Christopher Larsson Grubb blev far till 25 barn. Bara det är ju anmärkningsvärt, även om det som rent fysisk prestation förstås vida överträffas av hans båda hustrur, varav den första, Maria Olofsdotter Krusberg, var mor till sju av dem och den andra, Christina Stiernfelt, till de övriga arton.
Hela familjen har funnits förtecknad som i ett register på Grubbs märkliga gravsten. Fragment av den fanns länge kvar alldeles till vänster innanför Kalmar domkyrkas ingång mot Västra Sjögatan. Om det återstår något i dag vet jag inte; där finns numera en dörr som oftast är låst, eftersom den leder till trappan upp till orgelläktaren.
Petrus Frigelius (1708–1791), lektor vid gymnasiet i Kalmar och sedermera kyrkoherde i Madesjö, ägnade tio somrar i mitten av 1700-talet åt att rita av intressanta historiska lämningar i traktens kyrkor. Dit hörde förstås Christopher Larsson Grubbs gravsten i domkyrkan, där även hans två hustrur och 25 barn fanns noterade. Stenen var som synes redan då illa åtgången. Frigelius noterar att den är placerad ”aldra längst neder i Kyrkian vid Västra dörren” och att den ska ha flyttats dit från ”gamla Stadskyrkian som år 1678 raserades”, det vill säga den medeltida S:t Nicolai kyrka i Gamla stan, som sprängdes för att man ville undvika att presumtiva fiender använde den som befästning. Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Tack till Eva-Lena Holmgren |
Det är dock inte den stora barnaskaran Grubb är ihågkommen för utan för sin sällsamma bok Penu Proverbiale, som rymmer mer än 4.000 ordspråk och talesätt. Den är också bekant för att innehålla ett av den svenska litteraturens mer fatala tryckfel.
Christopher Larsson Grubb föddes 1593, som son till en rådman i Linköping. Han studerade i Uppsala och Wittenberg, fick tjänst på Vadstena slott och sedan i Gustav II Adolfs kansli i Stockholm. 1620 gifte han sig med sin Maria Krusberg. Året därpå flyttade paret till Kalmar, där Grubb utsetts till slottssekreterare. Hustrun dog redan 1629 efter att ha fött sju barn, varav två inte överlevde första levnadsåret.
Efter det obligatoriska sorgeåret gifte Grubb om sig med den 17-åriga Christina Stiernfelt. De fick ett långt och av allt att döma lyckligt liv tillsammans. Deras samvaro välsignades med inte mindre än arton barn; tretton nådde mogen ålder.
Efter att ha tillbringat några år i trettioåriga krigets Tyskland blev Grubb – som gjort sig känd för sin omutliga hederlighet – förordnad till president, högste styresman, i Kalmar, en post han innehade när staden flyttades från slottets närhet till Kvarnholmen.
Han blev dessutom vice landshövding och var den förste som lät bygga hus på tomten vid Lilla Torget där i dag domprostgården ligger. Ett brandtillbud inträffade 1667 och 1679 startade här en eldsvåda som ödelade en stor del av Kvarnholmen. Grubb sålde sin brandskadade tomt och tillbringade ålderdomen delvis i Östergötland men mest på Stjärnemo i Kristvalla.
Där avled han 1681, just fyllda 84 år. Det tog sin tid innan han begravdes. Liket flyttades till Föllingsö i Östergötland, där det förvarades i två och ett halvt år i ett rum som för lång tid framåt kom att kallas Presidentkammaren. Sedermera ska kistan ha nedsatts i Kisa kyrka, varpå den till slut lär ha återbördats till Kalmar.
Presidentens ordspråk
Per-Erik Wahlunds ”Osed och ordsed” rymmer 1.234 av Grubbs mer än 4.000 ordspråk. Boken har kommit i flera upplagor och är inte svår att uppbringa antikvariskt för några tior. |
Den spränglärde essäisten, översättaren och teaterkritikern Per-Erik Wahlund (1923–2009) gav 1968 ut Osed och ordsed, ett generöst urval ur Kalmarpresidenten Grubbs Penu Proverbiale.
De flesta uppgifterna om Grubb i texten här ovanför är hämtade ur Wahlunds bok. Här följer några av ordspråken, med Wahlunds moderniserade stavning:
Hårt mot hårt, sa käringen, föll mot hälleberget.
Ju mer man stryker kattan på ryggen, ju mer sätter hon upp rumpan.
Den god husfrid vill, han göre vad hustrun vill.
Fläsket hänger aldrig så högt att inte hunden väntar på benen.
Han griper till lusarådet.
(Dvs kliar sig i huvudet för att komma på en utväg.)
Kriget är ljuvt för den som aldrig smakat det.
Om avund vore feber, så vore hela världen sjuk.
Liv utan lust är halva döden.
Är dricka en ära, så är det ingen skam att spy.
Lycka och glas går snart i kras.
Länge leva är länge plågas.
Vad svärd vinner, det snart försvinner.
Lök, rök och ond kvinna komma bondens ögon att rinna.
Makt blir aldrig mätt.
Sällan gäspar glader man.
Vin och kvinnor göra mannen galen.
Bondebruk är ingen barnalek.
(Det är här det beryktade tryckfelet finns: ”br” i ”bondebruk” råkade bli ett ”k”...)
I mitt exemplar av Penu Proverbiale är tryckfelet markerat och diskret rättat. Foto: Klas Palmqvist |
Hela Penu Proverbiale finns att läsa på Litteraturbanken. Fast då handlar det om den första upplagan, tryckt hos Daniel Kämpe i Linköping 1665. Utan det berömda tryckfelet...
Penu Proverbiale är inte så lätt att få fatt på antikvariskt, det enda saluförda exemplar jag hittar i skrivande stund är ett exemplar av andraupplagan, tryckt 1678, som saknar inte mindre än 160 sidor. Boken kostar ändå en tusenlapp. Om tryckfelet finns med eller om den sidan är en av de saknade framgår inte.
© Klas Palmqvist
Bearbetad och utvidgad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 25 juli 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar