Damerna novemberbadade i Långviken medan Olof Palme var på fest i Folkets Hus

De här tuffa damerna i snön nere vid Långviken gjorde sannerligen vad de kunde i när den så kallade Lögarveckan avslutades. Det var en tävling mellan Kalmar, Nybro och Borås om var folk var flitigast att bada bastu och besöka simhallen. I Kalmar var badmästare Tommy Rindsäter besviken att det under de två timmar man hade extra öppet i simhallen bara kom tre personer. Men han var ganska säker på Kalmarseger i tävlingen i alla fall.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

På måndagar har lokaltidningarna av hävd varit fulla med reportage, artiklar och notiser om evenemang av olika slag som tilldragit sig den gångna helgen. Det gäller inte minst i november då det faktiskt fullkomligt sjuder av aktivitet i senhöstmörkret. Men var det likadant förr? I november 2017 gav sig Torgetredaktören ner i tidningsarkivet för att undersöka saken.

15-åriga pryoeleven Inger Antonsson från närbelägna Söderportsskolan visade utställningarna på Konstmuseet för bland andra Marianne Östlihn och hennes man, rådmannen Lars Östlihn. Museichefen Erik Broman höll sig i bakgrunden.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Jodå, det var bra fart på Kalmarbornas helgaktiviteter, åtminstone i november 1971, som råkade bli det slumpvis valda året. Folk gick på julbasar, konstmuseum och konsert. Det hölls föredrag och kurser, motionerades och spelades handboll. 

I sporthallen spelade KFUM Kalmar träningsmatch mot allsvenska Vikingarna från Helsingborg. Jörgen Regin var bäst i KFUM och blev som vanligt sämst behandlad. Matchen slutade 17–20 i gästernas favör.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Just helgen den 21–22 november firade dessutom den lokala arbetarrörelsen trippeljubileum med fest i Folkets Hus på Unionsgatan. Arbetarekommunen fyllde 70, SSU Frihet 50 och Kalmar Socialdemokratiska Kvinnoklubb 40 år.  

Arbetarekommunens ordförande Ingvar Ericsson, Olof Palme och förre fullmäktigeordföranden Axel Kylsten i Folkets Hus. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Naturligtvis var partiordföranden själv på plats, statsminister Olof Palme. Han berättade om sin farfarsfar som hade bott i Kalmar: 

”I den familjen brukade Hjalmar Branting fira jularna. Vid ett tillfälle överlämnade han som gåva ett par ljusstakar. De står numera hemma på min byrå och det är jag särdeles glad över.”

Olof Palmes farfarsfar hette Christian Adolf Palme (1811–1889) och var Kalmars ledande ämbetsman och affärsman i decennier. Dessutom försökte han sig gärna som skald och var den som organiserade stadens teater- och musikliv.

C A Palme, Olof Palmes farfarsfar, som bodde i Kalmar på 1800-talet.

C A Palme, som han alltid skrev sig, var gift två gånger och far till tio barn. Familjen bodde i det så kallade Kreugerska huset, som då låg på Östra Sjögatan, alldeles innanför stadsporten Kavaljeren. 

I dag återfinns det stora trähuset på Norra Långgatan 51 dit det flyttades 1967 för att ge plats åt Hotell Witts utbyggnad.

Samma kväll som jubileumsfesten i Folkets Hus höll docent Lars Gösta Rignell (1908–81) föredrag just i Kreugerska huset. Han talade om fariséerna på Jesu tid och menade att de hade fått oförtjänt dåligt rykte.

Teologidocenten Lars Gösta Rignell höll föredrag och berättade att fariséerna fått oförtjänt dåligt eftermäle.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den lärde docenten skulle givetvis fotograferas och komma på bild i tidningen. I kameran höll Joy Lindstrand, legendarisk fotograf som arbetade på Östra Småland i mer än 40 år innan han gick i välförtjänt pension 2003. Inte många, om ens någon, har fotograferat fler Kalmarbor än han genom åren.

Fotografen Joy Lindstrand arbetade nästan hela sitt yrkesliv på Östra Småland. Så även helgen den 21–22 november 1971.
Foto: Östra Småland

Som vanligt när det var helgjobb fick Joy sno runt i raketfart från det ena stället till det andra.

– Oftast var det så bråttom att filmen inte hann torka ordentligt efter att ha framkallats. Man fick lägga den våt på en glasskiva när man gjorde papperskopiorna i mörkrummet, minns han. 

Joy kommer också ihåg festen i Folkets Hus, där det var notoriskt svårfotograferat på grund av det dåliga ljuset.

– Och damerna i snön på Långviken minns jag också, berättar han.

Länets blomsterhandlare ägnade söndagen åt juldekorationer. Konsulent Rolf Efraimsson lärde ut de nya greppen till Rolf Lindeborg, Vimmerby, Ola Jakobsson, Kalmar, Ann-Marie Fransson, Oskarshamn, och Marianne Nilsson, Västervik.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Alla bilderna här i blogginlägget – och många fler – tog Joy den där novemberhelgen för mer än ett halvsekel sedan. 

Utom den på Olof Palmes farfarsfar förstås. Och den på sig själv.

På Kalmartravet tog Tommy Zackrisson sin 40:e seger för säsongen och blev därmed champion för allra första gången, en titel han sedan i många år närmast prenumererade på.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I gymnastiksalen på Högalids folkhögskola höll Smedby Tennisklubb minitennisskola för 6–12-åringar. Här instruerar Anders Jönsson och Karl-Henrik Wiss nybörjarna Eva Gestrand och Pia Andersson. Totalt deltog ett 30-tal unga tennisspelare. 
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Chalmers manskör gav konsert i Gröna salen på slottet med Sven-Henrik Vidhall som ledare. De göteborgska teknologerna framträdde också med en kammarkör, som framförde verk från renässansen, och en dubbelkvartett. som sjöng Orlando di Lassos ”Ekovisa”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Kurs i engelska på Högalids Folkhögskola. Rektor Erik Dahlbäck (i mitten) undervisade, från vänster, Birgit Karlsson, Brömsebro, Hilly Nilsson, Torsås, Sven Gustafsson, Emmaboda, och Olle Segerdahl, Bergkvara.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 18 november 2017

Prästen som mördade en annan präst

Den avsatte kyrkoherden Carl Olof Nyström sköt sin chef och vikarie Albert Åstrand i ryggen när han satt och arbetade på den provisoriska pastorsexpeditionen i Runsten. I rummet befann sig också fjärdingsmannen N P Nilsson som inte hade en chans förhindra mordet.
Stort tack till tecknaren Sverker Ek, Stockholm, som generöst ställde sin bild av mordet till Östra Smålands förfogande. Teckningen publicerades första gången i ”Nordisk kriminalkrönika” 1991

Att präster inte nödvändigtvis är guds bästa barn i alla avseenden är ingen hemlighet. De brukar dock lika lite som de flesta andra människor bli mördare. Ännu ovanligare är att en präst mördar en annan. Men det var vad som hände en sommardag i Runsten på Öland. Den skyldige blev en av de sista i Sverige att dömas till döden.

Klockan var halv tolv på förmiddagen fredagen den 25 juli 1913 när det knackade på dörren till den tillfälliga pastorsexpeditionen i Runstens folkskolehus, där kyrkoherde Albert Åstrand och fjärdingsmannen N P Nilsson höll på att arbeta. Åstrand satt vid skrivbordet med ryggen mot dörren.

”Kom in”, sa han, och in steg Carl Olof Nyström, nyligen avsatt kyrkoherde i Runsten. I handen höll han en revolver. Han satte mynningen mot Åstrands rygg och fyrade av.

”Herre Jesus, hjälp mig!”, ropade Åstrand samtidigt som han föll åt sidan och togs emot av Nilsson.

”Där fick du, din djävul”, sa skytten och fortsatte, vänd till Nilsson: ”Ta vara på karln, för kulan är förgiftad”, varpå han försvann sin väg.

Mördaren Carl Olof Nyström (1850–1933)

I huset bodde Hildur Hillén och hennes man Viktor, församlingens kantor. Hon hörde skottet och kom rusande och försökte ta hand om den skjutne, medan fjärdingsman Nilsson gav sig i väg för att telegrafera efter läkarhjälp och länsman Adolf Waldén.

Doktor Hellstén anlände från Borgholm och insåg direkt att Åstrand var så illa däran att han med en gång måste till lasarettet i Kalmar. Åstrand fördes med tåg till Färjestaden och vidare med färja över sundet. I Kalmar opererades han men livet stod inte att rädda. Albert Åstrand avled natten till lördagen. På dödsbädden bad han om förlåtelse för sin baneman.

Offret Albert Åstrand (1858–1913)

Efter dådet hade Nyström gett sig i väg till prästgården, varifrån han ännu inte blivit avhyst. Mordvapnet kastades i en brunn. Sedan gav han sig i väg mot stranden. Då stötte han ihop med Hildur Gustafsson, en yngre kvinna han sedan länge hade ett förhållande med, vilket påbörjats långt innan han blev änkling 1911.

Hon blev mycket orolig för honom. När han klätt av sig och gått ut i vattnet följde hon efter, fullt påklädd. Det var kallt i vattnet och efter en stund blev hon yr och tog sig upp på stranden igen. Nyström stannade kvar i vattnet i en halvtimme. Kanske hade han tänkt ta sitt liv.

Tillbaka i prästgården dröjde det inte lång stund innan han greps av Waldén, som påföljande dag förde honom till Kalmar. Han häktades och som rättegångsbiträde anmälde sig Carl Romanus (1876–1952), en välkänd jurist som bland annat försvarat de så kallade Amaltheamännen efter deras uppseendeväckande attentat mot ett fartyg med strejkbrytare i Malmö 1908. 

Länsstyrelsen utsåg Romanus att försvara Nyström, förmodligen för att han inte begärde någon ersättning för uppdraget. Romanus kom senare att biträda en av de åtalade i ”Ryssligan” som leddes av Mohammed Beck Hadjetlaché, den siste som dömdes till döden i Sverige (se artikeln till höger). Åren 1919–1923 satt Romanus i riksdagen för Socialdemokraterna.

Romanus var en av de första juristerna som på allvar intresserade sig för rättspsykiatriska frågor och Nyström fick genomgå något för tiden så ovanligt som en sinnesundersökning i Växjö. Slutsatsen blev att han varken var sinnessjuk eller otillräknelig i någon grad, där-emot visade han sig ha en ”påtaglig etisk defekt”. 

Mördaren och hans offer hade känt varandra länge. Nyström var född i Kalmar och den åtta år yngre Åstrand i Förlösa. Under sin studietid i Lund fick Åstrand en del hjälp av Nyström, som 1897 utsågs till kyrkoherde i Runsten. 

Nyström var begåvad och hade gjort en snabb karriär. Tidigare hade han tjänstgjort bland annat i Kristvalla, men redan där hade hans drickande och ofredande av unga kvinnor väckt anstöt. Det blev ännu värre i Runsten. 1905 blev han tillfälligt avstängd i sex månader. Problemen blev bara värre och församlingen försökte få honom avsatt. Droppen kom då Nyström var stupfull vid ett barndop 1912. 

Åstrand förde däremot ett oklanderligt leverne och var känd för sin omutliga rättvisa. Han hade blivit kyrkoherde i Norra Möckleby samma år som Nyström i Runsten. 1909 blev han kontraktsprost i Ölands medelkontrakt och därmed Nyströms närmaste överordnade.

I den egenskapen var det han som höll i yxan när Nyström avsattes. På Runstensbornas begäran vikarierade han sedan i Nyströms gamla församling, vilket inte var så välbetänkt. 

Inför rätta påstod Nyström att han ingenting mindes av händelserna och blånekade till de flesta andra anklagelser som riktades mot honom, bland när det gällde tvivelaktiga penningtransaktioner.

Häradsrätten dömde Nyström till döden. Hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Högsta domstolen slog åter fast dödsdomen, men öppnade samtidigt för benådning genom att anmäla målet till Kungl Maj:t. På regeringens hemställan ändrade kung Gustaf V domen till livstids straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende för alltid.

Efter 15 år på Långholmens fängelse i Stockholm, benådades Nyström som 79-åring 1929. Mycket skröplig bodde han hos en dotter i Östergötland till sin död 1933. Carl Olof Nyström begravdes utan sten i ett hörn på Södra kyrkogården i Kalmar.

Åke Sandberg, i många år vaktmästare på tingsrätten i Kalmar, visar upp mordvapnet från Runsten, en revolver av det belgiska märket Nagant.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Tsaren sköts med ett likadant vapen

Revolvern Carl Olof Nyström använde vid mordet på Albert Åstrand hade hans son Gösta, som var sjökapten, skaffat sig i Australien. Där användes den, enligt vad sonen uppgav, till att skjuta hajar vid pärlfiske.

Sommaren 1913 var Gösta hemma i Sverige på besök hos sin far och förvarade revolvern i sitt rum i prästgården. Vid tiden för mordet var sonen emellertid bortrest så det var enkelt för hans far att lägga beslag på vapnet.

Revolvern var konstruerad av den belgiska firman Nagant på beställning från Tsarryssland. Den tillverkades från 1895 i Liège men ryssarna tog själva över produktionen efter några år. Den var sedan standardvapen både i den kejserliga armén och inom poliskåren. Revolvertypen kom att användas i båda världskrigen och tillverkningen pågick ända till 1945. 

Nagantrevolvern var ett mycket pålitligt och robust vapen; en tsarrysk officer konstaterade att om det blev något fel på den kunde det oftast lagas med hjälp av en hammare.

Faktum är att Nyström också tagit med sig vapnet till bysmeden Johansson i Runsten, som konstaterat att laddstaken var felinställd, vilket åtgärdades.

När den ryska tsarfamiljen avrättades 1918 av bolsjevikerna användes revolvrar av den just den här typen. Revolvern blev också favoritvapen för den sovjetiska hemliga polisen. Först 1952 slutade Röda armén att använda Nagantrevolvrar, men i inom postens säkerhetstjänst blev vapentypen utmönstrad först 2003. 

Nagantrevolvrar användes också av polis och militär i många andra länder, även i Sverige och Norge. I krig förekom modifierade Nagantrevolvrar så sent som hos FNL-gerillan i Vietnamkriget. En Nagantrevolver hittades även hos en av de terrorister som utförde attacker i Paris i januari 2015.

Den ”förgiftade” kulan som dödade Albert Åstrand finns kvar hos tingsrätten i Kalmar. Förgiftad var den knappast, däremot avskuren för att passa i revolvern.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

De sista som blev dömda till döden i Sverige

Efter att Carl Olof Nyström dömts att mista livet utfärdades ytterligare fyra dödsdomar i Sverige innan dödsstraffet avskaffades 1921. I krigstid fanns det kvar ända till 1973.

Hilda Nilsson (1876–1917), som dödat åtta små barn, tog sitt liv efter dödsdomen.
Bild ur Östra Smålands arkiv

”Änglamakerskan” Hilda Nilsson från Helsingborg, som dömdes att mista livet 1917, lär inte ha känt till att benådning blivit praxis utan hängde sig med hjälp av en linneduk i sin cell på citadellet i Landskrona.

Rånmördaren Alfred Ander (1873–1910) blev den siste som avrättades i Sverige. 
Foto: Stockholms stadsarkiv/Stockholmspolisens signalemtfotografier

1910 genomfördes den sista avrättningen i Sverige, som också blev den första då giljotin användes. Tidigare hade bödeln använt sig av yxa. Alfred Ander avrättades för att ha mördat kassörskan Viktoria Hellsten på ett växelkontor i Stockholm. 

Leonard Gyllenpalm dömdes till döden 1916 och Jodärpå. Båda kom från Riga och båda dömdes för rånmord, men brotten hade inget med varandra att göra. Deras straff omvandlades till livstids fängelse.

Mördaren och ligaledaren Mohammed Beck Hadjetlaché (1868 eller 1872–1929) dömdes 1920 som den siste i Sverige till döden.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Den mystiske kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlaché – förmodligen hette han egentligen Kasi Beck Akhmetukov – stred mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter ryska revolutionen. Han tog sig till Sverige, gav ut en antikommunistisk tidning och blev ledare för en grupp ryska flyktingar. 

De kidnappade och mördade under sadistiska former minst tre personer som de anklagade för att ha sänts ut av den sovjetiska regeringen. Det kan ha rört sig om ännu flera mord, men fyra försvunna personers kroppar hittades aldrig.

Hadjetlaché dog i fängelset på Långholmen 1929.

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 25 augusti 2018

© Klas Palmqvist

KÄLLOR:

"Prästmordet på Öland" av f d länsåklagare, jur dr Klas Lithner i Nordisk kriminalkrönika (Göteborg 1991)

"Du skall icke dräpa – Brott och straff i Runsten på 1900-talet" av Kerstin Eva Hellman (Borås 2015)

"Kalmar stifts herdaminne del 4" av Bror Olsson (Lund 1951)

"Prästen som sköt sin kollega" av Bonny Kilefors i Östra Småland den 27 mars 2008

"För 100 år sedan – Kalmarfrimurare dömd till döden" av Bengt Bengtsson i tidskriften Frimuraren nr 1/2015

Lördagsnöje att tigga och titta på lik

Hos Bröderna Berggren kunde man få sig en femöring på lördagarna. Huset i hörnet av Storgatan och Kaggensgatan var ett av flera som revs när Domus – senare benämnt Kvastenhuset – byggdes på 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Folklivsforskaren Walter Welin intervjuade 1941 ett antal Kalmarbor, som fick svara på frågor om allt från till tiggare till spöken. En del av de tillfrågade var välkända profiler i stan, andra var alldeles ”vanliga” Kalmarbor.

Konsul Gunnar E Berggren, född 1882, och innehavare av konfektionsfirman Bröderna Berggren, berättade om sin barndoms lördagar:

– Något som var ganska karakteristiskt och egendomligt för Kalmar var lördagstiggeriet. Varje lördag gick de fattiga omkring i butikerna och fick en slant, fem eller tio öre, som var betydligt mera på den tiden än nu. Vi hade ju en stor affär på den tiden redan, och jag minns mycket väl hur jag en gång i slutet av 1880-talet fick gå ned i affären med en stor påse femöringar, som jag skulle dela ut till alla som kom. Det kom gubbe på gubbe, och rätt vad det var kom det en, som jag tyckte också såg ut att behöva en slant. Jag gav honom en femöring, men just i detsamma kom far springande fram till mig, men då var karln redan utanför dörren.

– År du tokig, pojke, sa far. Det var ju lantbrukare Pettersson, en av de rikaste i trakten.

Berggren höll sig inte för god för att tigga själv:

– Fabrikör Sundberg brukade alltid dela ut snus. De fick ett ”lördagspaket” alla som kom. Han delade även ut tioöringar. Det kom även barn av bättre familjer, som fick sig en tioöring, vilken genast omsattes i bakelser hos Wilmas konditori.

– Jag köper alltid mina cigarrer hos dig, brukar jag i dag säga till fabrikör Sundberg, ty jag glömmer inte hur många tioöringar jag fått av dig när jag var liten pojke!

En tioöring i slutet av 1880-talet motsvarar i 2015 års penningvärde ungefär 6,50 kronor.

Konsul Berggren med cigarr, säkerligen införskaffad hos tobaksfabrikör Sundberg.
Foto ur "Kalmar län – Porträttgalleri" (1926)

Berggren hade också mer makabra minnen:

– Någonting som förr var mycket vanligt och uppskattat var att gå omkring och titta på lik. Det var ett mycket gouterat ”nöje”. När en person var död, ställdes han eller hon ut i en likbod, och då kläddes boden med vita lakan och grönt, och så skulle det tittas på liket. Skolpojkar tyckte alltid att det var ett stort nöje att gå på sådana evenemang. Vi pojkar tyckte faktiskt att det var roligt att titta på lik.

Kyrkogårdsförvaltare Andersson, född 1877, bekräftade Gunnar Berggrens uppgifter om Kalmarbornas sedvänja att beskåda lik när han berättar om hur sjömän begravdes i Kalmar:

– De brukade ställa ut liken på gårdarna, och folk gick alltid och besåg dem. När sjöfolk ställdes ut, stod alltid två svenska flaggor bredvid. På kistan var ett bårkläde med två silverskepp på. Det var när sjöfolk begrovs. De fick låna det på Sjömanshuset. Det bårklädet skulle enligt vad som sades vara skänkt redan på 1770-talet av någon dam, som intresserade sig för sjöfolket. Så småningom försvann seden att gå och se på lik.

Fattighusgården i Kalmar på 1880-talet, som John Sjöstrand tecknade den i sin bok ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937). Fattighuset var inrymt i en gammal kasern – till vänster på bilden – och Sjöstrand skriver att ”gårdsinteriören var lika ruskig och smutsig som förfallen”. I stugan mitt i bilden bodde kokerskan.

Andersson berättade också om hur det gick till när de avlidna från fattighuset fördes till Södra kyrkogården:

– Nu skall jag tala om hur trist det var när de begrov fattigliken. Där nu Riksbanken ligger [det stora bruna huset som ligger först på höger hand om man går Södra Långgatan österut från Centralstationen] låg förr fattighuset. Därifrån skulle sex av hjonen bära likkistan till Södra kyrkogården. De utgick från fattighuset, och sträckan var ju rätt så lång. Första vilopunkten var vid Höga Vallen vid stationen, andra var vid Rotundan vid fängelset och den tredje anhalten mitt för Stiftelsen Hemmet [nuvarande Slottshotellet]. Där satte sig gubbarna tre vid vardera sidan om kistan. Kistan satte de på gatan. Sedan fick de vila ett par gånger till innan de nådde fram till graven. Så småningom fick de vagn genom prosten Warholm, men den vagnen saknade fjädrar, så det hördes lång väg när den skraltade fram på gatorna.

Framåt sekelskiftet ersattes fattighuset av Falkenbergshemmet. Men begravningsbekymren var inte över med det, konstaterade kyrkogårdsförvaltaren:

– Det hände en gång för många år sedan att gubbarna från Falkenberg en söndag kom med ett lik. Gubbarna hade av någon anledning blivit oense. och de kom ihop och slogs vid likvagnen, och jag måste skilja dem åt. Sedan var det givetvis att anmäla dem för Fattigvårdsförvaltningen. 

– Det var sista gången de fick bära något lik. Efter den historien blev det kyrkogårdspersonalen, som fick hand om bärningen.

Nyttorp är ett av få Skälbytorp som ännu finns kvar. Här bodde för länge sedan en gumma som kunde så många konster att folk var rädda att hon skulle spöka efter sin död. Huset ligger vid Timmermansgatan, alldeles söder om Ölandsleden.
Foto: Klas Palmqvist

En annan begravning gällde en så kallad klok gumma, bosatt på Nyttorp, ett av torpen som lydde under Skälby gård:

– Gumman, som bodde där kunde litet av varje, och när hon begrovs, var de allmänt ute och kastade eld efter henne, så att hon inte skulle gå igen.

Ytterligare ett drygt 30-tal av Welins Kalmarintervjuer finns att ta del av på Folklivsarkivet i Lund. Även om det inte är alldeles enkelt att klicka sig fram till dem är det absolut värt besväret att ge sig in i manuskriptarkivet. Welins Kalmarintervjuer har beteckningarna M8081 till och med M8114. Det går också bra att logga in som gäst och sedan göra sökningar.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 2 maj 2015

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

Så var det jul igen – för längesen

Kalmar läroverks rektor Josef Lind betraktar myndigt de uppvaktande stjärngossarna, varav den längst till höger är den blivande antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén. Traditionen med stjärngossar har rötter ner i medeltiden och anspelar förstås på de tre vise männen och julstjärnan. Men i Kalmar var stjärngossarna ett nytt påfund när bilden togs några år in på 1900-talet. 
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 
Hur såg en traditionell Kalmarjul ut i slutet av 1800-talet? Ja, det berodde helt och hållet på vilken samhällsklass man tillhörde. Fru von Krusenstiernas och biskopsdottern Anna Genbergs helgfirande skilde sig förstås mycket från hur det gick till i fattigfolkets stugor på Ängö. Julklappar och julgran var mest för rikt folk. Men gröt och lutfisk åt såväl rik som fattig.

Walter Welin vid Folklivsarkivet i Lund intervjuade 1941 ett 30-tal äldre Kalmarbor med olika social bakgrund om lokala sedvänjor och bruk. Naturligtvis blev det en hel del tal om hur de firat jul i sin ungdom, det vill säga under andra halvan av 1800-talet.

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. Varken stuga eller trädgård finns kvar i dag. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var väldigt längesedan det verkligen var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Fru Sofia Reimert berättade så här om sin barndoms jular på Ängö:

– Vi hade inga julklappar i mitt hem. Det var mest fattigt folk som bodde på Ängö, men det var förnöjsamma människor, det vill jag säga med det samma. Hade de två talgljus på bordet julafton, så var det storartat. 

– Några julgranar förekom inte på Ängö. Vi åt som det föll sig på julafton, men för det mesta hade vi alltid fisk och gröt. Någon skinka förekom aldrig. Det hade man inte råd med. Vi hade visserligen en liten gris, men den såldes. Vi födde upp den, det var allt. För att få lite kontanter att röra oss med.

– Men ungdomen hade likväl trevligt och glatt när det var julafton. Vi unga brukade lägga tillsammans en tolvskilling och så träffades vi gemensamt i en stuga, där vi kokte kaffe och dansade. Det var storartat. Så gick julafton i glädje och uppsluppenhet.

– Hemma bryggde vi inte men vi bakade, och så tog vi med oss av bakverket till dessa små julaftonsfester. Vi hade egen stor ugn, så vi kunde baka tre och ett halvt pund mjöl [ett skålpund motsvarar cirka 425 gram], av vilket det blev elva stora brödkakor. Vi bakade grovbröd, limpa, sött bröd. 

– När vi gick till ottan, hade alla tänt ljus i fönstren. Det var så festligt. Vi gick redan klockan fem på morgonen, för ottan började klockan sex. Vi brukade gå ifrån domkyrkan till slottet, där det var julotta klockan sju, så vi var på två olika ställen, men så var det ju bara jul en gång om året.

Anna Genberg i mycket unga år. Hennes pappa biskopen dog 1875 när Anna bara var tolv år, samma år som John Nilsson startade sin fotoateljé i Kalmar. Bilden kan inte ha tagits så värst mycket senare.
Foto: John Nilsson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Anna Genberg (1863–1942) var ett av biskop Paul Genbergs fem barn och växte upp på Kvarnholmen, alldeles i närheten av domkyrkan:

– Granen kläddes på förmiddagen, och dagen var så förtvivlat lång för den som inte fick vara med, men äntligen fick man äta middag klockan två, och det var lutfisk och gröt. Jag fick inte vara med om att klä granen. Mina bröder var i allmänhet ute och åkte kälke.

– Klockan fyra gick man i julbönen i den iskalla domkyrkan. Förr i tiden brukade basunblåsare stå på läktaren och utföra musik när psalm 55 sjöngs [”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin].

Här i hörnhuset Norra Långgatan–Östra Sjögatan, med domkyrkan diagonalt över gatukorsningen, bodde biskopsfamiljen Genberg 1855–1875. Huset byggdes 1814 av borgmästare Carl Magnus Lundstedt. Biskopens dotterson, journalisten och författaren Waldemar Swahn, har berättat om hur biskopsbarnen på vintrarna brukade ordna en liten kälkbacke så att de kunde åka rakt ut på den då synnerligen glest trafikerade Östra Sjögatan genom en port som inte finns kvar längre. 
Foto: Klas Palmqvist

– När klockan var sex på eftermiddagen samlades vi allesammans där hemma. Då var även alla tjänare med, och dörrarna till matsalen slogs upp. Det var en festlig anblick. Granen var då tänd. Tjänarna bjöds på te, och vi serverade dem den kvällen. Eljest brukade det ju vara tvärtom. Min mor och jag gick omkring med stora tekannor och hällde i kopparna.

– När det var gjort återstod julklappsutdelningen. Far läste upp utanskrifterna på paketen, men då var inte tjänarna med. De hade sin jul för sig i nedre våningen, men det var inte så vidlyftigt på den tiden.

– Innan jul hade vi alltid slakt. Det var ett förfärligt styrande och ställande. Några år bakade vi stora limpor, som delades ut till de fattiga. Slakt och byk hörde julen till.

– Så kom juldagen. Då satt man och läste i sina böcker som man fått kvällen förut, och så såg man på sina övriga julklappar. 

Krusenstiernska gården på 1890-talet med flera julgranar utplacerade. Hermina von Krusenstierna (1827–1915) själv står längst till vänster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Nilsson hörde till tjänstefolket på Krusenstiernska gården:

– En stor gran kläddes alltid och tändes. Köket dekorerades med ljus överallt, och så doppades det i grytan, och man gick in och ut mellan kök och matsal. Sedan dracks det te med gotter. De doppade i grytan vid två-tretiden. Sedan var det bön i kyrkan, och efter bönen dracks kaffe eller te, vilket som behagades. Det blev ingen middag sedan. Eljest åt vi alltid middag vid femtiden. Det gör vi än i denna dag. Julklapparna delades ut efter kaffe- och tedrickningen. 

– På landet kläddes en av drängarna ut till julbock har jag hört sägas, men det förekom aldrig hos oss. 

– Till julen var det alltid slakt, bak och brygd. Krusenstiernas hade egen gris, som slaktades. Men fram på nyåret skaffade de sig gris igen. Kor hade de också. Dricka bryggdes här hemma och det bakades väldiga mängder bröd, vörtbröd, fint bröd och småbröd. Stora byk förekom också till julen.

– Julkärve sattes alltid upp.

– Ljusen stöpte vi alltid hemma. Här finns för resten än i dag ett sådant där stort bord med alla möjliga tillsatser. De slaktade ju nöt och får till jul, och det blev förfärligt mycket talg, som kom till användning vid ljusstöpningen.

– Fattiga fick alltid julmat.

– Tjänarna fick alltid var sin julhög. De fick göra med den hur de ville, ge bort den eller äta upp den själv. En sådan julhög bestod alltid av ett grovt bröd, ett siktebröd, ett vetebröd, småkakor, konfekt, russin samt fikon. Alla tjänare skulle alltid ha likadant.

– Julklapparna kastades inte in. De plockades i en stor korg allesammans och sedan delades de ut. Korgen stod inte under granen.

– På juldagsmorgonen tändes ljus överallt. Här hos oss sattes inte ljus i fönstren, men det brukades eljest. När de gick ifrån julottan tände vi däremot alltid granen.

– Julbordet stod dukat under hela julhelgen och förutom godsaker fanns det även små tomtar, ljus och blommor och allt möjligt annat dekorativt. Frukt fanns det gott om här i trädgården, så stora fruktskålar stod alltid framsatta.

God jul!

En idealisk julafton i ett borgarhem nån gång vid förra sekelskiftet med tre generationer samlade vid bordet. Riktigt så här lär det knappast ha sett ut i stugorna på Ängö, även om man hade trevligt där också.
Julkort av Kalmarfödda Jenny Nyström

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 23 december 2017

© Klas Palmqvist

KÄLLOR
Intervjuer av Walter Welin med Kalmarbor i Folklivsarkivet i Lund (1941) 

Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär (1942) 

 

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Närmare 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt museum.

LÄNKAR

• Fru Reimert och kakkärringarna
• Badflickor och Hitler i Kullzéns album

Fängelse för att ha hädat Gud i Kalmar

Den gamle fritänkaren Oscar Ljungdahl (1849–1941) var aktiv högt upp i åren; sitt sista föredrag höll han som 85-åring. Han tillhörde aldrig något parti men stod arbetarrörelsen nära, särskilt ungsocialisterna och syndikalisterna. Ljungdahl utsattes konstant för förföljelser och förtal av det konservativa prästerskapet och det samhälleliga etablissemanget. Redan långt före Ljungdahls död fanns det predikanter som inte drog sig för att berätta om hur den gamle hedningen avlidit, men blivit omvänd på sitt yttersta. Han påstods göra stora pengar på sina föredrag, när han och hans hustru i själva verket levde på en liten manufakturhandel på Fleminggatan i Stockholm

”Dessa protokoll skola i Kalmar dombok från 1908 för eftervärlden vittna om vår tids mörker, vidskepelse och våld, till evärdlig skam för Kalmar stad som dyrkar en avdankad gud efter 1.900 års kristendom”.

Denna i sin vrede närmast gammaltestamentliga förbannelse utslungar Oscar Ljungdahl i den vidräkning med de förstockade Kalmarborgarna som avslutar hans lilla skrift Bibelgudens moral från 1908. 

Föredraget Ljungdahl hållit i Kalmar trycktes och såldes för att få ihop till rättegångskostnaderna som han dömts att betala. Det gällde främst vittnenas omkostnader, bland dem redaktören Wallin som var den som låg bakom åtalet.

Ljungdahl hade den 26 april det året hållit ett föredrag med samma titel inför en publik på ett par hundra personer i Kalmar Folkets Hus. Han tackades med applåder och stämningen var god även vid den efterföljande diskussionen.

Men  tre dagar senare kunde man i tidningen Kalmar, under rubriken ”Hvar är gränsen för yttrandefriheten?”, läsa en upprörd artikel av redaktör J A Wallin om hur ”vämjeligt” det varit att höra ”den ena hädelsen mot Gud efter den andra”. Texten utmynnade i ett förnöjt konstaterande att stadsfiskalen tänkte åtala föredragshållaren; ”en åtgärd som torde komma att hälsas med allmän tillfredsställelse”. 

Gamla Folkets Hus på Unionsgatan. Det var här Oscar Ljungdahl inför 200 åhörare höll föredraget som medförde att rådhusrätten i Kalmar dömde honom till tre månaders fängelse. 

Oscar Ljungdahl var en av fritänkarrrörelsens veteraner. Han föddes i Stockholm 1849, modern var den blott 15-åriga Anna Charlotta Malmén, fadern den 20 år äldre tullvaktmästaren Carl Olof Ljungdahl, som insjuknade och dog på Danvikens hospital 1856. 

Då hade sonen, utan moderns vetskap, av myndigheterna skickats till Norrköping. Han hamnade hos välvilliga fosterföräldrar i Skedevi och blev kvar där till 1864. Först då kunde han återförenas med sin mor i Stockholm, där han sattes i sadelmakarlära.

När han var 21 år gammal skrevs Ljungdahl in på Johannelunds missionsinstitut i Uppsala för att utbildas till missionär. Han blev sedan lärare, kom i kontakt med metodisterna och gick i deras predikantskola i Örebro. Han gifte sig med Vendla Svensson, sjuksköterska från Uppsala och fick fem barn, varav två dog som små. Men då hade Ljungdahl tvingats sluta som församlingspredikant eftersom kyrkans ledning inte gett sitt godkännande till giftermålet. Han utträdde ur Metodistkyrkan 1877.

En avgörande kris hade Ljungdahl gått igenom redan vid utbildningen till missionär. En av hans studiekamrater hade ekonomiska bekymmer och hängde sig. Ljungdahls dittills blinda tro rubbades. ”De som söka Gud skola ej lida brist på något gott”, står det i bibeln. Varför drevs då hans gudssökande kamrat till självmord? Han försökte diskutera saken med de andra eleverna men blev betraktad som en farlig kättare. Det gällde att tro, bara tro.

Det kunde inte Ljungdahl. Han beundrade Jesus livet ut – som människa. Men kyrkan och, framför allt, Gamla testamentets blodtörstiga monstrum till gud gjorde han allt för att bekämpa. Uppmaningar som till exempel i Andra Konungaboken att ”deras unga män skall du dräpa med svärd, deras späda barn skall du krossa och deras havande kvinnor skall du upprista”, fann Ljungdahl vidriga. Och att en sådan gud försvarades  av statskyrkan fann han barockt. Ljungdahl trodde på människan och vetenskapen och var en utvecklingsoptimist i tidens anda.

Sådan var förvisso inte redaktör Wallin i Kalmar, som skakade fram dryga dussinet vittnen. Visserligen var det inte mer än tre av dem som själva sa sig ha blivit illa berörda av Ljungdahls anförande, medan flera andra – som själva inte betecknade sig som troende eller förargade – dock menade att ”föredraget måste anses förargelseväckande för de troende”.

Rådhusrätten meddelade sin dom den 26 oktober 1908. Ljungdahl dömdes till fängelse i tre månader och att ersätta samtliga vittnen. Sina egna utlägg på 511 kronor – i dagens penningvärde mer än 25.000 kronor – fick han förstås ingen ersättning för. Domen ändrades i högre instans till böter.

Ljungdahl konstaterade torrt: 

”Man talar om det efterblifna, mörka Småland; nu hafva vi fått intyg om dess efterblifvenhet i utvecklingen”.

Minnesskrift om Oscar Ljungdahl, utgiven 1942, av anarkistredaktören Carl Johan Björklund, som själv suttit fyra månader på Kalmar fängelse för att ha sagt att staten mördat värnpliktsvägraren Rickard Almskoug från Kalmar, död i fångenskap 1909.

Några andra som åtalats för religionsbrott

August Strindberg (1849–1912)

I novellsamlingen Giftas (1884) skrev Strindberg om ”det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 krona skålpundet, vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod”. 

Strindberg åtalades men friades av Stockholms rådhusrätt i november 1884.

Victor Lennstrand (1861–1895)

Född i ett frikyrkligt hem i Gävle bestämde Victor Lennstrand sig, precis som Oscar Ljungdahl, för att bli missionär. Men studierna gjorde honom i stället till en glödande religionskritiker. Stiftade Utilistiska Samfundet och förklarade att ”detta liv vore det enda om vilket vi veta någonting”. 

Dömdes av Svea hovrätt till fängelse för ”förnekande av den rena evangeliska läran” och av flera andra domstolar runt om i landet. Lennstrands hälsa bröts ner i fängelset och han dog ung.

Knut Wicksell (1851–1926)

Knut Wicksell var professor i nationalekonomi och finansrätt i Lund. En av de internationellt mest inflytelserika svenska nationalekonomerna genom tiderna, men aktiv även på många andra områden i samhällsdebatten. Han var republikan, antimilitarist, radikal i sexualfrågor och kritisk mot kyrkan. Dömdes 1908 – samma år som Oscar Ljungdahl – till två månaders fängelse för ”gäckeri med Guds heliga ord” efter att ha skämtat om den obefläckade avlelsen i ett föredrag i Stockholms Folkets Hus. Satt av straffet i Ystad året därpå.

FAKTA/RELIGIONSFRIHET

• På Uppsala möte slogs 1593 fast att den svenska kyrkan skulle vara en statskyrka av den augsburgska bekännelsen. 

• 1598 påbjöds att alla svenskar var tvungna att tillhöra kyrkan. 

• Först 1741 fick utlänningar som var anglikaner och reformerta begränsad frihet att utöva sin religion i Sverige. 

• 1781 utvidgades toleransen även till katoliker och året därpå till judar, dock med omfattande restriktioner. 

• Frikyrkorörelsens tillväxt ledde till att nya lagar infördes 1860 och 1873. Då blev det tillåtet att lämna statskyrkan under förutsättning att man anslöt sig till något annat samfund, som var officiellt godkänt av myndigheterna. 

• Först i och med 1951 års religionsfrihetslag fick svenska medborgare rätten att fritt utträda ur Svenska kyrkan, utan att behöva gå in i något annat trossamfund. 

• I dag regleras religionsfriheten genom Regeringsformens kapitel 2 och Europakonventionens nionde artikel. 

• Från en del håll har det juridiska begreppet ”religionsfrihet” fått kritik för att vara otydligt formulerat. Bland annat har frågan ställts om begreppet även inbegriper friheten från att utsättas för religiös mission.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 31 maj 2014

KÄLLOR: 
Artiklar i tidningen Kalmar 1906. 
Oscar Ljungdahl: Bibelgudens moral – Det åtalade föredraget i Kalmar (Broschyrförlaget, Stockholm 1908) 
Carl Johan Björklund: Kyrka, präster och fritänkare – Minnesskrift om O. Ljungdahl och den svenska fritänkarerörelsen (Brands Förlag, Stockholm 1942)
Michael Ahlström: Svensk Fritänkarrörelse – Idé och debatt under sent 1800-tal (D-uppsats, Religionsvetenskap, Högskolan i Gävle 2007)
Tyvärr verkar Ahlströms uppsats i långa stycken ungefär lika grumligt tänkt som den rakt igenom är illa skriven – och det vill inte säga lite… 

När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet

Sommaren 1951 tog Ljungbyholmsfödde flygfotografen Oscar Bladh (1895–1973) många bilder över Kalmar stad. Här finns Fabriksgatans hela sträckning med, alltifrån Linnégatan längst ned i bild, rakt upp till Norra vägen, där tapetfabriken återfinns till vänster och kakelfabriken till höger, just före korsningen.
Foto: Oscar Bladh/Nordiska museet (bilden är beskuren)

Vad förenar kakelugnar, tapeter, glass och julgransbelysningar?
Tja, just ingenting – förutom att de utgör exempel på sådant som under många år tillverkades vid Fabriksgatan i Kalmar.

I dag kan man verkligen inte påstå att Fabriksgatan lever upp till vad den heter. Någon industri har inte funnits här på länge. Men i slutet av 1800-talet då gatan kom till och långt fram i tiden, var dess namn i högsta grad träffande.

I dag mynnar Fabriksgatans ena ände i Norra vägen och den andra i Linnégatan. Men tanken var att den skulle sträckt sig så långt västerut som till Lorensbergsgatan. Den kortades i stället av så att husnumreringen på gatans södra sida börjar med nummer 14 och längs den norra med nummer 17.

Fabriksgatan som John Sjöstrand mindes den från 1890-talet, innan Sandbäcks Kakelfabrik hade brunnit  och Fabriksgatan ännu var snudd på ofarbar: ”Sandbäcks gröna kärra med sin röda häst var väl den trägnaste trafikanten”. Ekipaget syns till höger i bild.
Teckning: John Sjöstrand i Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)

Man gav sig inte gärna in på Fabriksgatan på 1800-talet, den ”var en jämmerligt gropig led som inte i onödan trafikerades”, konstaterade konstnären och Kalmarkrönikören John Sjöstrand. Han var född 1875 och började som 18-åring arbeta på Kalmar Nya Tapetfabrik, vars anläggning låg på gatans nordsida. Ungefär tio år senare fick han jobb på Sandbäcks Kakelfabrik på andra sidan gatan. Där blev han kakelmålare och kom så småningom att i praktiken fungera som företagets chefsdesigner.

Den despotiske kakelfabrikören Adolf Theodor Sandbäck (1844–1916).
Bild ur Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 (1918)

Kakelfabriken hade startats 1878 av Adolf Theodor Sandbäck från Mönsterås. Den lilla fabriken växte efterhand och byggdes ut på 1890-talet. Efter en stor eldsvåda 1902 återuppbyggdes och utökades lokalerna ännu mer. Runt 1910 tillverkade Sandbäcks Kakelfabrik årligen runt 4.000 kakelugnar och hade som mest ett hundratal anställda. Tidvis var Sandbäcks landets allra största kakelfabrik – en av dess svåraste konkurrenter var för övrigt den ungefär lika stora Kalmar Kakelugnsfabrik på Södra Långgatan.

Sandbäcks Kakelfabrik vid Fabriksgatan som den såg ut 1918.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

A Th Sandbäck, som han brukade skriva sig, var en notorisk fackföreningshatare och uppträdde så hätskt under förhandlingar att följden blev ideliga strejker och blockader. Alltför engagerade fackföreningsmedlemmar fick sparken och i den lilla staden Kalmar blev det ofta svårt för dem att hitta nya jobb; arbetsgivarna höll ihop och till exempel konsul Jeansson på Ångkvarnen var precis lika fientligt inställd till fackföreningarna som Sandbäck. 

Interiör från kakelfabriken. Bilden är från 1918.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Ibland fick arbetarna nog och emigrerade. I facktidningen Kakelugnsmakeriarbetaren finns 1910 en notis med rubriken ”Den röda strömmen”. Där meddelas att fyra kakelarbetare från Kalmar avrest till Amerika. Två av dem, H E Haraldsson och P Erik Gustafsson, sägs ha varit direkta offer för fabrikör Sandbäcks hämndlystnad. ”Någon undrade om han var medlem av en förening för emigration eftersom han sänt halva sin personal i landsflykt”, skriver ungsocialisten och blivande redaktören för tidningen Brand Carl Johan Björklund i sina memoarer.

Carl Johan Björklund (1884–1971) arbetade på Sandbäcks Kakelfabrik några år i början av 1900-talet. Han var ungsocialist, blev syndikalist och 1918 redaktör för den anarkistiska tidningen Brand. Han skrev böcker i alla möjliga ämnen: filosofi och politik förstås, men även om film och koloniträdgårdar. Memoarerna Anarkist och agitator gav han ut 1969.

Björklund hade börjat som kakelarbetare i hemstaden Uppsala och följt med sin verkmästare där – en brorson till Sandbäck i Kalmar – när denne blev chef för kakelfabriken i Oskarshamn. Efter några år fortsatte Björklund till Kalmar, där han kom att sitta i fackföreningens styrelse. Han blev då varse att det ”var emellertid inte endast arbetarnas representanter som Sandbäck vid förhandlingar uppträdde utmanande emot. Han var lika hånfull mot arbetsgivarnas representanter. När det skrevs avtal brukade han säga: ’Skriv vad ni vill, jag bestämmer i alla fall hur det ska vara på min fabrik’.”

Tydligen minst lika mycket för att slippa ha med krävande anställda att göra, som för att rationalisera produktionen, började Sandbäcks som första svenska kakelfabrik producera maskintillverkat kakel 1907.

Sandbäcks saluförde mängder av olika kakelugnsmodeller, bland annat den här kopian av en 1700-talsugn på Nordiska museet av John Sjöstrand.
Bild ur Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII (2013) 

Sandbäck slapp i alla fall tampas mer med Björklund efter den tumultartade begravningen i Kalmar 1909 av ungsocialisten och vapenvägraren Rickard Almskoug. Denne hade dött i fängelset och Björklund jagades av polisen sedan han i sitt begravningstal sagt att samhället mördat Almskoug. Björklund gav sig i väg utomlands han också, dock inte till USA utan han höll mest till i Österrike och Norge. Först 1917 blev han gripen, mitt under ett anförande han höll i Borås. Straffet på fyra månader fick Björklund sitta av på fängelset i Kalmar.

Då var Adolf Theodor Sandbäck borta sedan något år. Björklund skriver: ”Sandbäck brukade vid varje tillfälle högt skrika ut att han förlorade på sin verksamhet, Men när han dog [...] efterlämnade han en halv miljon kronor [motsvarar knappt 20 miljoner kronor i 2021 års penningvärde] plus annan egendom. I sitt testamente donerade han femtusen kronor att fördelas bland arbetarna. Utan arbetarna hade han aldrig kunnat skapa sin stora förmögenhet.”

Vid Kalmar FF:s årsfest i januari 1949 blev gamle Sandbäckschefen Eric C:son Brütte (1889–1964), i mitten, diplomerad hedersledamot i KFF tillsammans med Nils Melin (1904–1960), till vänster, och Einar Delborn (1892–1981).
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Verksamheten vid fabriken fortsatte med sonen Gustaf A Sandbäck i ledningen, tillsammans med Eric C:son Brütte, även känd som målvakt i det IFK Kalmarlag som vann det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll 1908. Brütte var också den som 1943 föreslog att idrottsplatsen i Kalmar skulle döpas om till Fredriksskans och blev några år senare utsedd till en av Kalmar FF:s första hedersmedlemmar.

Redan vid Sandbäck den äldres frånfälle var kakelbranschen på klar nedgång. Modernare uppvärmningssystem ersatte kakelugnarna och även om företaget försökte bredda sortimentet – man tillverkade bland annat cirka 200.000 ”vanliga trädgårdskrukor” varje år och började med fajanstillverkning under namnet Kalmarfajans – så gick det inte att hålla liv i verksamheten längre än till årsskiftet 1931–32. Konkurrenten Kalmar Kakelugnsfabrik – ”Kaklis” i folkmun – hade gett upp redan 1918.

Kalmar Nya Tapetfabrik 1925. Reklambild med ett foto av Walter Blomberg som förlaga.
Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Däremot gick det bra för det andra företaget som bidragit till att ge Fabriksgatan dess namn, Kalmar Nya Tapetfabrik AB. Så bra att dess ledning på 30-talet började planera för att bygga nytt, större och modernare.

Trycksalen i Kalmar Nya Tapetfabrik som den såg ut 1902. Här tillverkades miljontals tapetrullar och av bilden framgår att både kvinnor och barn ingick i arbetsstyrkan, som då ska ha omfattat cirka 40 personer.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fabriken hade sitt ursprung i 1860-talets Gränna, där det tillverkades tapeter under helt hantverksmässiga former. I slutet av 1870-talet blev manufakturhandlare J P Johanzon från Tranås delägare och 1882 flyttades tillverkningen till Kalmar där firman fick heta J P Johanzon & C:o Kalmar Tapetfabrik.

Christian Hofverberg (1860–1916) var född i Gävle och kom till Kalmar 1882. Han var mycket aktiv frimurare och utnämndes till norsk vicekonsul 1908.
Bild ur Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 (1918)

När grundaren avlidit kom nya delägare in, bland dem Christian Hofverberg, som blev verkställande direktör och den drivande kraften bakom fabrikens utvidgning och modernisering. Företaget bytte namn till Kalmar Nya Tapetfabrik.

Så här såg det ut i tapetfabrikens färgblandningssal 1901.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tapetfabriken växte sig större och blev näst störst av alla tapetfabriker i Sverige. Vid förra sekelskiftet tillverkade ett 40-tal anställda uppemot 1,5 miljoner tapetrullar om året. En del av dem såldes i den egna butiken som låg i samma fastighet som fabriken.

Interiör från tapetfabrikens butik som låg i direkt anslutning till fabriken. Bilden togs 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tapetfabrikens butik sålde inte bara tapeter.
Annons i tidningen Kalmar den 23 maj 1891

Sent på måndagskvällen den 11 november 1912 började det brinna i fabrikens övervåning. Direktör Hofverbergs villa som låg alldeles intill var också hotad, men brandkåren lyckades med sin ångspruta förhindra att elden spred sig. Hela västra delen av fabriken blev svårt skadad, men tack vare en rejäl brandmur med stängda dörrar klarade sig resten av byggnaderna. Man kom fram till branden måste ha berott på någon form av självantändning.

Dagen efter branden i november 1912. En stor del av fabriken var utbränd, men direktör Hofverbergs villa, till vänster på bilden, hade klarat sig. Fastigheten var försäkrad till fulla värdet i Städernas Allmänna Brandstodsbolag, liksom lager och inventarier i Magdeburger Feuerversicherungs-Gesellschaft och snart var produktionen i gång igen.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fastigheten var ordentligt försäkrad och den förstörda delen av fabriken byggdes snabbt upp igen. Verksamheten fortsatte att växa och företaget bättrade på sitt renommé ytterligare under Hofverbergs efterträdare Isak af Ekenstam, när fabriken uppnådde värdighet av kunglig hovleverantör.

Tapetfabrikens hela arbetsstyrka, fotograferad framför direktörens villa 1914.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Till vänster den nyuppförda delen av tapetfabriken efter branden 1912. En bit till höger hänger skylten ovanför ingången till fabrikens butik och allra längst till höger finns Matilda Solbergs bröd- och mjölkaffär. Bilden togs 1920.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Efter Ekenstam övertog Ernst Lindh vd-posten 1921. Han kom att prägla företaget i flera framgångsrika decennier. Han var tysk konsul och spansk vicekonsul och ska enligt uppgift inte ha varit överdrivet populär bland arbetarna. Det sägs att när förstamajtåget på sin väg till Folkets Park passerade tapetfabriken, som då flyttat till Södra vägen, sänkte man fanorna som protest.

Där hade 1939 byggts en stor och toppmodern fabrik som byggdes ut ännu mer 1960. Som mest var ett 70-tal personer anställda och en hel del av produktionen gick på export. 1970 köptes fabriken upp av AB Tapetinvest. Tillverkningen upphörde 1971 och redan året därpå startades dansrestaurangen Sandra i en del av den före detta fabriken.

Året är 1952 och personalen på Lumalampan i tapetfabrikens gamla lokaler håller på att paketera några av de 70.000 julgransbelysningar man tillverkade varje år.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt pågick flyttningsförberedelser i de lokaler som tapetfabriken långt tidigare övergivit på Fabriksgatan. Där hade kooperativt ägda Lumalampan AB 1946 startat tillverkning av julgransbelysningar. Sortimentet utökades raskt med annan ljusdekor av olika slag och snart började man också tillverka glödlampor.

1961 producerade Kalmarfabriken mer än tre miljoner lampor, 70.000 julgransbelysningar samt diverse komponenter till TV-apparater. Samtidigt började man framställa extremt fin volframtråd för elektronisk apparatur. Den tillverkningen har sedan dess bara blivit alltmer specialiserad och högteknologisk medan lamptillverkningen i Kalmar upphörde redan runt 1970. 

Den gamla fabriken står tom sedan Lumalampan blivit Luma Metall och flyttat till Amerikavägen i Berga industriområde. Bilden togs 1973 och fabriken revs inte så långt senare.
Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Inte långt därefter flyttade företaget till Berga industriområde. Det heter sedan länge Luma Metall och såldes av Kooperativa förbundet för drygt 30 år sedan till investmentbolaget Atle. Tapetfabriken revs på 70-talet och ersattes av stora kontorsfastigheter. Men på andra sidan gatan stod den gamla kakelfabrikens byggnader kvar ända in på 90-talet. Många olika företag höll till där under åren, bland annat Kalmar Byggvaror, Rörcentralen och Äggcentralen. Grattes hade en textilfabrik där på 40-talet.

Rune Tennesmed (1929–2011) hette från början Carlsson och var målare från Algutsboda. Som extraknäck började han tillverka småsaker i tenn, vilka uppmärksammades av Hemslöjdens chef Gerda Brütte (1886–1984) – maka till förre kakelfabrikschefen Eric Brütte – som gjorde en stor beställning. Denna uppmuntran fick Rune att både byta efternamn och bli konsthantverkare på heltid. Sin verkstad hade han länge i den före detta kakelfabriken. 1972 fick Rune Tennesmed Kalmar kommuns kulturpris. Bilden är från 1985.
Foto: Östra Småland

I mer än 20 år hade också konsthantverkaren Rune Tennesmed sin verkstad i kakelfabrikens före detta lokaler. Per Jarlbo återger i sin oumbärliga bok Kalmars gatunamn hur Tennesmed berättat för honom att den slagg som bildades vid tillverkningen bars upp på vinden. När Tennesmed 1980 flyttade därifrån till en före detta bilaffär vid Erik Dahlbergs väg uppskattade han slaggansamlingens totala vikt till sju ton. Har var ytterst tacksam för att golvet inte brakat ihop under tyngden.

Severin Nilssons Möbler fanns kvar i gamla kakelfabriken ända till 1990 innan affären flyttade till Svaneberg. Fotot togs 1987.
Foto: Östra Småland

Annars förknippar jag själv, och säkert många med mig, den gamla kakelfabrikens lokaler med möbler. Severin Nilsson hade 1913 öppnat möbelaffär på Södra Långgatan 17. 1929 flyttades butiken till Sidenhuset, i hörnet Storgatan–Kaggensgatan, uppkallat efter den filial till Sidenhuset i Stockholm som fanns där 1923–1935. Redan 1934 flyttade möbelfirman in i den nedlagda kakelfabriken på Fabriksgatan, men hade kvar butiken i Sidenhuset ända till 1969. SE-banken lät riva den gamla affärslokalen 1972 och byggde sitt nya kontor på tomten, ett hus som i sin yttre form inte är olikt föregångaren på platsen.

Fram till 1990 höll Severin Nilssons Möbler till på Fabriksgatan, men då flyttade verksamheten ut till Svaneberg där man fortfarande finns kvar, nu under namnen EM Home och Magasin Severin. Byggnaderna på Fabriksgatan revs och ersattes med bostadshus och därmed försvann slutgiltigt de sista tydliga spåren av den industriella verksamhet som mer än 100 år tidigare gett gatan dess namn.

På Fabriksgatan 27 tillverkades glass i många år. Så småningom ändrades namnet till Kalmar Glassfabrik, innan företaget bytte både hemort och namn till Hemglass.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Här var det glass i stora lass! Maskinen i ispinnefabriken kunde vid spotta ur sig 5.000 glasspinnar i timmen. Under sommarsäsongen arbetade 7–8 personer med tillverkningen. Bilden är från 1948.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Många andra firmor har också haft Fabriksgatan som adress. Till exempel höll Kalmarlist länge till i den före detta tapetfabriken. Andra företag vid gatan är Kalmar Ispinnefabrik – som blev början till Hemglass – Kalmar Litografiska, Konsumbagarns föregångare Kalmar Allmänna Bageriförening och Hagbloms Måleri. 

Annons ur Kalmar läns kalender 1947–1948.

Livsmedelsaffärer har det förstås också funnits, till exempel Rossbergs Livs på nummer 17 och mångårige Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonssons speceributik i hörnet mot Smålandsgatan i det så kallade Biskopshuset; Henry Tottie (1856– 1913) den siste biskopen i Kalmar stift bodde där på sin tid. 

Specerihandlaren och Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonsson (1891–1970) fotograferad i sin butik i hörnet Fabriksgatan–Smålandsgatan. Bilden fanns med i tidningen Se inför KFF:s allsvenska debutsäsong 1949.
Klipp ur Gunnar Svenssons samling

”Oscar Jontes” gamla affär rönte för övrigt den tvivelaktiga äran att bli förvandlad till porrklubb. Men det varade inte så länge och nu är den verksamheten lika spårlöst försvunnen som alla andra rörelser av olika slag som så länge gav gatan dess karaktär. 

Biskopshuset i hörnet av Smålandsgatan och Fabriksgatan på den tid då porrklubben Funny Hill huserade i den före detta speceriaffären på nedre botten.
Foto: Östra Småland

Det gäller även Frälsningsarmén som på 70-talet byggde nytt snett emot syndanästet i Biskopshuset; den en gång så livaktiga kåren upphörde 2011.

Frälsningsarméns sista livsyttring i Kalmars var den här lappen som satt fastnålad utanför lokalen på Fabriksgatan 24. Inga böner hjälpte. Nu är det bostäder på adressen.
Foto: Henrik Bruun Williams

I dag finns – förutom två förskolor, på sätt och vis ett slags efterföljare till det gamla barnhemmet som inrättades 1940 – enbart kontor och bostäder vid Fabriksgatan, som så länge var präglad av produktion, industri och kommers.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 21 maj 2021

KÄLLOR
Arvid Wallerström: Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 – Kalmar och dess omnejds handel och industri (1918)
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)
Gustaf Olson: ”Hantverk och industri i Kalmar 1862–1962” (i ”Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962”, 1962)
C J Björklund: Anarkist och agitator – memoarer (1969)
Christina Thunwall: Stadsbilden i Kalmar – Förändringar i innerstaden 1945–1972 (1977)
Leonard Eriksson, Bengt Folenius, Lars-Ingvar Larsson och Christina Thunwall: Hus i Kalmar (1980)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Bengt Bengtsson: ”Några Kalmarkonstnärer” (i Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Klas Palmqvist: ”Full rulle i mer än 100 år i tapetfabriken” (i Östra Småland den 17 februari 2018)

TACK
till Ulrika Hoffman, Nordiska museet; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Jan Magnusson, Kalmar kommun; och Hans Egeskog, Kalmar.

LÄNKAR
• Stora kalabaliken på kyrkogården
• Ljusblå ljudterrorister med anor från ispinnefabriken i Kalmar
• Gula faran och vampyrernas kung
• John tecknade Kalmars vardagshistoria
• Enögde Oscar från Ljungbyholm såg hela Sverige från ovan

LÄNKAR till texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• 111 års kamp mot den röde hanen

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.