Sim-SM i Långviken – och snudd på militärt myteri

Långviksbadet i Kalmar i sin fulla prakt vid SM-tävlingarna 1946.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Långviksbadets glansdagar är sedan länge förbi. I dag är det inte alldeles lätt att föreställa sig att här har faktiskt SM-tävlingarna i simning avgjorts två gånger.

Mitt eget starkaste minne av Kalmars simstadion är från den ostadiga sommaren 1977. Jag och alla andra nyinryckta på flygflottiljen F12 transporterades ut till Långviken en dag i juni. Där skulle kontrolleras om vi klarade av att simma 200 meter.

Solen sken i och för sig, men det var nästan löjligt kallt och blåsigt, till och med för att föreställa svensk sommar. På en sliten griffeltavla angavs den aktuella vattentemperaturen till 16 grader, ett uselt skämt som ingen trodde på; det var inte ens nära att vara så pass varmt i luften. 

Men vi ställdes i alla fall upp på de gistna resterna av den gamla träanläggning där sim-SM avgjorts såväl 1946 som 1952 och beordrades därpå att kasta oss i sjön.

”Det må bära eller brista”, tänkte jag, som aldrig varit någon storsimmare, tvärtom. I samma ögonblick som jag hamnade i det fuktiga elementet tappade jag andan och det kändes som om kramp utbröt i ungefär hela kroppen, så jäkla kallt var det. Mot alla odds lyckades jag på något sätt ta mig över till andra änden av arenan och kravlade mig blåfrusen och huttrande upp efter att ha avverkat ynka 25 meter, glad över att fortfarande vara vid något som åtminstone påminde om liv. 

En folkilsken fanjunkare försökte med hotfulla åtbörder och dova rytanden att få mig och de övriga badkrukorna – jag var inte precis ensam om att ha nöjt mig med 25 meter – att hoppa i igen. Efter att samfällt  ha bemötts av två plutoner på det sätt han förtjänade – ”Håll käften gubbjävel, annars kastar vi i dig!” – insåg han emellertid den klart överhängande faran att bli den förste underofficeren på 1970-talet som stupade i strid på svenskt territorium. Alltså avvecklades expeditionen i stillhet och hur det blev med flygsoldaternas simkunnighetsnoteringar den sommaren var det inte en människa som brydde sig om. 

Nej, då var det definitivt bättre väder och säkert mer stilfullt när arvprins Gustaf Adolf – nuvarande kungens pappa – i början av augusti 1946 högtidligt invigde SM-tävlingarna i Långvikens då två år gamla simanläggning. Visserligen var banorna bara 25 meter långa men arrangemanget blev en så stor succé att det upprepades sex år senare.

Men 1952 spöregnade det oupphörligt under samtliga tre tävlingsdagar. Publiken blev precis lika genomblöt som de tävlande. Ändå var rekordmånga på plats – nästan 5.000 personer räknades in. 

Segerintervju under paraply. Till höger Göran ”Rotborsten” Larsson, Stockholms Kappsimningsklubb, SM-segrare på 100 meter fritt 1952, som talar med tillförordnade radioreportern Sam Zuckerman, annars känd som ledare och gammal vattenpolospelare. Vem paraplyhållaren till vänster är saknas det uppgift om.
Bild ur Idrottsboken 1953

Under sina paraplyer fick åskådarna se två nya svenska rekord: Ingegärd Fredin avverkade 100 meter ryggsim på 1.17,3 och Per-Olof Östrand noterade 2.08,2 på 200 meter fritt.

Marianne Lundqvist, SK Neptun (till vänster), och hennes klubbkamrat Ingegärd Fredin simmade dött lopp på både 100 och 400 meter fritt vid SM i Kalmar 1952. ”Lunkan” tilldömdes segern på den kortare distansen och Ingegärd på den längre. Ingegärd hade tagit SM-guld i Kalmar redan vid mästerskapen 1946.
Bild ur Idrottsboken 1953

Dessutom noterades Östrand för 19.03,4 på 1.500 meter fritt, 3,8 sekunder bättre än Arne Borgs legendariska världsrekord från Bologna 1927. Men Borgs notering stod sig som svenskt rekord ända till 1958, eftersom rekordreglerna föreskrev banor på minst 50 yards. 

SM-medaljörer från Borås i regnställ. I mitten segraren på 1500 meter, Per-Olof ”Petter” Östrand”, Elfsborg, till vänster tvåan Karl-Erik Mogren, SKK, och till höger Olle Johansson, Elfsborg.
Bild ur Idrottsboken 1953

Arne Borgs prestation vid EM i Bologna 1927 hör för övrigt till de mest imponerande i svensk idrottshistoria. Tidigare samma dag hade han fått fyra tänder utsparkade i en vattenpolomatch. Han var nära tre minuter före tvåan i mål och tiden 19.07,2 var nästan en minut bättre än det gamla världsrekordet och slogs inte på elva år.

Långviksbadet en vanlig sommardag på 40-talet. Bilden tagen från hopptornet.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

STORT TACK 
till Olof Vallerhed som lånat ut vykorten ur sin far Olles samling

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 14 maj 2016