Nästan alla barnen i Solgårdshuset

Barnen från Solgårdshuset står uppställda för fotografen. Året är förmodligen 1938. Bilden tillhör Birgit Olsson, som på den här tiden hette Svensson i efternamn. Hon är inte lätt att urskilja, men hennes ansikte skymtar alldeles intill knät på mannen i mitten, i höjd med sockeln på HSB-standaret han håller i.
Stort tack för bilden till Birgit Olsson!

Birgit. 

Mer än hundra barn är med på bilden här ovanför. Allihop bodde de i Solgårdar, huslängan som syns bakom dem och som sträckte sig ett helt kvarter längs Drottning Margaretas väg i Kalmar.


Birgit Olsson minns själv inte fotograferingen:
– Jag var ju bara tre eller fyra år när bilden togs.

Hon kommer däremot mycket väl ihåg de tre vuxna personerna på bilden.
– Han i mitten hette Magnusson och var den man betalade hyran till. Det är hans fru som står längst upp till vänster med blombuketten. Han med plommonstop som står längst bak är vaktmästaren Oskarsson. 

Antagligen är bilden tagen tidigt på våren 1938. Då hade det gått 20 år sedan huset byggdes och jubileet kan säkert ha varit skälet till fotograferingen.

Men det är långtifrån alla Solgårdars barn som är med på bilden.
– Nej, till exempel saknas tre av mina syskon, säger Birgit, som själv var yngst av sex barn.

– Vi bodde åtta stycken i en tvårummare. Pappa var hamnarbetare medan mamma var hemma och tog hand om oss. När vi blev stora nog att arbeta själva fick vi allihop jobb på ”Spetan”, tändsticksfabriken som låg på andra sidan järnvägen. 

– I lägenheten fanns en pytteliten toalett, som det förstås blev köbildning till ibland. Badrummen låg i källaren. Dit fick man nyckeln var fjortonde dag. Annars fick man gå till varmbadhuset på Kattrumpan.

Solgårdar, som huset egentligen hette – men det kallades oftast för Solgården av dem som bodde där – byggdes av Kalmar Bostadsaktiebolag, bildat 1917 just för att uppföra den här hyreslängan. Bostadsbristen var svår och kommunerna kunde få statliga bidrag för att bygga hyreshus.

HSB kom in i bilden först 1936. Föregående år hade riksdagen beslutat att ge fördelaktiga lån till den som byggde hus åt ”mindre bemedlade” familjer som bodde dåligt och hade minst tre barn. I ”barnrikehusen”, som de kallades, fick man 30 procents avdrag på hyran om man hade tre barn, 40 procent om man hade fyra och 50 procent om man hade fem eller fler. 

I många svenska städer kom kooperativa HSB att bygga sådana här hus från mitten av 30-talet och något tiotal år framåt. Ofta kallades de Solgårdar och ägdes av en stiftelse med samma namn. 

I Kalmar blev det lite annorlunda i och med att det redan befintliga hyreshuset i kvarteret Tulpanen gjordes om till ett Solgårdshus. HSB moderniserade de totalt 46 tvårums- och trerumslägenheterna. 

– Jag hade en underbar uppväxt och bodde kvar i huset ända tills jag gifte mig. Då var jag 25 år, säger Birgit.

De tuffa grabbarna i hyreslängan var fruktade av pojkarna från andra bostadsområden och stadsdelar. De aktade sig noga för att passera längan på Drottning Margaretas väg. Risken att åka på stryk sågs som högst påtaglig. 

– Fast vi bodde i den lugnare änden av huset, den som låg närmast Bragegatan. I andra änden var det nog lite mer bråk. 

Från början hade huset ingen centralvärme utan i stället fanns kakelugnar i varje lägenhet. Först senare, förmodligen när HSB tog över, installerades ett ordentligt värmesystem. 

Med tiden blev Solgårdshuset svårt nedslitet och ett bekymmer för HSB. För att modernisera huset och ge bostäderna en acceptabel standard hade det krävts så kostsamma investeringar att lägenheterna skulle blivit orimligt dyra att bo i, menade man.

Solgårdar på en bild från 1975, strax före rivningen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

I mitten av 70-talet revs alltihop. 1979 byggde HSB i stället bostadsrättsföreningen Tulpanen på tomten. Den rymmer 28 lägenheter. När någon av dem bjuds ut till försäljning handlar det om priser som människorna i Solgårdslängan aldrig skulle varit i närheten av att kunna betala. 

Bostadsrättsföreningen Tulpanen fotograferad 2011.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 28 november 2011