När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet

Sommaren 1951 tog Ljungbyholmsfödde flygfotografen Oscar Bladh (1895–1973) många bilder över Kalmar stad. Här finns Fabriksgatans hela sträckning med, alltifrån Linnégatan längst ned i bild, rakt upp till Norra vägen, där tapetfabriken återfinns till vänster och kakelfabriken till höger, just före korsningen.
Foto: Oscar Bladh/Nordiska museet (bilden är beskuren)

Vad förenar kakelugnar, tapeter, glass och julgransbelysningar?
Tja, just ingenting – förutom att de utgör exempel på sådant som under många år tillverkades vid Fabriksgatan i Kalmar.

I dag kan man verkligen inte påstå att Fabriksgatan lever upp till vad den heter. Någon industri har inte funnits här på länge. Men i slutet av 1800-talet då gatan kom till och långt fram i tiden, var dess namn i högsta grad träffande.

I dag mynnar Fabriksgatans ena ände i Norra vägen och den andra i Linnégatan. Men tanken var att den skulle sträckt sig så långt västerut som till Lorensbergsgatan. Den kortades i stället av så att husnumreringen på gatans södra sida börjar med nummer 14 och längs den norra med nummer 17.

Fabriksgatan som John Sjöstrand mindes den från 1890-talet, innan Sandbäcks Kakelfabrik hade brunnit  och Fabriksgatan ännu var snudd på ofarbar: ”Sandbäcks gröna kärra med sin röda häst var väl den trägnaste trafikanten”. Ekipaget syns till höger i bild.
Teckning: John Sjöstrand i Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)

Man gav sig inte gärna in på Fabriksgatan på 1800-talet, den ”var en jämmerligt gropig led som inte i onödan trafikerades”, konstaterade konstnären och Kalmarkrönikören John Sjöstrand. Han var född 1875 och började som 18-åring arbeta på Kalmar Nya Tapetfabrik, vars anläggning låg på gatans nordsida. Ungefär tio år senare fick han jobb på Sandbäcks Kakelfabrik på andra sidan gatan. Där blev han kakelmålare och kom så småningom att i praktiken fungera som företagets chefsdesigner.

Den despotiske kakelfabrikören Adolf Theodor Sandbäck (1844–1916).
Bild ur Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 (1918)

Kakelfabriken hade startats 1878 av Adolf Theodor Sandbäck från Mönsterås. Den lilla fabriken växte efterhand och byggdes ut på 1890-talet. Efter en stor eldsvåda 1902 återuppbyggdes och utökades lokalerna ännu mer. Runt 1910 tillverkade Sandbäcks Kakelfabrik årligen runt 4.000 kakelugnar och hade som mest ett hundratal anställda. Tidvis var Sandbäcks landets allra största kakelfabrik – en av dess svåraste konkurrenter var för övrigt den ungefär lika stora Kalmar Kakelugnsfabrik på Södra Långgatan.

Sandbäcks Kakelfabrik vid Fabriksgatan som den såg ut 1918.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

A Th Sandbäck, som han brukade skriva sig, var en notorisk fackföreningshatare och uppträdde så hätskt under förhandlingar att följden blev ideliga strejker och blockader. Alltför engagerade fackföreningsmedlemmar fick sparken och i den lilla staden Kalmar blev det ofta svårt för dem att hitta nya jobb; arbetsgivarna höll ihop och till exempel konsul Jeansson på Ångkvarnen var precis lika fientligt inställd till fackföreningarna som Sandbäck. 

Interiör från kakelfabriken. Bilden är från 1918.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Ibland fick arbetarna nog och emigrerade. I facktidningen Kakelugnsmakeriarbetaren finns 1910 en notis med rubriken ”Den röda strömmen”. Där meddelas att fyra kakelarbetare från Kalmar avrest till Amerika. Två av dem, H E Haraldsson och P Erik Gustafsson, sägs ha varit direkta offer för fabrikör Sandbäcks hämndlystnad. ”Någon undrade om han var medlem av en förening för emigration eftersom han sänt halva sin personal i landsflykt”, skriver ungsocialisten och blivande redaktören för tidningen Brand Carl Johan Björklund i sina memoarer.

Carl Johan Björklund (1884–1971) arbetade på Sandbäcks Kakelfabrik några år i början av 1900-talet. Han var ungsocialist, blev syndikalist och 1918 redaktör för den anarkistiska tidningen Brand. Han skrev böcker i alla möjliga ämnen: filosofi och politik förstås, men även om film och koloniträdgårdar. Memoarerna Anarkist och agitator gav han ut 1969.

Björklund hade börjat som kakelarbetare i hemstaden Uppsala och följt med sin verkmästare där – en brorson till Sandbäck i Kalmar – när denne blev chef för kakelfabriken i Oskarshamn. Efter några år fortsatte Björklund till Kalmar, där han kom att sitta i fackföreningens styrelse. Han blev då varse att det ”var emellertid inte endast arbetarnas representanter som Sandbäck vid förhandlingar uppträdde utmanande emot. Han var lika hånfull mot arbetsgivarnas representanter. När det skrevs avtal brukade han säga: ’Skriv vad ni vill, jag bestämmer i alla fall hur det ska vara på min fabrik’.”

Tydligen minst lika mycket för att slippa ha med krävande anställda att göra, som för att rationalisera produktionen, började Sandbäcks som första svenska kakelfabrik producera maskintillverkat kakel 1907.

Sandbäcks saluförde mängder av olika kakelugnsmodeller, bland annat den här kopian av en 1700-talsugn på Nordiska museet av John Sjöstrand.
Bild ur Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII (2013) 

Sandbäck slapp i alla fall tampas mer med Björklund efter den tumultartade begravningen i Kalmar 1909 av ungsocialisten och vapenvägraren Rickard Almskoug. Denne hade dött i fängelset och Björklund jagades av polisen sedan han i sitt begravningstal sagt att samhället mördat Almskoug. Björklund gav sig i väg utomlands han också, dock inte till USA utan han höll mest till i Österrike och Norge. Först 1917 blev han gripen, mitt under ett anförande han höll i Borås. Straffet på fyra månader fick Björklund sitta av på fängelset i Kalmar.

Då var Adolf Theodor Sandbäck borta sedan något år. Björklund skriver: ”Sandbäck brukade vid varje tillfälle högt skrika ut att han förlorade på sin verksamhet, Men när han dog [...] efterlämnade han en halv miljon kronor [motsvarar knappt 20 miljoner kronor i 2021 års penningvärde] plus annan egendom. I sitt testamente donerade han femtusen kronor att fördelas bland arbetarna. Utan arbetarna hade han aldrig kunnat skapa sin stora förmögenhet.”

Vid Kalmar FF:s årsfest i januari 1949 blev gamle Sandbäckschefen Eric C:son Brütte (1889–1964), i mitten, diplomerad hedersledamot i KFF tillsammans med Nils Melin (1904–1960), till vänster, och Einar Delborn (1892–1981).
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Verksamheten vid fabriken fortsatte med sonen Gustaf A Sandbäck i ledningen, tillsammans med Eric C:son Brütte, även känd som målvakt i det IFK Kalmarlag som vann det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll 1908. Brütte var också den som 1943 föreslog att idrottsplatsen i Kalmar skulle döpas om till Fredriksskans och blev några år senare utsedd till en av Kalmar FF:s första hedersmedlemmar.

Redan vid Sandbäck den äldres frånfälle var kakelbranschen på klar nedgång. Modernare uppvärmningssystem ersatte kakelugnarna och även om företaget försökte bredda sortimentet – man tillverkade bland annat cirka 200.000 ”vanliga trädgårdskrukor” varje år och började med fajanstillverkning under namnet Kalmarfajans – så gick det inte att hålla liv i verksamheten längre än till årsskiftet 1931–32. Konkurrenten Kalmar Kakelugnsfabrik – ”Kaklis” i folkmun – hade gett upp redan 1918.

Kalmar Nya Tapetfabrik 1925. Reklambild med ett foto av Walter Blomberg som förlaga.
Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Däremot gick det bra för det andra företaget som bidragit till att ge Fabriksgatan dess namn, Kalmar Nya Tapetfabrik AB. Så bra att dess ledning på 30-talet började planera för att bygga nytt, större och modernare.

Trycksalen i Kalmar Nya Tapetfabrik som den såg ut 1902. Här tillverkades miljontals tapetrullar och av bilden framgår att både kvinnor och barn ingick i arbetsstyrkan, som då ska ha omfattat cirka 40 personer.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fabriken hade sitt ursprung i 1860-talets Gränna, där det tillverkades tapeter under helt hantverksmässiga former. I slutet av 1870-talet blev manufakturhandlare J P Johanzon från Tranås delägare och 1882 flyttades tillverkningen till Kalmar där firman fick heta J P Johanzon & C:o Kalmar Tapetfabrik.

Christian Hofverberg (1860–1916) var född i Gävle och kom till Kalmar 1882. Han var mycket aktiv frimurare och utnämndes till norsk vicekonsul 1908.
Bild ur Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 (1918)

När grundaren avlidit kom nya delägare in, bland dem Christian Hofverberg, som blev verkställande direktör och den drivande kraften bakom fabrikens utvidgning och modernisering. Företaget bytte namn till Kalmar Nya Tapetfabrik.

Så här såg det ut i tapetfabrikens färgblandningssal 1901.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tapetfabriken växte sig större och blev näst störst av alla tapetfabriker i Sverige. Vid förra sekelskiftet tillverkade ett 40-tal anställda uppemot 1,5 miljoner tapetrullar om året. En del av dem såldes i den egna butiken som låg i samma fastighet som fabriken.

Interiör från tapetfabrikens butik som låg i direkt anslutning till fabriken. Bilden togs 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tapetfabrikens butik sålde inte bara tapeter.
Annons i tidningen Kalmar den 23 maj 1891

Sent på måndagskvällen den 11 november 1912 började det brinna i fabrikens övervåning. Direktör Hofverbergs villa som låg alldeles intill var också hotad, men brandkåren lyckades med sin ångspruta förhindra att elden spred sig. Hela västra delen av fabriken blev svårt skadad, men tack vare en rejäl brandmur med stängda dörrar klarade sig resten av byggnaderna. Man kom fram till branden måste ha berott på någon form av självantändning.

Dagen efter branden i november 1912. En stor del av fabriken var utbränd, men direktör Hofverbergs villa, till vänster på bilden, hade klarat sig. Fastigheten var försäkrad till fulla värdet i Städernas Allmänna Brandstodsbolag, liksom lager och inventarier i Magdeburger Feuerversicherungs-Gesellschaft och snart var produktionen i gång igen.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fastigheten var ordentligt försäkrad och den förstörda delen av fabriken byggdes snabbt upp igen. Verksamheten fortsatte att växa och företaget bättrade på sitt renommé ytterligare under Hofverbergs efterträdare Isak af Ekenstam, när fabriken uppnådde värdighet av kunglig hovleverantör.

Tapetfabrikens hela arbetsstyrka, fotograferad framför direktörens villa 1914.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Till vänster den nyuppförda delen av tapetfabriken efter branden 1912. En bit till höger hänger skylten ovanför ingången till fabrikens butik och allra längst till höger finns Matilda Solbergs bröd- och mjölkaffär. Bilden togs 1920.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Efter Ekenstam övertog Ernst Lindh vd-posten 1921. Han kom att prägla företaget i flera framgångsrika decennier. Han var tysk konsul och spansk vicekonsul och ska enligt uppgift inte ha varit överdrivet populär bland arbetarna. Det sägs att när förstamajtåget på sin väg till Folkets Park passerade tapetfabriken, som då flyttat till Södra vägen, sänkte man fanorna som protest.

Där hade 1939 byggts en stor och toppmodern fabrik som byggdes ut ännu mer 1960. Som mest var ett 70-tal personer anställda och en hel del av produktionen gick på export. 1970 köptes fabriken upp av AB Tapetinvest. Tillverkningen upphörde 1971 och redan året därpå startades dansrestaurangen Sandra i en del av den före detta fabriken.

Året är 1952 och personalen på Lumalampan i tapetfabrikens gamla lokaler håller på att paketera några av de 70.000 julgransbelysningar man tillverkade varje år.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt pågick flyttningsförberedelser i de lokaler som tapetfabriken långt tidigare övergivit på Fabriksgatan. Där hade kooperativt ägda Lumalampan AB 1946 startat tillverkning av julgransbelysningar. Sortimentet utökades raskt med annan ljusdekor av olika slag och snart började man också tillverka glödlampor.

1961 producerade Kalmarfabriken mer än tre miljoner lampor, 70.000 julgransbelysningar samt diverse komponenter till TV-apparater. Samtidigt började man framställa extremt fin volframtråd för elektronisk apparatur. Den tillverkningen har sedan dess bara blivit alltmer specialiserad och högteknologisk medan lamptillverkningen i Kalmar upphörde redan runt 1970. 

Den gamla fabriken står tom sedan Lumalampan blivit Luma Metall och flyttat till Amerikavägen i Berga industriområde. Bilden togs 1973 och fabriken revs inte så långt senare.
Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Inte långt därefter flyttade företaget till Berga industriområde. Det heter sedan länge Luma Metall och såldes av Kooperativa förbundet för drygt 30 år sedan till investmentbolaget Atle. Tapetfabriken revs på 70-talet och ersattes av stora kontorsfastigheter. Men på andra sidan gatan stod den gamla kakelfabrikens byggnader kvar ända in på 90-talet. Många olika företag höll till där under åren, bland annat Kalmar Byggvaror, Rörcentralen och Äggcentralen. Grattes hade en textilfabrik där på 40-talet.

Rune Tennesmed (1929–2011) hette från början Carlsson och var målare från Algutsboda. Som extraknäck började han tillverka småsaker i tenn, vilka uppmärksammades av Hemslöjdens chef Gerda Brütte (1886–1984) – maka till förre kakelfabrikschefen Eric Brütte – som gjorde en stor beställning. Denna uppmuntran fick Rune att både byta efternamn och bli konsthantverkare på heltid. Sin verkstad hade han länge i den före detta kakelfabriken. 1972 fick Rune Tennesmed Kalmar kommuns kulturpris. Bilden är från 1985.
Foto: Östra Småland

I mer än 20 år hade också konsthantverkaren Rune Tennesmed sin verkstad i kakelfabrikens före detta lokaler. Per Jarlbo återger i sin oumbärliga bok Kalmars gatunamn hur Tennesmed berättat för honom att den slagg som bildades vid tillverkningen bars upp på vinden. När Tennesmed 1980 flyttade därifrån till en före detta bilaffär vid Erik Dahlbergs väg uppskattade han slaggansamlingens totala vikt till sju ton. Har var ytterst tacksam för att golvet inte brakat ihop under tyngden.

Severin Nilssons Möbler fanns kvar i gamla kakelfabriken ända till 1990 innan affären flyttade till Svaneberg. Fotot togs 1987.
Foto: Östra Småland

Annars förknippar jag själv, och säkert många med mig, den gamla kakelfabrikens lokaler med möbler. Severin Nilsson hade 1913 öppnat möbelaffär på Södra Långgatan 17. 1929 flyttades butiken till Sidenhuset, i hörnet Storgatan–Kaggensgatan, uppkallat efter den filial till Sidenhuset i Stockholm som fanns där 1923–1935. Redan 1934 flyttade möbelfirman in i den nedlagda kakelfabriken på Fabriksgatan, men hade kvar butiken i Sidenhuset ända till 1969. SE-banken lät riva den gamla affärslokalen 1972 och byggde sitt nya kontor på tomten, ett hus som i sin yttre form inte är olikt föregångaren på platsen.

Fram till 1990 höll Severin Nilssons Möbler till på Fabriksgatan, men då flyttade verksamheten ut till Svaneberg där man fortfarande finns kvar, nu under namnen EM Home och Magasin Severin. Byggnaderna på Fabriksgatan revs och ersattes med bostadshus och därmed försvann slutgiltigt de sista tydliga spåren av den industriella verksamhet som mer än 100 år tidigare gett gatan dess namn.

På Fabriksgatan 27 tillverkades glass i många år. Så småningom ändrades namnet till Kalmar Glassfabrik, innan företaget bytte både hemort och namn till Hemglass.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Här var det glass i stora lass! Maskinen i ispinnefabriken kunde vid spotta ur sig 5.000 glasspinnar i timmen. Under sommarsäsongen arbetade 7–8 personer med tillverkningen. Bilden är från 1948.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Många andra firmor har också haft Fabriksgatan som adress. Till exempel höll Kalmarlist länge till i den före detta tapetfabriken. Andra företag vid gatan är Kalmar Ispinnefabrik – som blev början till Hemglass – Kalmar Litografiska, Konsumbagarns föregångare Kalmar Allmänna Bageriförening och Hagbloms Måleri. 

Annons ur Kalmar läns kalender 1947–1948.

Livsmedelsaffärer har det förstås också funnits, till exempel Rossbergs Livs på nummer 17 och mångårige Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonssons speceributik i hörnet mot Smålandsgatan i det så kallade Biskopshuset; Henry Tottie (1856– 1913) den siste biskopen i Kalmar stift bodde där på sin tid. 

Specerihandlaren och Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonsson (1891–1970) fotograferad i sin butik i hörnet Fabriksgatan–Smålandsgatan. Bilden fanns med i tidningen Se inför KFF:s allsvenska debutsäsong 1949.
Klipp ur Gunnar Svenssons samling

”Oscar Jontes” gamla affär rönte för övrigt den tvivelaktiga äran att bli förvandlad till porrklubb. Men det varade inte så länge och nu är den verksamheten lika spårlöst försvunnen som alla andra rörelser av olika slag som så länge gav gatan dess karaktär. 

Biskopshuset i hörnet av Smålandsgatan och Fabriksgatan på den tid då porrklubben Funny Hill huserade i den före detta speceriaffären på nedre botten.
Foto: Östra Småland

Det gäller även Frälsningsarmén som på 70-talet byggde nytt snett emot syndanästet i Biskopshuset; den en gång så livaktiga kåren upphörde 2011.

Frälsningsarméns sista livsyttring i Kalmars var den här lappen som satt fastnålad utanför lokalen på Fabriksgatan 24. Inga böner hjälpte. Nu är det bostäder på adressen.
Foto: Henrik Bruun Williams

I dag finns – förutom två förskolor, på sätt och vis ett slags efterföljare till det gamla barnhemmet som inrättades 1940 – enbart kontor och bostäder vid Fabriksgatan, som så länge var präglad av produktion, industri och kommers.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 21 maj 2021

KÄLLOR
Arvid Wallerström: Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 – Kalmar och dess omnejds handel och industri (1918)
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)
Gustaf Olson: ”Hantverk och industri i Kalmar 1862–1962” (i ”Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962”, 1962)
C J Björklund: Anarkist och agitator – memoarer (1969)
Christina Thunwall: Stadsbilden i Kalmar – Förändringar i innerstaden 1945–1972 (1977)
Leonard Eriksson, Bengt Folenius, Lars-Ingvar Larsson och Christina Thunwall: Hus i Kalmar (1980)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Bengt Bengtsson: ”Några Kalmarkonstnärer” (i Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Klas Palmqvist: ”Full rulle i mer än 100 år i tapetfabriken” (i Östra Småland den 17 februari 2018)

TACK
till Ulrika Hoffman, Nordiska museet; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Jan Magnusson, Kalmar kommun; och Hans Egeskog, Kalmar.

LÄNKAR
Klas Palmqvist: ”Stora kalabaliken på kyrkogården”
Klas Palmqvist: ”Ljusblå ljudterrorister med anor från ispinnefabriken i Kalmar”
Klas Palmqvist: ”Gula faran och vampyrernas kung”
Klas Palmqvist: ”John tecknade Kalmars vardagshistoria”
Klas Palmqvist: ”Enögde Oscar från Ljungbyholm såg hela Sverige från ovan”

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.