Gunnar Svensson, lagkapten

Med blommor i famnen bärs Gunnar Svensson av planen av en lycksalig hemmapublik sedan det allsvenska avancemanget säkrats hemma mot Halmstad den 26 maj 1949.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Gunnar Svensson var Kalmar FF:s försvarsklippa och lagkapten från slutet av 30-talet till några år in på 50-talet. Han var den förste som på allvar kom att identifieras med Kalmar FF och bidrog själv i högsta grad till att ge laget en identitet.

Gunnars födelseort var Fliseryd, men han var bara några månader gammal när familjen flyttade till Kalmar. Hans far arbetade som lastbilschaufför åt Kalmar Ångkvarn och hans mor, som själv kom från Kalmar, jobbade på ”Spetan”, det vill säga tändsticksfabriken.

Men Gunnar växte inte upp i de klassiska KFF-kvarteren på Sandås söder om järnvägen, utan på Hantverkaregatan som avgränsar den avsevärt nordligare belägna stadsdelen Getingen åt söder. Detta var på den tiden egentligen att beteckna som Kalmar AIK-territorium, men Gunnars morbror Gösta Holm var målvakt i KFF och en av anledningarna till att Gunnar blev rödvit i stället för blå. Hans mormor bodde i den så kallade Långkatekesen, belägen där Södercentrum finns i dag, mitt i Kalmar FF:s dåvarande hjärtland.

I mitten av 30-talet hamnade Gunnar till slut i södra ändan av stan när familjen Svensson med egna krafter byggde det vackra hus på Ålgatan på Stensö där Gunnar kom att bo till sin död. Det är numera tyvärr rivet.

Fotbollskarriären inleddes med spel i sedan länge försvunna kvartersklubbar som Malmens BK och Heijockskamraterna. Gunnar lär också ha förekommit som målvakt i IFK Berga varifrån jämngamle kompisen – och blivande lagkamraten i KFF:s A-lag –Artur Petersson redan 1932 ska ha lockat honom att börja spela i Kalmar FF:s juniorlag. Några pojklag i dagens mening fanns inte på den här tiden.

1937 var det dags för A-lagsdebut. Gunnar spelade först högerback och bakom sig i målet hade han sex år äldre morbror Gösta. Ganska snart blev Gunnar centerhalv – i dag skulle man säga mittback – utsågs till lagkapten och utvecklades snabbt till Kalmar FF:s obestridlige centralgestalt.

Det äldsta matchprogram jag sett där Gunnar Svensson finns med trycktes på Appeltoffts Tryckeri – där Gunnar arbetade – till hemmamatchen mot Växjö BK i Division III Sydöstra den 26 september 1937. Gunnar står uppsatt som högerback. KFF vann matchen med 1–0: högeryttern Olle Andréen gjorde målet fyra minuter före slutsignalen. Programmet kommer ur Gunnar Svenssons egen samling

Gunnar hade alltså gedigen arbetarklassbakgrund precis som i stort sett alla sina lagkamrater. Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar, Göta, Gothia, och Kalmar IS hade mest engagerat läroverksynglingar och kontorister men på 30-talet var det nästan uteslutande unga män ur arbetarklassen som spelade i alla svenska fotbollslag, oavsett vilken social bas klubbarna ursprungligen hade haft.

Veteranerna från läroverksklubbarnas tidigaste år hade lämnat fotbollsplanerna och flyttat in i styrelserna i stället. En del av dem var företagare och kunde ge de nya spelarna arbete.

Gunnar Svensson är ett tydligt exempel: han fick arbete som typograf på Appeltoffts Accidenstryckeri. Det ägdes av Adolf Angner, yngre bror till två av IF Göta/Gothias pionjärer, Frithiof och Eugen (den senare innehavare av Lundgrens Järnhandel och mångårig ordförande i Köpmannaföreningen). Adolf Angner var själv storspelare på 20-talet, först i Kalmar IS och från sommaren 1927 i Kalmar FF.

Gunnar kom att arbeta i Angners tryckeri hela sitt yrkesliv, ända in på 1980-talet. Chefen hade förstås stor förståelse för de extra ledigheter som kunde behövas för träning och resor i samband med fotbollen.

– Angner och jag blev bara osams en enda gång under alla de år jag jobbade på Appeltoffts, berättade Gunnar för mig ett par år före sin död.

– Och dagen efter kom han och bad mig om ursäkt för att han hade varit så dum…

Gunnar Svensson fotograferad på jobbet 1981.

Kalmar FF befann sig annars i sin mest glanslösa period någonsin i slutet av 30-talet. Laget förde en obemärkt tillvaro i division III där man tampades med storheter som Lessebo, Kallinge och Hovmantorp. Men runt Gunnar och vänsterhalven Artur Petersson byggde tränaren och lagledaren Gösta Carlsson upp ett försvarsstarkt lag som blev allt besvärligare att besegra. Gösta, som arbetade som cykelreparatör på Sandås, hade haft hand om Gunnar och Artur redan i juniorlaget.

Själv hade Gösta egentligen aldrig spelat fotboll, däremot varit en duktig mellanviktsbrottare med böjelse för offensiva chansningar. Hans fotbollslag hade dock svårare att få till det offensivt och det hände ganska ofta i början av 40-talet att Gunnar flyttades upp som center för att ge anfallet tyngd. Han var urstark, svår att få stopp på, duktig på skallen och kunde skjuta bra. Även frisparkar sköt han gärna, kanske mer på kraft än med precision.

Laget blev allt starkare. Säsongen 1942/43 vann man serien och efter dramatiskt kvalspel mot Högadal – vinst i den avgörande omspelsmatchen på neutral plan i Växjö med 1–0 – var Kalmar FF efter åtta års frånvaro äntligen tillbaka i näst högsta serien.

Gunnar flyttades ner i försvaret igen och etablerade sig snabbt som division II:s bäste ”centerdödare”, som tidens term lydde. När KFF i en sommarmatch mötte mästarlaget IFK Norrköping ställdes han för första gången mot landslagscentern Gunnar Nordahl och plockade ner honom fullständigt. Nordahl fick stor respekt för Gunnar Svensson och nämnde honom ofta när det blev tal om försvarare som det var extra svårt att passera.

På Kristi himmelsfärdsdag 1949 besegrades Halmstads BK med 1–0 hemma på Fredriksskans. Det betydde att Kalmar FF för första gången kvalificerat sig för spel i allsvenskan. Gunnar Svensson, Lennart Johansson (som senare bytte namn till Engström), Artur Petersson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Stig ”Litzen” Lundström och tränaren Gösta Carlsson hade varit med på hela resan från division III till högsta serien.

I allsvenskan gjorde man en sensationellt stark höst (man spelade höst/vår) och sedan AIK besegrats på Råsunda med 3–2 började det på allvar talas om landslaget för några av KFF-spelarna.

– AIK-matchen är den roligaste jag någonsin spelat, svarade Gunnar när jag frågade honom vilket som var hans allra bästa fotbollsminne (mer om den matchen här: AIK – Kalmar FF den 21 augusti 1949).

Bengt Kjell, centern Georg ”Girre” Ericsson och högerbacken Lennart Johansson fick alla spela i B-landslaget. Men lagkapten Svensson blev aldrig blågul. Han var 30 år gammal när han gjorde allsvensk debut och ansågs väl helt enkelt för gammal; man kommer osökt att tänka Patrik ”Bagarn” Rosengren, ett sentida parallellfall.

Det bedrevs faktiskt en presskampanj för att Gunnar åtminstone skulle få göra en B-landskamp och det hade han gärna velat själv också. Han berättade för mig att han en gång fick höra att han blivit uttagen i B-landslaget. Men så kom nya besked och då fanns han inte med i truppen. Man märkte hur besvikelsen fortfarande fanns kvar, mer än 50 år senare. Förmodligen var Gunnar Svensson en av de bästa svenska fotbollsspelarna som aldrig fick chansen i ett landslag.

Gunnar Svensson, till vänster, i samtal med en mer sentida KFF-legendar, 70-talsstjärnan Jan-Åke Lundberg. Herrarna träffades på den stora utställning om Gunnar Nordahl som visades i Östra Smålands hus på Amerikavägen 1996.

I Kalmar FF fortsatte han dock att dominera ytterligare ett par år. Men efter att ha drabbats av en del skador slutade han spela våren 1952. Ett par år senare kom han tillbaka som lagledare och på 60-talet var han verksam som B-lags- och ungdomstränare.

Så länge han orkade fanns Gunnar alltid på läktaren när Kalmar FF spelade på Fredriksskans. Sedan han drabbats av sjukdom och benen inte ville bära honom längre följde han laget från TV-fåtöljen, glad och imponerad av de stora framgångarna på senare år.

Gunnar Svensson avled i september 2007, en vecka efter sin 89-årsdag. Att KFF-ledningen inte lät laget spela med sorgband för att hedra hans minne i antingen cupfinalen mot Göteborg eller i den nästkommande allsvenska matchen mot Malmö FF, tycker jag fortfarande var beklämmande. Den motivering som framfördes till mig från föreningsledningen var att det i så fall skulle riskera att gå inflation i den sortens hyllningar.

Jag trodde faktiskt inte mina öron. Om så bara en enda av alla de hundratals spelare som förekommit i Kalmar FF genom tiderna skulle hedras med att laget spelade med sorgband efter hans bortgång så var det givetvis just Gunnar Svensson. Att så inte skedde säger betydligt mer om den dåtida ledningens brist på insikt i sin egen förenings förflutna än om fotbollsspelaren, människan och KFF:aren Gunnar Svensson. Känner mig fortfarande besviken och förbannad när jag tänker på det. Men däremot inte ett dugg förvånad.

Sedan jag försett föreningen med bilder ur både Gunnars och min egen samling hyllades i alla fall hans minne med ett bildspel på storbildsskärmen i MFF-matchens paus.

När Gunnar 1948 fyllde 30 år hade den dåvarande ledningen fullt klart för sig vilken betydelse han hade för sin förening och skickade honom bland annat den här hälsningen:

Som tack för uppvaktningen anförde KFF-kaptenen dagen efter sitt lag till en säker 2–0-seger hemma mot Karlstad. Ett viktigt steg på vägen mot den allsvenska debut han och föreningen fick göra året därpå.

Men det är en annan historia.

Här nedanför finns ytterligare några bilder ur Gunnar Svenssons egen samling, som han för 15 år sedan generöst ställde till mitt förfogande. Liksom på några av fotografierna här ovanför är kvaliteten inte så bra som den borde vara.Hoppas att jag kommer ihåg att snygga till dem så småningom. 

/Klas

Kalmar FF av årsmodell 1940. Gunnar knästående längst till vänster, bredvid målvakten Torild Jonsson som i sin tur har Bengt Torbrink intill sig. Övre raden från vänster: Gösta Carlsson, Ingemar Wärnsund, Göte Kolberg, Jarl Wickström, Hans Gustafsson, Evald Nilsson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Artur Petersson och Rolf Köhl. Bengt Torbrink var son till Kalmars första riksdagskvinna Tekla Torbrink (s), och påstods vara så självmålsbenägen att en lagkamrat bevakade honom lite extra när motståndarna fick hörna. Han blev senare journalist på Göteborgs-Posten och föreslog halvt på allvar att man borde resa en staty över Gunnar på Fredriksskans.

Gunnar festar på läsk i omklädningsrummet tillsammans med lagkamraterna efter att ha vunnit hemma över Billingsfors IK med 3–1 den 28 september 1947. Från vänster: tränaren Gösta Carlsson (med glasögon), Artur Petersson, Lennart Johansson [Engström], Georg ”Girre” Ericsson, Gunnar själv, Börje Togner, Yngve Swalling, Bertil ”Jeppe” Olsson, Rune Johansson, Rolf Holmström, Bengt ”Spjället” Kjell (stående) och Stig ”Litzen” Lundström.

Gunnar fotograferad vid en sammankomst på Teaterkällaren den 14 juni 1949, där de nyblivna allsvenska spelarna hedrades av veteranerna med var sin silverbägare. På kavajslaget skymtar två märken. Det som delvis döljs av bägaren är ett KFF-märke, det andra är Viktoria Zizkovs emblem. Det märket hade Kalmars förste fotbollsstjärna Hjalmar Sivgård vårdat som en klenod sedan han fått det efter att ha gjort två mål när det tjeckiska proffslaget besegrade KFF med 7–4 i en match på Fredriksskans den 20 juni 1928. Sivgård hade imponerat så stort på Praglaget att han fick märket som ett slags hedersbevis. Vid sammankomsten på Teaterkällaren lossade Sivgård märket från sitt kavajslag och fäste det vid Gunnars, som ett tecken på att han definitivt hade axlat den forne fotbollskungens mantel. Den gamle kungen krönte den nye, så att säga.

Gunnar Svenssons första allsvenska slantsingling ägde rum på Stora Valla i Degerfors den 31 juli 1949. Norrköpingsdomaren Erik Fast har kastat myntet och Gunnar (till höger), för dagen iförd gul reservtröja, följer liksom hemmalagets Henry Nilsson spänt slantens luftfärd. Gunnar hade aldrig sett någon allsvensk match förrän han själv fick chansen att spela i högsta serien.

Målvakten Bengt Kjell tar hand om bollen under överinseende av Gunnar och ”Litzen” Lundström i matchen mot MFF den 4 september 1949 inför alla tiders rekordpublik på Fredriksskans, 15243 personer. MFF:aren längst till vänster är Calle Palmér och hans lagkamrat längst till är Börje Tapper.

Gunnar Svensson och hans lagkaptenskollega Julian Vaquero i Real Valladolid utbyter presenter på den spanska klubbens gamla arena ”Viejo José Zorilla” den 8 januari 1950. Den något töntiga tallriken med Kalmar slott på var i åratal KFF:s stående hedersgåva. Diverse fotbollspotentater och ”experter” krävde att Fotbollförbundet skulle stoppa KFF:s turné till Spanien för att laget inte skulle skämma ut den svenska fotbollen, men smålänningarna gjorde sensation besegrade den spanska ligatrean med 2–0. 

Gunnar fotograferad i Belgrad i början av september 1950. KFF gjorde en snabbvisit där medan allsvenskan gjorde uppehåll för en landskamp mot Jugoslavien. Sverige förlorade matchen på Råsunda med 1–2 och om KFF:s Jugoslavienresa berättas under rubriken KFF levde lyxliv i fattigt Belgrad.

Ännu en bild från Jugoslavienbesöket. Här har Gunnar fått famnen full med blommor efter att ha lämnat över den redan omtalade tallriken inför matchen mot Nasa Krila. KFF spelade två matcher: först förlorade man 6–1 mot Beogradski SK (senare känt som OFK Beograd) varpå man i andra matchen slog Nasa Krila, som låg sjua i ligan, med 2–1. Båda KFF-målen i segermatchen gjordes av ”Girre” Ericsson. Det ska ha varit första gången någonsin ett svenskt lag vann en match i Jugoslavien. Namnet på hemmalagets kapten har jag ingen uppgift om, men domaren lär ha hetat Stanisovic.

Gunnar Svensson tacklar Elfsborgs Rune Rosén (tror jag i alla fall att det är) i bortamatchen på Ryavallen den 8 oktober 1950. I bakgrunden avvaktar Evert Ericsson. Straff? Nej, domaren Gösta Ackeborn från Göteborg blåste inte.

Gunnar Svensson var en uppskattad glädjespridare och nöjespappa. Han arrangerade flera av klubbens fester, ibland ganska storslagna arrangemang med inhyrda artister, och som flyhänt tecknare stod han ofta för dekorationerna. Den här bilden är tagen vid en anspråkslösare tillställning på nyårsafton 1952 när KFF befann sig på turné i Västtyskland (en resa som också ska ägnas ett blogginlägg framöver). Det är Gunnar som håller igång med dragspelet längst till höger.

© Klas Palmqvist
Bearbetad och utvidgad version av en text som ursprungligen publicerades på bloggen KFF-snack och i Östra Småland den 24 september 2007, i samband med Gunnar Svenssons bortgång