Prästen som mördade en annan präst

Den avsatte kyrkoherden Carl Olof Nyström sköt sin chef och vikarie Albert Åstrand i ryggen när han satt och arbetade på den provisoriska pastorsexpeditionen i Runsten. I rummet befann sig också fjärdingsmannen N P Nilsson som inte hade en chans förhindra mordet.
Stort tack till tecknaren Sverker Ek, Stockholm, som generöst ställde sin bild av mordet till Östra Smålands förfogande. Teckningen publicerades första gången i ”Nordisk kriminalkrönika” 1991

Att präster inte nödvändigtvis är guds bästa barn i alla avseenden är ingen hemlighet. De brukar dock lika lite som de flesta andra människor bli mördare. Ännu ovanligare är att en präst mördar en annan. Men det var vad som hände en sommardag i Runsten på Öland. Den skyldige blev en av de sista i Sverige att dömas till döden.

Klockan var halv tolv på förmiddagen fredagen den 25 juli 1913 när det knackade på dörren till den tillfälliga pastorsexpeditionen i Runstens folkskolehus, där kyrkoherde Albert Åstrand och fjärdingsmannen N P Nilsson höll på att arbeta. Åstrand satt vid skrivbordet med ryggen mot dörren.

”Kom in”, sa han, och in steg Carl Olof Nyström, nyligen avsatt kyrkoherde i Runsten. I handen höll han en revolver. Han satte mynningen mot Åstrands rygg och fyrade av.

”Herre Jesus, hjälp mig!”, ropade Åstrand samtidigt som han föll åt sidan och togs emot av Nilsson.

”Där fick du, din djävul”, sa skytten och fortsatte, vänd till Nilsson: ”Ta vara på karln, för kulan är förgiftad”, varpå han försvann sin väg.

Mördaren Carl Olof Nyström (1850–1933)

I huset bodde Hildur Hillén och hennes man Viktor, församlingens kantor. Hon hörde skottet och kom rusande och försökte ta hand om den skjutne, medan fjärdingsman Nilsson gav sig i väg för att telegrafera efter läkarhjälp och länsman Adolf Waldén.

Doktor Hellstén anlände från Borgholm och insåg direkt att Åstrand var så illa däran att han med en gång måste till lasarettet i Kalmar. Åstrand fördes med tåg till Färjestaden och vidare med färja över sundet. I Kalmar opererades han men livet stod inte att rädda. Albert Åstrand avled natten till lördagen. På dödsbädden bad han om förlåtelse för sin baneman.

Offret Albert Åstrand (1858–1913)

Efter dådet hade Nyström gett sig i väg till prästgården, varifrån han ännu inte blivit avhyst. Mordvapnet kastades i en brunn. Sedan gav han sig i väg mot stranden. Då stötte han ihop med Hildur Gustafsson, en yngre kvinna han sedan länge hade ett förhållande med, vilket påbörjats långt innan han blev änkling 1911.

Hon blev mycket orolig för honom. När han klätt av sig och gått ut i vattnet följde hon efter, fullt påklädd. Det var kallt i vattnet och efter en stund blev hon yr och tog sig upp på stranden igen. Nyström stannade kvar i vattnet i en halvtimme. Kanske hade han tänkt ta sitt liv.

Tillbaka i prästgården dröjde det inte lång stund innan han greps av Waldén, som påföljande dag förde honom till Kalmar. Han häktades och som rättegångsbiträde anmälde sig Carl Romanus (1876–1952), en välkänd jurist som bland annat försvarat de så kallade Amaltheamännen efter deras uppseendeväckande attentat mot ett fartyg med strejkbrytare i Malmö 1908. 

Länsstyrelsen utsåg Romanus att försvara Nyström, förmodligen för att han inte begärde någon ersättning för uppdraget. Romanus kom senare att biträda en av de åtalade i ”Ryssligan” som leddes av Mohammed Beck Hadjetlaché, den siste som dömdes till döden i Sverige (se artikeln till höger). Åren 1919–1923 satt Romanus i riksdagen för Socialdemokraterna.

Romanus var en av de första juristerna som på allvar intresserade sig för rättspsykiatriska frågor och Nyström fick genomgå något för tiden så ovanligt som en sinnesundersökning i Växjö. Slutsatsen blev att han varken var sinnessjuk eller otillräknelig i någon grad, där-emot visade han sig ha en ”påtaglig etisk defekt”. 

Mördaren och hans offer hade känt varandra länge. Nyström var född i Kalmar och den åtta år yngre Åstrand i Förlösa. Under sin studietid i Lund fick Åstrand en del hjälp av Nyström, som 1897 utsågs till kyrkoherde i Runsten. 

Nyström var begåvad och hade gjort en snabb karriär. Tidigare hade han tjänstgjort bland annat i Kristvalla, men redan där hade hans drickande och ofredande av unga kvinnor väckt anstöt. Det blev ännu värre i Runsten. 1905 blev han tillfälligt avstängd i sex månader. Problemen blev bara värre och församlingen försökte få honom avsatt. Droppen kom då Nyström var stupfull vid ett barndop 1912. 

Åstrand förde däremot ett oklanderligt leverne och var känd för sin omutliga rättvisa. Han hade blivit kyrkoherde i Norra Möckleby samma år som Nyström i Runsten. 1909 blev han kontraktsprost i Ölands medelkontrakt och därmed Nyströms närmaste överordnade.

I den egenskapen var det han som höll i yxan när Nyström avsattes. På Runstensbornas begäran vikarierade han sedan i Nyströms gamla församling, vilket inte var så välbetänkt. 

Inför rätta påstod Nyström att han ingenting mindes av händelserna och blånekade till de flesta andra anklagelser som riktades mot honom, bland när det gällde tvivelaktiga penningtransaktioner.

Häradsrätten dömde Nyström till döden. Hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Högsta domstolen slog åter fast dödsdomen, men öppnade samtidigt för benådning genom att anmäla målet till Kungl Maj:t. På regeringens hemställan ändrade kung Gustaf V domen till livstids straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende för alltid.

Efter 15 år på Långholmens fängelse i Stockholm, benådades Nyström som 79-åring 1929. Mycket skröplig bodde han hos en dotter i Östergötland till sin död 1933. Carl Olof Nyström begravdes utan sten i ett hörn på Södra kyrkogården i Kalmar.

Åke Sandberg, i många år vaktmästare på tingsrätten i Kalmar, visar upp mordvapnet från Runsten, en revolver av det belgiska märket Nagant.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Tsaren sköts med ett likadant vapen

Revolvern Carl Olof Nyström använde vid mordet på Albert Åstrand hade hans son Gösta, som var sjökapten, skaffat sig i Australien. Där användes den, enligt vad sonen uppgav, till att skjuta hajar vid pärlfiske.

Sommaren 1913 var Gösta hemma i Sverige på besök hos sin far och förvarade revolvern i sitt rum i prästgården. Vid tiden för mordet var sonen emellertid bortrest så det var enkelt för hans far att lägga beslag på vapnet.

Revolvern var konstruerad av den belgiska firman Nagant på beställning från Tsarryssland. Den tillverkades från 1895 i Liège men ryssarna tog själva över produktionen efter några år. Den var sedan standardvapen både i den kejserliga armén och inom poliskåren. Revolvertypen kom att användas i båda världskrigen och tillverkningen pågick ända till 1945. 

Nagantrevolvern var ett mycket pålitligt och robust vapen; en tsarrysk officer konstaterade att om det blev något fel på den kunde det oftast lagas med hjälp av en hammare.

Faktum är att Nyström också tagit med sig vapnet till bysmeden Johansson i Runsten, som konstaterat att laddstaken var felinställd, vilket åtgärdades.

När den ryska tsarfamiljen avrättades 1918 av bolsjevikerna användes revolvrar av den just den här typen. Revolvern blev också favoritvapen för den sovjetiska hemliga polisen. Först 1952 slutade Röda armén att använda Nagantrevolvrar, men i inom postens säkerhetstjänst blev vapentypen utmönstrad först 2003. 

Nagantrevolvrar användes också av polis och militär i många andra länder, även i Sverige och Norge. I krig förekom modifierade Nagantrevolvrar så sent som hos FNL-gerillan i Vietnamkriget. En Nagantrevolver hittades även hos en av de terrorister som utförde attacker i Paris i januari 2015.

Den ”förgiftade” kulan som dödade Albert Åstrand finns kvar hos tingsrätten i Kalmar. Förgiftad var den knappast, däremot avskuren för att passa i revolvern.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

De sista som blev dömda till döden i Sverige

Efter att Carl Olof Nyström dömts att mista livet utfärdades ytterligare fyra dödsdomar i Sverige innan dödsstraffet avskaffades 1921. I krigstid fanns det kvar ända till 1973.

Hilda Nilsson (1876–1917), som dödat åtta små barn, tog sitt liv efter dödsdomen.
Bild ur Östra Smålands arkiv

”Änglamakerskan” Hilda Nilsson från Helsingborg, som dömdes att mista livet 1917, lär inte ha känt till att benådning blivit praxis utan hängde sig med hjälp av en linneduk i sin cell på citadellet i Landskrona.

Rånmördaren Alfred Ander (1873–1910) blev den siste som avrättades i Sverige. 
Foto: Stockholms stadsarkiv/Stockholmspolisens signalemtfotografier

1910 genomfördes den sista avrättningen i Sverige, som också blev den första då giljotin användes. Tidigare hade bödeln använt sig av yxa. Alfred Ander avrättades för att ha mördat kassörskan Viktoria Hellsten på ett växelkontor i Stockholm. 

Leonard Gyllenpalm dömdes till döden 1916 och Jodärpå. Båda kom från Riga och båda dömdes för rånmord, men brotten hade inget med varandra att göra. Deras straff omvandlades till livstids fängelse.

Mördaren och ligaledaren Mohammed Beck Hadjetlaché (1868 eller 1872–1929) dömdes 1920 som den siste i Sverige till döden.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Den mystiske kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlaché – förmodligen hette han egentligen Kasi Beck Akhmetukov – stred mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter ryska revolutionen. Han tog sig till Sverige, gav ut en antikommunistisk tidning och blev ledare för en grupp ryska flyktingar. 

De kidnappade och mördade under sadistiska former minst tre personer som de anklagade för att ha sänts ut av den sovjetiska regeringen. Det kan ha rört sig om ännu flera mord, men fyra försvunna personers kroppar hittades aldrig.

Hadjetlaché dog i fängelset på Långholmen 1929.

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 25 augusti 2018

© Klas Palmqvist

KÄLLOR:

"Prästmordet på Öland" av f d länsåklagare, jur dr Klas Lithner i Nordisk kriminalkrönika (Göteborg 1991)

"Du skall icke dräpa – Brott och straff i Runsten på 1900-talet" av Kerstin Eva Hellman (Borås 2015)

"Kalmar stifts herdaminne del 4" av Bror Olsson (Lund 1951)

"Prästen som sköt sin kollega" av Bonny Kilefors i Östra Småland den 27 mars 2008

"För 100 år sedan – Kalmarfrimurare dömd till döden" av Bengt Bengtsson i tidskriften Frimuraren nr 1/2015