En bok som man blir riktigt, riktigt glad av

Klas Gustafson
Marie-Louise Ekmans två liv
(Leopard Förlag)

Klas Gustafsons biografi över den vidunderligt mångsidiga och alldeles säregna Marie-Louise Ekman är den mest generösa nya bok jag läst detta år [2015].

Klas Gustafson har specialiserat sig på att skriva om svenska underhållare, som hade sina finaste år på 60- och 70-talet: Tage Danielsson, Cornelis Vreeswijk, Beppe Wolgers, Monica Zetterlund, Per Oscarsson. Jag har inte läst allihop, men kommer säkert att göra det. För det är gedigna, underhållande och – banne mig – lärorika böcker.

Gustafson behandlar alltid sina huvudpersoner med respekt, oavsett om de är avlidna eller ännu högst levande, utan att för ett ögonblick förfalla till fjäskande. Han levererar inga braskande ”avslöjanden”, och skymmer aldrig sina huvudpersoner med sin egen rygg . Ändå – eller egentligen just därför – kan han vara personlig på ett sätt som många skribenter nuförtiden aldrig är i närheten av, eftersom de inte begripit skillnaden mellan personligt och privat.

Boken Gösta Ekman – Farbrorn som inte vill va’ stor från 2010, skiljer sig från de andra, eftersom dess huvudperson är i livet, visserligen slog igenom på 60-talet, men sedan fortsatt sin karriär i flera decennier. Biografin sågades på sina håll, men är strålande läsning och man blir förstås också intresserad av fru Ekman, kvinnan med de många efternamnen; hon har ju även hetat Fuchs, de Geer och Bergenstråhle.

Och tack och lov har Klas Gustafson alltså skrivit en bok om henne också – förmodligen hans bästa hittills – trots att hon är mer konstnär än underhållare. Men var går gränsen, egentligen? Marie-Louise Ekman är en jäkligt underhållande konstnär, och klok, även om hon genom åren bespottats mer än de flesta. Något hon ser klart på: 

”Jag blev väldigt tidigt klassad som en Kalle Anka-figur i marginalen mellan populärkultur och finkultur. Därför har alla reagerat med stor förvåning när jag har blivit utsedd till något: ’Oj, nu blev hon professor! Och nu blev hon rektor! Nämen, nu blev hon Dramatenchef!’ Det blev mitt öde, men jag är glad ändå”, säger hon – med ett jätteskratt.

Till slut har Marie-Louise Ekman blivit om inte folkkär så ändå självklart omtyckt. Förmodligen lite för självklart. Jag betvivlar att det finns någon annan konstnär någonstans som ens är i närheten av att inta en så exceptionell position som hon; i konsten, i offentligheten, i det allmänna medvetandet. Vi borde vara mycket mer rädda om henne än vi har varit.

För hatarna finns där, förstås. Det blev rabalder när hon läste upp ett urval hatbrev i radioprogrammet Sommar 1977. Och hon skulle aldrig drömma om att ta del av vad hon förmodar skrivs om henne på nätet.

Marie-Louise Ekman berättar om hur hon och Carl Johan de Geer på 60-talet högläste för varandra ur den danske konsthistorikern Rudolf Broby-Johansens böcker: 

”Han skrev så fantastiskt bra om den goda smaken och det oerhört förljugna i detta. Han var vår husgud. Det var viktigt att inte låta sig påverkas av den goda smaken och moralen och de slutsatser som de vuxna och de välutbildade drog vid den tiden. Det har präglat mig väldigt mycket.”

Förljugen är sannerligen det sista Marie-Louise Ekman är. Läs boken om henne och bli glad! Till det goda humöret bidrar Sara R Acedos kongeniala grafiska formgivning. Den är av precis samma höga klass som Gustafsons text.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 10 december 2015