När hästkrafterna blev bensindrivna i Kalmar

En av Kalmars allra första taxibilar var denna Cadillac, i folkmun kallad ”Kackerlackan”. På den här bilden från 1909 sitter "Skinn-Gödde" Johansson vid ratten och droskpionjären K A Brodin i framsätet till höger. I baksätet till vänster resemontör Andersson som arbetade åt Siefvert & Fornander, ursprunget till bland annat Arenco och Norden. Andersson lär även ha varit ägare till Hamnkaféet. Vem mannen i hatt vid hans sida är finns det tyvärr inga uppgifter om. Bilden uppges ha tagits vid Kylegatan 4 i Kalmar.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns arkiv

Den 15 februari 1933 avled droskkusken Alfred Petersson. Därmed var hästdroskornas era definitivt avslutad även i Kalmar, där Petersson och hans Pålle sedan många, många år utgjort ett uppskattat inslag i stadsbilden och hållit ut avsevärt längre än de flesta av sina kollegor på andra håll.

Kalmars sista hästdroska, med åkaren Alfred Petersson på kuskbocken, står på pass i solskenet på Larmtorget 1928 utanför Margareta Matsalar, nuvarande Krögers restaurang. Ett par av Peterssons motoriserade yrkesbröder har bänkat sig under trädet till vänster.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns arkiv

Drosktrafiken i Kalmar hade inte några uråldriga anor. Det stora flertalet av stans invånare var så fattiga att de förstås inte slösade pengar på att förflytta sig på annat sätt än till fots, medan de som var välbärgade höll sig med egna ekipage, framförda av anställda kuskar. Stan var ju för övrigt så pass liten att det faktiskt inte var särskilt besvärligt eller tidsödande att röra sig i den för egen maskin.

Ett slags föregångare till drosk- och taxitrafiken var de så kallade vurstar, fyrhjuliga vagnar, oftast förspända med två hästar, försedda med passagerarsäten längs långsidorna, som på sommarkvällarna i slutet av 1800-talet stod vid Skeppsbron och väntade på hjulångarna Gauthiods och Svithiods ankomst. Fartygen gick i trafik mellan Lübeck och Stockholm och det några timmar långa uppehållet i Kalmar ägnade gärna de tyska resenärerna åt att bese slottet, dit de fick transport med vurstarna. 

Samma vagnar anlitades också av Kalmarborna själva, som under somrarna för en kostnad av 25 öre per person lät sig fraktas ut i naturen på helgerna. Tallhagen var ett givet utflyktsmål. När Folkets Park sedan öppnades i september 1900 stod vurstarna till tjänst med skjuts från Larmtorget ut till Lindsberg.

Några år senare, runt 1904, kompletterades trafiken från Larmtorget till folkparken på lördags- och söndagskvällar med det allra första fordon i Kalmar som med lite god vilja kan kallas för bil.

Sju man står i grindhålet vid A T Holgersons Mekaniska Werkstad på Norra vägen och försvinner nästan under den stora skylten på detta odaterade vykort från början av förra seklet. Det var här hos ingenjör Holgerson som Ernst Aldén arbetade när chefen uppmuntrade honom att bygga en automobil. Verkstaden låg vid Norra vägen, ungefär där socialförvaltningens hus finns i dag.
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Järnsvarvaren Ernst Aldén arbetade på A T Holgersons Mekaniska Verkstad på Norra vägen. Han var en teknisk begåvning av ovanliga mått och Holgerson uppmuntrade Aldén att bygga en trehjulig automobil. Den unge mannen var inte svårövertalad, han ägnade sig gärna åt tekniska experiment och konstruerade också två små ångbåtar, varav en ska ha tjänstgjort som bogserbåt i Kalmar innan den såldes till Bergkvara.

Ernst Aldéns ”bil” av årsmodell 1904 hade ett kugghjul på vevaxeln som drev hjulet via det stora drevet. På motorn satt en kran som man kunde ge motorn en skvätt bränsle med innan den startades. De två små spakarna på det halvcirkelformade reglaget intill sitsen bör ha varit gas och tändningsinställning. Marschfarten på 30 kilometer i timmen var ganska imponerande; en Oldsmobile från samma tid gick ungefär lika fort.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Premiärturen med trehjulingen företogs på en bakgata i Kalmar inför en ganska stor publik. Efter en stunds mixtrande gick motorn i gång. Färden varade visserligen bara några hundra meter innan det blev motorstopp, men konstruktören lät sig inte nedslås. Efter diverse justeringar gick nästa resa ända till Smedby, tur och retur. Toppfarten låg runt 30 km/tim. 

Ernst Aldén (1877–1968) började sälja bilar, cyklar och motorer 1907 på Kaggensgatan 38. Därefter inriktade han sig alltmer på elektrisk utrustning. Elfirman fanns fortfarande kvar i Kalmar på 1970-talet.
Bilden hämtad ur ”Porträttgalleri från Småland 1932”

Annons ur tidningen ”Kalmar” 1907.

Aldéns Elektriska på 50-talet. Hit till Norra Långgatan 22 flyttade firman hösten 1937 efter att tidigare ha funnits på Fiskaregatan 7. Lokalerna beskrevs som ”stora, nya och moderna”. Huset låg intill Kullzéns och revs i början av 60-talet när Domus skulle byggas. Entrén låg ungefär där svängdörren till Kvastenhuset finns i dag.
Bild ur ”Butiker i Kalmar på 1950-talet” (2012)

Tanken var förstås att sätta igång tillverkning i lite större skala, men i samma veva dök det upp en likartad modell på marknaden och den var billigare än Aldéns konstruktion. 

I stället sattes trehjulingen in i helgtrafiken mellan Larmtorget och Folkets Park. Även stans andra bil, en Oldsmobile som kunde ta fler passagerare och som också ägdes av Aldén, körde nöjeslystna på samma sträcka. Bilen hade en motor på inte mindre än 4,5 hästkrafter, som fanns i behåll så sent som i början av 1930-talet, även om bilen i övrigt då var skrotad sedan länge.

En del av Barnens dag-kortegen i maj 1906 passerar utanför Centralstationen. Den lövprydda Oldsmobilen är med stor säkerhet den andra bilen i Kalmar, som också den ägdes av Ernst Aldén. I så fall borde det vara han själv som sitter  vid spakarna. Bilden är kraftigt beskuren.
Foto: Emil Blomberg/Ur Mats Larssons samling

I samma veva, närmare bestämt 1905,  inleddes en mer reguljär drosktrafik, fast då med så att säga mer naturliga hästkrafter. Under ledning av K A Brodin införskaffade några av stans åkare fem droskor, som upprätthöll Kalmars persontrafik, först med utgångspunkt från Stortorget, sedan även från Larmtorget.

Kalmarkrönikören Manne Borgwall berättar att det i början var svårt att få folk att anlita drosktrafiken – det ansågs nämligen en smula ”överklassigt”. Men så småningom blev det vanligt att man på lördagarna tog droska för att bekvämt få hem de inköp man gjort på torget. 

Hästdroskorna blev sedan allt fler: 1910 fanns det tolv och fem år senare var man uppe i 15. Men då började konkurrensen från motoriserade hästkrafter att göra sig gällande på allvar. Den första reguljära trafikbilen i stan inköptes 1909 av en åkare från Kristianstad som hette Palm. Sedan rullade det på, taxibilarna blev fler och fler och hästdroskorna allt färre, 1925 fanns bara fem eller sex droskor kvar och 1927 två eller tre. 

Larmtorget var i flera decennier centrum för taxiverksamheten i Kalmar. Bilden är från 1917 då vagnparken utgjordes av nio fordon, här fotograferade med tillhörande chaufförer.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns arkiv

Året är visserligen 1917, men bilden visar faktiskt inte en samling ryska revolutionskommissarier utan Kalmars taxiförare. Från vänster Artur Sundberg, Karl ”Bil-Kalle” Karlsson, Hilmer ”Nabben” Johansson, C A ”Båt-Pelle” Petersson, Johan Karlsson, Klingström, C A ”Postsvente” Svensson, Oskar Sjögren och Ragnar Aspelin.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns arkiv

Till slut återstod bara Alfred Petersson och hans trogna Pålle, vilka kommit att utgöra ett självklart inslag i stadsbilden där de stod bredvid taxibilarna på Larmtorget och väntade på kunder. Hästdroskan hade förvandlats till en kuriositet och åsynen av ekipaget väckte ungdomsminnen hos Kalmarbesökare från andra städer. Många passade också på att ta sig en nostalgisk åktur med Petersson och Pålle. 

Men efter Peterssons bortgång 1933 har motorfordonen tämligen oinskränkt fått behärska Kalmars kommunikationer.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 2 april 2021

”Bil-Kalle” Karlsson fotograferad 1924 utanför Kalmar Teater bredvid sin amerikanska Nash. Nash hade startats i Wisconsin 1917. Tillverkningen las ner 1957.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns arkiv

KÄLLOR

Signaturen ”Pilo”: ”Utvecklingen på hjul som rullar” i Östra Småland den 28 mars 1931

Manne Borgwall: Kalmar i minnets skimmer (1954)

Klas Palmqvist: Kalmars första bil var en trehjuling i Östra Småland den 21 september 2013

TACK

till Jan Magnusson, Kalmar kommun, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, samt Hans Egeskog och Mats Larsson, båda Kalmar. 

LÄNKAR

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Gunnar – en äkta glädjespridare

Gunnar Jandén utanför Kalmar Teater, hans andra hem. Det är en regnig dag i mitten av december 1978 och affischerna är redan uppsatta inför nyårsrevyn ”Gunnars glada giv”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Gunnar Jandén spelade nyårsrevy på Kalmar Teater i 35 år. Ingen kunde se mer mer berusad ut på scenen än han – som var nykterist hela livet. Andra tider på året for han runt med sitt kabarégäng och lärde sig bland annat snabbt varför man inte skulle uppträda på Öland vid mjölkningsdags. 

Sin sista nyårsrevy ledde Gunnar Jandén 1982. Då hade han stått på scenen i närmare 60 år. Debuterade gjorde han redan som tolvåring senhösten 1924 i nykterhetslogen Sannings lokaler på Västerlånggatan 21. Pjäsen var Snövit och de sju dvärgarna och för uppsättningen svarade Hilding Gavle, urkalmariten som kom att bli en av svensk teaters mest särpräglade begåvningar. 

Skådespelaren Hilding Gavle (1901–1969), född i Kalmar som Hilding Svensson, hans far Frans var möbelhandlare.
Foto: Jan de Meyere/Stockholms stadsmuseum – Stockholmskällan

Gunnar Jandén var också urkalmarit, uppvuxen på Stensövägen. Redan när han var liten och gick i Vasaskolan ville han bli ”en rolig gubbe”. 

Men han måste ju försörja sig också. När Gunnar sommaren 1985 blev intervjuad för Östra Smålands räkning av författaren Birger Andersson (1923–2004) berättade han hur han mindes åren efter första världskriget med långa mat- och arbetslöshetsköer. 

På sommarloven jobbade Gunnar på OB, det vill säga O B Johanssons lådfabrik på Tjärhovet. Sedan blev han springpojke hos Kalmar Sko AB på Larmtorget. Tills Hilding Linde, direktör på Siefvert & Fornander, gick längs den långa kön av sökande till företagets ledigförklarade springpojksplats, fick syn på Gunnar och anställde honom på direkten. Sedan blev han kvar i 47 år. Inte som springpojke förstås, utan han började på kontoret och när företaget först blev Arenco och sedan Norden, var han i många år chef med personalansvar.

Över huvudtaget uppskattade Gunnar Jandén kontinuitet. Huset han byggde på Rudedammsgatan 1941 bodde han kvar i resten av livet med sin hustru Eva. Engagemanget i nykterhetsrörelsen var också livslångt. Och det var alltså där han började ägna sig åt underhållning:

– Jag kom tidigt med i NTO-logen Sanning. Och när det sen blev tal om att vi skulle ha lite muntrationer, så rök man bara dit.

Det blev pjäser och lustspel i Folkets Hus, Folkets Park och IOGT på Strömgatan och i den ambitiösa amatörgruppen Regi, vars namn för övrigt uttalades som det stavades.

Birger Andersson frågade hur det egentligen var att uppträda på 30- och 40-talet.

– Ja, till att börja med var det ju publik då! Massor med folk! Du vet, det fanns ju inte så mycket att välja på... Radion var inte så allmän och nån TV fanns inte... Folk hade ju inte heller bil så dom kunde komma i väg nånstans... Och vi hade roligt! På bägge sidor rampen, tror jag.

I Folkets Park spelade man midsommarrevy i tio år, signerad Mille Juhlin, välkänd även som fotbollsspelare och kåsör.

Emil ”Mille” Juhlin (1905–1981], Kalmarprofil som bland annat skrev dagsverser om idrott i Östra Småland och texter åt revykungen ”Peder”. ”Mille” skrev också lustspel och ägnade sig flitigt åt NTO:s teaterverksamhet. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Du ska tro att det drog! Och så reste vi runt med nåt som vi kallade agitationspatruller.

”Det låter nästan revolutionärt”, tyckte Birger Andersson.

– Ja, vi propagerade! För nykterhet alltså. Vi ville visa att det går att ha roligt utan brända drycker.

– Jag kommer ihåg när vi var på Öland. En säsong uppträdde vi på fyrtiosju platser! Och innan vi kom på det här med mjölkningen...

”Mjölkningen?”, undrade Birger.

– Jo ser du, det gick alldeles utmärkt att uppträda vid två-tretiden och efter klockan sju. Då hade vi fullt. Men om vi försökte däremellan, då syntes inte en själ. För då var dom hemma och mjölkade!

Gunnar turnerade i många år med sitt eget kabarégäng. Premiären ägde rum 1947 på festplatsen i Gullaskruv. Man underhöll på alla tänkbara ställen, på personalfester och kalas. På somrarna blev det mest allsångsträffar, ofta med Evert Franzén, känd som ”Den sjungande målaren”.

”Peder” alias Axel H Pedersen (1902–1978) var i många år Kalmars revypappa nummer ett och dessutom länge föreståndare för både Palladium på Larmgatan och dess ”bakficka”, biografen Skandia på Norra Långgatan.
Foto ur Östra Smålands arkiv

I nyårsrevyerna var Gunnar Jandén från 1947 med i ”Peders” uppsättningar; Axel Pedersen hade tagit över 1933 som stans revypappa efter den legendariske Arvid ”Sjörövarn” Malkar och Gunnar missade aldrig en föreställning.

– Men 1956 fick de bära in mig på scenen. Jag hade halkat och skadat ett ben.

Gunnar Jandén, till vänster, tillsammans med en annan kalmaritisk revyräv, nämligen Skotte Linde (1922–2017), fotrograf och Kalmarkrönikör. Bilden är gissningsvis hämtad ur någon av Peders revyer på 50-talet. 
Foto ur Östra Smålands arkiv

Från slutet av 60-talet ledde Gunnar själv revyerna i många år. De hette sådant som Skrattpaketet, Gunnars klapphus, Dom borde rodna och till slut Gunnars galleri, som 1982 blev den allra sista. 

Paradnumret var kluriga monologer och Gunnar spelade också gärna vad som kallades ”fruntimmersroller”. 

Ivan Melin, till vänster, var Gunnars parhäst i oräkneliga revyföreställningar, här i ”Dom borde rodna” från 1972. I gungan sitter debutanten Ann Battelsson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Visst var det mycket buskis, men det hör ju liksom till i en amatörrevy, menade Östra Smålands Stephan Jarlvik i sin recension av Dom borde rodna 1972. Han konstaterade också med eftertryck att ”ingen kan se så sanslöst berusad ut som nykteristen Jandén”.

Hela ensemblen samlad på scenen efter den allra sista föreställningen av Gunnar Jandéns sista revy, Gunnars galleri, den 21 februari 1982. Gunnar själv sitter längst fram. Närmast bakom honom befinner sig Gunnar Svärd, Mats Andersson och Sidney Karlsson. Damerna i översta raden är Berit Hjort, Birgitta Dahlström, Inger Antonsson och Anette Stenlund.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

Birger Andersson avslutade sitt samtal med Gunnar Jandén 1985 med att be honom avslöja hur man bär sig åt för att vara rolig. Gunnar skrattade gott:

– Ja, jag bär mig inte åt alls! Jag bara försöker vara mig själv. Och inte efterapa någon.

”Så enkelt var det alltså”, summerade Birger. ”Och så svårt. Ty att vara sig själv, det är det inte många som klarar”.

Glädjespridaren Gunnar Jandén avled 1987, ett par månader innan han skulle blivit 75 år gammal.

@ Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 december 2017

Gunnar Jandén förekom en del i TV sedan han slutat med revyerna. Här är han till höger som förkyld vaktmästare på Stagneliusskolan tillsammans med Björn Gustafson i TV-serien Studierektorns sista strid från 1986.

Se även:
• Kalmaritiskan – där språket föds
• Stora kalabaliken på kyrkogården (scrolla ner till underrubriken ”Publiksuccé i Folkets park”)
• Sista rullen på Palladium
• Nästan fullkomligt bortglömda kändisar

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland av:
• Stephan Jarlvik den 14 december 1971, 3 januari 1972 och 16 december 1978 
• Rolf Ljung den 16 december 1981 
• Birger Andersson den 28 augusti 1985
• Ivan Melin: minnesord den 4 februari 1987

Här är gänget som stod för 1972 års föreställning Dom borde rodna på Kalmar Teater. Längst fram Gunnar Jandén själv, flankerad av debutanterna Ann-Louise Håkansson och Ann Battelsson. Längst bak de rutinerade revyrävarna Ivan Melin, Berit Hjort, Birgitta Nilsson och Douglas Fransson. Gunnar Jandén gjorde det här året sin 26:e nyårsrevy och han kom att fortsätta i tio år till innan han pensionerade sig.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Urblekt folkparksorkester hittad på vinden

Ett bleknat fotografi som visar en orkester från anno dazumal. Så här såg bilden ut när jag gjorde en första råskanning av den. Vilka var musikerna egentligen?

Ger man sig på att vindsröja i Folkets Park i Kalmar, som invigdes redan år 1900, är chansen förstås stor att man gör intressanta fynd. Som exempelvis bilden här ovanför. Den hittade Göran Wiegert och Helmuth Petersson för några år sedan bland en massa prylar i ett hörn på vinden ovanför köket.

Göran tog med sig det något anfrätta fotografiet till mig och tillsammans spekulerade vi över när det kunde ha tagits. Att bilden visar en orkester från för tämligen länge sedan är ju uppenbart. Fotot var inramat, dock utan glas, men på passepartouten angavs John Nilsson som fotograf.

John Nilsson var en av de första fotograferna i Kalmar, född 1847, och etablerade 1875 sin ateljé på Nybrogatan 1 (nuvarande Malmbrogatan), det vill säga alldeles där gatan i dag mynnar vid Sveaplansrondellen; den forna infartsleden är sedan länge degraderad till gång- och cykelväg. Huset är borta sedan länge men låg ungefär där det i dag är parkeringsplats mittemot HSB-huset på Malmbrogatan 2. Hur länge John Nilsson var verksam har jag inte lyckats utröna, men åtminstone ett tag in på 1900-talet. 

Bilden är tagen från vattentornet alldeles i början av 1900-talet. Bron längst ner i högra hörnet är gamla Malmbron, som ersattes av den nuvarande 1925. Gatan som leder rakt fram till den är Nybrogatan, omdöpt till Malmbrogatan 1974. John Nilssons ateljé låg i det långsträckta huset med fem fönster på gaveln, det första till vänster vid gatan.
Foto: Herman Sandberg/Kalmar läns museum

Tittar man på musikernas klädsel är den likartad men inte enhetlig. Fyra av herrarna bär fluga, tre kravatt och stärkkrage och två mer modern skjorta och slips. Sammantaget ger det ett visst intryck av brytningstid, av skiftet mellan 1800- och 1900-tal.

Detsamma gäller instrumenten. Musikerna längst ner till vänster har en b-kornett respektive ess-kornett i knät. Någon trumpet ser man inte till. I övrigt syns dragbasuner, flöjt, klarinett, tuba, horn och trumma, en sättning som ger associationer till slutet av 1800-talet.

Så värst mycket längre kom inte Göran och jag. Jag skannade in bilden och hemkommen på kvällen tog jag mig en titt till på den. Det var definitivt något bekant med klarinettisten längst ner till höger. 

Jag plockade fram Manne Borgwalls Från flydda tiders Kalmar (1944) och Robert Anderssons Kalmar Folkparks historia (1951) ur bokhyllan och behövde inte bläddra länge förrän jag i båda böckerna hittade en bild på P A Nilsson, även känd som ”Musik-Nisse”, smedmästare i järnvägsverkstaden och i många år en av de drivande krafterna i Kalmars musikliv. Det var hans orkester som spelade Marseljäsen när den gick i spetsen för Förstamajdemonstrationen i Kalmar 1891. 

Smed- och kapellmästaren Per Alfred Nilsson (1862–1939), facklig och musikalisk pionjär i Kalmar. 

På bilderna i böckerna är Nilsson visserligen betydligt äldre, men likheten är omisskännlig. P A Nilsson var född 1862 och sålunda strax under 40 år när hans orkester kontrakterades att stå för dansmusiken i folkparken 1901. Det stämmer nog ganska bra med hur han ser ut, där han sitter med sin klarinett längst ner till höger på bilden här ovanför. Manne Borgwall räknar upp orkestermedlemmarna från premiärsäsongen och vilka instrument de spelade – sättningen överensstämmer exakt med den på bilden. 

Bilden överst i blogginlägget som den blev efter lite snabbmixtrande i datorn. Allt talar för att den visar den första dansorkestern i Kalmar Folkets Park, Per Alfred Nilsson och hans Amatöroktett. Främre raden skulle i så fall utgöras av, från vänster, Oskar Uddenberg, b-kornett; Hilding Nilsson, ess-kornett; Hilmer Nilsson, flöjt; och kapellmästaren själv Per Alfred Nilsson, klarinett. I bakre raden står de båda trombonisterna – eller tenorbasunblåsarna – längst till vänster respektive höger, men vem som är Svante Jonsson och vem som är Ragnar Olsson har jag gått bet på att lista ut. Trumslagaren bör vara Martin Juhlin, mannen med bastuban John Jonsson och i så fall är det althornisten Henrik Svensson som är andre man från höger.
Foto: John Nilsson

P A Nilssons orkester slog fram till 1916 an tonen i folkparken. Och det är väl rimligt att förmoda att det är just en bild på Folkets Parks allra första dansorkester man låtit rama in, även om orkestermedlemmarna naturligtvis skiftade genom åren. I Borgwalls intervju, som först publicerades i Kalmar Läns Tidning 1938, beräknar P A Nilsson att han ”uppövade fyra nya musikkårer under sitt femtonåriga musikledarskap i Folkets Park”.

Kalmar Folkets Park öppnades i september 1900. På det här vykortet från 1906 ser man till höger dansbanan där P A Nilssons orkester spelade. I början var förhållandena i parken tämligen primitiva, vilket Robert Andersson vittnar om i sin bok om folkparkens historia: ”På avdelningen ’För Män’ fanns det sålunda en tunna nedsänkt i marken. Genom att med sin käpp mäta vattenståndet i tunnan, påstod vakten S A Andersson att han kunde beräkna antalet festbesökare rätt så noga. Snart måste man gräva ner en tunna till.”
Vykort ur Ingrid och Lars Bruuns samling

I Robert Anderssons detaljerade skildring av folkparkens historia får vi dessutom veta att P A Nilsson och hans Amatöroktett fick 32 kronor per helgdag – parkstyrelsen försökte förgäves pruta till 30 kronor. I 2020 års penningvärde motsvarar gaget ungefär 2.000 kronor; inte alltför mycket att fördela på nio man. 

Men om publiksiffran understeg 600 personer fick orkestern nöja sig med 30 kronor och kom det mindre än 400 personer blev det bara 20 kronor. Oavsett publiksiffra garanterades dock musikerna var sin kopp gratis kaffe.

Per Alfred Nilsson, den förste kapellmästaren i Kalmar Folkets Park, avled 77 år gammal den 14 oktober 1939.

På den här bilden från 1912 är dansbanan i centrum. Den var navet som all verksamhet i Folkets Park kretsade kring. Robert Andersson berättar i sin folkparkshistorik hur anbud infordrades och att det den 21 januari 1901 förelåg tre sådana. Jobbet gick till byggmästare  J A Pettersson och gick på 3.275 kronor utom målning: ”Arbetet sattes skyndsamt igång och redan den 13 mars var det taklagsöl, vartill anslogs 15 kronor åt Pettersson och hans arbetare. Helt färdig kostade dansbanan 4.500 kronor”, vilket motsvarar drygt 270.000 kronor i 20202 års penningvärde. Dansbanan tjänstgjorde sedan i 34 år innan den ersattes av en ny.
Foto: Emil Blomberg/Östra Smålands arkiv

Amatöroktetten än en gång

Odaterat vykort med P A Nilsson – andre man från vänster i främre raden – och hans Amatöroktett, på baksidan stämplat ”Jern & Metall arb. fackföreningen Kalmar” (se bild längre ner i blogginlägget). Fotografiet kan mycket väl vara taget i Kalmar Folkets Park; i så fall är det förmodligen dansbanetaket som skymtar i bakgrunden. 

Några månader efter att Göran Wiegert visat mig den bleknade orkesterbilden allra överst i blogginlägget, och ovanstående text publicerats i Östra Småland, hittade jag på ett antikvariat i Stockholm en bild som uttryckligen visar Amatöroktetten från Kalmar.

Smedmästaren P A Nilsson vid järnvägsverkstaden – 1904 ombildad till Kalmar Verkstads AB (efter många turer nedlagd av Bombardier 2005) – var decennierna runt förra sekelskiftet en centralfigur såväl i musiklivet som i den tidiga arbetarrörelsen. Han var facklig pionjär och satt med i styrelsen när stadens metallarbetare organiserade sig i början av 1890-talet. P A Nilsson startade också Kalmars första arbetarorkester redan 1883, bestående av några av hans arbetskamrater på järnvägsverkstaden. 

Som lärare anlitades före detta musiksergeanten Jonsson, vilken avlönades med 25 öre i timmen samt 1 kvarter brännvin – 32,7 centiliter – vilket dåförtiden också kostade 25 öre (i 2020 års penningvärde 15 kronor). Då fick man till och med en långskorpa på köpet, berättar Manne Borgwall i sin bok Från flydda tiders Kalmar (1944), där han återger en intervju med P A Nilsson från 1938, året före dennes bortgång. Givetvis var det också Nilssons orkester, som gick i spetsen för den första förstamajdemonstrationen i Kalmar 1891.

På baksidan av vykortet här ovanför har någon, intill de ursprungliga ”hjärtliga hälsningarna”, skrivit med blyerts:

”Mässingsmusikkåren Amatöroktetten spelade upp till dans på lördagskvällarna ute i Tallhagen i början av seklet. Känner någon igen musikanterna? Några medverkade i Folkets Parks musikkår.”

Baksidan på vykortet här ovanför, adresserat till fröken Olga Strandberg. Postadressen anges till ”Här”, det vill säga samma ort som kortet skickats från, i detta fall Kalmar. Någon har med blyerts lagt till anteckningar om Amatöroktetten.

Förutom P A Nilsson själv – sittande som andre man från vänster  – är jag ganska säker på att trumslagaren längst till höger är identisk med trumslagaren på bilden som hittades på vinden i Folkets Park, i så fall förmodligen Martin Juhlin. Även flöjtisten, sittande längst till höger, tycks vara densamme på båda bilderna, antagligen Hilmer Nilsson. 

Lite mystiskt dock att de båda ser yngre ut på vykortet, medan P A Nilsson snarast ser äldre ut. Fast det kanske bara beror på att mustascherna är yvigare än på bilden Göran och Helmuth hittade på vinden i Folkets Park.

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 8 april respektive den 8 juli 2017

STORT TACK 
till Göran Wiegert, som visade mig den gamla orkesterbilden han hittat vid vindsröjningen, till Ingrid Bruun för det kolorerade vykortet på Folkets Park, och till Emma och Henrik Williams för upplysningen om postadressen ”Här”.

KÄLLOR
Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (Kalmar 1944)
Robert Andersson: Kalmar Folkparks historia (Kalmar 1951)

Tobaksindustrin i Kalmar gick upp i rök

En del av arbetssyrkan på Swarss tobaksfabrik, fotograferad i augusti 1893. Fabriken låg på Storgatan 13, där Gallerian ligger i dag, och i en tillhörande fastighet på Norra Långgatan. Tillverkningen pågick till 1912.
Bild från utställningen ”Prisad planta” på Kalmar läns museum 2005

Tobaken kom, som alla vet, till Europa från Amerika. Men det tog lite tid innan röken la sig tät över kontinenten. Första svenska noteringen om pipor och tobak är från tullen i Stockholm 1601. Under trettioåriga kriget (1618–1648) lärde sig svenska soldater att röka och det nya njutningsmedlet spred sig snabbt. 

Skeppet Kalmar Nyckel seglade 1638 till Nordamerika och kolonin Nya Sverige grundades. Ett av syftena med expeditionen var att starta svensk tobaksodling i Delaware. Vid sin återkomst till hemlandet 1640 hade Kalmar Nyckel ungefär fem ton tobak ombord. 

Kalmar Nyckel var, tillsammans med Fågel Grip, det fartyg som 1638 fraktade de flesta av de svenska kolonisterna till Nya Sverige. 
Oljemålning av Jacob Hägg från 1922/Wikimedia Commons

Nu blev det ju tack och lov inte så mycket av den svenska kolonialismen – holländarna övertog Nya Sverige 1655. I stället uppmuntrade myndigheterna odling i Sverige. De svenska tobaksfälten frodades sedan i mer än 300 år. Men för mer än ett halvsekel sedan, 1964, skördades den sista kommersiellt odlade tobaken i Kristianstadstrakten.

Alida Olsson i Yngsjö hade fått fram en mycket uppskattad tobakssort. 1964 när den sista stora tobaksskörden bärgades på Kristianstadsslätten sparade hon frön från sin egen odling. De togs om hand av Tobaks- och tändsticksmuseet på Skansen. 38 år senare försökte expertis både i Sverige och Tyskland få fröna att gro, utan att lyckas. Museets egen pipmakare Arne Åkerhagen fick dock liv i ett av de minimala fröna – det går 10 000 på ett gram – och numera frodas mor Alidas egen tobak igen.
Foto ur ”Prisad planta”, utgiven av Tobaks- och tändsticksmuseum (2004)

I Kalmar erhöll Jürgen Bremer 1687 det första tillståndet att starta tobaksspinneri – tobaksfabriker kallades så. Redan i mitten av 1700-talet fanns det odlingar i 84 städer i det svenska riket, varav tolv i den finländska delen. Dessutom odlades en hel del illegalt på landsbygden – det var egentligen bara tillåtet att odla tobak i anslutning till städernas spinnerier. Från början var det röktobak till pipor som framställdes. Men snart kom det handla om tillverkning av såväl tuggtobak som cigarrer och – inte minst – snus.

När Charlotte Engströms man omkom – han var kapten på ett fartyg som förliste – startade hon 1836 en tobaksfabrik på Södra Långgatan, där Tidningshuset i Kalmar ligger numera. Hon var förtrogen med branschen eftersom hennes far J W Kramer var tobaksfabrikör i Blekinge. Hennes äldste son Per Oscar tog så småningom över företaget. På den gamla kvarnbacken på sitt sommarnöje Lindsberg – som sedermera blev Folkets Park – lät han bygga ett lusthus som fått namnet Snuskulan efter den stora kupolkulan som kröner byggnaden.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Genom tiderna har det funnits mer än 20 tobaksfirmor med tillverkning i Kalmar. De flesta var små och försvann utan spår, men två minnesmärken från Kalmars tobaksepok sticker ut än i dag: lusthuset Snuskulan vid Folkets Park, byggt av tobaksfabrikören Per Oscar Engström, och Carlsbergsvillan intill ishallen. Den utgjorde på 1800-talet sommarnöje för tobakssläkten Sundberg som i flera generationer drev Swarss tobaksfabrik, stans största. 

Carlsbergsvillan, byggd 1839 som sommarvilla åt Carl Peter Sundberg och hans familj. Av den stora parken återstår inte mycket i dag. Villan låg i utkanten av de stora tobaksfälten som sträckte sig ungefär bort till Esplanaden (som inte var påtänkt på den tiden). Carl Peters son Carl försåg huset med torn och terrass 1877. Kalmar stad köpte anläggningen 1946. Villan var länge Kalmar AIK:s klubbhus.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Eric Swarss själv började som snickare, men hade svårt att få arbete. I stället blev han anställd hos snusfabrikören Lorentz Dahlin Norrköping. Efter sju år där flyttade han 1790 till Kalmar och etablerade sig snart som snusmalare. 

På Unionsgatan, mitt emot entrén till Folkets Hus – som sedan blev nattklubben Palace – låg det här gamla 1700-talshuset där släkten Sundberg drev snusfabrik. Här är huset fotograferat just före rivningen på 1970-talet. Längre bort skymtar man hur grävskoporna redan börjat tugga i sig Cenells cykelaffär vid korsningen med Spikgatan.
Foto: Östra Småland

Swarss hustru Anna Catarina hade en systerson vid namn Carl Peter Sundberg (1802–1846) som tog över firman sedan Swarss avlidit 1823. Det var Carl Peter som lät bygga Carlsbergsvillan. Dennes son Carl (1827–1883) drev själv tobaksfabriken fram till 1864 när hans bror Gustaf Fredrik (1832–1909) gick in som delägare. 

Carl Sundberg, här som chef för skarpskytterörelsens Lifkompani på 1860-talet.
Bild ur Sancte Christophers gilles chroenica XIV–XV (1941)

Vid den tiden hade verksamheten expanderat rejält. 1860 var 31 vuxna anställda på fabriken. Dessutom arbetade där 16 barn under 15 år. Hur gamla de yngsta var har jag inte lyckats hitta några uppgifter om. 

Gustafs son Sven ledde sedan firman tills den uppgick i Förenade Svenska Tobaksfabriker 1913. Två år senare var alla privata fabriker förstatligade och ingick i Svenska Tobaksmonopolet. Kalmarsnus sålde bra i hela södra Sverige och märket fanns kvar ända till 1943. 

Kalmars sista tobaksanknytning var den kombinerade pip- och cigarettobaken som såldes under namnet Calmar Nyckel. Den tillverkades länge i Danmark, men produktionen har numera upphört. 

Tobaksmärket Kalmar Nyckel började säljas 1939 men råvarubristen under andra världskriget gjorde att man fick upphöra med tillverkningen redan efter ett par år. Från 1946 fanns märket åter i handeln, ända fram till för några år sedan. Stavningen var på senare år ändrad från "Kalmar” till ”Calmar”.

Kalmar läns museum har en stor samling föremål och dokument från Swarss tobaksfabrik. Företaget var i samma familjs ägo i mer än 120 år. Tillverkningen startade i liten skala på en gård vid Fiskaregatan 1792. Bilderna här nedan visar några exempel ur museets samlingar.

Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Foto PeO Larsson/Östra Småland

Foto: Mattias Johansson/Östra Småland 

Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Se även:
• Sjustina slog på trumman för skarpskyttarna i Kalmar
• Loppisfynd för alla väder
• En gammal bild av en ny tid

KÄLLOR
Inga Junhem: Prisad planta – Om tobaksodlingen i Sverige 1724–1964 (2004) 
Rolf Ljungs artikel i Östra Småland den 22 januari 2005 om Kalmar Läns Museums utställning med samma namn som Junhems bok
Olle Hammarlund: Rökringar – En liten bok om tobak (1961)
Sune Jönsson: Pipor och tobak (1964). 
Wolfgang Schivelbusch: Paradiset, smaken och förnuftet – Njutningsmedlens historia (Översättning: Per Erik Wahlund (1982)
Erik Angelin: Hantverkare och fabriker inom svensk tobakshantering 1686–1915 (1950) 
Svensk tobakshistoria 

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 4 januari 2014 

Freden med Norge och mötet i Kalmar Folkets Park

Folkets Park i Kalmar vid tiden för mötet när arbetarna i stan sa nej till krig med Norge.
Vykort ur Ingrid och Lars Bruuns samling

I juni 1905 bröt sig Norge ur den påtvingade unionen med Sverige. Den svenska militärledningen förberedde sig för krig mot norrmännen, ivrigt påhejad av borgerliga politiker och tidningar. 

Samtidigt hölls ett möte i Kalmar. Som arrangör stod Kalmar Arbetarekommun. De lokala myndigheterna hade gett sitt nådiga tillstånd till samlingen, men bara på villkor att unionsupplösningen inte togs upp.

Sedan fem år tillbaka ägde emellertid arbetarna i Kalmar sin egen Folkets Park. Där kunde de välja sina egna samtalsämnen, utan att överheten hade möjlighet att lägga sig i. Alltså traskade man dit och antog en resolution där arbetarna garanterade att de inte skulle ställa upp om det blev krig:

”Skulle de svenska storborgarnes representation, riksdagen, fatta det ödesdigra beslutet att tvinga Norge tillbaka i unionen, så skall den säkerligen aldrig kunna förmå det svenska proletariatet till detta illdåd. Vi gå icke emot våra norska bröder och systrar utan med dem, och dånande samfälldt skola vi ropa: Lefve det fria Norge! Lefve det fria Sverige!”

Möten i Karlskrona, Karlshamn och Sölvesborg anslöt sig också till Kalmarresolutionen, som finns att läsa i sin helhet på Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks temasida med dokument från 1905. Liknande möten och stora demonstrationer hölls på många platser runt om i Sverige. 

Om den blivande värnpliktsvägraren Richard Almskoug var med på mötet i Kalmar Folkets Park är inte känt, men förstås högst troligt. Historien om hans liv, död och tumultartade begravning några år senare finns att läsa under rubriken Stora kalabaliken på kyrkogården. 
Vykortet hänger inramat på väggen i mitt arbetsrum

I redogörelser för unionsupplösningen framställs ofta förloppet bara som ett politiskt spel mellan makthavarna på ömse sidor Kölen. Att det fanns ett brett folkligt motstånd i Sverige mot krig, fast förankrat i den allt starkare arbetarrörelsen, nämns knappast (naturligtvis inte heller på det alltför ofta nattståndna Wikipedia)

Detta trots att denna svenska folkopinion spelade en helt avgörande roll för att makthavarna inte vågade driva krigslinjen fullt ut. För tänk om den nyligen – 1901 – införda värnpliktsarmén skulle vända sina vapen mot de egna befälen, eller rent av mot de härskande själva! I januari 1905 hade ett folkligt uppror brutit ut i S:t Petersburg till följd av det ryska kriget mot Japan, något som fått makthavare även i andra odemokratiska länder – ett sådant var Sverige i högsta grad – att känna marken gunga under sina fötter.

I Sverige var hatet mot värnplikten stort – ännu en skyldighet mot staten, utan att man ens fått rösträtt i gengäld. Den statliga emigrationsutredningen konstaterade också att värnplikten var ett av de viktigaste skälen till att så många unga svenska män utvandrade till USA i början av 1900-talet.

Kalle Holmqvist:
Fred med Norge
(Murbruk Förlag, 2015)

Kalle Holmqvist ger i sin bok Fred med Norge en ingående skildring av de dramatiska händelserna 1905 och deras bakgrund, med tonvikten lagd på arbetarrörelsens roll. Norge var ett avsevärt mer progressivt och demokratiskt land än Sverige och framstod i många avseenden som ett föredöme. 

Kalle Holmqvists bok fungerar också som ett slags grundkurs i den svenska arbetarrörelsens tidiga historia. Det behövs, dess insatser för demokrati, fred och folkbildning har knappast stått i förgrunden under de år rottingmajoren Björklund – med kända följder – hanterat det svenska utbildningssystemet som sin privata kaserngård. Men framför allt är Fred med Norge en redogörelse för en av den svenska arbetarrörelsens största och mest bortglömda segrar – att Sverige inte kom i krig med Norge 1905.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 30 december 2015