Barnen i stadsdelen Funkabo i Kalmar hälsade i slutet av 60-talet gärna på hos före detta länsjägmästaren Uno Danielson på Stallgärdsgatan 2. I sin lägenhet hade den gamle farbrorn många spännande saker och han visade gärna upp dem: gamla radioapparater som han byggt om till bokhyllor (!), en samling vapen där de äldsta var från 1500-talet, och en frimärkssamling med ett treskilling bancomärke. Grönt förstås och inte feltryckt gult, men i alla fall.
 |
En 90-årig Uno Danielson med en liten del av sin förnämliga vapensamling skymtande i bakgrunden.
Foto: Östra Småland |
Uno Danielson var född i Tveta 1880. Han tog studenten i Västervik 1900 och blev 1911 länsjägmästare i Kalmar, den tidens benämning på regionchefen för skogsvården. Hans arbeten om skogen på Öland anses fortfarande vara av stor vikt, inte minst för hans breda historiska kunskaper. Han medverkade flitigt i facklitteratur och facktidskrifter. 1924 gav han ut ”Öland”, en kortfattad skildring av öns natur, fornminnen och historia, främst avsedd för turister.
1929 sammanställde Uno Danielson också en resehandbok för bilister och skissade i samma veva på en broförbindelse mellan Öland och fastlandet. Först hade han tänkt sig en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro, men eftersom ”man ansett att järnvägstrafiken kommer att mista sin betydelse” presenterade han i stället tre alternativa sträckningar för en landsvägsbro. Kortast väg var det förstås via Revsudden, men på grund av det stora vattendjupet var det också det kostsammaste alternativet. En bro över Grimskär, strax utanför Kalmar hamn, till Färjestaden var också tänkbar, men det överlägset bästa alternativet, menade Danielson, gick över Svinö via Kalvholmarna. Bortsett från segelleden var djupet inte mer än 1–2,5 meter. För att fartygstrafiken skulle kunna passera tänkte sig Danielson en klaffbro.
Det hela skulle kosta 6,5 miljoner kronor och utföras som ett arbetsmarknadsprojekt, ett så kallat nödhjälpsarbete (summan motsvarar i dag cirka 220 miljoner kronor; kostnaden för den bro som långt senare verkligen byggdes kom att uppgå till 130 miljoner kronor, i nutida penningvärde cirka 2,5 miljarder kronor – till detta kan läggas ytterligare en miljard i reparations- och underhållskostnader).
Kalmar Motorklubb, vars ordförande förstås hette Uno Danielson, la fram förslaget till bro över Kalmarsund. Riksdagsman Ruben Wagnsson (S), sedermera legendarisk landshövding i Kalmar, motionerade i ärendet men fick avslag av riksdagen 1933. Danielson fortsatte sina beräkningar och sex år senare skulle riksdagen åter behandla brofrågan. Den gången kom andra världskriget emellan och det dröjde som alla vet ytterligare några decennier innan en bro över Kalmarsund till slut blev en realitet. Bredden på bron i Uno Danielsons förslag skiljer sig för övrigt med bara 28 centimeter från den bro som stod klar 1972 och som ju mycket riktigt kom att dras över Svinö. Den byggdes dock så hög över djuprännan att någon klaffbro inte var nödvändig.
 |
En ung Uno Danielson. Han var född i Tveta utanför Mörlunda 1880 och blev länsjägmästare i Kalmar 1911. Han kom att stanna kvar i Kalmar fram till sin död 1974.
Bild ur Porträttgalleri Kalmar län (1926) |
I Kalmar engagerade Uno Danielson sig även kommunalt. Han satt i stadsfullmäktige och var flitigt anlitad i alla möjliga kommittéer och nämnder. Han var också – bland mycket annat – länsskogsbrandchef, chef för landstormens bilkompani och från 1918 fram till pensioneringen Vetenskapsakademiens ombud för naturskydd. Han belönades av akademien med både lilla och stora naturskyddsmedaljen och av Akademiska Föreningen i Lund även med Agardhmedaljen, för att nu bara nämna några av alla de utmärkelser han erhöll genom åren. Han fick förstås ta emot såväl Vasaorden som Nordstjärneorden och var också hedersledamot i en hel räcka olika föreningar och institutioner.
 |
Resultatlistan vid Smålands Idrotts- förbunds ”täflingar” på Gamla idrottsplatsen den 2 juni 1912, vilka leddes av Uno Danielson. ”V. Petersson”, som vann både 100 meter och längdhopp – och även diskus – är känd i idrottshistorien som William Björneman, guldmedaljör i längdhopp vid OS i Antwerpen 1920.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912 |
Länsjägmästaren hade nämligen en kolossal massa andra intressen också, hur han nu hann med allting. Till exempel var han med och startade den första scoutkåren i Kalmar och han var tidigt engagerad i idrottsrörelsen och fungerade som tävlingsledare vid friidrottstävlingar på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. 1922–1932 var han Kalmar Skyttegilles ordförande och 1947 tillhörde han stiftarna av Kalmar Filatelistklubb, vars förste ordförande han blev. Kort sagt var Uno Danielson en oerhört mångsidig, engagerad och utåtriktad människa.
Men av alla fritidsintressen var det nog ändå bilar och motorsport som Uno Danielson satte främst. Som bilist var han tidigt ute. Redan 1904 satt han för första gången bakom ratten. Det var i Stockholm där han utexaminerats från Skogsinstitutet och sedan fått arbete på Domänstyrelsen.
– Jag hyrde en bil och sedan var det bara att sätta igång. Att köra fick jag lära mig själv, berättade han för Östra Smålands reporter Meta Fogis i en intervju i samband med 90-årsdagen 1970.
Fast då fanns ”det ingen ratt utan en stång, som satt i framändan på en dåtidens Oldsmobile, en konstifik pjäs, bastard mellan droska och spindel”, konstaterar Danielson själv i Kalmar Motorklubbs jubileumsskrift från 1952.
.jpg) |
En sådan här Oldsmobile körde Uno Danielson i Stockholm. Bilen på bilden var den allra första som gjorde Västerviks gator osäkra. Den köptes redan 1905 av medicinstudenten Sigvard Kinell som här sitter vid styrspaken, intill sin fästmö Elsa Frumerie. I det bakvända baksätet sitter Maria och Anna Frumerie. Motorn var på sju hästkrafter och bilen kunde komma upp i 30 km/h.
Bilden hämtad ur årsboken Tjustbygden 1978 |
Registrering och körbevis var det inte så noga med. Uno körde helst bara korta sträckor i Stockholm och föredrog att hålla sig undan från landsvägarna, ”där framfarten i regel illustrerades av skenande hästar och vettskrämda käringar.”
När Uno Danielson fått arbete som assistent i Tjusts revir och bosatt sig i Västervik skaffade han 1908 sin första egna bil. I Motorklubbens jubileumsskrift skriver han att det handlade om ”ett styck Minerva av engelskt fabrikat”.
– Den kom med järnväg och det medföljde en beskrivning hur man skulle bära sig åt.
Såvitt jag förstår så mindes den gamle länsjägmästaren bilmärket korrekt, däremot inte inte ursprungslandet; Minerva tillverkade bilar i belgiska Antwerpen från 1902 och fick snabbt gott renommé – de lyxvagnar man tillverkade användes av såväl det belgiska som det norska och det svenska kungahuset. Märket försvann under 30-talets depression och företaget las slutgiltigt ner efter ett misslyckat comebackförsök på 50-talet.
Av Danielsons beskrivning att döma bör hans Minerva ha varit en Minervette Typ A.
– Den var eldröd med stora mässingsbeslag och förde ett fruktansvärt oljud. Folk trodde det var den onde själv som kommit till stan. När jag körde på Storgatan sprang folk och fä åt alla håll.
Den här bilen var försedd med en riktig ratt. ”Vindrutorna saknades emellertid, men det gjorde ej så mycket, ty farten var icke överväldigande”.
Vid det här laget hade myndigheterna börjat reglera den framväxande bilismen så smått och innan Uno Danielson kunde börja köra sin Minerva krävdes såväl registrering som förarbevis. Det förstnämnda var lätt avklarat, bara att skriva till länsstyrelsen och be om ett bilnummer. Det blev H11.
Återstod att ordna förarbeviset. Den nyblivne bilägaren tog dagen efter leveransen kontakt med besiktningsmannen Bjurström.
– Han kunde inte själv köra bil, men satte sig bredvid mig och så bar det i väg.
Man tog den minst trafikerade vägen ut på landet. När man kommit till Karstorp ansågs det vara tid för vändning och återfärd. Men Danielson hade ju bara hunnit ögna igenom bruksanvisningen och kunde inte påminna sig hur det gick till att backa. Så han körde in på en gårdsplan och rundade en plantering:
”På hemvägen mötte vi en med två eldiga springare förspänd droska av dåtidens smäckra typ. I förskräckelsen kom jag mig ej för att stanna, varför pållarna började stryka baklänges och droskan ställde sig tvärs över vägen. Naturligtvis blev det en smäll så att droskan gick av på mitten. Kusk och hästar hamnade i en hagtornshäck och de åkande, stadens tullförvaltare och hans lagvigda, hamnade i andra häcken. Bilen, besiktningsmannen och jag hamnade givetvis i samma häck. Sedan vi samlat ihop alltsammans gjordes affären upp på stående fot. 35 kronor fick jag betala för droskans lagning. Några andra skador kunde inte upptäckas, varken på folk eller fä.”
Danielson erbjöd sig förstås att ge tullherrskapet skjuts hem, något som vänligt men bestämt avböjdes. Paret föredrog att gå hem. Något besiktningsmannen Bjurström redan gjort, utan att någon märkt det.
”Han var som uppslukad av jorden. Jag körde tillbaka utan honom. Sedan fick jag tag i honom på telefon och menade det inte hade gått så bra och undrade om vi kunde göra om provet nästa dag. ’Aldrig i livet’, sa han, ’körbeviset ligger här färdigskrivet och får hämtas’.”
Danielson gjorde så och sedan var det bara att ge sig ut på vägarna. Fast alldeles enkelt var det ju inte alltid. Det visade sig till exempel att Minervan inte orkade forcera de brantaste motluten i Tjust, om man inte vände den om och backade uppåt i stället. Då gick det förträffligt bra.
Ett annat bekymmer var att möta hästskjutsar, vilket naturligtvis inträffade ideligen. Både djur och människor var ovana och rädda för de självgående vagnarna. Det var ”vanligt att man fick gå av och leda den vettskrämda pållen förbi, stundom även körkarlen. Ibland spände denne ifrån hästen och sprang till skogs, varefter man själv med möda fick försöka baxa undan den ibland rätt tunga forvagnen.”
Hästskosöm låg det också gott om i gruset på vägarna i början av förra århundradet, vilket fick till följd att bilisterna tvingades stanna titt som tätt för att laga punkteringar.
En gång när Uno Danielson kört så långt bort som till Vimmerbytrakten – en svindlande sträcka på sex mil – och skulle ta sig uppför en backe, uppenbarade sig på dess krön en man och en pojke som kom skjutande på en kärra.
”När de såg och hörde detta vrålande odjur rusa upp för backen, släppte de kärran och sprungo till skogs. Kärran fortsatte sin vingliga stråt utför backen och träffade bilen, varvid mjölsäckarna på kärran sprack och pudrade både bilen och mig grundligt, så att i stället för en röd bil blev det en vit, körd av en mjölnare. Gubben och pojken såg jag aldrig till, fastän jag väl en halvtimme stod och skrubbade mig ren. Troligen låg de bakom en buske med klappande hjärtan och såg på eländet.”
Under första världskriget stod de flesta bilar i landet stilla. Bensinen var inte ransonerad, men den hade blivit så dyr att det var helt omöjligt för de flesta att köra bil. De gamla körbevisen skulle bytas ut mot nya körkort, men det blev inte av för Uno Danielson, eftersom han de åren inte hade råd med bilkörning längre.
 |
Bilinspektör Folke B Sundberg fotograferad i sin egen Volvo Amazon 1962. Den hade registreringsnummer H17.
Foto: Åke Håkansson |
När bensinen så småningom sjönk i pris skulle Danielson förstås skaffa sig en ny bil. Men först måste han alltså skaffa sig körkort igen och för det var han tvungen att göra en uppkörning. En gammal Ford från 1906 lånades och Danielson anmälde sig hos sin gode vän bilinspektören Folke B Sundberg, som var den som bestämde vem som var kvalificerad att bli innehavare av ett körkort. Sundberg var för övrigt tillsammans med Danielson med och bildade Kalmar Motorklubb 1922.
Nu bodde Uno Danielson i Kalmar sedan flera år och i körkortsprovet ingick på den här tiden att man skulle köra in på Kalmar slott och sedan backa ut därifrån. Att köra in på borggården vållade förstås inte en gammal och van förare som Danielson några som helst problem. Men det visade sig vara värre att backa ut därifrån. Med backväxeln ilagd hoppade den gamla Forden som en kråka ”och ville ovillkorligen frottera sig mot de gamla ärevördiga väggarna”.
– Nä, det här går ju inte, sa Sundberg. Vi kommer aldrig ut.
– Kör själv då, sa Danielson.
Sundberg tog plats vid ratten med resultatet att bilen hoppade runt ännu värre.
– Nja, sa han och såg snopen ut. Det måste vara fel på backväxeln.
Till slut lyckades herrarna i alla fall trassla sig ut från slottet och for hem till Sundbergs bostad, där bilinspektören utan kommentarer skrev ut ett förarbevis som Danielson sedan kunde byta mot ett riktigt körkort på länsstyrelsen.
Efter att ha kört en Ford och en mindre Buick skaffade sig länsjägmästaren sedan en stor Buick Six, ”en sportvagn med cirka 100 hästkrafter och en vikt av ungefär två ton, men så låg den också stadigt på vägen i vilken fart som helst.”
Fast inte när det var halt förstås. En vinterdag befann sig Uno Danielson i Buicken tillsammans med en länsskogvaktare, någonstans i närheten av Gadderås glasbruk. Det var mildväder till en början, men så kylde det på och blev halt. När de skulle tillbaka till Kalmar började det snöa på isgatan också, vilket förstås gjorde väglaget ännu vanskligare och i en kurva gled bilen oundvikligen ner i diket. Snökedjor hade man med sig och lyckades med stort besvär fästa dem på bakhjulen. Då gick det bra att komma upp på vägen igen, men nu hade det hunnit bli så halt att Buicken genast hamnade i diket på nytt:
”Nåja, det gick ju bra att komma upp också denna gång, men när jag satte mig lite hårt i sätet, gled bilen för tredje gången ner i diket. Vad vi då sa, lämpar sig knappast för tryck.”
Alldeles i närheten pågick det timmerkörning i skogen. Danielson och hans ressällskap ”gick dit och lånade en karl plus en ardenner, en stor hejare till häst, som spändes för bilen. Det gick med ett ryck ur diket men av farten slog kofångaren hästen på bakbenen, vilket resulterade i att den skenade med bilen slängande efter. Jag slog till alla bromsar och la i backen och då stannade ekipaget. Sedan klarade vi oss utan fler äventyr hem.”
Så småningom hade den stora Buicken gjort sitt och efter kortare mellanspel med en Hudson Terraplane och en Studebaker blev Uno Danielson ägare till en Ford 36:a cabriolet, ”som var en utomordentlig vagn och stod sig i alla väder”.
En gång vid en nattlig hemfärd mot Kalmar ”hade vi hunnit till Kläckeberga, då vi såg en Ford stå i diket med kardanhuset vilande på vägkanten. I den satt två personer och motorn gick för full gas.”
Danielson öppnade dörren till Forden i diket och frågade:
– Vad gör ni här, gubbar?
Den ene tittade på den andre och sedan på Danielson med stora ögon, samt utlät sig:
– Hör du, hur fan kan han öppna dörren, när vi kör så fort?
”Då förstod jag vad klockan var slagen”, skriver Danielson. Han förmanade de båda herrarna;
– Sitt ni kvar i bilen, men stäng av motorn och sov. På den plats ni nu är, är ni minst farliga.
Efter att ha meddelat lite goda anvisningar om hur man bör bete sig i trafiken, avslutar Uno Danielson sina bilistminnen med sammanfattningen:
”Kör som om alla andra vore trafikidioter. Då klarar ni er. Tro aldrig att en mötande alltid iakttar regler och vägvett, ty då råkar ni snart ut för olycka.”
Han måtte ha följt sitt eget recept för efter krocken med hästdroskan vid Karstorp 1908 klarade sig Uno Danielson undan alla kollisioner och körde prickfritt i mer än 60 år.
Uno Danielsons hustru Ingrid gick ur tiden 1969. Själv avled han i Kalmar 1974, nära 94 år gammal. Han begravdes i sina föräldrars familjegrav i Västervik, som också var hans hustrus hemstad.
© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 juni 2021
Se även:
• Bilinspektören som ville byta spår
• Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning
•: Full fräs i Harby och på Hagbynäs
Uno Danielson: Anteckningar om de öländska skogarna historia och utveckling (Skogsvårdsföreningens tidskrift 1918)
Rolf Nilsson: Första biltävlingen hade målgången i Borgholm (Ölandsbladet den 26 juni 2016)
KÄLLOR
Uno Danielson: ”45 år vid ratten – Några glimtar” (Kalmar Motorklubb 30 år, 1952)
Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – Minnesskrift (1962)
Meta Fogis: Vital 90-åring i Kalmar köpte första bilen 1908 (Östra Småland den 21 maj 1970)
Sven Kjellgren: ”Den första bilen i Västervik” (Tjustbygden 1978, årsbok för Tjustbygdens kulturhistoriska förening)
Ulf Beijbom: En bro till Öland på 1920-talet” (Ölandsbladet den 8 april 2008)
Eva Johansson: Böckerna berättar om människor och hus (Wåra rötter nr 1/2012, Tjust Släktforskarförening)
Osignerat och odaterat minnesord över Uno Danielson ur Helge Bruuns klippsamling.
TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Åke Håkansson, Kalmar; och Henrik Bruun Williams, Uppsala.
.jpg)
_1Y7A6067.jpg)
