 |
| Gunnar Harding Mitt poetiska liv (Wahlström & Widstrand, 2014) |
”Varje vår tänker jag på Guillaume Apollinaire.”
Så inledde poeten, introduktören, redaktören, tradjazzexperten, kritikern, bibelöversättaren med mera Gunnar Harding (född 1940) sin underbart vackra lilla bok Guillaume Apollinaires gåtfulla leende från 1989 (Gedins förlag).
En ändlös biografi är undertiteln till Apollinaireboken. Ändlös är – tyvärr – inte Hardings bok Mitt poetiska liv, som kom ut i maj 2014, just när våren höll på att slå om till sommar. Alldeles rätt tid för både Apollinaire och hans svenske uttolkare och outtröttlige introduktör; modernister med känsla för tradition, gamänger som vet vad vemod är. Man blir glad av att läsa dem. Men det är en sammansatt glädje, med delvis motsägelsefulla beståndsdelar. Just därför känns den så mycket djupare.
Så här skriver Harding i Mitt poetiska liv:
”För de flesta lyrikintresserade i min generation var det de stora vördnadsvärda diktarna som varit vägledande i ungdomen, en Lindegren eller en Ekelöf. Men vad jag sökte var inte en vägvisare till underjorden utan en resguide därifrån. Som en sådan fungerade Apollinaires poesi”.
Det är inte besöket i underjorden som är det väsentligaste att berätta om. Hardings bok är mycket mer personlig än privat. Full av värme, roliga historier, kloka resonemang och inte det minsta självgod.
Dessutom bjuds läsaren en betraktelse av det svenska kulturklimatet, framför allt på 60-, 70- och 80-talet. Särskilt skildringen av 70-talets mångsidighet är avsevärt generösare än vad detta annars så missaktade decennium brukar bestås. Den som tror att årtiondet och dess litteratur bara utgjordes av testuggande marxism har missat allt det roliga och kreativa.
80-talets snöpta poesipotentater har Gunnar Harding betydligt svårare för. De gör honom till och med rejält misslynt på ett par av bokens annars mer än 500 mestadels entusiastiska sidor. Då menade kritikern Anders Olsson att det var dags för poeterna att ”redovisa sitt språkarbete”. Harding konstaterar att termen skulle göra vilken taxeringsintendent som helst grön av avund.
Och visst finns det något smått pissträngt som vidlåder en hel del av det ”språkarbete” som stammar från 80-talet. Anders Olsson kom också med en ny bok våren 2014, betitlad Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius. Där får man sannerligen veta allt om vad en suck kan betyda i Stagnelius verk. Det är inte lite, tro mig. Och det är absolut inte ointressant.
 |
| Anders Olsson Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius (Albert Bonniers Förlag, 2014) |
Jag gillar att läsa Olsson. Men skam till sägandes kan jag bara inte låta bli att tänka på när Stellan Skarsgård, på lika klockren som gäll kalmaritiska, halvskrikande reciterar Suckarnes mystär i ett avsnitt av Hasse Alfredsons bortglömda TV-serie Familjen Schedblad från 1988:
Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Inte minst ”Demiurgen” får en synnerligen speciell klang på Stagnelius hemstads vilda tungomål.
Prova själv! ”Dämmijöögen”... Där snackar vi poesi!
Se även:
• Ebba Witt-Brattström fyra gånger om (nedanför underrubriken: Märta Tikkanen såg mig rakt i ögonen…)
• Stagnelius på kalmaritiska
• Stagnelius på kalmaritiska, del 2
© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 3 december 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar