressen. Från sin gård vid sjön Välen styrde och ställde han i många år mer eller mindre oinskränkt i Fagerhults landskommun. Den ingår sedan 1969 i nuvarande Högsby kommun.

Det handlar alltså om ungefär samma klientel som befolkar lokaltidningarnas sidor än i dag. Fast några undantag finns förstås. Till exempel torde det väl svårligen kunna uppletas någon allmänt känd hönskonsulent numera, även om det förstås inte går att säga emot ”Sjörövarens” inledningsrader om William Sjöstedt på Bo gård i Smedby: 

I livet en yngling väl sämre har hänt,
än det att få sprätta som hönskonsulent

På södra Öland finns Långe Jan
en fyr för fartyg på havets ban
men där finns också den långe Janzon
fyrdubbel chefdirektör och van så’n

Så fick "Sjörövaren" till det om Herman Janzon i Kastlösa. Han var bank- och mejeridirektör, chef för Ölands Järnvägar och för sockerbruket i Mörbylånga.
Kastlösa känt var för sina prostar
nu är det känt ock för lyckans ostar

Byggmästaren Jean Johansson hade själv varit framstående kraftsportare och var en av Kalmaridrottens tidigaste gynnare, som det hette då. Sponsorer kallas det numera. Skänkte en uttjänt manskapsbod som blev gamla idrottsplatsens kombinerade omklädningsrum och förvaringsskjul. Rullade gärna omkring i stan på cykel, omvärvd av ett moln av tobaksrök.

Den musikaliske clownen och bondkomikern Schwente i Flena, alias Ernst Dahllöf, var länge en av Nordens högst betalda artister, men ställde ofta upp för en billig penning  eller rent av gratis på hemmaplan i Kalmar, särskilt i Folkets Park. På 20-talet var karriären på väg att ta slut, men självfallet finns han med i Kalmariter och andra med meriter.


Karl Magnusson var fackbas på Kalmar Ångkvarn. Efter en strejk 1905 lovades han nytt jobb och 3.000 kronor av ångkvarnens ägare, konsul John Jeansson, på villkor att aldrig mer knysta om fackföreningar. Men ”Kalle Masse” gick inte att köpa utan blev i stället vaktmästare i Folkets Park och länets förste socialdemokratiske riksdagsman. Far till konstnären Gillis Magnusson.

Kalmar var en av de städer i Sverige som redan i början av 1600-talet tillsatte en stadsfysikus, sedermera kallad stadsläkare. Hjalmar Ringberg innehade på 1920-talet sedan länge tjänsten som förste stadsläkare:
Han emot farsoter strängt står på lur
utrotar genast vart pestsmittat djur

och såg även till att
ej osund odör
skämmer vår grundvattenledningslikör.










Rådman August Strümpel är nog den som beståtts det allra värsta av ”Sjörövarens” många nödrim:
ty alls ingen blodtörstig grym pel-
ikan är herr rådmannen Strümpel

Han var far till den sedermera minst lika välkände advokaten och högerpolitikern Kristoffer Strümpel, som bodde hela sitt liv i det sedan åratal så omstridda Strümpelska huset som står och förfaller i Gamla stan i Kalmar.

Ingenjören, majoren, järnvägsivraren och kommunalpolitikern Viktor Ståhle föreslog Fredriksskansområdet som lämpligt för Kalmars nya idrottsplats och lyckades genomdriva att den verkligen anlades där. ”Sjörövaren” lyfter i stället fram hans lika engagerade insats bakom uppförandet av ”Stadsparkens luftiga WC”. Trafikchef för Kalmar Järnväg 1910–1932.

Waldemar Swahn från Kalmar arbetade på flera tidningar i Stockholm, gav ut böcker och var också en flyhänt karikatyrtecknare. Hans författarskap är stendött i dag, men de två digra memoarvolymerna Ur minnenas sekretär kan delvis vara värda ett studium för den som är intresserad Kalmarförhållanden i slutet av 1800-talet.

Den gotländska lärarinnan Augusta Westerberg blev anställd vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar 1895, förordnades till rektor 1912 och utsågs till ordinarie 1917 – den första kvinnan i landet som blev seminarierektor.
Hon sträng är i skolan men annars timid
och dragen ä’ milda och blicken är blid,

skaldade ”Sjörövaren”.


© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 27 november 2020

lördag 2 november 2024

Färgstarkt gäng i svartvitt

Killar med kulör. Det som gör Herman Sandbergs bild på målarna på Kalmar Central så speciell är inte bara de rent fotografiska kvaliteterna, utan också att det ovanligt nog finns namn noterade på samtliga fotograferade. Annars är det mer regel än undantag att folk på gamla gruppbilder är anonyma. Här står från vänster: Rudolf Jonsson,  ”Skånske Lasse”, Rob. Petersson, Axel Karlsson (kallad ”Karlskrona-Kalle”), Sture Johansson, Ragnar Sundell, Gunnar Johansson och Josef Andersson.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En dag år 1912 sedan tittade fotografen Herman Sandberg in på Centralstationen i Kalmar. Den stora tillbyggnaden började bli färdig och åtta av målarmästare Gustaf Karlzéns mannar jobbade för fullt i huset. 

Kalmar Central som stationen såg ut före den stora tillbyggnaden 1912.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Gamla gruppbilder från arbetsplatser är inte alls ovanliga. Men Sandbergs bild på de åtta målarna på Centralen är speciell på flera sätt.

Vanligtvis såg folk till att vara finklädda när det var dags för fotografering. De ställdes gärna upp utomhus, där ljusförhållandena var hanterligare.

Men här ser det ut som om arbetsstyrkan bara gjort ett kort avbrott i jobbet med att sätta upp gamla tidningar som tapetunderlag. Ljuset strömmar in från fönstren och reflekteras av tidningarna på väggen.

Herman Sandberg var inte den som väntade på arbetstillfällen precis. Han gick gärna ut och raggade jobb. Enligt vittnesbörd från folk som var med på hans tid gick han ofta omkring på arbetsplatser och tog upp beställningar.

Annons i tidningen Kalmar den 28 augusti 1908.

Bilden på målarna ger intryck av att ha tillkommit på ett avsevärt spontanare sätt än de flesta gruppbilder som finns bevarade från det tidiga 1900-talet. 

Men det beror nog mest på Sandbergs yrkesskicklighet. Den utrustning han släpade omkring på var precis lika otymplig som alla andra fotografers vid den här tiden: en stor och tung kamera, ett stabilt trästativ som vägde sina modiga kilon och glasplåtar som han preparerat själv.

Att målarna ser så allvarliga ut och att ett par av dem lutar sig mot stegen och några andra håller i varandra har förstås att göra med de långa exponeringstiderna. Det gällde att bilden blev så skarp som möjligt och då måste man hålla sig så stilla man bara förmådde den stund exponeringen tog.

Självporträtt av Herman Sandberg från 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA / Herman Sandberg
• Född i Kalmar den 11 juli 1865. 
• Började efter konfirmationen som elev hos John Dryselius, stans förste fotograf.
• Flyttade till Göteborg ca 1884. Föreståndare för N G Hagmans fotoateljé och senare Dahllöf & Hedlund.
• Återkom till Kalmar 1892 och tog över en av Dryselius gamla ateljéer på Södra Långgatan 26 (huset är sedan länge rivet).
• Flyttade sedan till ett gårdshus på Strömgatan 3 (Dryselius gamla sommarställe!).
• Experimenterade redan i början av 1900-talet med färgfotografering av fåglar tillsammans med den beryktade författaren och forskaren Bengt Berg, mannen som bland annat planterade in kanadagåsen i Sverige.
• Slutade arbeta som fotograf 1923 eller 1924.
• Avled i Kalmar på nyårsafton 1933.

Fotoateljén i gårdshuset på Strömgatan. Herman Sandberg har tagit bilden vid grävningarna när gathuset började byggas 1902. Ateljébyggnaden revs i början av 2000-talet.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län 1970–72 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård"

Strejk, lockout och en kassör som försvann

När målarna i Kalmar bildade sin fackförening den 1 maj 1890 var arbetstiden 12–14 timmar, sex dagar i veckan. Lönen var tolv kronor i veckan, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 650 kronor. Nu krävde man tio timmars arbetsdag och timpenning på 25 öre.

Det gick oväntat lätt att få igenom lönekraven. Allmänheten i stan var på målarnas sida och konflikten varade bara ”från morron till middag”, som veteranen J G Wickström uttryckte det i avdelningens 50-årsskrift 1940.

”Från en målarfest 1904”. Så lyder originalbildtexten i Målareförbundets avdelning 21:s jubileumsskrift från 1940.  Fanan hade invigts 1901. Förmodligen är bilden tagen i Folkets Park i Kalmar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv  

Det blev hårdare bud framöver. 1898 strejkade man för första gången och fick igenom en femöring högre timlön för jobb sommartid. Nya konflikter följde för att kulminera i den riksomfattande storstrejken 1909. Den blev ett stort bakslag för hela arbetarrörelsen. För Kalmarmålarnas vidkommande späddes dessutom olyckan på med att avdelningens kassör året därpå gav sig ”i väg från orten, medtagande de visserligen små men betydelsefulla kontanter som funnos i kassan”.

1911 tog arbetsgivarna till lockout och inte förrän efter två och en halv månad lyckades man komma överens. Men det var först sedan man ingripit från centralt håll och bitterheten mot den egna förbundsledningen var stor i Kalmar.

Åren 1912–13 blev en klart lugnare period, men så kom första världskriget med brist på arbete och enorma prisökningar på material. En liter linolja, som före kriget kostat 70 öre, gick plötsligt på uppåt 40 kronor. Omräknat till 2024 års penningvärde betydde det en prisökning från 40 kronor till närmare 1.400 kronor.

Men det är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 9 juni 2012

Så här presenterades måleribranschens arbetsgivarsida i Kalmar 1921. Viktor Elmqvist, just under bokstaven ”M” hade varit mycket aktiv i facket på 1890-talet, men sedan startat en egen målerifirma. Även Rudolf Lönnegren – under penslarna – var en gammal fackföreningspionjär och medverkade med teckningar i Målareförbundets 50-årsjubileumsskrift.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

KÄLLOR
Kerstin Pettersson: Herman Sandberg, fotograf (ingår i Kalmar län 1970–72) 
Kerstin Pettersson: Om vi skulle ta hit en fotograf? (ingår i Kalmar län 1976) 
Svenska Målareförbundets Avdelning 21 – Minnesskrift 1890–1940 (Kalmar, 1940)

TACK
till Ingrid Bruun, Kalmar, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

torsdag 28 juli 2022

Dövblind Borgholmsredaktör som fick upplagan att stiga rejält

Allan Bernving framför Borgholms slottsruin. För sin folkbildargärning belönades han med landstingets kulturpris i slutet av 1970-talet. En stor del av Allan Bernvings bildarkiv överlämnades 1997 till Borgholms kommun. Återstoden fick Kalmar läns museum ta hand om 2012. Generösa urval kan ses på Borgholms kommuns bildarkiv och på Digitalt Museum.
Foto: Östra Småland/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sommaren 2016 visades ”Kännbart” på Kalmar Konstmuseum och på Konsthallen i Virserum, en utställning där dövblindhet stod i centrum. Östra Småland/Nyheternas gamle Hultsfreds- och Borgholmsredaktör Allan Bernving hade garanterat hyllat det initiativet. Han var både syn- och hörselskadad men ändå oförtröttligt engagerad i alla tänkbara samhällsfrågor, djupt intresserad av människor, politik, kultur, natur, historia, idrott och – så länge han hörde – musik. Trots sitt handikapp var han en skicklig fotograf och skrev uppskattade krönikor och kulturartiklar tills bara några år före sin död 1993.

Väntar på bättre väder. Laxfiskare från såväl Västervik, Nynäshamn som Hönö på västkusten sökte skydd i Bläsinge hamn undan höststormen den 4 oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Även om Allan Bernvings landskap kom att bli Öland, var han från början ”fastlänning”, som man säger på ön. Han föddes i Hultsfred 1912 och efter sex år i folkskolan började han arbeta på föregångaren till den fabrik som senare blev känd som Hultsfreds Hus. Studier var inte att tänka på, sådant fanns det inga pengar till.

Allan var tidigt synskadad men blev ändå en duktig brottare, rent av Smålandsmästare i weltervikt.

Den bastante mannen i rutig skjorta och rejält tilltagna byxor ska ha varit känd som ”TV-Levis”. Hans vistelse i Böda den heta sommaren 1959 lär på något sätt ha haft med ”Hylands hörna” att göra. Vilka damerna är finns det tyvärr inga uppgifter om. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1947 började han som Oskarshamns Nyheternas lokalredaktör i Hultsfred. Tre år senare blev han Östra Smålands man i Borgholm. 

Hustrun Margit var Allans oavlönade medarbetare. Allan framkallade bilderna men det var Margit som kopierade dem.  Då fick Allan mer tid till att skriva och de bestämde själva vilka bilder som skulle skickas till centralredaktionen i Kalmar. De sista åren var det oftast Margit som fotograferade, i takt med att makens syn blev allt sämre.

Här har rälsbussen spårat ur någonstans på Öland. Den öländska järnvägen var 15 mil lång och trafikerade sträckan Ottenby – Mörbylånga – Färjestaden – Borgholm – Böda. Den var smalspårig och hade spårvidden 891 mm. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1965 förlorade Allan slutgiltigt även sin hörsel och kunde inte fortsätta som lokalredaktör längre. Redan i samma veva som han börjat arbeta i Borgholm hade han drabbats av tinnitus. Han beskrev i en artikel 1990 hur han inte vågat berätta om hörselproblemen: ”Då kunde ju folk ha trott att man höll på att förlora förståndet”. Han berättar också hur han för en öronspecialist beskrev sin tinnitus som ”att den mest liknar ljuden från en sågklinga då det sågas tjurigt granvirke”. 

En både målande och förfärande beskrivning som ger prov på vilken fin skribent Allan Bernving var. Inte konstigt att tidningens upplaga på norra Öland steg kraftigt under hans tid i Borgholm.

Kung Gustaf VI Adolf, till vänster, var en kvalificerad arkeolog. Här har han just gjort ett fynd i Skedemosse som han skärskådar  tillsammans med  ledaren för utgrävningarna, Ulf Erik Hagberg. Bilden bör ha tagits någon gång runt 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sin svåra tinnitus tvingades Allan leva med, men i början av 80-talet återfick han en del av synen efter en operation och kunde se färger och börja läsa igen.

Här bryts det sten i Gillberga stenbrott. Bilden förmodligen tagen i oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Allan Bernving var djupt engagerad i Föreningen Sveriges Dövblinda – i dag Förbundet Sveriges Dövblinda – och arbetade med så kallade röra vid-utställningar som öppnade nya perspektiv för dövblinda. Utställningen 2016 i Kalmar och Virserum kunde på sätt och vis ses som en fortsättning av hans insats.

Allan Bernving, näst längst till höger, utanför Madison Square Garden i New York vid en internationell kongress för dövblinda i New York 1977.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 11 juni 2016

”Badgäster vid Kapelludden, juli 1959”. Så lyder den knapphändiga beskrivningen av det rökande paret på bilden.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv
 

KÄLLOR

Artiklar av och om Allan Bernving i Östra Småland, från 1950- till 1990-talet, särskilt Conny Lindells minnesord den 2 september 1993.


Fyrmästare Samuelsson försöker hålla kalufsen på plats. I bakgrunden hans arbetsplats, fyren Långe Erik vid Ölands norra udde. Bilden togs den 11 september 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.


Kaffebrickan bärs fram i samband med färjan M/S Nordpols premiärtur mellan Öland och Gotland 1959.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv


Se även:

• Verner – den cyklande lokalredaktören


Skylten tas ner vid järnvägsstationen i Färjestaden den 1 oktober 1961. Därmed var det slut med den reguljära tågtrafiken på Öland.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

torsdag 20 augusti 2020

Godsvagnsfiske i Kalmar hamn

En specialrekvirerad kranvagn från Nässjö lyfter upp en av de havererade godsfinkorna på kajen, betraktad av flera hundra nyfikna Kalmarbor.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Än är vi många som minns hur det var att färdas med färja över Kalmarsund innan bron stod klar 1972. Tågfärjorna som trafikerade rutten Kalmar–Färjestaden 1947–1962 är det förmodligen inte lika många som kommer ihåg. Men den kalla våren 1958 hände något som fick hundratals Kalmarbor att samlas i hamnen för att beskåda ett annorlunda fiskafänge. 

Tågfärjan Bure hade byggts på Bröderna Larssons varv och mekaniska verkstad i Kristinehamn och satts i trafik i Kalmarsund i oktober 1957. Efter tio års erfarenhet av tågfärjetrafik över Kalmarsund ville beställaren SJ att färjan skulle förses med extra starka motorer och propellrar, men Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vägrade gå med på det. Man befarade – med rätta – att den öländska järnvägens dagar var räknade och krävde de vanliga vägfärjornas standardutrustning om det skulle bli aktuellt att ta över färjan från SJ. 

Tågfärjan Bure fotograferad i Färjestaden 1961.
Foto: Bo Gyllenberg/Bilden hämtad ur ”Tågfärjor till och från Sverige” (2016)

Redan första vintern – och den blev hård, långt in i slutet av april var det fortfarande fullt av drivis i Kalmarsund – kunde konstateras att Bure klarade isen klart sämre än sin föregångare Ane, som under flera år hyrts in från kustartilleriet. 

Men isläget hade ingen betydelse för vad som inträffade vid tiotiden på förmiddagen måndagen den 21 april 1958. Fyra godsvagnar, en öppen och tre täckta så kallade finkor, skulle föras ombord på Bure från kajen i Kalmar. Plötsligt brast kopplingen mellan loket och vagnarna. De fortsatte rakt över färjan, som saknade stoppanordningar. Tre vagnar hamnade i vattnet och den fjärde, en av finkorna, blev hängande på kanten. Samtliga stod på så kallade överföringsvagnar som användes när vagnar med en spårvidd skulle överföras till järnväg med en annan. Även tre av överföringsvagnarna gick i sjön. 

Ingen skadades vid missödet men en av finkorna, som var lastad med snickerier, flöt på lasten ganska långt ut i hamnbassängen innan den sjönk. Den andra täckta vagnen innehöll 15 ton utsäde och for också i väg en bra bit. På den öppna vagnen fraktades 21 fat industrisprit. 13 av dem höll sig flytande i hamnbassängen medan de andra gick till botten. Vagnen som blev hängande på färjans kant var lastad med koks för SJ:s egen räkning. Utan last vägde vagnarna ungefär tio ton vardera och överföringsvagnarna sju ton. 

Redan dagen därpå inleddes bärgningsarbetet sedan grodmän lokaliserat vagnarna. De tre överföringsvagnarna och den öppna vagnen låg i det närmaste staplade på varandra närmast kajen. Med hjälp av Lotsverkets fartyg Kalmar bärgades två av överföringsvagnarna. Resten fick anstå till påföljande dag, då en urstark kranvagn från Nässjö anlänt. 

Som närmast var avståndet mellan kajkanten och järnvägsspåren åtta meter. Där placerades kranvagnen. Kalmar bogserade de sjunkna vagnarna till vattenbrynet, varpå kranen, som hade en kapacitet att klara lyft på 50 ton, krokade fast dem och svängde dem över kajkanten och placerade dem på spåret. 

Lotsverkets tjänstefartyg Kalmar har fått rejält napp och är på väg att få upp en av godsfinkorna. Överdelen av vagnen har just brutit vattenytan och skymtar alldeles till vänster – förlåt, babord – om fartyget.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Man började på morgonen med godsvagnen som varit lastad med sprit. Faten hade redan tagits om hand och vagnen stod på spåret klockan tio. Lotsfartyget tog sedan, utan assistans av kranvagnen, hand om den sista överföringsvagnen. Klockan tolv var även den placerad på spåret. 

Vagnen som varit lastad med snickerier blev lite besvärligare, men vid tretiden hade den också kommit upp på kajen igen. 

Spannmålsvagnen vållade först en del bryderier. Lasten hade blivit så tung efter att ha vattendränkts att Kalmar inte skulle kunna bogsera in den till kajen. I stället slog man undan luckorna på vagnen och lät säden rinna ut i hamnbassängen, innan vagnen togs upp på land igen. 

Som utsäde var ju ändå lasten förstörd och som foder dög den inte heller, eftersom den behandlats med kvicksilver, detta för att minska risken för växtsjukdomar. Först 1966 förbjöds kvicksilverbetat utsäde i Sverige, sedan omfattande skador på fågellivet konstaterats. 

Fraktade kanoner och sockerbetor

Tågfärjeepoken i Kalmarsund inleddes 1947 när SJ hyrde in färjan Balder från kustartilleriet för 1.000 kronor i månaden. Detta på villkor att i händelse av krig återställa färjan vid kaj i Karlskrona inom 24 timmar. 

I dagens penningvärde motsvaras tusenlappen av drygt 20.000 kronor. Men det var det värt för SJ. I stället för att frakta marinens kanoner fick Balder i stället skeppa betor från fastlandet till sockerbruket i Mörbylånga. Tidigare hade järnvägsvagnar lastade med sockerbetor transporterats på pråmar, men det var en omständlig och inte särskilt effektiv metod. 

Med en färja kunde dessutom SJ mycket smidigare forsla egen materiel över sundet. Öländska lok och vagnar kunde enkelt tas över till verkstäder på fastlandet och det var lättare att tillfredsställa det stegrade behovet av godsvagnar på Öland i samband med betkampanjerna på höstarna. 

Efter ett par år började SJ i större skala med kommersiell godstrafik över sundet. Något som sågs med gillande ögon på Öland, där man i alla tider var kritiskt inställda till Kalmarsundsbolaget, som i princip utan konkurrens skött färjetrafiken sedan 1860-talet. 

1950 hyrdes även färjan Ane in från kustartilleriet och gjordes provisoriskt om till tågfärja. Godstrafiken gick mycket bra. Toppåret 1954 uppgick överskottet till inte mindre än 145.000 kronor på en omsättning av 295.000 kronor (i 2018 års penningvärde motsvarar siffrorna cirka 2,1 miljoner respektive 4,3 miljoner kronor). 

Den gamla artillerifärjan Ane, provisoriskt ombyggd till tågfärja, stävar över Kalmarsund.
Foto: Lennart Petersson/Bilden hämtad ur ”Ölands järnväg” (2009)

Men så begärde marinen att få tillbaka sin uthyrda färja. Följden blev att SJ beställde Bure som alltså bara hade varit i trafik i ett halvår när godsvagnarna hamnade i hamnbassängen i Kalmar våren 1958. 

Järnvägen på Öland las ner i oktober 1961. Bure fortsatte att trafikera Kalmarsund ytterligare några månader och gjorde sin sista tur den 4 maj 1962. Sedan användes hon i många år som vanlig vägfärja på olika håll i Bohuslän. 

1985 såldes Bure och hamnade i Stockholms skärgård och byggdes om till arbetsfärja. Under namnet Granat är hon – när detta skrivs 2018 – fortfarande i full verksamhet och ägs av Elektrofors AB på Resarö. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 8 september 2018

Se även:
• Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga
• När socker i botten var toppen

KÄLLOR 
Christer Jansson: Tågfärjor till och från Sverige – En nostalgisk bildkavalkad om resandet (Trafik-Nostalgiska Förlaget, Halmstad 2016) 
Jan-Olov Svensson: Ölands Järnväg (Stenvalls Förlag, Malmö 2009) 
Göran Adolfson, Sune Lantz, Hjalmar Nilsson: Ölands Järnvägar (Stenvalls Förlag, Helsingborg 1987) 
Nils Nordenbrink skriver om tågfärjorna i Kalmarsund på tydal.nu (2002) 
Artiklar i Östra Småland 22–24 april 1958. 

Fler bilder från bärgningen av godsvagnarna 1958 – och massor av andra gamla Kalmarbilder – finns i Kalmar kommuns bildarkiv. Sök på ”godsvagn”.

STORT TACK 
till Jan Magnusson, Kalmar kommun, som tipsade om Walter Blombergs bilder från bärgningsarbetet.