torsdag 25 juni 2020

43 år utan mellanöl i butkerna

En samling mellanölsburkar från 70-talet, varav redaktören för denna blogg nog får medge att han avsmakat samtliga sorter, utom julölet från Sandwalls i Borås, längst upp till vänster.
Bilden hämtad ur boken ”Kult” av Janne Sundling, som gavs ut 2007 av Stenberg-Schentz Förlag, och som fortfarande går att beställa via bokhandeln eller på nätet

Mellanöl började säljas i svenska livsmedelsaffärer 1965. Den 30 juni 1977 försvann det från hyllorna, efter att ha ansetts förorsaka i stort sett samtliga ungdomsproblem i landet de gångna åren. Något låg det väl i det... Samtidigt innebar mellanölet en radikal kvalitetshöjning, både när det gällde själva ölet och i viss mån de miljöer där det intogs. 

Mr Mac var förstås det givna stället att släcka törsten på i Kalmar under mellanölstiden. I hörnet Esplanaden–Postgatan hade det länge varit konditori när puben öppnades i samma veva som mellanölet introducerades. Mr Mac var dock inte bara en pub; i de ganska vidlyftiga källarutrymmena inrättades också ett välbesökt diskotek. 


Mr Mac – mellanölspuben framför alla andra i Kalmar. Bilden togs en regnvåt kväll 1972.
Foto: Östra Småland

Hösten före mellanölsförbudet 1977 fick etablissemanget nya ägare och ett nytt, oinspirerat namn – Ettan. När mellanölet var borta var det bara tillåtet att servera folköl. Det gick förstås inte alls...  

När pubepoken avslutats höll sedan ett solarium till i lokalen i många år. Därefter återupptog studentkåren ställets ölskummande traditioner och hade sin pub där. På adressen återfinns numera en restaurang, som även serverar kvalitetsöl.


TT var standarddricka på massor av svenska pubar, även på Mr Mac i Kalmar. Den som ville göra sig lite märkvärdig där beställde gärna holländsk Breda som var ett par kronor dyrare.
Bilden hämtad ur ”Kult” av Janne Sundling

Pub Viktor, med seriefiguren Tuffa Viktor i loggan – hade man verkligen rättigheter att använda sig av honom? – låg på Södra Långgatan, men försvann redan några år innan mellanölets saga var all. Efter ett kort mellanspel av en Kinakrog tog Vänsterpartiet Kommunisterna över lokalerna och på bokcaféet Arbetarkultur serverades knappast starkare drycker än kaffe.

Stopet i Odd Fellowshuset vågade jag mig bara in på en enda gång; möjligen lockad av ryktet att Cornelis Vreeswijk under en av sina mörkare perioder tillbringat ett par veckor i källaren med att försöka länsa ölförrådet. Den letargiska men ändå smått hotfulla atmosfär som rådde i lokalen inskränkte dock mitt studiebesök till knappt tio minuter.


TT fick brett genomslag direkt när mellanölet lanserades på 60-talet. Reklamen, som kunde se ut så här, blev mycket uppmärksammad, eftersom den visade inmundigandet av öl på ett alldeles för förföriskt sätt, menade kritikerna. Själva högljuddheten i debatten fungerade naturligtvis som reklam den också.
Bilden hämtad ur boken ”Öga mot öga – möte med den kreativa revolutionen i Sverige” av Lars Falk, Claes Bergquist och Kurt Lundkvist, utgiven 2018

För en fattig studerande var det inte så ofta det fanns resurser att inmundiga öl på lokal. Om jag inte minns fel kostade 1973–74 en burk med 45 centiliter mellanöl cirka två och femtio. För en tia – i dagens penningvärde ungefär 60 kronor – fick man alltså fyra burkar, vilket fick duga för en helkväll för en förtappad tonåring.

Från början fanns ingen åldersgräns för att handla mellanöl, men efter all debatt om ungdomsfylleri ingick Bryggeriföreningen och livsmedelsbranschen 1970 en frivillig överenskommelse om att man måste vara 18 år för att få köpa öl av skatteklass IIB. Två år senare blev 18-årsgränsen lag.

Jag växte upp norr om järnvägen i Kalmar och brukade innan jag uppnått lagstadgad ålder ändå inhandla maltdrycker i en servicebutik någon kilometer från där jag bodde. Befann jag mig hos törstiga kompisar i de södra stadsdelarna skickades jag inte sällan att införskaffa pilsner vid Margaretaplan. Det gick alltid bra, förmodligen för att jag ändå höll inköpen inom något sånär anständiga gränser och för att jag redan före 15 års ålder uppnått hyggligt gångbara 183 centimeter på längden.

Men det hände ju att törsten slog till utanför ordinarie öppettider. Detta avhjälptes genom att besöka ”Ölgubbens” uthus på Norrgårdsgärdet, där man köpte Tre Skilling Banco från bryggeriet i Skruv. Det verkade som om ”Ölgubben” fanns på plats i stort sett dygnet runt i den sparsamt upplysta lokalen. Skulle han någon gång inte vara där, till exempel om man råkade anlända vid tvåtiden på natten, var det bara att kasta lite grus på sovrumsfönstret på övervåningen i bostadshuset intill. Då dök han snart upp, redo att göra affär.

Men den 1 juli 1977 hade politikerna bestämt att det skulle vara slut med mellanölsförsäljning i livsmedelsbutikerna. Skatteklass IIB slopades och i Bryggeriföreningen blev man så sura att man vägrade tillverka mellanöl ens för försäljning på Systembolaget förrän i februari 1988. Skattesatsen var förstås densamma som för starköl, men vi som var uppfödda på mellanöl tvingades under drygt tio år hålla till godo med utländska märken som till exempel tjeckiska Pilsner Urquell eller tyska Löwenbräu. Fast det gick förstås rätt bra det också.


De svenska bryggarna tjurade i elva år och först 1988, när den här bilden togs, började man åter producera mellanöl, nu enbart för försäljning på Systembolaget och med samma skattesats som för starkare brygder.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Själv slutade jag på Stagneliusskolan i Kalmar i juni 1977. Då återstod ungefär tre veckors försäljning av mellanöl i butikerna. Gissa vad som dracks på avslutningsfesterna de sista veckorna... Back efter back, flak efter flak, kånkades ut från affärerna. Faktum var att de flesta butikshyllor i stort sett torrlagts långt före den 1 juli. 

Även sorter man inte hade så mycket till övers för, som Pripps Blå eller det smått förfärliga Norrlandsölet Till, fann nåd. Lycklig den som hittade några Tre Skilling Banco eller ett par licensbryggda Tuborg. Jag minns att den 30 juni släpade jag hem den sista träbacken med 25 Åbro från Kalmar Länsaffären på Arvid Västgötes gata. Tio av flaskorna avhöll jag mig från att tömma och sparade till en god vän som hade födelsedag den 11 juli. Något vackrare kunde man knappast förära en medmänniska i Sverige vid den tidpunkten.

Själva skolavslutningsdagen inledde jag klockan 7.30 i en tandläkarstol på Folktandvården på Smålandsgatan med att genomgå en rotfyllning. Därefter tog jag mig till slottet där många samlats vid vallgraven för att dricka frukost. Själv ansåg jag mig behöva vidmakthålla en viss bedövning och hade med mig ett par mellis. Sedan tog någon fram en flaska med rött innehåll som jag inte kände till. ”Kir” stod det på etiketten, en fransk vindrink. Jag tog en klunk och tyckte att det där var väl en jäkla hallonsaft.


Kir gjorde succé sommaren 1977. något som aldrig hade inträffat om inte mellanölet slopats.
Bilden hämtad ur ”Kult” av Janne Sundling

Men när mellanölet inte längre gick att uppbringa var det Kir som blev sommarens ungdomsdryck. Dess bidrag till den mellanölsfördärvade ungdomens tillnyktring var knappast påfallande; mellanölet innehöll som sagt 3,6 procent alkohol, Kir 13,5 procent...

Mellanölet – en klassfråga

På den här bilden från början av 70-talet visar Aina Persson upp en del av mellanölsutbudet på Kalmar Stormarknad (nuvarande Baronen). Mellanölet ersattes vid halvårsskiftet 1977 i butikerna av det alkoholsvagare så kallade folkölet. 
Foto: Östra Småland

Mellanölet var på typiskt svenskt vis egentligen en skatteklass, klass IIB. Öl i denna skatteklass fick maximalt hålla en alkoholhalt på 3,6 viktprocent. Det motsvarar 4,5 volymprocent, den enhet som används i dag för att ange alkoholstyrka.

I länder där man inte bekymrar sig om skatteklassificering lika mycket som i Sverige brukar öl innehålla mellan fyra och fem volymprocent alkohol, eftersom det är i det intervallet de flesta ölsorter brukar bli som bäst.

I samband med folkomröstningen om totalförbud mot alkohol 1922 – den slutade med knapp seger för förbudsmotståndarna – infördes motboken. Samtidigt förbjöds starköl. Det öl som fanns att köpa höll ynka 3,2 viktprocent. Starköl kunde bara fås på apotek mot läkarrecept. Då handlade det om porter, som ansågs allmänt stärkande – i måttliga doser, förvisso. Min egen mormor, som drabbats av tuberkulos, fick till exempel starköl utskrivet av läkare. 

När motboken avskaffades 1955 började starköl säljas på Systembolaget. Försäljningen var måttlig; folk köpte helst brännvin medan Systembolaget försökte marknadsföra vin som ett alkoholsvagare alternativ.

Ölfrågan diskuterades flitigt i flera år innan mellanölet började säljas den 1 oktober 1965. Men det var inte slut med det. På försök såldes under något år, det bör ha varit 1968, rent av starköl i vanliga butiker i Värmland och – tror jag – även i Göteborgs och Bohus län.

Hösten 1977 blev jag bekant med Thomas från Karlstad, som var lite äldre än jag och som gick på lärarhögskolan i Kalmar. Han hade sett Beatles i sin hemstad och Jimi Hendrix på Liseberg, men allra störst intryck på mig gjorde ändå när han berättade att man kunnat köpa starköl på Konsum i Värmland... 

Han och jag och ytterligare en god vän bestämde oss för att i samband med 1977 års Tipsextrapremiär på TV – Manchester United–Norwich den 19 november – ge folkölet en chans. Sagt och gjort, vi gick och köpte ett flak, tyckte att ölet smakade vattenskadat och fick ideligen springa på toa. 

Givetvis var det där jag befann mig när Uniteds Stuart Pearson gjorde matchens enda mål...


Stuart Pearson på en samlarbild från det för svenska ölentusiaster så ödesdigra året 1977.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 17 juni 2017



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar