Gunnar – en äkta glädjespridare

Gunnar Jandén utanför Kalmar Teater, hans andra hem. Det är en regnig dag i mitten av december 1978 och affischerna är redan uppsatta inför nyårsrevyn ”Gunnars glada giv”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Gunnar Jandén spelade nyårsrevy på Kalmar Teater i 35 år. Ingen kunde se mer mer berusad ut på scenen än han – som var nykterist hela livet. Andra tider på året for han runt med sitt kabarégäng och lärde sig bland annat snabbt varför man inte skulle uppträda på Öland vid mjölkningsdags. 

Sin sista nyårsrevy ledde Gunnar Jandén 1982. Då hade han stått på scenen i närmare 60 år. Debuterade gjorde han redan som tolvåring senhösten 1924 i nykterhetslogen Sannings lokaler på Västerlånggatan 21. Pjäsen var Snövit och de sju dvärgarna och för uppsättningen svarade Hilding Gavle, urkalmariten som kom att bli en av svensk teaters mest särpräglade begåvningar. 

Skådespelaren Hilding Gavle (1901–1969), född i Kalmar som Hilding Svensson, hans far Frans var möbelhandlare.
Foto: Jan de Meyere/Stockholms stadsmuseum – Stockholmskällan

Gunnar Jandén var också urkalmarit, uppvuxen på Stensövägen. Redan när han var liten och gick i Vasaskolan ville han bli ”en rolig gubbe”. 

Men han måste ju försörja sig också. När Gunnar sommaren 1985 blev intervjuad för Östra Smålands räkning av författaren Birger Andersson (1923–2004) berättade han hur han mindes åren efter första världskriget med långa mat- och arbetslöshetsköer. 

På sommarloven jobbade Gunnar på OB, det vill säga O B Johanssons lådfabrik på Tjärhovet. Sedan blev han springpojke hos Kalmar Sko AB på Larmtorget. Tills Hilding Linde, direktör på Siefvert & Fornander, gick längs den långa kön av sökande till företagets ledigförklarade springpojksplats, fick syn på Gunnar och anställde honom på direkten. Sedan blev han kvar i 47 år. Inte som springpojke förstås, utan han började på kontoret och när företaget först blev Arenco och sedan Norden, var han i många år chef med personalansvar.

Över huvudtaget uppskattade Gunnar Jandén kontinuitet. Huset han byggde på Rudedammsgatan 1941 bodde han kvar i resten av livet med sin hustru Eva. Engagemanget i nykterhetsrörelsen var också livslångt. Och det var alltså där han började ägna sig åt underhållning:

– Jag kom tidigt med i NTO-logen Sanning. Och när det sen blev tal om att vi skulle ha lite muntrationer, så rök man bara dit.

Det blev pjäser och lustspel i Folkets Hus, Folkets Park och IOGT på Strömgatan och i den ambitiösa amatörgruppen Regi, vars namn för övrigt uttalades som det stavades.

Birger Andersson frågade hur det egentligen var att uppträda på 30- och 40-talet.

– Ja, till att börja med var det ju publik då! Massor med folk! Du vet, det fanns ju inte så mycket att välja på... Radion var inte så allmän och nån TV fanns inte... Folk hade ju inte heller bil så dom kunde komma i väg nånstans... Och vi hade roligt! På bägge sidor rampen, tror jag.

I Folkets Park spelade man midsommarrevy i tio år, signerad Mille Juhlin, välkänd även som fotbollsspelare och kåsör.

Emil ”Mille” Juhlin (1905–1981], Kalmarprofil som bland annat skrev dagsverser om idrott i Östra Småland och texter åt revykungen ”Peder”. ”Mille” skrev också lustspel och ägnade sig flitigt åt NTO:s teaterverksamhet. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Du ska tro att det drog! Och så reste vi runt med nåt som vi kallade agitationspatruller.

”Det låter nästan revolutionärt”, tyckte Birger Andersson.

– Ja, vi propagerade! För nykterhet alltså. Vi ville visa att det går att ha roligt utan brända drycker.

– Jag kommer ihåg när vi var på Öland. En säsong uppträdde vi på fyrtiosju platser! Och innan vi kom på det här med mjölkningen...

”Mjölkningen?”, undrade Birger.

– Jo ser du, det gick alldeles utmärkt att uppträda vid två-tretiden och efter klockan sju. Då hade vi fullt. Men om vi försökte däremellan, då syntes inte en själ. För då var dom hemma och mjölkade!

Gunnar turnerade i många år med sitt eget kabarégäng. Premiären ägde rum 1947 på festplatsen i Gullaskruv. Man underhöll på alla tänkbara ställen, på personalfester och kalas. På somrarna blev det mest allsångsträffar, ofta med Evert Franzén, känd som ”Den sjungande målaren”.

”Peder” alias Axel H Pedersen (1902–1978) var i många år Kalmars revypappa nummer ett och dessutom länge föreståndare för både Palladium på Larmgatan och dess ”bakficka”, biografen Skandia på Norra Långgatan.
Foto ur Östra Smålands arkiv

I nyårsrevyerna var Gunnar Jandén från 1947 med i ”Peders” uppsättningar; Axel Pedersen hade tagit över 1933 som stans revypappa efter den legendariske Arvid ”Sjörövarn” Malkar och Gunnar missade aldrig en föreställning.

– Men 1956 fick de bära in mig på scenen. Jag hade halkat och skadat ett ben.

Gunnar Jandén, till vänster, tillsammans med en annan kalmaritisk revyräv, nämligen Skotte Linde (1922–2017), fotrograf och Kalmarkrönikör. Bilden är gissningsvis hämtad ur någon av Peders revyer på 50-talet. 
Foto ur Östra Smålands arkiv

Från slutet av 60-talet ledde Gunnar själv revyerna i många år. De hette sådant som Skrattpaketet, Gunnars klapphus, Dom borde rodna och till slut Gunnars galleri, som 1982 blev den allra sista. 

Paradnumret var kluriga monologer och Gunnar spelade också gärna vad som kallades ”fruntimmersroller”. 

Ivan Melin, till vänster, var Gunnars parhäst i oräkneliga revyföreställningar, här i ”Dom borde rodna” från 1972. I gungan sitter debutanten Ann Battelsson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Visst var det mycket buskis, men det hör ju liksom till i en amatörrevy, menade Östra Smålands Stephan Jarlvik i sin recension av Dom borde rodna 1972. Han konstaterade också med eftertryck att ”ingen kan se så sanslöst berusad ut som nykteristen Jandén”.

Hela ensemblen samlad på scenen efter den allra sista föreställningen av Gunnar Jandéns sista revy, Gunnars galleri, den 21 februari 1982. Gunnar själv sitter längst fram. Närmast bakom honom befinner sig Gunnar Svärd, Mats Andersson och Sidney Karlsson. Damerna i översta raden är Berit Hjort, Birgitta Dahlström, Inger Antonsson och Anette Stenlund.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

Birger Andersson avslutade sitt samtal med Gunnar Jandén 1985 med att be honom avslöja hur man bär sig åt för att vara rolig. Gunnar skrattade gott:

– Ja, jag bär mig inte åt alls! Jag bara försöker vara mig själv. Och inte efterapa någon.

”Så enkelt var det alltså”, summerade Birger. ”Och så svårt. Ty att vara sig själv, det är det inte många som klarar”.

Glädjespridaren Gunnar Jandén avled 1987, ett par månader innan han skulle blivit 75 år gammal.

@ Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 december 2017

Gunnar Jandén förekom en del i TV sedan han slutat med revyerna. Här är han till höger som förkyld vaktmästare på Stagneliusskolan tillsammans med Björn Gustafson i TV-serien Studierektorns sista strid från 1986.

LITE MER OM HILDING GAVLE:
Klas Palmqvist: Kalmaritiskan – där språket föds
Klas Palmqvist: Stora kalabaliken på kyrkogården (scrolla ner till underrubriken ”Publiksuccé i Folkets park”)

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland av:
Stephan Jarlvik den 14 december 1971, 3 januari 1972 och 16 december 1978 
Rolf Ljung den 16 december 1981 
Birger Andersson den 28 augusti 1985
samt Ivan Melins minnesord den 4 februari 1987

Här är gänget som stod för 1972 års föreställning Dom borde rodna på Kalmar Teater. Längst fram Gunnar Jandén själv, flankerad av debutanterna Ann-Louise Håkansson och Ann Battelsson. Längst bak de rutinerade revyrävarna Ivan Melin, Berit Hjort, Birgitta Nilsson och Douglas Fransson. Gunnar Jandén gjorde det här året sin 26:e nyårsrevy och han kom att fortsätta i tio år till innan han pensionerade sig.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland