Skälbytorpen som försvann – och blev kvar

Hagtorpet i Kalmar. Här föddes torparen Herman Karlsson den 24 september 1876. När Funkaboskolan byggdes 1935 blev torpet bostad åt skolans vaktmästare och en skolträdgård anlades nedanför stugan.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Från Värsnäs i norr till Stensö i söder låg torpen som lydde under Skälby kungsgård. De flesta är försvunna i dag, men några finns fortfarande kvar.

Herman Karlsson var född på Hagtorpet 1876. Hans pappa Karl Gustaf Johansson var torpare under Skälby i 46 år. 1950 blev Herman intervjuad av journalisten och Kalmarkrönikören Manne Borgwall:

– Jag hade under min uppväxttid varit lite klen till hälsan, men krämporna botades av en kvacksalvare, kallad Damgren, vilken också fick bukt med den så kallade engelska sjukan, som hemsökte mig i unga år.

Engelska sjukan drabbade många barn och berodde på brist på D-vitamin. Skelettet blev mjukt och missbildat. 

På äldre dagar odlade Herman Karlsson potatis i Vasaskolans skolträdgård.
Bilden hämtad ur Manne Borgwalls ”Kalmar i minnets skimmer” (1954)

Ändå skickades Herman som tioåring ut att rensa Skälbyarrendatorn Papenhagens cikoriafält; cikorian användes för att dryga ut det dyra kaffet. Arbetet började klockan sju på morgonen.

– Mellan klockan tolv och ett hade vi middagsrast och ”merafton” hölls mellan halv fem och fem och sen arbetade vi till klockan åtta på kvällarna, även lördagar.

För detta slit fick Herman 25 öre per dag. Det motsvarar i dagens penningvärde knappt 17 kronor.

Från Hagtorpet flyttade familjen till Moen. Som vuxen blev Herman själv torpare, först på Moen, sedan på Oxhagstorpet. För att få bruka tio tunnland jord gjorde han tre dagsverken i veckan åt Skälby. 

Moen, eller Mortorpet, som Herman Karlsson kallade det, finns kvar mellan Jutnabbevägen och radhusen vid Mollbergsvägen.
Foto: Klas Palmqvist

– Min arbetstid började klockan halv fem varje morgon, vinter som sommar. Mitt arbete var förlagt till ladugården och häststallet. När fackföreningen kom till så sattes arbetstidens början till klockan halv sex och bara detta var ju en god början till det bättre. 

Dessutom åvilade 60 ”fruntimmersdagsverken” samtliga torp. Detta kvinnogöra utfördes i skördetider. 

1943 förbjöds dagsverken som betalning för arrenden.

Efter att ha arbetat 47 år åt Skälby tvingades Herman Karlsson sluta 1933:

– Jag var för gammal och orkade inte med att arbeta som de yngre.

– Någon medalj ”för långvarig och trogen tjänst” fick jag ju förstås inte, men jag var bland de första som gick med i den nybildade lantarbetarefackföreningen. Och det är jag nästan stolt över.

Oxhagstorpet flyttades till Drag 1955, men fanns kvar när den här bilden togs 1951, inklämt mellan Norra vägen och 1940-talshusen på Kaptensgatan. När Norra vägen fick sin nya sträckning i slutet av 1930-talet hamnade torpdasset på andra sidan vägen.
Flygfoto: Oscar Bladh – Tack till Gunnar Magnusson

Platsen för Oxhagstorpet som den såg ut 2015. Kanske kan något av träden vara kvar sedan torpets tid.
Foto: Klas Palmqvist

Stensötorpet. Här bodde den gamle fiskaren Johan Jacobsson ända in på 1930-talet.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

Östra Smålands Vilhelm Mauritz gjorde en lång intervju med Johan Jacobsson som publicerades i tidningen den 15 maj 1932. Jacobsson hade mycket berätta om den tiden då det fanns nästan lika många krogar som stugor på Stensö.

Nyttorp på Timmermansgatan, alldeles söder om Ölandsleden. Här bodde för länge sedan en gumma som kunde så många konster att folk var rädda att hon skulle spöka efter sin död.
Foto: Klas Palmqvist

Värsnästorpet. Det ska ha funnits ytterligare ett torp på Värsnäs, det så kallade Fiskaretorpet, men det är försvunnet.
Foto: Klas Palmqvist

Jutnabbetorpet blev 1953 hemvist för Kalmar Sportfiskeklubb och kallas sedan dess oftast för Fiskaretorpet.
Foto: Klas Palmqvist

Brotorpet ska ha legat här vid Svanebergsgatan 1, alldeles intill Södra vägen.
Foto: Klas Palmqvist

Brändtorpet motsvaras i dag av adresserna Styrmansgatan 7, 9 och 11.
Foto: Klas Palmqvist

Torpet på Dösebacken är borta. Möjligen kan stenmuren vara från torpets tid. Adressen är Dragonvägen 2–4.
Foto: Klas Palmqvist

Funkabotorpet ska ha legat ungefär mittemot Hagtorpet, någonstans på det område som i dag utgörs av Östra Funkaboskolan.
Foto: Klas Palmqvist

I Fölehagen, på vad som i dag är Kalmar Brukshundklubbs marker, låg det också ett torp i gångna tider. Klubbstugan är dock av senare datum.
Foto: Klas Palmqvist

Gröndal. Torpet ska ha funnits någonstans mellan dagens idrottsplats och Tallhagsskolan, före detta Teleskolan.
Foto: Klas Palmqvist

Karlstorpet finns det ingenting kvar av. Adressen i dag skulle vara Verkstadsgatan 42 på Gamla industriområdet.
Foto: Klas Palmqvist

Lilla Nyemåla. Lär ha legat här i närheten av cykelbanans södra uppfart till Torsåsbanans gamla järnvägsbro över Södra vägen.
Foto: Klas Palmqvist

Lilla Oxhagstorpet är sedan länge ersatt av ett bostadshus på Stagneliusgatan 39.
Foto: Klas Palmqvist

Nyemåla ska ha legat där Tegelviksvägen mynnar i Södra vägen.
Foto: Klas Palmqvist

Olstorpet är också försvunnet. Adressen i dag är Kungsgårdsvägen 1.
Foto: Klas Palmqvist

Perstorp var på medeltiden en by. Där torpet senare låg höll Lars Kaggskolans fastighets- och VVS-program till när bilden togs 2015.
Foto: Klas Palmqvist

Sandåstorpet är svårlokaliserat i dag. Någonstans här i närheten av Gas-Jacobs gata och Södra vägen ska det ha funnits.
Foto: Klas Palmqvist

Skräddaretorpet låg ungefär på vad som i dag Arvid Västgötes gata 15. Skräddaretorpsvägen går alldeles norr därom.
Foto: Klas Palmqvist

Torpet på Svensknabben ska ha legat ungefär mittemot ridhuset. Kanske den vackra stenmuren är ett minne från den tiden.
Foto: Klas Palmqvist

Där torpet Södergärdet en gång fanns kunde man 2015 bli universitetsutbildad i hälso- och livsvetenskap. Av det gamla torpet finns inte ett spår.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 21 februari 2015

KÄLLOR:
Manne Borgwall: Kalmar i minnets skimmer (1954)

Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014) 
Gunnar Magnusson gav 2017 ut sin skrift Torpen på Skälby Kungsgård, men den fanns inte tillgänglig när ovanstående text och bilder publicerades i Östra Småland 2015.

LÄNKAR:

• Kaffetillsatsen fick Kalmar att blomma
• En tidsresa på Norra vägen

• Enögde Oscar från Ljungbyholm såg hela Sverige från ovan
• Funkaboskolan lite grann från ovan
• Nästan lika många krogar som stugor på Stensö
• Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland
• Lördagsnöje att tigga och titta på lik

Ett synnerligen stort tack 

till Ronald Rosengren som satt vid ratten vid torpsafarin genom Kalmar. Trevligare, mer intresserat och gladare ressällskap kan man bara inte önska sig!

Tre katastrofer på Kvarnholmen

De tre stora stadsbrändernas utbredning på Kvarnholmen.
Karta: Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Tre gånger har bränder ödelagt stora delar av Kvarnholmen i Kalmar. Hundratals tomter har bränts av och förödelsen varit enorm. Varje gång har staden byggts upp igen på några år, även om enskilda hus ibland blivit stående som ruiner i årtionden. 

Redan den medeltida staden vid slottet härjades av stora bränder. Den första som finns noterad inträffade 1408 och sedan brann staden i samband med krig på 1500-talet och 1600-talet. Sista stora branden i den gamla staden ägde rum 1647 och påskyndade förflyttningen till Kvarnholmen, där de första husen började byggas 1651.

Statsmakterna var envisa med att den nya staden skulle bestå av stenhus, dels för att se imponerande ut, men rimligen också av brandsäkerhetsskäl. Kalmarborgarna menade sig inte ha råd med detta efter alla olyckor de drabbats av. 

Så småningom måste myndigheterna ge med sig och tillåta såväl korsvirkeshus som trähus.

Det dröjde inte längre än till hösten 1679 innan elden kom lös i stadspresidenten Grubbs gård vid Lilla Torget, i dag känd som Domprostgården. Där bodde just då landshövding Henrik von Vicken som i brev till kung Karl XI berättade om branden och den livsfara han och hans familj befunnit sig i. 

Domprostgården vid Lilla Torget på ett mer än 100 år gammalt vykort. Så här ser huset ut än i dag och det gjorde det redan på 1600-talet. Här startade den första stora branden på Kvarnholmen 1679, kanske för att skorstenarna var felkonstruerade.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Faktum är att redan tolv år tidigare hade ett brandtillbud ägt rum i huset. I en domboksnotis 1667 uppmanas ”Adrian Murmästare” – troligen identisk med en Adrian Clausson, död 1671 – att noggrannare beakta skorstenarnas murverk. 

Det kan ha varit de bristfälliga skorstenarna som vållade 1679 års brand. Den spred sig snabbt och berörde cirka 100 tomter med nybyggda hus. 

Flera av stenhusen, bland annat vid Kaggensgatan klarade sig dock förhållandevis bra. 

I huset vid Lilla Torget där branden startat stod tydligen stenväggarna  kvar, medan taket blev förstört liksom delar av husets inre. Trähusen på tomten brann upp.

Efter branden reparerades huvudbyggnaden och nya hus tillkom på gården: brygghus och bagarstuga, stall, vagnshus, selkammare, fähus, vedbod, ”dubbelt hemlighus med resning och tegeltak” samt hönshus. Men i stadsbranden den 18 oktober 1765 gick alla uthusen upp i rök igen. Däremot klarade sig stenhuset. 

Totalt drabbades den här gången 131 tomter, en fjärdedel av all bebyggelse på Kvarnholmen. En del av stenhusen klarade sig även denna gång, medan andra blev förstörda. Elden uppstod i brännvinsbrännaren Anders Strömbergs gård vid Larmtorget, i hörnet Larmgatan/Norra Långgatan. Elden fortsatte att pyra här och där i en del källare och bland bråten i ruinerna i bortåt en månad. Ibland flammade den upp igen och särskilt stormnatten till den 30 oktober föreföll läget under några timmar ytterst hotfullt igen.

Brandsläckare av 1700-talsmodell. Brandspannet är fotograferat 1969 i Sahlsteenska gårdens portbyggnad (hörnet Kaggensgatan–Ölandsgatan). Det är märkt ”1750” och ”SS”, som står för Sven Sahlsteen.
Foto: Rolf Nilsson (ur Manne Hofréns ”Kalmar – Karolinska borgarhus i sten”)

Ett dödsoffer krävdes så sent som den 9 januari året därpå. Den unge handelsbetjänten Johan Fredrik Ehn försvann spårlöst. Han hittades påföljande dag död i en djup brunn på prostinnan Werners gård på Södra Långgatans norra sida (andra huset från Kaggensgatan mot Larmgatan). Brunnen hade täckts över, men så bristfälligt att Ehn trampat igenom när han tog en genväg över den avbrända tomten. Eftersom det fallit snö var faran omöjlig att upptäcka.

I augusti år 1800 var det dags igen, med start i smeden Wennerbergs gård på Proviantgatan. Den här gången brann 300 hus upp på några timmar, i princip all bebyggelse öster om Stortorget. Bland annat blev det gamla gymnasiet lågornas offer. Därifrån spred sig elden över Östra Sjögatan till domkyrkans tak. Efter hjältemodiga insatser av flera personer, bland dem en färjkarl och en skeppare, lyckades man få bukt med elden. 

”De förtvivlade, av lågorna svedda, mödrarna liggande på marken, omgivna av sina av hunger och förskräckelse ännu skrikande barn”; landshövding Anckarswärds hjärtskärande rop på hjälp till offren för stadsbranden i Kalmar 1800. Här nedanför återges texten i moderniserad form:

De ståtliga gavlarna på det stora gymnasiehuset revs redan medan branden fortfarande pågick eftersom man var rädd för okontrollerade ras. 

Sedan stod tomten obebyggd, med resterna av den gamla murstocken pekande upp mot skyn, i tre decennier innan man började bygga ett nytt läroverk på platsen. Det är den byggnaden som i dag är stadshuset. Men delar av källaren finns kvar sedan 1600-talet.

Trots att elden hejdats var taket på domkyrkans östra sida illa skadat. Kopparplåtarna var ”af hettan alldeles fördärfvade och obrukbara”, takresningen ”alldeles förbränd” och valven hade vattenskadats vid släckningsarbetet. 

Michael Anckarswärd (1742–1838, hette före adlandet Cosswa) gjorde en lysande militär karriär, hamnade i onåd hos Gustaf III, fängslades, men togs till nåder igen. 1790–1810 var han landshövding i Kalmar. 
Wikimedia Commons/Bilden hämtad ur Svenska landtmarskalkar - Porträtter och biographiska uppgifter (Stockholm 1854-55)

I juni 1802 var det mesta reparerat då en storm rev upp stora delar av taket. 122 kopparplåtar blev mer eller mindre skadade. För att snabbt kunna laga taket så att inte ännu värre skador skulle uppstå bad man örlogsflottan om att få låna kopparplåt till taket. Det beviljades inte och man fick provisoriskt reparera med järnplåtar.

I övrigt gick återuppbyggnaden snabbt. Tre år efter branden var de flesta tomter åter bebyggda, en del med äldre hus som flyttats dit från Kalmars omgivningar. Många av dem finns fortfarande kvar. 

Erfarenheterna av 1765 års brand gjorde att myndigheterna lät utarbeta ”Anstalter uti Calmar til vådelds förekommande och dämpande”. Där stadgades bland annat förbud att göra upp eld efter klockan nio på kvällen. Man försökte också organisera brandförsvaret. Men de tekniska resurserna var otillräckliga och det skulle dröja länge bränder kunde bekämpas effektivt.
Stort tack till Lars G Nilsson

Samtidigt har många hus på Kvarnholmen som klarat sig från eldsvådor ändå försvunnit, till exempel i kvarteren Kopparslagaren och Gesällen. Men då är det grävskopor som varit i farten...

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 januari 2017

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]
• 111 års kamp mot den röde hanen

KÄLLOR
Arnold Sandberg: 1765 års brand i Kalmar (Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII, 1939) 
Manne Hofrén: Kalmar – Karolinska borgarhus i sten (Nordiska Museets Handlingar 74, 1970)
Ingrid Rosell och Robert Bennett: Kalmar Domkyrka (1989)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)

STORT TACK
till Åke Håkansson för landshövding Anckarswärds kungörelse år 1800, till Lars G Nilsson för 1781 års brandstadga, till Gunnar Magnusson för brandkartan och till Olof Vallerhed för vykortet ur hans far Olles samling

En liten bit av LIndölundsgatan

På den här bilden från 1964 syns till vänster Österbergska gårdens gavel mot Lindölundsgatan. Huset hade då hamnat vid den tio år tidigare anlagda Axel Weüdels gata, det är den som mynnar mellan husen på bilden. I det vita huset bodde skräddarmästare Torsten Silfver. Hans hus revs i början av 70-talet men päronträdet till vänster om huset fanns kvar långt in på 90-talet. Men 1992 hade ett stort hus byggts tvärs över Axel Weüdels gata och det lilla som fanns kvar av skräddarens gamla tomt gjorts om till parkeringsplats. Och eftersom päronen trillade ner på bilarna som stod närmast så sågades det förstås ner till slut...
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Det är inte mycket kvar av Lindölundsgatan numera. Förr i världen var den en bra bit längre. De flesta gamla husen vid den har rivits för länge sedan. Inte heller finns där någonting som i dag skvallrar om att det var vid denna oansenliga gata som en viktig del av arbetarrörelsen i Kalmar tog sin blygsamma början i början av 1890-talet.

Samma parti av Lindölundsgatan som på den svartvita bilden överst i blogginlägget. Alla de gamla byggnaderna är spårlöst försvunna, liksom en del av den redan dessförinnan synnerligen korta Axel Weüdels gata. Bilden är tagen 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Kalmarhistorikern och metallarbetaren Robert Andersson (1887–1957) berättar i sin historik över Metalls avdelning 34 att det år 1890 fanns fyra fackföreningar i Kalmar. Kakelarbetarnas och skomakarnas var äldst, medan målarnas och tändsticksarbetarnas hade bildats samma vår. 

Kakelarbetarna föreslog att föreningarna skulle starta en samorganisation, både för att hjälpa varandra och för att få arbetare i andra branscher att också organisera sig. Redan vid första mötet bestämdes att bjuda in järnarbetarna till nästa sammankomst.

Denna ägde rum en söndagsförmiddag i privatläraren Axel Strömbergs skola i den så kallade Blockmakaregården på Västra Sjögatan på Kvarnholmen. Men när det var dags för nästa möte vågade den välvillige läraren inte längre upplåta sin skolsal. Genom att arrangera socialistmöten riskerade han att inte få behålla sina elever.

Korsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 1955. Uppgifterna är aningen oklara, men antingen i ett rum i det lilla huset en bit in på Lindölundsgatan eller i det större Österbergska huset, vars gavel syns en bit längre bort, inrättades 1890 Kalmars första fackföreningslokal.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mötena hos de enskilda fackföreningarna brukade hållas hos någon av medlemmarna. Men saken kom förstås i ett annat läge när det handlade om en samorganisation. Skomakarnas ordförande Josef Vahlén förbarmade sig till slut. Centralföreningen, som denna föregångare till Fackliga Centralorganisationen kallades, fick för sex kronor i månaden hyra ett möblerat rum – inklusive uppvärmning och städning – i hans lilla tvårumslägenhet på Lindölundsgatan 1. En taklampa inköptes också för att sprida ljus i denna första egentliga fackföreningslokal i Kalmar.

Kornsningen Trädgårdsgatan–Lindölundsgatan 2017. Förutom själva gatorna finns ingenting kvar av det som syns på bilden ovanför.
Foto: Klas Palmqvist

Men Vahlén var en bit upp i åren, fattig och sjuk. Han avled 1892. På grund av hans sjukdom och eftersom verksamheten växte hade fackföreningarna redan i oktober året dessförinnan flyttat till en ny adress, inte långt därifrån; Norrdal vid Norra vägen, ungefär mittemot Norrgård. Där inredde de fackliga pionjärerna ett höloft i en ladubyggnad till möteslokal. 

Norrdal, där Kalmars fackföreningspionjärer höll på att kvävas i tolv år.
Bild ur ”Träarbetarnas fackförening i Kalmar 1899-1949” av Robert Andersson

Problemet var bara att i rummet under lokalen låg en liten cikoriafabrik – cikoriarötter användes för att dryga ut det dyra kaffet – och när ”gubben Åberg” rostade cikorian trängde röken upp i fackets lokal och kvävde nästan mötesdeltagarna. ”Så hade man det i tolv år”, skriver Robert Andersson. ”Men trots den skröpliga boningen så upplevde vår förening just på Norrdal den kanske bästa och vackraste perioden i sin tillvaro”. 

Lindölundsgatan sträcker sig i dag från Trädgårdsgatan i söder, över Erik Dahlbergs väg, till Domaregatan i norr. Förr var det en trång och slingrande gata som fortsatte fram till den del av Galggatan som numera heter Lindövägen, varpå den övergick till att bli Tallhagsvägen, vars sträckning också var annorlunda på den tiden. Kartan är från 1964.

Österbergska gården fotograferad 1968, inte långt före rivningen. Huset köptes 1896 av åkaren Karl Österberg och byggdes ut i etapper. På vinden bildade 1903 några pojkar i nedre tonåren IF Glad Ungdom, Kalmar AIK:s ursprungsförening. Höghuset i bakgrunden uppfördes 1959–60.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening

Samma parti av Lindölundsgatan som på bilden ovanför. Bilden togs 2017.
Foto: Klas Palmqvist

Den förste studiecirkelledaren i Kalmar

Metallarbetaren Axel Weüdel var Kalmar Jern- och Metallarbetarefackförenings ombud i Centralföreningen som höll sina möten hemma hos skomakare Vahlén på Lindölundsgatan 1. 

Porträtt av en mycket ung Axel Weüdel. Han kom att reta upp Lenin och blev senare uppfinnare i USA.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Weüdel var född 1867 på Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – och var den som i fackföreningens regi startade den allra första studiecirkeln i Kalmar. Den höll sina möten hemma hos Weüdels gästfria föräldrar på Nygatan 31 A (huset finns inte kvar). Han har fått en liten gata uppkallad efter sig, som fram till 1990-talets början anslöt till Lindölundsgatan. Det kan man se på kartan lite längre upp i blogginlägget.

Gatskylten som visar att man kommit till Axel Weüdels gata, en av de kortaste och mest obekanta gatstumparna i Kalmar. Hemvist för denna bloggs redaktör sedan slutet av 1980-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Österbergska husets innergård som den såg ut 1964, Fyra år före rivningen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar Stads Hembygdsförening 

Innergården på samma plats som på bilden ovanför, ett drygt halvsekel senare.
Foto: Klas Palmqvist

LÄNKAR
Mycket mer om hela den gamla, betydligt längre Lindölundsgatan kan man hitta under rubriken Lindölundsgatan på fyra meter och 55 sekunder. Där finns även en länk till den fyra meter långa karta av gatan Ivar Olander (1908–1991) ritade 1981. En annan länk leder till en inspelning där man kan höra honom berätta på genuin Kalmardialekt om människorna som bodde där när han växte upp.

Om Axel Weüdels spännande och händelserika liv, som förde honom till Finland, Nya Zeeland, Australien och USA, kan man läsa under rubriken Axel Weüdel – agent och uppfinnare.

För många år sedan tog jag vara på det här reklamkortet som låg och skräpade i ett hörn på golvet i Östra Smålands arkiv. Det är tryckt på tidningens tryckeri men något årtal finns inte noterat. Typografin och sättet att uttrycka sig på gör att man kan förmoda att det är från 1930-talet.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 11 november 2017

När köket kom från Kalmar

Ett härligt, jättestort kök på en reklambild från Kalmarkök, förmodligen från 60-talets början. Notera arbetsbänken för symaskinen till vänster och den djärva färgsättningen av lådorna. Kylskåp finns förstås, men frysen har ännu inte blivit standard i det svenska köket.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I nästan 40 år levererades köksinredningar till lägenheter och villor runt om i Sverige från AB Kalmarkök. Som mest hade företaget 220 anställda.

Andra världskriget var slut och i Kalmar behövdes nya bostäder – som alltid är man frestad att säga. Freden satte på allvar fart på byggverksamheten i stan och till de flitigaste i branschen hörde N J Andersson & Son. 

Standardsnickeriers fabrik i kvarteret Giraffen byggdes 1947 och såg ut så här från början. 60 personer arbetade där, men verksamheten växte snabbt och fabriken kom att byggas ut i flera omgångar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ivar Tegnander hade 1944 tagit över ledningen av sin far Nils Johan Anderssons byggnadsfirma. Två år senare såg han till att starta Standardsnickerier AB för att säkerställa tillgången på inredningssnickerier i de hus N J Andersson & Son byggde, dels i egen regi, dels på entreprenad åt bland andra kommunala Kalmarhem.

Byggnadsingenjör Ivar Tegnander (1904–1991), en av de enskilda personer som – på gott och ont – bidrog allra mest till omdaningen av Kalmar på 1900-talet.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Redan påföljande år flyttade Standardsnickerier in i nya lokaler i kvarteret Giraffen och verksamheten expanderade sedan rejält i många år. 

Ivar Tegnander var vd fram till 1960 och återkom 1963 efter ett mellanspel av Olle Högström, innan svärsonen Stig Molinder tog över 1965. 

Då ändrades företagsnamnet till AB Kalmarkök, vilket redan tidigare använts som varumärke. 1970 såldes företaget till statliga Svetab. 

Spånskivan gjorde sitt intåg i byggindustrin i samband med att en miljon bostäder skulle byggas i Sverige 1965–75. Produktionsbild från Kalmarkök 1976.
Foto: Östra Småland

Kalmarkök las ner några år in på 1980-talet. Sedan dröjde det inte länge innan det blev stormarknad i lokalerna. Först på plats var kooperationens Obs 1985, sedan följde Ica och den ena specialbutiken efter den andra. På sitt sätt ett av de tydligaste exemplen på att den tämligen korta industriepoken i Kalmar gick mot sitt slut och ersattes av handel, den verksamhet som präglat stan ända sedan den uppstod under tidig medeltid.

På höga klackar vid städskåpet i köket, iförd ett fantastiskt förkläde med metkrokar, flöten och fiskar, öppnar husmor en förpackning bonvax:”Självbonande Lustra”.
Reklambild från tidigt 60-tal ur Kalmar läns museums arkiv

Festligt dukat för vardagsmåltid på en katalogbild från Kalmarkök 1962. Den unga husmodern talar i trendriktig kobratelefon och har såväl transistorradio som kryddhylla och bokhylla för kokböcker (till vänster) i sitt, ljusa, stora och toppmoderna kök. Men på en av spisens spiralplattor står den blekgula emaljerade kaffepannan från Kockums i Ronneby som ett minne från forna tider.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 29 oktober 2016

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren för bilder ur Kalmar läns museums arkiv. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

KÄLLA
till uppgifterna om Kalmarkök är framför allt Kalmar Lexikon (2014), huvudredaktörer Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson.