Folkhemmet i folkskolan för Kalmarbarnen

Ett väl använt exemplar av Vår hembygd, komplett med bläckfläckar på pärmen. Ossian Häggfors, författare till den högtravande hembygdssång som boken börjar med, var Kalmarpolitikern Göran Häggfors pappa. Någon tonsatte faderns text och Göran skulle gärna vilja veta om någon har kvar noterna. 
Foto: Klas Palmqvist

Jag vet en stad vid slott och sund
den står på tusenårig grund,
där våra fäders minnen bo.
Den är så stolt och skön ännu
med nutids flit och forntids ro.
Mitt Kalmar, denna stad är du!

Så lyder första strofen av Ossian Häggfors högstämda Hembygdssång. Den inleder skolboken Vår hembygd från 1936, som annars håller en för sin tid avspänd och vardaglig ton.

Ossian Häggfors (1906–1956), folkskollärare på Vasaskolan och Tullskolan. Född i Varberg.

Efter världskrisen och arbetslösheten som inledde 1930-talet, började man i mitten av decenniet skönja en ny tro på framtiden. Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson hade myntat begreppet ”folkhemmet” redan 1928, och nu var man i full färd att börja bygga det.

1934 gav makarna och Alva och Gunnar Myrdal ut sin bok Kris i befolkningsfrågan, som propagerade för att folk måste få möjligheter att skaffa fler barn om nationen i framtiden inte enbart skulle bestå av åldringar. 

Det var alltså barnen man skulle satsa på. Den sjuåriga folkskolan – dagens grundskola – lagstadgades 1936 och året därpå infördes barnbidraget. 

Omsvepta av denna tidsanda producerar de tre Kalmarlärarna Ossian Häggfors, Sigfrid Nordkvist och Hugo Petersson 1936 en ny sorts skolbok för hembygdsundervisningen. 

Sigfrid Nordkvist (1889–1962) lärare i Kalmar och folkpartistisk riksdagsman. Född i skånska Kverrestad.

Utgångspunkten är barnen själva och deras upplevelser av den närmaste omgivningen. Här möter vi Brita, som varit på skolresa i Karlskrona och förundrat sig över att staden är byggd på klippor, till skillnad från den jämna marken i Kalmar. I ett samtal mellan henne och hennes pappa reds Kalmarbygdens grundläggande geologi ut, allt försett med instruktiva kartor och fotografier, som Häggfors själv tagit, bland annat på Norra Skallön.

Anna-Stina och hennes bror Erik undervisar oss om växtvärlden i Tallhagen, på Stensö och i Tullskolans numera försvunna skolträdgård (fast ett och annat äppelträd står faktiskt fortfarande kvar). 

Barnen på Tullskolan i arbete i skolträgården intill fängelset. Bilden togs 1942 och säkerligen hörde Vår hembygd till de böcker barnen fick studera när de satt i skolbänken.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Vallgraven vid fängelset. När den torrlagts anlades Tullskolans skolträdgård här. Trädgården är sedan länge förvandlad till något så tråkigt som parkeringsplats.
Teckning av John Sjöstrand, hämtad ur Vår hembygd

Tillsammans med Olle Petersson, ”en pigg ängöpojke på nio år”, får läsaren upptäcka Kalmartraktens djurvärld.  Man noterar bland annat att det bor uttrar vid hamnpiren och att Kalmarborna för en ständig kamp mot råttorna. När torghandeln är avslutad kivas skrattmåsarna om avfallet från slaktarstånden, en syn som ingen sett på länge. Däremot nämns ingenting om vare sig kaniner eller rådjur, som det finns så gott om i stan nuförtiden.

Det historiska kapitlet börjar med att pojkarna Sven och Gunnar bygger upp det gamla Kalmar i en sandhög vid Kavaljeren.

Utflykt till Stensö.
Foto: Alma Falk (signaturen ”Måns”); bilden hämtad ur Vår hembygd

Nutidens Kalmar, det vill säga 30-talets, visas upp för Sven och Lisas amerikanska kusiner, med chokladfabrik och allt.

Visst, dialogerna är snusförnuftiga och inte så lite beskäftiga, men Vår hembygd var säkerligen roligare att läsa än många andra skolböcker på 30-talet.  

Den är charmig och lärorik än i dag; vem visste att det förr i världen på vårarna alltid växte tussilago i mängd där Stagneliusskolan kom att byggas i början av 30-talet?

Karta över några av Kalmars viktigaste fabriker och andra inrättningar, hämtad ur Vår hembygd.

© Klas Palmqvist

Texten var införd i Östra Småland den 8 november 2014