De sex bästa böckerna jag läste i juli – och ett besök på ett livsfarligt antikvariat i Göteborg för nästan 40 år sedan

Gudrun Nyberg (red):
Nio författare – Hundra år i Göteborg
(Carlssons, 2018)

Det här är en fin antologi med bidrag av nio Göteborgsförfattare, födda mellan 1879 och 1989: Bengt Anderberg, Evert Taube, Marie Hermanson, Jeanna Oterdahl, Olivia Bergdahl, Gideon Martins, Claes Hylinger, Ove Allansson och Johannes Anyuru.

Bengt Anderberg och Claes Hylinger hör sedan decennier till mina absoluta favoriter och det gör, tack vare den här boken, numera också den yngsta av de nio, Olivia Bergdahl. 

Men det var faktiskt i första hand omslagsbilden som fick mig att införskaffa boken. Mannen som skymtar längst bort mellan böckerna är Svante Grauers, under åren 1939–1991 vänlig och originell innehavare av det alldeles ovanligt kaotiska antikvariatet Samlaren. Fotografen har vågat sig en liten bit in i butiken och vänt kameran ut mot entrén och gatan. 

Så här prydligt var det förstås inte när jag var där för snart 40 år sedan; till och med golvet syns ju på bilden! Det var annars täckt av ett några decimeter djupt sedimentlager, bestående av blandade rester av gamla tidningar, böcker och mer obestämbar makulatur. Antikvariatet var vid den här tiden beläget vid Södra Hamngatan, några trappsteg ned från gatunivån vid hörnet mot Korsgatan. Då och då svämmade Stora Hamnkanalen över, vilket ledde till att den understa halvmetern eller så av den vattenskadade pappersmassan skyfflades ut och antikvariatet åtminstone för en kortare tid tedde sig något mindre kaosartat. Fotografen måste varit på plats inte långt efter en sådan uppröjning.

Det där med översvämningarna hade jag läst om i Lars Westmans lika personliga som omistliga avdelning Bakvagnen i kooperationens veckotidning Vi. Westman skrev flera gånger om Grauers och hans antikvariat och berättade om de rykten som var i svang om att kunder på jakt efter någon särskilt begärlig bok långt in i lokalens inre försvunnit i något av de återkommande bokrasen och sedan aldrig återfunnits.

En sådan inrättning måste naturligtvis besökas. En vacker lördag i maj 1981 tillbringade jag förmiddagen på den då omåttligt populära – och tämligen billiga – Köttbullekällaren, som egentligen hette Café du Nord och låg i den numera sedan länge rivna saluhallen Bazar Alliance, den äldsta i sitt slag i Göteborg. Där var packat med folk på lördagarna, många i min egen ålder, och alla drack kaffe, pratade skit, rökte, bläddrade i tidningarna och käkade mackor med köttbullar på, vilket var det enda som fanns på menyn (Café du Nord lär fortfarande finnas kvar i nya lokaler och till och med servera räkmackor har jag hört! O tempora, o mores!)

Jag tuggade i mig min macka, tände en John Silver med filter, sörplade i mig mera kaffe och bläddrade igenom kvällstidningarna – som i Göteborg redan på den här tiden var att betrakta som förmiddagstidningar – och tog del av de senaste skiv- och konsertrecensionerna. Man kunde konstatera så här i början av 80-talet att musikscenen nu var på god väg att tråka till sig igen efter några underbart frisläppta och galna år på 70-talet (se blogginlägget Ludna höns och desperat oväsen), varefter jag gav mig ut i solskenet och tog en liten promenad bort till Samlaren.

Efter att ha gått några trappsteg ner i lokalen kunde jag direkt konstatera att Lars Westman inte överdrivit det minsta. Hyllorna var mer än överfulla och boktravarna framför dem sköt i höjden och uppvisade ytterst tveksam stabilitet. Att gångarna mellan dem var fyllda av den ovan beskrivna makulaturmassan, vilken förstås var lätt att halka till i, bidrog förstås ännu mer till att göra något vanligtvis så stillsamt som ett antikvariatsbesök till ett äventyr som kunde sluta hur ungefär hur vådligt som helst.

Svante Grauers höll just på att expediera en kund när jag kom in och jag vågade inte tränga mig förbi, eftersom jag bedömde att manöverutrymmet till närmaste hotfullt lutande boktrave var i snävaste laget. Jag nästan bävade när jag längre in i pappersschakten kunde urskilja några uppenbarligen dödsföraktande kunder. 

Som notorisk pultron nöjde jag mig i stället med att kasta en blick på den närmaste boktraven, till vänster innanför entrén, alldeles intill mig, forfarande med något trappsteg kvar till den nivå där Grauers och hans kund befann sig. Överst låg en tysk propagandablaska från andra världskrigets dagar; jag vill minnas att den hade Zarah Leander på omslaget. Det var inget för mig, jag lyfte på den för att se vad som kunde finnas därunder, givetvis försiktigt med tanke på lavinfaran. 

Och ser man på! Vad fann jag om inte ett välbehållet pocketexemplar från 60-talet av den danske kritikern Poul Borums legendariska racerkörning genom senare tiders lyrikhistoria: Poetisk modernism – en kritisk introduktion, en bok jag faktiskt letat efter och väldigt gärna ville ha. 

Grauers och hans kund blev klara med sin affär och jag backade lite uppåt i trappan för att mannen med sin nyinköpta bok skulle komma förbi utan några olyckstillbud. Allt gick väl, jag gick ner igen, räckte den poetiska modernismen till Grauers och frågade vad han skulle ha för den. Han tittade på boken, kanske han möjligen också bläddrade några sidor i den, och sa sedan ”Tio kronor”. Det beloppet kunde till och med en fattig student som jag kosta på mig, trots mina köttbulls- och kaffeexcesser (det var som sagt inte särskilt dyrt på Köttbullekällaren, förlåt... Café du Nord). Jag trasslade fram en tiokronorssedel ur fickan, betalade och mer blev inte sagt för ur den trånga gången från antikvariatets innandömen kom en av allt att döma välbehållen kund och ville bli expedierad. På vägen råkade han emellertid riva ner några böcker ur en trave. Dessa förenade sig med papperssedimenten på golvet, mannen gjorde en ansats att böja sig ner för att försöka fiska upp dem – något som skulle kunnat få oöverskådliga följder eftersom han då nödtvunget skulle komma att stöta till en av de värsta boktravarna närmast entrén. Grauers gjorde en avvärjande gest och sa ”Låt dom ligga bara, det spelar ingen roll”, varpå mannen lättad fortsatte framåt för fullborda sitt köp.

Jag gick ut i solskenet igen, hittade en bänk att sätta mig på och började bläddra i mitt tiokronorsfynd. Upplevelsen att faktiskt ha besökt detta mytomspunna antikvariat och att ha gjort affär med dess legendariske innehavare var förstås värd den där tian många, många gånger om.


PS: Hittade ett både underhållande och upplysande blogginlägg från 2011 av Jan Westin, där samma bild som på bokomslaget finns med och där Samlarens långa historia berättas: ”Minnen av göteborgska antikvariat 1”. Omdömet ”kommer ihåg med närmast skräckblandad förtjusning” kan jag förstås inte annat än instämma helt och fullt i. 

Kommentarerna till blogginlägget har också en del obetalbara poänger, till exempel om hur Grauers gödde en råttpopulation vid Södra vägen och om hur han höll duvslag hemma i lägenheten.

Thulin & Ohlssons stora, fina antikvariat på Kungshöjd nämns också i en av kommentarerna. Där var jag flera gånger – butiken låg perfekt till på min väg mellan kyffet där jag bodde i en rivningskåk på Linnégatan och det före detta försäkringsbolagspalats på Östra Hamngatan, där institutionerna för antikhistoria och idé- och lärdomshistoria var inhysta (det var för att studera sådant jag begett mig till Göteborg). Jag passerade antikvariatet nästan varje dag men kunde förstås inte låta bli att kliva in i butiken ibland. Där var det ordning och reda, lite dyrare kanske, men bra på alla vis. När jag frågade efter en bok en gång fick jag till svar att ”den har vi magasinerad, du kan få den nästa vecka om du vill” (de hade inte öppet alla dagar i veckan). Jag var ännu inte särskilt rutinerad som antikvariatskund och blev imponerad över att de hade ännu fler böcker än alla de som fanns i den rejält tilltagna butikslokalen (två våningar har jag för mig, eller nåt slags loft i alla fall) och sa väl nåt om det. Fick till svar att ”Vi har minst tio gånger så mycket böcker som ryms här, magasinerade på flera ställen runt om i stan”, vilket ju inte gjorde mig mindre imponerad.

Och här följer så äntligen de fem övriga böckerna jag läst med störst behållning den gångna månaden:

Magnus Hedlund:
Livet är en häst – Kring Oulipo och den möjliga litteraturen 
(Pequod Press, 2015)

Björn Alverfeldt:
Torsson – Boken om det fjärde bästa bandet i Lund
(Hirschfeld Förlag, 2016)

W. G. Sebald:
Campo Santo
(Bokförlaget Faethon 2020, postum originalutgåva 2003)

Peter K. Andersson:
Komikerns historia
(Natur & Kultur, 2020)

Peter Törnqvist (förmodar jag, även om bokens huvudredaktör påstås heta Benk Dänlund):
Kånkalång
(Trolltrumma, 2016)