Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts

1924 flyttade bokhandeln in på Storgatan 12 och blev kvar där till 2003. Hjalmar Appeltofft var också flitigt verksam som vykortsförläggare och naturligtvis såldes vykort med den nya butiken som motiv. Att flaggan snarast ser finländsk ut beror säkert på att fotografisk film vid den här tiden inte var känslig för blå färg.
Vykort ur Olle Vallerheds samling/Tack till Olof Vallerhed

När Appeltoffts Bokhandel i Kalmar slog igen våren 2003 var det slutet på en epok som varat ända sedan 1885. Från 1924, i nästan 80 år, hade adressen varit Storgatan 12. Ingen av stans affärsrörelser hade då bedrivits i samma lokaler under lika lång tid.

Hjalmar Appeltofft föddes i Landskrona den 7 november 1859. Efter att ha arbetat i bokhandel i Uppsala kom han 1878 som tonåring till den Holtsbergska bokhandeln i Kalmar – i dag känd som Dillbergs Bokhandel.

Hjalmar Appeltofft (1859–1936) öppnade sin bokhandel vid Stortorget i Kalmar 1885 och drev firman till sin död 1936. Appeltofft var en färgstark personlighet och djupt engagerad i kommunalpolitiken. Teckningen är gjord av Ivan Hoflund.

Bilden är hämtad ur ”Kalmariter och andra med meriter” (1924)

När han fyllt 25 var tiden mogen att öppna eget vid Stortorgets sydvästra hörn i det gamla 1600-talshus på Stortorget 32 som fortfarande kallas för det Appeltofftska, men som Svenska kyrkan för några sedan döpte om till Nicodemusgården. Där startade Hjalmar Appeltofft 1885 sin bok- och pappershandel, kompletterad med tryckeri och bokbinderi.

Stortorgets Bokhandel sålde inte bara böcker utan också grammofonskivor. Från slutet av 1970-talet stod det efter många år åter Appeltoffts på skylten, sedan Stig Hård tagit över det Appeltofftska ”urhemmet”. Bilden togs strax före stängningen 1984.
Foto: Östra Småland

Den energiske och tämligen eldfängde bokhandlaren med sina uppåtvridna ”es ist erreicht”-mustascher à la den tyske kejsaren Wilhelm II, blev snabbt en profil i staden och engagerade sig även politiskt, naturligtvis på högerkanten. Redan 1894 blev Appeltofft ordförande i fattigvårdsstyrelsen. Han kom in i stadsfullmäktige 1899 och blev kvar där ända till 1934. I nästan 15 år fungerade han också som drätselkammarens ordförande, en position som i dag motsvaras av att vara kommunstyrelsens ordförande, Appeltofft var alltså sin tids Johan Persson – inte undra på att han begåvades med smeknamnet ”Toppen”.

Så här såg det ut i Appeltoffts Bokhandel när den 1924 flyttat till Storgatan 12. Kunderna hade bekväma läsfåtöljer att sjunka ner i för att överväga eventuella inköp. På bordet ligger inte bara böcker att bläddra i utan även tidningar.
Vykort ur Olle Vallerheds samling /Tack till Olof Vallerhed

1924 flyttade bokhandeln till Storgatan 12 men pappershandeln fick vara kvar vid Stortorget. När Hjalmar Appeltofft avled 1936, togs bokhandeln över av tre anställda, Hjalmar F O Nilsson, Hugo Küpper och Axel Ericson. Fastigheten vid Stortorget testamenterades till Kalmar stad och Appeltofft donerade stora belopp till välgörande ändamål samt till ett stipendium för flitiga Uppsalastudenter från Kalmar.

SK Admira Wiens lagkapten till höger bockar sig djupt när han skakar hand med Kalmar FF.s lagkapten Adolf Angner (1904–1978), innehavare av Stortorgets Bokhandel i många år, inför en vänskapsmatch den 13 juli 1930. Sedan var det slut med artigheterna från österrikarnas sida: KFF-förlusten skrevs till 1–9, ett av de största nederlagen i föreningens historia.
Foto ur Kalmar FF:s historiska akademis arkiv

Pappershandeln och accidenstryckeriet vid Stortorget drevs vidare av Adolf Angner, som också hade varit anställd av Appeltofft i många år men annars fungerade som anfallare och lagkapten i Kalmar FF på 20- och 30-talet. 

En av Angners anställda var konstförvanten – stilfullare benämning på typograf – Gunnar Svensson (1918–2007), som innan Henrik Rydström var den mest namnkunnige av alla KFF-kaptener. Gunnar Svensson spelade i KFF 1934–1953 och fortsatte i föreningen som lagledare och ungdomstränare i många år.

Gunnar Svensson (1918–2007) fotograferad på jobbet i Appeltoffts Accidenstryckeri 1981.
Foto: Östra Småland

När Angner fick bokhandelsrättigheter döptes rörelsen om till Stortorgets Bokhandel och kom också att fungera som Kalmars första sportaffär. Här kunde man köpa både fotbollar och boxhandskar.

Appeltoffts Bokhandel i slutet av 1950-talet. Framför den klassiska neonskylten hänger en jättestor reservoarpenna ovanför entrén. Pennan hängde med i många år men ska till slut ha fallit offer för ett snöras från taket.
Bilden hämtad ur ”Butiker i Kalmar på 1950-talet” (2012)

Men förvirringen om vilken butik som egentligen var Appeltoffts Bokhandel höll i sig och det var många som blandade ihop firmorna. Och det fortsatte när Hjalmar F O Nilssons son Stig Hård, som från 1966 drev bokhandeln på Storgatan, i slutet av 1970-talet tog över Stortorgets Bokhandel och satte upp den Appeltofftska skylten även där. Först 1984, när rörelsen koncentrerades till Storgatan 12, upphörde sammanblandningen.

Stig Hård (1929–2022) föddes in i böckernas värld. Hans far Hjalmar F O Nilsson arbetade åt Hjalmar Appeltofft och tog över verksamheten efter honom. Från 1966 drev Stig bokhandeln ända fram till stängningen 2003. Den vänlige bokhandlaren var synnerligen uppskattad av sina kunder, inte minst barnen, som han gärna bjöd på en gratis liten Pixibok. Bilden togs 1990.
Foto: Per Ydreskog/Östra Småland

Av lojalitet mot sin trogna personal fortsatte Stig Hård att arbeta långt efter att han uppnått pensionsåldern. Men när han var 73 år gammal fick det räcka. Stig Hård ville absolut inte att hans gamla bokhandel skulle bli restaurang och han blev länge bönhörd. Sedan bokhandeln slagit igen var det mest olika modebutiker som kom att hålla till i lokalerna. 

De sista kunderna på jakt efter de sista fynden i Appeltoffts Bokhandel strax före stängningen i mars 2003. Därmed var en 118-årig bokhandelsepok i Kalmar över.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Men 2022, samma år som bokhandlare Hård avled, gjordes lokalerna om till italiensk restaurang. Det tog inte mer än ett par år så gick den i konkurs...

@ Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 oktober 2018

KÄLLOR: 
”Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – minnesskrift” (1962)
”Butiker i Kalmar på 1950-talet” (2012)
Kalmar Lexikon (2014) 
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007) 
Artiklar i Östra Småland och Barometern 1975–2003.

En brinnande KFF-supporter

Eldsjälen Erik ”PG” Olsson, till höger, håller om KFF:s 50-talsstjärna Bertil Rylander. Mellan dem tittar materialförvaltaren Birger Karlsson fram.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Erik ”PG” Olsson hade i sin ungdom vunnit stafett-SM på 4x400 meter och senare blivit ordförande i Stockholmsklubben Järva IF. Men riktigt känd blev han framför allt som landets utan jämförelse mest rödvita supporter under Kalmar FF:s första allsvenska säsonger i slutet av 40- och början av 50-talet.

Han rände i omklädningsrummet efter matcherna, intervjuades ofta i rikstidningarna och såg i stort sett alla KFF-matcher, hemma som borta, trots att han bodde i Stockholm, där han arbetade som tjänsteman på Riksbrandinspektionen.

Det var just tack vare jobbet som han kunde se så många matcher. Han arbetade nämligen med att undersöka misstänkta mordbränder. I tidningarna brukade man skämta om att det måste vara något mystiskt att det så ofta brunnit på just de orter där KFF skulle spela. 

När ”PG” såg KFF i praktiken säkra det allsvenska kontraktet genom att slå Sandviken med 2–1 på Fredriksskans den 16 maj 1954, skrev dock den legendariske journalisten O’Kay – eller Arne Lidström som han egentligen hette – i Aftonbladet att ”på förekommen anledning ber jag emellertid nu få intyga att det – ännu inte! – brunnit i denna stad med omnejd.”

Kalmar IS 1916. Övre raden från vänster: Eugen Angner (högerytter), Evald Johansson (högerinner), Hjalmar Sivgård (center), Evald Brandt (vänsterinner) och Erik Olsson (vänsterytter). Mellanraden från vänster: G Engström (högerhalv), Hugo Lindell (centerhalv) och Verner Nordmark (högerhalv). Nedre raden från vänster: Frank Haglund (högerback), Erik Nilsson (målvakt) och Gustaf Zidén (vänsterback).
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling

”PG” hade i sin ungdom spelat för Kalmar FF:s föregångare, IF Gothia och Kalmar IS. Bilden här ovanför ska vara tagen i Oskarshamn 1916 efter en  vänskapsmatch som IF Gothia vann med 4–1. På några av spelarnas tröjor – eller snarare ”blusar”, som man också ofta sa förr i världen – kan man skymta märket med bokstäverna ”IFG”. 

”PG” står längst upp till höger, med blusen ordentligt knäppt ända upp i halsen. Han spelade vänsterytter och laget har, som brukligt var vid fotografering, formerat sig i den traditionella slagordningen.

”PG” då? Varför i herrans namn kallades en människa som hette Erik Olsson för ”PG”? Jo, hans pappa Valerius var kyrkoherde och hade varit regementspastor. ”PG” = ”Pastorns Gosse”!

Fotnot: I Stockholm bildades 1899 en klubb av prästen Ernst Klefbeck och hans konfirmander. Den kallades först för ”Pastorns Gossar” men bytte 1912 namn till ”Sim- och Idrottsklubben Hellas”. Klubben hade Sveriges bästa handbollslag i början av 70-talet och vann SM-guld fem gånger 1969–77. Man kan på goda grunder förmoda att dessa ”Pastorns Gossar” inverkat i benämningen ”PG” på Erik Olsson, även om jag inte hittat mer än antydningar om förhållandet när jag bläddrat i gamla dokument och tidningar.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 5 januari 2006 och i KFF-snack Special 2008, utgiven av Östra Småland i samband med cupfinalen 2008

Se även:
• Heja Götarnas Idrottssällskap...?!
• Politiskt spel om dans   på Fredriksskans

Grattis, tuffe Uffe!

Ulf Nordenhem finns med på Kalmar FF:s Wall of Fame på Guldfågeln Arena sedan 2015. Bilden är gjord av Pelle Friberg.

När detta publiceras, den 23 juli 2020, fyller Kalmar FF-legendaren Ulf Nordenhem 63 år. 

Uffe hette Ohlsson i efternamn när han kom till KFF från IF Trion inför säsongen 1976. Ja, sin allra första match i KFF-tröja gjorde han redan i en testmatch mot Grimsås i slutet av oktober 1975.

Matchrapporten från testmatchen mot Grimsås 1975. Man kan notera att Thomas Nilsson, som står uppsatt som vänsterinner, blev kvar i Brage och kom att göra 13 A-landskamper. Han blev också pappa till Lasse Nilsson (två A-landskamper), mest känd som Elfsborgsspelare i tre omgångar med proffsutflykter till främst Nederländerna däremellan.

Den allsvenska debuten ägde rum 1977, när Uffe fick hoppa in mot Öster i en 1–1-match på Värendsvallen.

Just Smålandsderbyna kom att bli något av en specialitet för den tuffe blekingen med nummer 2 på ryggen. Med sin kompromisslöshet i närkamperna drev han gång på gång Östers isländske forwardsstjärna Teitur Þórðarson till förtvivlan.

Fighterna dem emellan är legendariska; jag kommer själv ihåg hur de en gång rullade runt och brottades med varann på den svarta kolstybben, som på den tiden fortfarande omgav innerplanen på Fredriksskans.

Vid ett annat tillfälle, när domaren gjorde nedsläpp, drog Uffe Teitur över smalbenen så att han förmodligen känner av det fortfarande. Domaren trodde väl inte sina ögon för Uffe fick inget kort. Minns jag rätt blev det faktiskt inte ens frispark.

Ulf Nordenhem och Teitur Þórðarson på en bild ur Brunnhages ”Fotboll 1981”.

Även om gränserna för vad som var tillåtet på en fotbollsplan på 70- och 80-talet inte alls var lika snäva som i dag, hände det ju att Uffe åkte på en och annan varning. Men bara en enda gång var kulören på kortet röd: 1986 missade han i gyttjan på Örjans vall en glidtackling på HBK:s Tommy Frejdh. Frejdh, som – för att uttrycka det milt – själv inte precis var guds bästa barn, illvrålade så att domaren Lennart Törnblom från Torshälla visade Uffe vägen ut. 

Fredriksskans den 15 augusti 1985. Ulf Nordenhem, till vänster, ser i samarbete med Björn Wigstedt, till höger, till att tukta landslagsspelaren Robert Prytz, som tillfälligt kommit hem till Sverige från Glasgow Rangers efter sin första proffssejour. Den här matchen mot KFF på Fredriksskans var Malmöpågens första för Blåvitt. Uffe hade gett KFF ledningen med 2–1, men Johnny Ekström fastställde i 82:a minuten slutresultatet till 2–2. ”Måste varit offside”, hördes Uffe muttra efter matchen.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Nu ska ingen förledas att tro att Uffe var en sjövild bärsärk på planen. Nej då, att han var jobbig för motståndarna berodde också på att han behärskade så mycket mer än enbart duellspelets inte alltid hundraprocentigt ädla konst.

Till exempel det här med att göra mål, vilket ju inte är en självklarhet för en så pass defensivt inriktad spelare, även om han inte bara tjänstgjorde som mittback, utan ibland kunde förekomma på mittfältet. Totalt blev det 41 fullträffar på de 486 matcher Uffe hann med innan han slutade efter säsongen 1986. I stunder av personalbrist eller när det behövdes extra tyngd i anfallet hände det ibland att han skickades upp som forward.

Fredriksskans den 14 juni 1981. Ulf Nordenhem, i mörk tröja till vänster, skallar in en frispark från Benno Magnusson bakom IFK Göteborgs målvakt Thomas Wernerson. Målet betydde kvittering till 2–2 i  90:e minuten. KFF-spelaren närmast målvakten är Peter Rydasp.
Foto: Östra Småland

År 2000 fick Uffe för övrigt ta över som tillfällig huvudtränare under ett par matcher i skarven mellan Simon Hunt och Conny Karlsson.

Och för säkerhets skull ska också tilläggas att även om Uffe kunde vara nog så besvärlig för sina motståndare på planen, så har han i alla andra sammanhang alltid varit en synnerligen trevlig och ytterst angenäm människa att ha att göra med.

Stort grattis på födelsedagen, Uffe!

Ulf Nordenhem som Paninibild 1986.

© Klas Palmqvist

Hemligheten på vinden med de glada tonerna från 20-talet

Det här är historien om hur jag hittade ett gammalt slitet album med noter på en vind i Kalmar ett par år in på 1980-talet. I februari 2017 gjorde jag ett uppslag i Östra Småland om notsamlingen, som hade namnet ”Mary Maraviansky” inpräglat på pärmen. Vem det var visste jag förstås inte. Men några månader senare fick jag alldeles oväntat ett mejl från Genève...

Ett uppslag ur Mary Maravianskys notsamling. På vänstersidan kan man läsa sig till hur foxtrot ska utföras. Dansen nådde Sverige och kontinenten ett par år efter första världskriget. Die Mädels von Davos verkar ha varit en operett där man bar rejäla benkläder under kjolarna i alpin vintersportmiljö. Stycket hade premiär i Berlin 1922.
Foto: Klas Palmqvist (samtliga bilder ur notalbumet)

Det enda jag egentligen visste om Mary Maraviansky var att hon tyckte om att spela piano när hon var i tonåren. Det vittnade 62 gamla slitna nothäften om, inbundna i en volym som sedan länge befunnit sig i upplösningstillstånd. Men på pärmen gick det fortfarande att läsa Marys namn i gyllene bokstäver.

Den slitna volymen med nothäften har Mary Maravianskys namn längst ned på pärmens framsida.

Kalmarköpmannen Mendel Wilensky hade drivit klädbutiken Göteborgs-Magasinet – nuvarande Rågårds vid Storgatan/Stortorget – från 1927. Han avled 1972 och hans magnifika 30-talsvilla på Jutegatan hade stått obebodd i flera år när mina föräldrar flyttade in där i början av 80-talet. 

På vinden, i en hög med lite gammalt skräp, låg Marys notsamling, ett tidsdokument från åren runt 1920, som fascinerade mig så fort jag började bläddra i det. 

Inte för att jag kan läsa noter och min musikalitet är det verkligen inte mycket bevänt med, men den tidskänsla som många av de charmiga omslagsbilderna förmedlar är fullkomligt oemotståndlig. 

”Snart man sjunger i nästan var revy om Hawaii, om en vacker flicka med mahognyhy från Hawaii. Och där bor min lilla Lola-Lo, som har ringar på varenda tå. Och hon är så nätt och så lätt och kokett och har ej ens trikå”. Så går den svenska texten av S S Wilson – pseudonym för Anita Halldén – till Lilla Lola-Lo.

Det rör sig mest om tyska och österrikiska melodier, men också en hel del danska och svenska låtar, en och annan amerikansk och enstaka från England, Frankrike och Polen. 

Den ryskt inspirerade foxtrotten Anjuschka blev inte någon av det flitiga kompositörsparet Steiner/Virags största succéer. Det blev däremot deras fotbollsschlager Heute spielt der Uridil 1922, en hyllning till österrikisk fotbolls första storstjärna, Rapid Wiens Josef ”Pepi” Uridil (1895–1962).

Här finns slagnummer från sedan länge totalt bortglömda operetter, lite ragtime och shimmy, en hel del foxtrot och vals, slagdängor från Ernsts Rolfs revyer och Scalarevyn i Köpenhamn samt – som sig bör – några salongsstycken av Chopin, en menuett av Mozart, någon bagatell av Beethoven och Händels Largo.

En dansk revyvisa med text av Aage Steffensen, känd som Danmarks store Karl Gerhard-tolkare. Musiken är skriven av den Budapestfödde pianisten Paul Pallos som flydde från Wien till USA i samband med att Hitler annekterade Österrike. På 40-talet arbetade Pallos som restaurangpianist i New York.

Men betoningen ligger på dans- och populärmusik; repertoaren påminner delvis om de fantastiska låtar från Weimarrepublikens dagar som den tyske sångaren Max Raabe och hans Palast Orchester med ständigt växande framgång har gett nytt liv åt på senare år. Och musiken i notsamlingen har sannerligen spelats; flera av notbladen har hoptejpade revor och övre delen av ryggen på bandet de bundits in i har trillat bort, uppenbarligen på grund av flitig användning.

Oskar Geigers Nur eine Nacht sollst du mir gehören skrevs 1920 och har varit ett slitstarkt musikstycke. På engelska fick melodin heta Just for a While medan den i Sverige blev känd som Bara en natt. Den finns med i filmen Johan på Snippen tar hem spelet från 1957 med Adolf Jahr i huvudrollen.

Då och då genom åren har jag tagit fram notsamlingen, bläddrat lite försiktigt i den och funnit en egenartad njutning i att ta del av nattståndna texter med titlar som Nur eine Nacht sollst du mir gehören, Muß denn ein Mädel stets artig sein?, Den gula paviljongen och Bare jeg nu havde haft mit skæg igjen. 

Kom, min skatt, låt oss dricka lite likör var Leipzighumoristen Paul Preils största framgång, främst tack vare att den särpräglade sångerskan Claire Waldoff (1884–1957) gjorde den till ett av sina slagnummer. I 20-talets frigjorda Berlin gjorde Waldoff ingen hemlighet av att hon var lesbisk och många av hennes sånger har sexuellt tvetydiga anspelningar. Författaren och journalisten Kurt Tucholsky (1890–1935), som kom att ta sitt liv i Sverige som flykting undan nazisterna, skrev visor åt henne och hon har med all rätt stort utrymme i den här fina dramadokumentären om Tucholsky.

Adresser till sedan länge försvunna musikförlag i Berlin, Leipzig, Köpenhamn, Barcelona, Milano, London, Stockholm och Halmstad har väckt fantasin till liv. Och vilka öden har egentligen dolt sig bakom tonsättar- och textförfattarnamn och artister från en svunnen tid som Ella Dyberg, Martin Knopf, Paul Preil, Alfred Kjerulf, Max Keller och Harry Pilcer?

”Åh, helledudane, så söt han är när han med stort besvär monokeln bär”, sjöng Ella Dyberg i kupletten Våra herrar när hon var primadonna i revykungen Ernst Rolfs kabaré på Fenixpalatset i Stockholm 1917. Ella Dyberg var svenska, men hade en fin karriär i Danmark, senare under efternamnet Heiberg.

Naturligtvis har jag också funderat på vem Mary Maraviansky var och hur det kom sig att hennes slitna notalbum blev liggande på en vind i Kalmar. Namnet Maraviansky är förstås judiskt, precis som Wilensky. Och tack vare min pensionerade arbetskamrat Hans Egeskog, tillika släktforskningsexpert, fick jag veta att Mary Eleonora Maraviansky var född den 6 juni 1906 i Köpenhamn. Vem som var fadern finns det inga uppgifter om, men hennes blott 17-åriga mor hette Ester Maraviansky och var född – i Kalmar! 

Den mystiske Walter Bromme skrev musiken till operetten Die schönste der Frauen i början av 20-talet. Han vägrade konsekvent att lämna ut uppgifter om sig själv, men ska i alla fall ha varit född i Berlin 1885 och haft stora framgångar som operettkompositör. Bromme avled i sin hemstad 1943.

Marys morfar Levy Maraviansky hade kommit till världen 1857 i Kowno i Polen. I dag skulle vi säga Kaunas i Litauen, men på den tiden fanns varken Polen eller Litauen som självständiga stater, utan staden tillhörde det ryska kejsardömet. Levy, som tituleras ”resehandlare”, avled i Malmö 1924. Såväl Nordiska Museet som Malmö Museer har svenska allmogeförmål i sina samlingar som förvärvats via Levy Maraviansky. 

En hallucinatorisk omslagsbild till intermezzot Opium av den judiske kompositören och kapellmästaren Max Bertuch, född i Frankfurt 1890. Hans hustru Lina Frohmann lyckades 1939 fly till USA undan nazisterna. Bertuch försökte följa efter henne, men blev infångad i Frankrike. Allt tyder på att han mördades av nazisterna i förintelselägret Majdanek 1943.

Levys hustru Lea Schadowsky, som hette Silver som ogift, var född i den polska staden Saki 1863 och dog i Malmö 1946. En judisk släkt vid namn Silver – eller Silfver – hade åtskilliga representanter i Kalmar redan på 1800-talet och i den mosaiska församlingsboken för 1886–1904 uppges samtliga vara födda i Saki. Allt talar för att Lea tillhörde samma släkt. 

Scalarevyn i Köpenhamn lanserade 1912 den första showen av internationella dimensioner i Skandinavien. Mannen bakom den extraordinära satsningen hette Frede Skaarup och en biljett kunde kosta 100 danska kronor, i dagens penningvärde mer än 3.000 kronor. Hvem siger nej? framfördes 1922.

I Kalmar län 1969 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård skriver Wulff Fürstenberg i sitt bidrag Kring Kalmar mosaiska församlings tillblivelse att en familj Maraviansky ska ha bott i Kalmar 1886. Då fanns ungefär 60 mosaiska trosbekännare i Kalmar, bland dem familjen ”Sadowsky”, förmodligen samma namn som Schadowsky, alltså Marys mormor Leas flicknamn. 

Franska sångerskan och dansösen Mistinguett fick en jättehit med Mon Homme 1916. Många stora artister har sjungit den genom åren, Billie Holiday och Edith Piaf till exempel. Mistinguett var på sin tid världens högst betalda artist. På nothäftet vänslas hon med den amerikanske dansören Harry Pilcer.

Kalmar fungerade vid den här tiden som ett slags inskeppningshamn för judar från ryska Polen, varav de flesta tämligen omgående flyttade vidare till andra orter, många också till andra länder, främst USA. 

Familjen Maraviansky tycks ha fortsatt till Stockholm sedan Ester fötts i Kalmar den 14 december 1888. Hon hade fyra yngre syskon som samtliga var födda i Stockholm: Abraham 1890, Anna 1892, Mendel 1896 och Mirjam 1899. Därefter flyttade familjen till Malmö.

Batavia-Fox ur operetten Der Vetter aus Dingsda från 1921 – på svenska Kusinen från ingenstans. Kompositören Eduard Künneke gick med i nazistpartiet redan 1933 men uteslöts året därpå, eftersom han hade ”icke-ariskt påbrå”. Efter speciellt ingripande av propagandaminister Goebbels tilläts ändå Künneke att fortsätta skriva operetter, marscher och filmmusik under hela nazitiden.

I Berlin finns den här minnesplattan på ett hus Giesebrechtstraße, en tvärgata till Kurfürstendamm. Här bodde Eduard Künneke 1939–1953, ”skapare av den odödliga operetten ’Kusinen från ingenstans’”.
Foto: Axel Mauruszat/Wikimedia Commons

Esters dotter Mary gifte sig så småningom med den 16 år äldre Leo Kirschon. Det verkar inte som de fått några barn. Leo avled i Malmö 1967 och Mary 1974. I dag finns inte längre en enda människa i Sverige som bär namnet Maraviansky. 

Och hur det egentligen kom sig att Marys utslitna notalbum blev kvar i en villa på Jutegatan i Kalmar lär vi nog aldrig få veta.

Trodde jag... Fortsättning följer efter bilderna här nedanför. 

Ett tejpreparerat nothäfte i Mary Maravianskys samling som skiljer sig ganska avsevärt från de andra: Kamratmarschen tillägnad IFK Malmö. Kompositören ”Max Keller” hette egentligen Yngve Dahlquist och var en duktig längdhoppare. Han ska ha varit andre svensk att hoppa längre än sju meter.

Mary Maravianskys tio år äldre morbror Mendel spelade fotboll för IFK Malmö 1916–1927. Här står han som femte man från vänster, närmast den med keps utrustade målvakten, i samband med en match i Hamburg 1919. Totalt spelade ”Mirra”, som han kallades, 19 allsvenska matcher och gjorde tre mål, samtliga säsongen 1925/26. Från vänster: Otto Samuelsson, Eric Olsson, Heinrich ”Hanke” Brost, Hugo Ohlsson, Mendel Maraviansky, Erik Sjöstrand, Gustav Möller, Axel Olsson, Carl Lindström, Erik Andersson, Arvid Persson och Sture Pettersson.
Bild ur ”Gula Tider”, IFK Malmös Jubileumsbok (1999)

Det kom ett mejl från Genève

I februari 2017 berättade jag i Östra Småland historien om det slitna gamla albumet med noter. Hur det kom sig att det blivit liggande på en vind i Kalmar förmodade jag att det aldrig skulle gå att bringa klarhet i. Men så i juni samma år damp det ner ett mejl från Genève som förklarade hur allt hängde ihop.

Albumet hittade jag i början av 80-talet på vinden i en villa på Jutegatan i Kalmar. Det innehöll mer än 60 nothäften från 20-talet med melodier ur gamla tyska och österrikiska operetter, slagdängor ur bortglömda svenska och danska revyer, dansmusik som foxtrot och vals men också lite ragtime och shimmy samt några salongsstycken av Chopin, Mozart och Beethoven. Enda ledtråden till albumets ursprung var namnet ”Mary Maraviansky” med gyllene bokstäver på den skamfilade pärmen. 

Efter efterforskningar av Östra Smålands pensionerade medarbetare, släktforskningsexperten Hans Egeskog, stod det klart att Mary var född i Köpenhamn 1906 (hon avled i Malmö 1974). Hennes blott 17-åriga och ogifta mor Ester visade sig vara född i Kalmar 1888.

Släkten var judisk. Esters far – Marys morfar – Levy Maraviansky var född i Kowno, det vill säga Kaunas i nuvarande Litauen, medan hans hustru Lea kom från den polska staden Saki. Hon tillhörde släkten Schadowsky/Silver, som i slutet av 1800-talet hade åtskilliga representanter i Kalmar. 

Mirjam och Mendel Wilenskys villa på Jutegatan 9 i Kalmar hade inte varit privatbostad på länge när bilden togs 2017. Då höll sedan många år ett tandtekniskt laboratorium till i det magnifika 1930-talhuset. Senare har det emellertid byggts om och till på ett så exceptionellt okänsligt vis att det är sorgligt att betrakta. 
Foto: Klas Palmqvist

Göteborgs-Magasinet vid Stortorget, i hörnet av Storgatan och Västra Sjögatan på en bild från slutet av 50-talet. Här kan man fortfarande köpa kläder, även om det står Rågårds på skylten i dag. Vägvisarna i hörnet anbefallde att man skulle köra Storgatan om man var på väg till Växjö eller Karlskrona. Skulle man till Oskarshamn eller Norrköping var det Västra Sjögatan norrut som gällde. 
Bilden hämtad ur ”Butiker i Kalmar på 1950-talet”, utgiven av Kalmar stads hembygdsförening 2012

Mer än så gick det emellertid inte att pussla ihop bakgrunden till de gamla noterna och deras ägarinna. Till den 16 juni 2017. Då hade Anja Lévy-Wilensky i Genève den stora vänligheten att höra av sig. Hon hade hittat texten på Östra Smålands webbplats och skrev så här:

”Av en händelse fick jag syn på din artikel rörande Mary Maraviansky och hennes nothäften som hittats på vinden i villan på Jutegatan 9 i Kalmar och jag kan vara dig behjälplig med att lösa ’mysteriet’! 
Jag är adoptivdotter till Mirjam och Mendel Wilensky och bor sedan femtio år tillbaka i Genève. Jag har bott hela min barndom och ungdom på Jutegatan 9 och sålde villan efter min adoptivmors död. Utrymningen gick hastigt, då jag hade ont om tid och tre små barn som väntade hemma! Mary var min adoptivmors systerdotter och kom ofta på besök. Hon tillbringade många timmar vid vår flygel och var en utmärkt pianist! Hennes nothäften blev kvar och undgick mitt öga vid flytten. 
Hoppas detta meddelande kommer dig tillhanda och att du tar väl hand om denna relik från en svunnen tid.”

Givetvis erbjöd jag mig att skicka noterna till Schweiz, men Anja Lévy-Wilensky tyckte att jag skulle behålla dem i alla fall. Hon berättade också att hon fortfarande gärna besöker Kalmar: 

”Jag kommer ofta med man, barn och till och med barnbarn till Kalmar och Öland på sommaren och har aldrig under alla mina år utomlands förlorat kontakten med min barndomsstad! Mina två bästa vänner från småskolan är fortfarande mina närmaste förtrogna, trots att vi nu är tre gamla damer! Behåll gärna nothäftena – jag tyckte bara att det var kul att berätta sagan om familjen.”

Självklart kommer jag att fortsätta vårda Mary Maravianskys gamla noter med ännu mer kärlek och omsorg framöver.

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 11 februari respektive den 1 juli 2017

Lite mer om judisk historia i Kalmartrakten finns att läsa här:
• Kalmars återuppståndna synagoga
• Sista avrättningen i Vassmolösa

Snart ett halvsekel utan mellanöl i butkerna

En samling mellanölsburkar från 70-talet, varav redaktören för denna blogg nog får medge att han avsmakat samtliga sorter, utom julölet från Sandwalls i Borås, längst upp till vänster.
Bilden hämtad ur boken ”Kult” av Janne Sundling, som gavs ut 2007 av Stenberg-Schentz Förlag

Mellanöl började säljas i svenska livsmedelsaffärer 1965. Den 30 juni 1977 försvann det från hyllorna, efter att ha ansetts förorsaka i stort sett samtliga ungdomsproblem i landet de gångna åren. Något låg det väl i det... Samtidigt innebar mellanölet en radikal kvalitetshöjning, både när det gällde själva ölet och i viss mån de miljöer där det intogs. 

Mr Mac var förstås det givna stället att släcka törsten på i Kalmar under mellanölstiden. I hörnet Esplanaden–Postgatan hade det länge varit konditori när puben öppnades i samma veva som mellanölet introducerades. Mr Mac var dock inte bara en pub; i de ganska vidlyftiga källarutrymmena inrättades också ett välbesökt diskotek. 

Mr Mac – mellanölspuben framför alla andra i Kalmar. Bilden togs en regnvåt kväll 1972.
Foto: Östra Småland

Hösten före mellanölsförbudet 1977 fick etablissemanget nya ägare och ett nytt, oinspirerat namn – Ettan. När mellanölet var borta var det bara tillåtet att servera folköl. Det gick förstås inte alls...  

När pubepoken avslutats höll sedan ett solarium till i lokalen i många år. Därefter återupptog studentkåren ställets ölskummande traditioner och hade sin pub där. På adressen återfinns numera en restaurang, som även serverar kvalitetsöl.

TT var standarddricka på massor av svenska pubar, även på Mr Mac i Kalmar. Den som ville göra sig lite märkvärdig där beställde gärna holländsk Breda som var ett par kronor dyrare.
Bilden hämtad ur ”Kult” av Janne Sundling

Pub Viktor, med seriefiguren Tuffa Viktor i loggan – hade man verkligen rättigheter att använda sig av honom? – låg på Södra Långgatan, men försvann redan några år innan mellanölets saga var all. Efter ett kort mellanspel av en Kinakrog tog Vänsterpartiet Kommunisterna över lokalerna och på bokcaféet Arbetarkultur serverades knappast starkare drycker än kaffe.

Stopet i Odd Fellowshuset vågade jag mig bara in på en enda gång; möjligen lockad av ryktet att Cornelis Vreeswijk under en av sina mörkare perioder tillbringat ett par veckor i källaren med att försöka länsa ölförrådet. Den letargiska men ändå smått hotfulla atmosfär som rådde i lokalen inskränkte dock mitt studiebesök till knappt tio minuter.

TT fick brett genomslag direkt när mellanölet lanserades på 60-talet. Reklamen, som kunde se ut så här, blev mycket uppmärksammad, eftersom den visade inmundigandet av öl på ett alldeles för förföriskt sätt, menade kritikerna. Själva högljuddheten i debatten fungerade naturligtvis som reklam den också.
Bilden hämtad ur boken ”Öga mot öga – möte med den kreativa revolutionen i Sverige” av Lars Falk, Claes Bergquist och Kurt Lundkvist, utgiven 2018

För en fattig studerande var det inte så ofta det fanns resurser att inmundiga öl på lokal. Om jag inte minns fel kostade 1973–74 en burk med 45 centiliter mellanöl cirka två och femtio. För en tia – i 2024 års penningvärde drygt 80 kronor – fick man alltså fyra burkar, vilket fick duga för en helkväll för en förtappad tonåring.

Från början fanns ingen åldersgräns för att handla mellanöl, men efter all debatt om ungdomsfylleri ingick Bryggeriföreningen och livsmedelsbranschen 1970 en frivillig överenskommelse om att man måste vara 18 år för att få köpa öl av skatteklass IIB. Två år senare blev 18-årsgränsen lag.

Jag växte upp norr om järnvägen i Kalmar och brukade innan jag uppnått lagstadgad ålder ändå inhandla maltdrycker i en servicebutik någon kilometer från där jag bodde. Befann jag mig hos törstiga kompisar i de södra stadsdelarna skickades jag inte sällan att införskaffa pilsner vid Margaretaplan. Det gick alltid bra, förmodligen för att jag ändå höll inköpen inom något sånär anständiga gränser och för att jag redan före 15 års ålder uppnått hyggligt gångbara 183 centimeter på längden.

Men det hände ju att törsten slog till utanför ordinarie öppettider. Detta avhjälptes genom att besöka ”Ölgubbens” uthus på Norrgårdsgärdet, där man köpte Tre Skilling Banco från bryggeriet i Skruv. Det verkade som om ”Ölgubben” fanns på plats i stort sett dygnet runt i den sparsamt upplysta lokalen på Fridhemsgatan. Skulle han någon gång inte vara där, till exempel om man råkade anlända vid tvåtiden på natten, var det bara att kasta lite grus på sovrumsfönstret på övervåningen i bostadshuset intill. Då dök han snart upp, redo att göra affär.

Men den 1 juli 1977 hade politikerna bestämt att det skulle vara slut med mellanölsförsäljning i livsmedelsbutikerna. Skatteklass IIB slopades och i Bryggeriföreningen blev man så sura att man vägrade tillverka mellanöl ens för försäljning på Systembolaget förrän i februari 1988. Skattesatsen var förstås densamma som för starköl, men vi som var uppfödda på mellanöl tvingades under drygt tio år hålla till godo med utländska märken som till exempel tjeckiska Pilsner Urquell eller tyska Löwenbräu. Fast det gick förstås rätt bra det också.

De svenska bryggarna tjurade i elva år och först 1988, när den här bilden togs, började man åter producera mellanöl, nu enbart för försäljning på Systembolaget och med samma skattesats som för starkare brygder.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Själv slutade jag på Stagneliusskolan i Kalmar i juni 1977. Då återstod ungefär tre veckors försäljning av mellanöl i butikerna. Gissa vad som dracks på avslutningsfesterna de sista veckorna... Back efter back, flak efter flak, kånkades ut från affärerna. Faktum var att de flesta butikshyllor i stort sett torrlagts långt före den 1 juli. 

Även sorter man inte hade så mycket till övers för, som Pripps Blå eller det smått förfärliga Norrlandsölet Till, fann nåd. Lycklig den som hittade några Tre Skilling Banco eller ett par licensbryggda Tuborg. Jag minns att den 30 juni släpade jag hem den sista träbacken med 25 Åbro från Kalmar Länsaffären på Arvid Västgötes gata. Tio av flaskorna avhöll jag mig från att tömma och sparade till en god vän som hade födelsedag den 11 juli. Något vackrare kunde man knappast förära en medmänniska i Sverige vid den tidpunkten.

Själva skolavslutningsdagen inledde jag klockan 7.30 i en tandläkarstol på Folktandvården på Smålandsgatan med att genomgå en rotfyllning. Därefter tog jag mig till slottet där många samlats vid vallgraven för att dricka frukost. Själv ansåg jag mig behöva vidmakthålla en viss bedövning och hade med mig ett par mellis. Sedan tog någon fram en flaska med rött innehåll som jag inte kände till. Kir stod det på etiketten, en fransk vindrink. Jag tog en klunk och tyckte att det där var väl en jäkla hallonsaft.

Kir gjorde succé sommaren 1977. något som aldrig hade inträffat om inte mellanölet slopats.
Bilden hämtad ur ”Kult” av Janne Sundling

Men när mellanölet inte längre gick att uppbringa var det Kir som blev sommarens ungdomsdryck. Dess bidrag till den mellanölsfördärvade ungdomens tillnyktring var knappast påfallande; mellanölet innehöll som sagt 3,6 procent alkohol, Kir 13,5 procent...

Mellanölet – en klassfråga

På den här bilden från början av 70-talet visar Aina Persson upp en del av mellanölsutbudet på Kalmar Stormarknad (nuvarande Baronen). Mellanölet ersattes vid halvårsskiftet 1977 i butikerna av det alkoholsvagare så kallade folkölet. 
Foto: Östra Småland

Mellanölet var på typiskt svenskt vis egentligen en skatteklass, klass IIB. Öl i denna skatteklass fick maximalt hålla en alkoholhalt på 3,6 viktprocent. Det motsvarar 4,5 volymprocent, den enhet som används i dag för att ange alkoholstyrka.

I länder där man inte bekymrar sig om skatteklassificering lika mycket som i Sverige brukar öl innehålla mellan fyra och fem volymprocent alkohol, eftersom det är i det intervallet de flesta ölsorter blir som bäst.

I samband med folkomröstningen om totalförbud mot alkohol 1922 – den slutade med knapp seger för förbudsmotståndarna – infördes motboken. Samtidigt förbjöds starköl. Det öl som fanns att köpa höll ynka 3,2 viktprocent. Starköl kunde bara fås på apotek mot läkarrecept. Då handlade det om porter, som ansågs allmänt stärkande – i måttliga doser, förvisso. Min egen mormor, som drabbats av tuberkulos, fick till exempel starköl utskrivet av läkare. 

När motboken avskaffades 1955 började starköl säljas på Systembolaget. Försäljningen var måttlig; folk köpte helst brännvin medan Systembolaget försökte marknadsföra vin som ett alkoholsvagare alternativ.

Ölfrågan diskuterades flitigt i flera år innan mellanölet började säljas den 1 oktober 1965. Men det var inte slut med det. På försök såldes under något år, det bör ha varit 1968, rent av starköl i vanliga butiker i Värmland och – tror jag – även i Göteborgs och Bohus län.

Hösten 1977 blev jag bekant med Thomas från Karlstad, som var lite äldre än jag och som gick på lärarhögskolan i Kalmar. Han hade sett Beatles i sin hemstad och Jimi Hendrix på Liseberg, men allra störst intryck på mig gjorde ändå när han berättade att man kunnat köpa starköl på Konsum i Värmland... 

Han och jag och ytterligare en god vän bestämde oss för att i samband med 1977 års Tipsextrapremiär på TV – Manchester United–Norwich den 19 november – ge folkölet en chans. Sagt och gjort, vi gick och köpte ett flak, tyckte att ölet smakade vattenskadat och fick ideligen springa på toa. 

Givetvis var det där jag befann mig när Uniteds Stuart Pearson gjorde matchens enda mål...

Stuart Pearson på en samlarbild från det för svenska ölentusiaster så ödesdigra året 1977.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 17 juni 2017

Kval och kravall – och flödande champagne!

Kvalmatchen mellan Kalmar FF och Djurgården 1983 är enda gången någonsin det utbrutit tumult av större format i samband med fotboll i Kalmar. Den inte alltför imponerande vakt- och polisstyrkan på Fredriksskans lyckades i alla fall fånga in några av DIF-supportrarna i Blue Saints som förstörde KFF-firandet på Fredriksskans.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

För de flesta Kalmar FF-fans var den 16 oktober 1983 en glädjens dag. Djurgården besegrades i kvalreturen på Fredriksskans och KFF var efter ett år i näst högsta divisionen åter klart för allsvenskt spel. Men för en rödvit supporter kom denna dag inte bara att handla om segerglädje utan om våld, polisförhör, sjukhusbesök, nedsatt syn och hörsel, rättegång, dagsböter och, så småningom, familjen. Här berättar Hans Palmqvist – jodå, han är bror till bloggredaktören – själv om vad som hände och följderna det fick många år senare. 

Johny Erlandsson låter skumpan flöda tillsammans med Torsten Johansson, KFF-sponsor, ägare till Kalmar Såg- och Motortjänst och Johnys arbetsgivare under flera år, när de satt sig i säkerhet i omklädningsrummet. 16 år senare var det andra kalmariter som korkade upp på Stockholms Stadion.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

För en Kalmar FF-supporter var 1983 ett år då känslorna svängde fram och tillbaka mellan förnedring och eufori. 

Året innan hade vi åkt ur allsvenskan efter kvalförlust mot Gefle. Ingen trodde att det egentligen var möjligt. Vi hade ju vunnit kvalet mot Eskilstuna 1981 och Gefle skulle väl inte vara svårare att slå? 

Det var de tyvärr. Ett år i södertvåan fick vi stå ut med. 

I oktober stod det klart att KFF vunnit serien. Men för att gå upp i allsvenskan igen var man först tvungna att besegra tvåan i norrserien i ett ovisst kval. Laget KFF skulle möta var Djurgården som skulle göra sitt andra kval till allsvenskan på raken. 1982 hade de förlorat mot värsta lokalkonkurrenten AIK och nu var det dags att äntligen ta steget upp. 

Första matchen mot KFF på Stockholms Stadion gick också bra för blåränderna. Inför 6.283 åskådare vann Djurgården under ledning av tränaren Hasse Backe med 1–0 mot ett blekt KFF. 

Den 16 oktober var det dags för returmatch och avgörande i Kalmar. Efter en kvart gjorde lagkaptenen Håkan Arvidsson sitt andra mål någonsin för FF, efter snyggt växelspel med Vasse Martidis. 

Djurgårdarna fastnar på varandra och KFF-kaptenen Håkan Arvidsson får fritt fram att göra 1–0 efter bara en kvart.
Foto: Östra Småland

Djurgården kvitterade nästan direkt, men efter en halvtimme slog kvalspecialisten Mikael Marko till. Två år tidigare hade han nätat två gånger i kvalet mot IFK Eskilstuna och nu stötte han in sitt andra mål för säsongen sedan Billy Lansdowne nickskarvat en hörna. 

Mikael Marko, i mörk tröja till höger, jublar och hyllas efter att ha ordnat 2–1 till KFF efter en halvtimme.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Därmed tog KFF över matchen definitivt, men det dröjde till 67:e minuten innan den avgjordes. Ulf Nordenhem blev klumpigt nedriven av Ulf Lundberg i utkanten av DIF:s straffområde och domare Harrysson från Åhus pekade på straffpunkten. 

Där sitter den! Benno Magnusson, en av KFF:s största profiler genom tiderna, slår i 67:e minuten in straffen som betyder 3–1 och allsvensk comeback.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Fram klev Benno Magnusson, som varit skadad och inte kunnat spela i Stockholm. Han satte bollen till höger om målvakten Joacim Sjöström, firade hysteriskt glad målet med en rusch längs löparbanan – och slet upp sin lårskada och måste bytas ut... 

Benno har jublat, toksprungit längs norra läktaren, firats av medspelare och publik – och slagit upp sin skada...
Foto: Östra Småland

På läktaren utspelades en annan match. Den lilla men ack så tajta KFF-klacken gjorde sitt bästa för att överrösta de kanske 500 djurgårdarna som sökt sig till Kalmar. Jag stod givetvis som vanligt i klacken och hade med mig en kompis från skolan, som annars spelade med Emmaboda IS juniorlag. 

I halvtid kom klacklegendaren Kenneth uppklättrande till oss andra. Han hade fajtats med en djurgårdare vid det vedervärdiga pissehuset bakom norra läktaren och behövde gömmas från hämndgiriga stockholmare bakom pålitliga kalmariter. 

Ett par minuter senare kom djurgårdare stormande från två håll. De som kom från trappan från baksidan av läktaren hade inte en möjlighet att ta sig upp i Kalmarklacken. 

Värre var det med dem som bestämt sig för att ta sig upp via sittplatsläktaren. Längs räcket mellan stå- och sittplats stod dock några av de mer härdade Kalmarsupportrarna – de som varit med redan när KFF var i allsvenskan på 50-talet. De hade sina platser på norra läktaren precis framför klacken. Där hade de stått sedan urminnes tider och det skulle mycket mer till än några kaxiga storstadsungar i 20-årsåldern för att flytta på dem. Vi i klacken var säkra och trygga. 

När matchen led mot sitt slut började det gå upp för oss i klacken att KFF var på väg tillbaka till allsvenskan. Vi kom överens om att storma planen efter slutsignalen för att hylla våra hjältar. 
Storma var kanske att ta i – vi var på sin höjd 50 personer i klacken, men att vi skulle fira gav vi oss fan på. 

Med någon minut kvar av matchen drog vi oss ner på sittplats och när slutsignalen ljöd kastade vi oss över det lårhöga staketet och gav oss in på plan. Eller...? 

Matchhjälten Benno Magnusson hann bäras omkring av saliga KFF-supportrar en kort stund innan kaoset och våldet tog vid på Fredriksskans.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

När jag kommit tio meter in på planen såg jag mig om och insåg att jag var den ende KFF-supportern som rusat in planen. Den ende KFF-supportern bland 500 ilskna och förbannade förlorare från Stockholm. Resten av klacken hade insett att det i princip var lika med självmord att storma planen i det här läget, men inte jag. Jag förstod dock att det kanske inte var den mest hälsosamma miljön att befinna sig i med rödvit halsduk och försökte hålla en rätt låg profil. Jag hade dock bestämt mig för att ta mig fram till spelarna för att framföra mina hedersbetygelser. 

Håkan Arvidsson har blivit slagen i ansiktet av DIF-supportrar. Längst till höger står den bestörte legendariske radio- och TV-kommentatorn, tillika urdjurgårdaren Lars-Gunnar Björklund (1937–2012). Polygripen nere till vänster befinner sig i handen på en vaktmästare som påstod att den skulle användas för att häkta av målnäten så att de inte blev förstörda...
 Foto: Östra Småland

Halvvägs mot huvudläktaren smällde det. Jag fick ett hårt slag rätt över örat och vacklade till och sedan ytterligare en smäll mot tinningen. Nej, det fick vara med omkramandet av Kalmarspelare. Jag måste ta mig härifrån levande. 

Min klasskompis från Emmaboda hittade mig i närheten av södra läktaren. Han hade klokt nog gömt sin rödvita halsduk under jackan och drog med mig längs löparbanan västerut längs sittplatsläktaren. 

Det gick bra tills ett gäng med fem-sex djurgårdare hann ifatt oss. När de passerade fick jag en spark i huvudet, blev liggande och sedan fortsatte misshandeln. Hela gänget stod i en ring runt mig och sparkade. Jag kröp ihop i fosterställning för att skydda mig. 
Efter en stund som kändes som en evighet upphörde sparkarna. En ordningsvakt fick upp mig på fötter och uppmanade mig att anmäla händelsen för polisen. ”Visst”, svarade jag tämligen omtöcknad, och följde med vakten till en förskrämd polis som tog emot anmälan. 

En och annan av de stökigaste DIF-supportrarna togs om hand av ordningsmakten. Men långtifrån alla...
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Proceduren som också innefattade ett inledande förhör tog väl någon halvtimme. Totalt hade polismakten denna dag avdelat åtta (!) poliser för att upprätthålla ordningen bland de 7.504 åskådarna. 
Några veckor senare var det dags för kompletterande förhör hos polisen och då fick jag klart för mig att de faktiskt lyckats gripa den djurgårdare som stått för de flesta sparkarna. 

Det visade sig att en Kalmarsupporter med invandrarbakgrund, fan ta den som snackar skit om invandrare i mitt sällskap, hade hoppat ner från södra läktaren när han såg vad som höll på att hända. Han hade, med fara för sin egen säkerhet, slitit tag i den djurgårdare som vevade på friskast och med hjälp av en väktare släpat honom till närmaste poliskonstapel för inlåsning. 

Slokörade djurgårdsfans får höra några sanningens ord av en representant för Kalmarpolisen.
Foto: Östra Småland

Det hela gick så småningom till rättegång. Denna genomfördes i tingshuset vid sporthallen ungefär ett halvår efter händelsen. Åklagaren hävdade att han skulle ha yrkat på ett långt fängelsestraff för förövaren om det inte varit så att han vid tillfället bara varit 17 år, det vill säga lika gammal som undertecknad. Den åtalade erkände att han varit på platsen, men några sparkar hade han inte utdelat. 

Dessvärre för honom visade sig vittnena vara en polis och en ordningsvakt som båda tydligt sett hur han våldsamt måttat sparkar mot målsägandens huvud, det vill säga mitt. 

En liten KFF-supporter som råkat komma i vägen för våldsamma stockholmare får hjälp av en av de åtta närvarande poliserna.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Killen dömdes till 100 dagsböter och att betala de kostnader jag haft för diverse läkarbesök. Synen på höger öga hade försämrats av ett ärr på hornhinnan som gav upphov till att jag hade en flimrande halvcirkel i synfältet i flera månader innan den försvann och svullnaden runt höger öra innebar försämrad hörsel ungefär lika länge. 

Jag ångrade mig bittert att jag inte krävt ännu mer i skadestånd när jag fick se förövarens far, en riktigt obehaglig karikatyr till östermalmare med bakåtslickat hår och uppenbar överklassattityd. Jag borde ha hävdat att mitt intresse för fotboll blivit förstört för livet och att jag behövde hundratusentals kronor för att hitta en ny hobby. 

Nåväl, killen dömdes till 100 dagsböter och saken borde väl därmed vara utagerad. 

Nja, inte riktigt... En vecka senare träffade jag min blivande fru på en fest på Rosenlundska källaren. Förmodligen var jag fortfarande svullen i ansiktet, men lyckades ändå på något sätt charma henne. 

Det första hon sa till mig var: 
– Du har spelat i FF, va? 

En sådan kvinna kan man naturligtvis inte motstå och när jag svarade ”ja” hoppades jag innerligt att hon inte skulle fatta att jag lagt av fyra år tidigare... 

Sexton år senare sitter jag på läktaren på Stockholms Stadion. Året är 1999 och Kalmar FF ska möta Djurgården i allsvenskan för första gången på åratal. 

Uppladdningen hemma är betydligt mer nervös än vanligt. Jag bor i Stockholm sedan flera år och min då sexåriga dotter har vid flera tillfällen, säkert under hårt kompistryck i skolan, sagt att hon håller på Djurgården. Jag har försökt tala om för henne att djurgårdare är kräk som försökt döda hennes pappa, men det har inte hjälpt. 

Det gjorde däremot matchen vi fick se. Jag och dottern hade inte släppts in på KFF:s sektion eftersom jag hade med mig en piccoloflaska med champagne. Denna hade jag haft med mig redan några veckor tidigare när KFF mötte AIK på Råsunda och anledningen var att jag hade tänkt fira det första mål jag såg KFF göra i allsvenskan med skumpa. På Råsunda var det aldrig aktuellt. 4–0 i baken och slokörad färd hemåt med tunnelbanan. 

Mot DIF blev det dock andra bullar. Jens Nilsson hade sitt fotbollslivs absoluta höjdpunkt och gjorde tre pytsar redan i första halvlek. 
Jag korkade upp skumpan och delade med mig till de tre Kalmarsupportrar jag hittat på Lidingöläktaren. Där hade det aldrig varit aktuellt med någon kroppsvisitation och jag, dottern och champagnen blev insläppta och kunde nu fira till den övriga publikens irritation. 

Jens Nilsson gjorde hattrick på Stockholms Stadion 1999, när Kalmar FF besegrade Djurgården med 3–0. Här är ”Jensa” i färd med att göra 2–0-målet, en av allsvenskans snyggaste fullträffar det året. Målvakten heter Magnus Lindblad och nummer 16 är Patricio Cisternas.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland
Se även Jensas show på Stadion

Efter detta blev min dotter en hängiven KFF-supporter som gjorde prao hos Nanne Bergstrand, skrev i programbladet och stolt bar nummer 8 i Karlbergs Bollklubbs tjejlag. KB är det enda lag i Stockholms innerstad som har röda tröjor och vita byxor. 

Efter matchen kom min gode vän Peter och dunkade mig i ryggen och sa grattis. ”Visst”, sa jag, ”vi behövde tre poäng”. ”Ja, men grattis till den andra vinsten”, sa han då. 

Visst fanken, jag hade ju spelat DIF–KFF 0–3 på Oddset. 40 gånger pengarna gav dottern en jättelik glass på hemvägen och mig ytterligare ett par pints på en trevlig pub. 

MATCHFAKTA 
Fredriksskans, söndagen den 16 oktober 1983
Kval till allsvenskan, match 2/2 
Kalmar FF – Djurgårdens IF 3–1
1–0 Håkan Arvidsson (15) 
1–1 Lasse Stenbäck (19) 
2–1 Mikael Marko (30) 
3–1 Benno Magnusson, straff (67) 
Domare: Hans Harrysson, Åhus. 
Publik: 7 504 
KFF: Leif Friberg – Alf Nilsson, Magnus Arvidsson, Håkan Arvidsson, Peter Rydasp – Ulf Nordenhem, Johny Erlandsson (Björn Wigstedt 78), Mikael Marko – Benno Magnusson (Tony Persson 74), Vasilios Martidis, Billy Lansdowne 
Tränare: Bosse Johansson 
DIF: Joacim Sjöström – Vito Knezevic, Roger Casslind, Ulf Lundberg, Stefan Svensson – Glenn Holm (Svante Mjörne 66), Mats Jansson, Lars Stenbäck, Lars Sandberg – Christer Nordström, Hans Holmqvist – (Peter Eriksson) 
Tränare: Hasse Backe 

KFF-tränaren Bosse Johansson, till höger, var förstås glad efter segern. DIF:s Hasse Backe hade lättare att hålla sig för skratt.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

© Hans Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 20 mars 2006 och i Östra Småland den 9 maj 2008