Tufft att växa upp på Laboratorieholmen

En kall och blåsig dag i slutet av februari 1998 tog sig Siv Nilsson en titt på Laboratorieholmen, där hon aldrig riktigt trivts med att bo. I slutet av 1990-talet fick den lilla ön broförbindelse med den så kallade P-holmen och blev därmed tillgänglig från Varvsholmen. Men någon bro till Kvarnholmen har inte funnits på mer än 200 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

1681 byggdes Holmbron mellan Laboratorieholmen och Kvarnholmen. Den fungerade i drygt 100 år innan den var uttjänt och revs. Sedan dess har planer på en ny bro mellan den lilla ön och Kattrumpan presenterats många gånger.

Holmbron på en skiss från 1690-talet av Erik Dahlberg. Då fanns skeppsvarv på Södra Knarrholmen, det vill säga Laboratorieholmen, och Holmbron förband ön med Kvarnholmen.
Teckning av Erik Dahlberg/Kungliga Biblioteket

När Siv Nilsson, som då hette Lindqvist, flyttade ut till Laboratorieholmen 1929 med pappa Ferdinand, mamma Elvira och syskonen Stig, Jane och Greta höll det på att sluta med katastrof. Yngsta dottern föll i vattnet från den ranka båten med flyttlasset. Pappa Ferdinand fick fatt på henne med en båtshake och förde henne i land. Upplivningsförsöken lyckades. Flickan återfick medvetandet samtidigt som ambulansen kom till platsen och allt slutade på bästa sätt. 

Huset mitt på Laboratorieholmen (till höger) var ursprungligen en smedja från 1896 som byggdes om till bostadshus 1918. Där bodde familjen Lindqvist 1929–1937. Den långsträckta byggnaden vid stranden kallades ”Djuprännans bod” och där förvarades och hanterades sjömärken och bojar. Till vänster på bilden syns Varvsholmen.
Odaterat foto/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Siv Nilsson berättade 1998 för Östra Smålands reporter Rune Johansson att barnen Lindqvist själva fick ro till bryggan på Kattrumpan när de skulle till skolan. 

– Jag bodde på Laboratorieholmen hela min skoltid. Jag gick i Tullskolan, utom sista året då jag gick i Vasaskolan. 

– Det var exakt 125 meter över kommer jag ihåg. Det var bara om det blåste för hårt som pappa rodde oss över när han skulle iväg och jobba och då fick vi gå upp tidigare på morgonen. 

Värst var det på vintern när isen varken bar eller brast. 

– Vi fick stå och gunga båten så att isen knäcktes och vi kunde ta oss fram bit för bit. Det tog sin tid. 

Pappa Ferdinand hade spänt ett rep från Laboratorieholmen till Kattrumpan. 

– Om isen brast skulle repet bli räddningen för oss. 

Sivs far var byggnadssnickare men arbetade även med att sköta om Lotsverkets förråd av bojar och prickar på Laboratorieholmen. 

Nedlagd järnväg. Bojar och prickar lastades på trallor som med handkraft rullades på 60 centimeter bred räls från stranden till förrådet på Laboratorieholmen. Bilden togs vid Östra Smålands reportageteams strandhugg på ön 1981.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Vattenledning fanns från Kvarnholmen men ingen elektricitet. När vattenledningen rostade sönder 1937 ville ingen bekosta en ny och den sista bofasta familjen fick lämna Laboratorieholmen. Något Siv var glad för, för familjen var ganska isolerad. 

– Vi hade inte några kamrater. De hade oftast inte lov att komma ut till oss. Så vi fick mest leka för oss själva. Kallt och blåsigt var det också. 

Rune Johansson frågade Siv Nilsson om hon inte skulle vilja bo på Varvsholmen där bostadsbyggandet just då skulle dras igång på allvar: 

– Nej, bevare oss väl! Det kommer att bli ett förskräckligt blåshål därute... 

Genom fönstret i den gamla förrådsbyggnaden på Laboratorieholmen skymtar den stora dockan på Kalmar Varv. Bild från sommaren 1981.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

FAKTA/Laboratorieholmens historia 
Laboratorieholmen har också kallats för Kampen, Södre Knarr, Södra Knarrholmen, Lilla Knarrön, Skeppsholmen, Lilla varvet, Lotsholmen, Skärholmen, Skansholmen och – tillsammans med Varvsholmen – Knarrholmarna. ”Knarr” var en vikingatida skeppstyp, avsedd för handelsresor. 
Användningsområdena för Laboratorieholmen har varit många, idéerna ännu fler. Här har funnits skeppsvarv, krutfabrik och lotsstation. Krutlaboratoriet flög i luften 1795 med en smäll som fick hela Kvarnholmen att skaka. Tygmästare Wiggman, som var chef för laboratoriet, omkom. 1656 föreslogs att Kalmar slott skulle flyttas hit. 
Andra projekt som inte förverkligats är bland annat ett simstadion och en radiostation med mast på 107 meter. 

En arbetsgrupp vid seminariet ”Kalmar – vattenstaden” 1991 kom med det här förslaget som skulle göra Laboratorieholmen mer tillgänglig. Två broar – en till P-holmen (längst upp på skissen) som blev verklighet några år senare – och en på gamla Holmbrons plats till Kvarnholmen. Dessutom båtbryggor, rejäl sandstrand, ängar och en liten dansbana.
Skiss av Kalmarkonstnären Bengt Ågren (mer om honom i ett kommande blogginlägg)

Ville bygga en jättestor hall på en liten ö 

Så här tänkte sig Maciej Gorski att Kalmarsundshallen på Laboratorieholmen skulle se ut. Byggnaden skulle ”ligga som en vit pärla utanför Kattrumpan” och ”inte bli ett dugg tråkigare” än den danske arkitekten Jørn Utzons världsberömda operahus i Sydney.

En enorm vit hall som skulle täcka hela Laboratorieholmen och användas för kongresser, utställningar, konserter och fotbollsmatcher med plats för 4.500 åskådare. Den visionen presenterade arkitekten Maciej Gorski i slutet av mars 1984.

 – Med mjuka och lätta former bör hallen bidra positivt till stadsbilden såväl från sjön som land, menade han.

Gorski tänkte sig att biltrafiken skulle ledas från Ängöleden via Varvsholmen till ett underjordiskt garage med plats för 500 bilar. 
En gångbro skulle byggas på den gamla 1600-talsbrons plats i Storgatans förlängning ut till Kalmarsundshallen, som var projektets arbetsnamn. 

– Elementfabriken i Kalmar har nyligen fått ett världspatent på glasfiberarmerad cement. Det skulle vara det perfekta byggnadsmaterialet, lätt att forma och göra linjeskönt, menade Gorski. 

Fabrikschefen Ivar Nilsson berättade att materialet dittills bara använts vid ett bygge i Flen och till några fiskodlingskassar, men såg Kalmarsundshallen som den stora chansen att etablera glasfibercementen. 

Entusiasmen var stor även på andra håll. Näringslivschefen var ”fascinerad”, länsturistchefen menade att ”det här är vad Kalmar behöver för att profilera sig” och Skånska Cement ville gärna bygga. Kostnaden jämfördes med den då nya Tipshallen i Jönköping, som gått på 34 miljoner kronor (i dagens penningvärde närmare 80 miljoner). 

Men Kalmarsundshallen förblev en kritvit dröm. Laboratorieholmen lämnades i fred även denna gång. 

En ö, en man, en dröm. Arkitekten Maciej Gorski hoppades att det skulle gå att bygga Kalmarsundshallen på 15–17 månader. Så blev det inte.
Foto: Östra Småland

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland av Rune Johansson (1998-02-27), Thorsten Jansson (1991-04-27), Rolf Albuschus (1984-03-29/30) och Eva Johansson (1981-07-24) 
Eeva Rajala och Örjan Molander: Laboratorieholmen med P-holmen och Kattrumpan – Kulturhistorisk utredning (Kalmar läns museum, 2002) 
Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (Kalmar 1997) 

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. 
På Digitalt Museum finns mer än 89 000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Nej, Siv Nilsson längtade sannerligen inte tillbaka till Laboratorieholmen.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 1 mars 2014