Gå och bada – vilket badhus Kalmar hade!

Simtävling i gamla varmbadhuset. Eftersom bassängen bara var 12,5 yards lång – 11,43 meter – blev Kalmarsimmarna skickliga på vändningar. Skälet till att man inte använde metersystemet var att distanserna vid simtävlingar i början av 1900-talet angavs i engelska mått.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

2025 ska Kalmars nya simhall stå klar i Snurrom. Men trots att alla i åratal varit ense om att den gamla simhallen från 1970 blivit både nedsliten och omodern tog det sin tid innan beslut om ett nybygge kunde tas. Ungefär likadant var läget när det gällde inomhusbadande i Kalmar vid 1900-talets början. 

Maskinist C A Hedin var innehavare av det gamla varmbadhuset från 1856. Det var en enkel inrättning som inte tillfredsställde tidens smak. Man kan väl också förmoda att anläggningen med åren blivit tämligen sliten.

Varmbadhuset från 1856 revs för att lämna plats åt J Fred Olsons jugendskapelse. Uppe till höger på bastionen Regeringen låg lotsstationen.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Decennierna runt år 1900 var badens storhetstid i hela Europa. En kombination av mondän lyx, hygieniska insikter, socialt ansvar och intresse för simsporten ledde till inrättandet av badanstalter av olika slag över hela kontinenten. 

Den främsta exponenten i Sverige för de stora sekelskiftesbaden är Centralbadet i Stockholm från 1904, byggt i böljande jugendstil av Wilhelm Klemming, byggmästare, arkitekt och innehavare av Klara badinrättning. 

Josef Fredrik Olson  (1870–1947) ritade badhuset och ytterligare 450 Kalmarhus.
Bild ur ”Porträttgalleri Kalmar län” (1926)

Anställd vid bygget av Centralbadet var en grosshandlarson från Kalmar vid namn Josef Fredrik Olson. Han hade utbildat sig i Stockholm och 1896 rest till München för att lära sig ännu mer. Samma år började Georg Hirths tidskrift Jugend ges ut i den bayerska huvudstaden och dess formspråk slog an direkt hos många konstnärer, arkitekter och formgivare.

1904 var Centralbadet klart och J Fred Olson, som han gärna skrev sig, utnämndes till Kalmars förste stadsarkitekt. Han kom att inneha tjänsten i ett tredjedels århundrade, ända till 1937. Ingen arkitekt har präglat Kalmar mer än han. Totalt ritade han cirka 450 hus i stan.

I det Kalmar Olson återvände till var de första jugendhusen redan på gång: Stadshotellet, brandstationen och det så kallade Eoska huset vid Larmtorget, även känt som Ludvigshuset. Men det varmbadhus Olson blev färdig med ritningarna till i april 1907 skulle byggas i mer utpräglad jugendstil än något av dem.

För efter att ha diskuterat ärendet ända sedan 1890-talets början hade stadens styrande i juni 1904 kommit fram till att det gamla varmbadhuset skulle rivas och ett nytt byggas på samma tomt. Det fanns dock vissa som tyckte att placeringen var lite väl långt från centrum...

Gamla varmbadhuset som det såg ut efter att ha stått tomt i några år. Bilden är tagen före rivningen av skorstenen 1974. I badhusets panna brukade av tullen beslagtagna smuggelcigaretter eldas upp. Fast kanske inte riktigt alla – det påstås att polismännen som levererade tobaksvarorna diskret brukade titta bort sedan de överlämnats till den som storrökare kände badhusvaktmästaren...
Foto: Östra Småland

Olson var noga med att badhuset inte bara skulle förses med duschar och karbad av olika slag utan även med en stor bassäng, ”då i de moderna badhusen numera brukar anordnas simhall, hvilken badform numera synes vara mest omtyckt af allmänheten”. Centralbadets bassäng i Stockholm ansågs enorm med sin längd på hela 25 engelska yards. 

I Kalmar nöjde man sig med 12,5 yards – 11,43 meter – vilket ändå var betydligt mer än i de samtida badhusen i Västervik, Karlskrona och Halmstad. 

Stora simbassängen i gamla varmbadhuset i all sin prakt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ovanför bassängen svävade ett glastak – skulle förmodligen dömts ut som livsfarligt i dag – med handmålade kastanjelöv. I ena kortändan sprutade ett skulpterat valrosshuvud returvatten. Där bakom fanns en duschalkov med ett jättestort musselskal i rundningen, vilken i sin tur omramades av fiskar och sjöstjärnor i färgat kakel.

Den 1 november 1909 var hela härligheten klar för invigning. För bygget svarade N J Andersson (firman blev i senare tid känd som Tegnanders). Men något badande i bassängerna förekom inte. De läckte nämligen! Först den 22 december kunde de tas i bruk.

Sedan plaskade alltså Kalmarborna på i mer än 60 år, innan det i juni 1970 var dags att flytta badandet till den nya simhallen.

Badentusiaster samlade till gravöl i badhuset i juni 1970. Från vänster Harry Haglund, Sven Zinnerström, Tommy Rindsäter, Evert Johansson, Lars Schött och Gunnar Nilsson. Öppettiderna var alltid mer generöst tilltagna för män än för kvinnor.
Foto: Östra Småland

En del ville riva varmbadhuset, men många, med dåvarande stadsarkiteketen Ulf Liedström i spetsen, kämpade för ett bevarande. Dock revs den höga skorstenen våren 1974, sedan den börjat luta betänkligt.

Folk bröt sig in och vandaliserade det övergivna huset och brandkåren använde källaren för rökdykningsövningar. Alltmedan förfallet fortskred avlöste förslagen varandra om vad huset skulle användas till: karantänstation, konstnärsateljéer med utställningslokal, ungdomsgård, vandrarhem och kommunal tvättstuga var bara några av förslagen. 

Bassängen i bedrövligt skick 1979. När renoveringen drog i gång 1982  tog det flera veckor bara att röja ur all bråte som slängts omkring i huset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I slutet av 1970-talet ville sjukgymnasten Gizella Pallay inrätta vad som i dag skulle kallas ett spa i badhuset. Det hade ju varit en naturlig fortsättning av den tidigare verksamheten och hade man byggt om i dag skulle man säkerligen gjort något åt det hållet. 

Den största samlingen punkklotter i stan kom till när badhuset stod övergivet och objudna gäster tog sig in. Men klottrarna hade onekligen sinne för musiken i tiden. Riktigt bra band och artister allihop! Bilden är från 1982.
 Foto: Östra Småland

Men det blev bostäder i stället. Våren 1982 började ombyggnaden, efter tolv års vanvård. Husets stomme var trots allt i gott skick och i december  var det inflyttning för de första bostadsrättsinnehavarna. Sedan dess är gamla varmbadhuset en av stans mest åtrådda adresser.

Själv har jag inte besökt det sedan det byggdes om. Men i slutet av 1960-talet var jag där och badade, ditfraktad med min skolklass. Den slitna elegansen gjorde visserligen intryck, men när den nya simhallen togs i bruk 1970 kändes det som att ha förflyttats från forntiden till framtiden. 

En framtid som numera alltså sedan många år är fuktskadad, möglig och utdömd. 

Ingrid Parild började arbeta som baderska i varmbadhuset 1947. Valrossen, ett verk av den i Kalmar verksamme tyske bildhuggaren Josef Anton Schmid, syns vid bassängen på ett par av bilderna härovanför, men är sedan länge placerad i badhusets trädgård. Bild från 1981.
Foto: Östra Småland

Ingrid tvagade Kalmarborna i 23 år

Hur var det egentligen att arbeta i varmbadhuset på den tiden Kalmarborna kom dit för att bada? Det kunde baderskan Ingrid Parild berätta om för Östra Smålands Annie Björck några veckor före sin pensionering 1981. 

När det gamla varmbadhuset i Kalmar hade tjänat ut 1970 fick baderskan Ingrid Parild börja arbeta i den nybyggda simhallen i stället. 

– Men det var ju lite annorlunda förr i världen. Man skulle arbeta på ett helt annat sätt. Nu har ju jobbet mer bara blivit att vi får gå och passa, konstaterade hon.

Varmbadhuset togs alltså i bruk 1909. På den tiden var det ytterst ovanligt att ha badrum hemma och det blev snabbt populärt att gå till badhuset och låta sig bli tvagad. 

När Ingrid Parild började arbeta där 1947 hade bostadsstandarden i stan förbättrats en hel del, men det var fortfarande många som bodde utan bad eller dusch:

– Folk kom ju hit på ett annat sätt då, någon gång i veckan, helt enkelt för att de ville bli riktigt rena.

I karbaden skrubbade baderskorna folk med borstar. Dessutom kunde man förstås bada i den stora bassängen, som var 11,43 meter lång. I den billigare andraklassavdelningen fanns en liten bassäng på 3x4 meter.

Sex baderskor arbetade i varmbadhuset. De började varje dag med att städa hela huset. 

Förutom att de tvagade Kalmarborna skötte baderskorna dessutom all kommunal tvätt.

Sex baderskor fotograferade på 1940-talet i entrén till varmbadhuset. Tyvärr finns det inga uppgifter om damernas namn, men nog skulle det kunna vara Ingrid Parild som står längst upp till vänster.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Jag måste nog säga att jag saknar det gamla, även om vi fick slita hårt. När vi jobbade på gamla badhuset, då var det inte lönt att vara sjuk. Det fanns inga extra att ta in. 

– Men vi tyckte att det var så kul så vi skötte om det som om det varit vårt eget, skulle man kunna säga.

Fast det fanns förstås stillsammare stunder också. Ingrid fnissade förtjust när hon berättade för Östra Smålands reporter om hur mysigt hon tyckte det var att sitta uppe på vinden... 

– ...och titta ner, tillade hon lite tyst.

Badkläder användes inte av badgästerna på den tiden. Damer och herrar hade skilda tider. Fem av veckans sju dagar var badhuset reserverat för män. Ynka två dagar var kvinnornas.

– Men det var ju också mest herrar som badade, konstaterade Ingrid.

Ingrid Parild avled i Kalmar 1996, 78 år gammal.

Ingrid Parild fotograferad 1981 utanför det då förfallna gamla varmbadhuset. Där hade hon arbetat från 1947 till 1970 med att skrubba Kalmarborna rena.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland 

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 22 november 2014 respektive den 23 januari 2016

KÄLLOR
Jim Sundström: Gamla Varmbadhuset i Kalmar – En historik (Kalmar 2008)
Gunilla Petri: Josef Fredrik Olson och några av hans tidiga hus (ur årsskriften Kalmar län 1974)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar lexikon (2014)
Reportage i Östra Småland av Håge Mattisson (12 juni 1976), Rune Johansson (7 december 1979), Annie Björck (28 juli 1981) och Bonny Kilefors (11 november 2009)

LÄNKAR
Klas Palmqvist: "Kalla bad på Kattrumpan" (2021)

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren för bilder ur Kalmar läns museums arkiv. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.
Stort tack även till Anders och Olof Torbrand som några år efter att ovanstående texter kom till gav mig chansen att få se varmbadhuset inifrån på nytt, mer än ett halvsekel efter mitt första besök i huset. Den gamla bassängen finns bevarad, men är överbyggd. Och tömd, förstås...

Konstnären och hans hus med hemligheter

Esplanaden 15 i Kalmar på en bild som av allt att döma är tagen någon gång alldeles i början av 1900-talet, knappast senare än en bit in på 1910-talet. Den uppges ha tagits av Walter Blomberg, men eftersom denne inte föddes förrän 1906 är det troligen hans far Emil som fotograferat. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Vid paradgatan Esplanaden mitt i Kalmar ligger på nummer 15 fem hus som tillsammans bär på en hemlighet, som i dag är så väl förborgad att den nog får betraktas som glömd för alltid.

Esplanaden 15, fotograferad 2021, med de båda märkliga gathusen närmast trottoaren och i öppningen mellan dem villan där bildhuggaren Anton Wahledow och hans familj bodde när såväl husen som själva gatan var nya.
Foto: Klas Palmqvist

Esplanaden är en av Kalmars längsta gator, där den sträcker sig från järnvägsbommarna bortom Rostad i väster ända till Sveaplan i öster. Den har också en mer omväxlande och på många sätt roligare och intressantare arkitektur än många andra trafikstråk i stan. Med Kalmarmått mätt är inte gatan urgammal på något vis; den började anläggas först i slutet av 1880-talet och kan betraktas ha blivit fullt klar ungefär 1910.

Esplanaden i sin fulla längd. Nummer 15 markerad med ett blått kryss.
Karta: Lantmäteriet

Den är förstås centrala Kalmars allra bredaste gata, dess västliga del, den ”egentliga” Esplanaden, mäter 40 meter tvärsöver. För att dra fram en så stor gata måste en del bebyggelse rivas och en hel kyrkogård, alldeles väster om korsningen med Norra vägen, begravdes så att säga för gott. 

På nummer 15, på Esplanadens norra sida mellan Linnégatan och Smålandsgatan finns en ganska bred öppning in mot gården, mellan två likadana men spegelvända hus. De är vita nedtill och har rött tegel i fasaden på övre våningen. En bit in på gården finns en villa, belägen rakt innanför den breda öppningen mot gatan. 

Den som beger sig in på gården upptäcker dessutom två små låga byggnader på ömse sidor. Båda har sin södra gavel hopbyggd med respektive gathus baksida. Villan och de mindre husen på gården byggdes 1888–89 och är således ungefär jämnåriga med gatan. Gathusen ska vara från 1891, även om det också finns uppgifter om att de inte stod klara förrän 1904. Byggnaderna på gården ska ha ritats av Emil Nilsson medan gathusens arkitekt hette Sjöblad. 

Esplanaden 15 på en bild där villan och de båda mindre husen på gården är byggda, men inte gathusen. Anton Wahledow själv står vid grinden och på balkongen skymtar längst till höger en liten flicka. Är hon makarna Wahledows dotter Anhild kan det inte stämma att gathusen byggdes 1891, eftersom hon föddes först 1893. Förmodligen är uppgiften om att husen uppfördes 1904 mer korrekt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mannen bakom bygget var konstnären Anton Wahledow, född i Ramdala utanför Karlskrona 1862 som son till Karin Karlsdotter och virkeshandlaren Carl Jonsson. Man kan väl förmoda att faderns yrke inte precis försvårade tillgången på lämpligt arbetsmaterial när sonen bokstavligen gjorde sina första lärospån i träsnidandets konst, något han så småningom skulle behärska till fulländning. 

Anton Wahledow i full gång med att färdigställa en törnekrans, förmodligen beställd av någon kyrka.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1875, samma år som Anton fyllde 13, flyttade familjen till Fagerhult i Ryssby socken, norr om Kalmar. Han blev utexaminerad från slöjdseminariet i Kalmar 1884, arbetade sedan i textilkonstnärinnan Selma Giöbels ateljé i Stockholm och vidareutbildade sig 1886–87 vid Tekniska skolan i samma stad, i dag känd som Konstfack.

Året därpå var han tillbaka i Kalmar och satte direkt igång bygget vid den knappt mer än påbörjade Esplanaden, där hans ateljé inrymdes i villan inne på gården. I samma veva fick han och hustrun Maria Pettersson (1865–1942) – född i Ryssby socken – sitt första barn, sonen Thure (1889–1947); som i vuxen ålder blev bokhandlare och förläggare. Sonen Hilding föddes 1892, men dog strax efter födseln. Dottern Anhild (1893–1976) kom att gifta sig med en läkare vid namn Rydholm och flyttade till Ängelholm. 1904 kom sonen Alexis till världen. Han arbetade hela sitt yrkesliv åt den på sin tid välkända Kalmarfirman C Wilh Svenssons Trävaru AB, vars disponent han blev 1936.  När C Wilh Svenssons Byggmaterial AB startades 1952 blev han dess verkställande direktör och delägare. 1972 gick företaget upp i Beijer Byggmaterial. Alexis Wahledow avled 1975.

Tidstypiskt överlastad sekelskiftesmiljö inne i villans salong. Makarna Wahledow sitter vid bordet i det inre rummet.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I sin ateljé arbetade Anton Wahledow främst med möbler och träskulptur, men även med annat konsthantverk. Han tecknade och målade förstås också och var verksam som lärare i frihandsteckning och träskulptur vid Tekniska yrkesskolan i Kalmar. Möbler och konsthantverk med hans signatur dyker ofta upp på auktioner, långtifrån bara i Kalmartrakten. Han gjorde även arbeten åt kyrkor, till exempel en dopfunt i Kastlösa och en törnekrona i Ljungby kyrka i Ljungbyholm.

Det är förmodligen fru Maria Wahledow som sitter med ett nummer av veckotidningen Idun i handen. Den startades 1887 som en ”praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet” men fick snart en mer allmän prägel med reportage, debattartiklar och ett omfattande skönlitterärt inslag. Idun var också tidigt en förespråkare för kvinnors emancipation. Efter sammanslagning 1963 kom den ut som Idun-Veckojournalen, men 1968 försvann Idun ur namnet. Veckojournalen blev 1980 Månadsjournalen, vilken i sin tur las ner 2002.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I likhet med många andra skapande och kreativa människor runt om i Europa och Amerika vid den här tiden intresserade sig Anton Wahledow i högsta grad för teosofin, den andliga esoteriska strömning som var på modet vid den här tiden, och som i diverse mer eller mindre omstöpta former fortsatt att öva inflytande på många människor, oftast insorterad under det vidlyftiga begreppet New Age. Redan från början handlade det om ett hopkok på allsköns föregivet österländsk visdom, kryddat med ockultism, rosenkorsar- och frimurarmystik, astrologi och allt möjligt annat som av utomstående gärna klumpas ihop till det lika behändiga som nedvärderande begreppet ”flum”.

Villan av i dag har varken kvar sin snickarglädje eller fönster av originalmodell. Även verandan är omgjord. Men huset ger i dag ett betydligt trevligare intryck än för bara några år sedan, när det var rejält nedgånget.
Foto: Klas Palmqvist

Även de mindre byggnaderna inne på gården har snyggats till rejält på senare tid. Så här ser östra gårdshuset ut. 
Foto: Klas Palmqvist

Västra gårdshuset har försetts med en uteplats som säkert är riktigt trevlig när vädret är det rätta. Det var det inte när bilden togs i mars 2021.
Foto: Klas Palmqvist

De fem byggnader som utgör Esplanaden 15 ska på något sätt tillsammans vara fyllda av teosofisk symbolik, men hur detta hänger ihop förmår jag inte att reda ut. Man kan i alla fall konstatera att en siktlinje rakt ut från villan leder mot Kalmar slott. Förre stadsingenjören och Kalmarkännaren Per Jarlbo funderar i sin uppsats ”Paradgatan i Kalmar” (1993) på om slottet kanske syntes från Wahledows gård innan husen på andra sidan Esplanaden hade byggdes. Kalmarkrönikören Manne Borgwall berättar i ”Esplanaden, vårt vackraste trafikstråk”, publicerad i Östra Småland 1941, att när ”hr W först tillträdde sitt hus, alltså år 1889, så låg inne på 8:ans tomt [tvärs över gatan, KP:s anm] en gammal väderkvarn, vilken dock i någon mån skymde utsikten för W, som icke kunde se slottet ifrån sina fönster.”

Teckning av Anton Wahledow som visar utsikten 1889 från hans gård tvärs över den knappt mer än påbörjade Esplanaden. Och visst skymtar slottet bakom träd, väderkvarn och andra byggnader.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Men Wahledow kunde nog ändå skymta slottet, trots att såväl väderkvarnen – det fanns flera sådana i ett stråk från ungefär där gamla Malmskolan ligger i dag bort mot Sagabiografen – som några mindre byggnader och en del träd begränsade blickfånget. Därom vittnar en teckning av Wahledow själv, daterad 1889. Mindre än tio år senare var utsikten i alla fall ett minne blott för 1898 byggdes det hus som fortfarande har adressen Esplanaden 8 på andra sidan gatan.

Samma utsikt som på teckningen från 1889 på en bild tagen 132 år senare. Det gula huset på Esplanaden 8 har begränsat vyerna ända sedan 1898.
Foto: Klas Palmqvist

Säkert kan det finnas spår av Anton Wahledows teosofiska tänkande såväl i hans möbler som i annat av hans hand. Han arbetade ofta inspirerad av äldre stilar som renässans och rokoko, men gjorde också mycket i den då alldeles nya jugendstilen. Han var noga med att signera sina verk, oavsett om det var målningar, möbler eller något annat. Och då stavade han alltid sitt namn med enkel-v på slutet: Wahledov, åtminstone såvitt jag kunnat utröna. Namnet är förstås taget, men vad det har för bakgrund känner jag inte till. Kanske döljer även det någon esoterisk hemlighet. Hans efternamn stavas också med ”W” i början och ”v” på slutet när det först dyker i folkbokföringen. Men i fortsättningen är det i stället den i dag vedertagna stavningen med W både i början och slutet som gäller, den som alla nutida ”Wahledowar” så vitt känt också begagnar sig av.

Den här jugendinspirerade trävasen, som Anton Wahledow gjorde 1903, såldes i februari 2021 för 1.200 kronor, trots en liten torrspricka i nedre delen.
Foto: Crafoord Auktioner

Signaturen i botten på trävasen från 1903. Wahledov står det, med enkelt ”v” på slutet. Detta trots att Anton Wahledov då sedan flera år i andra sammanhang skrev sitt efternamn med ”W” både i början och slutet.
Foto: Crafoord Auktioner

Gissningsvis var det väl helt enkelt för att vara konsekvent Anton avstod från att ändra stavningen i sin konstnärssignatur och fortsatte skriva Wahledov i just sådana sammanhang. Det gällde även när han präntade författarnamnet på titelsidan i de båda böcker han tecknade och skrev: ”Kalmar under ett årtusende” (1918) och ”Borgholm under ett årtusende” (1921). Böckerna är verkligen ”präntade”, all text i de i och för sig inte särskilt omfångsrika volymerna, har skrivits för hand och sedan tryckts. De är för övrigt utgivna på sonen Thure Wahledows förlag i Stockholm, vilket tycks ha givit ut ett 80-tal titlar under perioden 1918–1932. Mest handlar det om bortglömda romaner, deckare och barnböcker men också naturböcker och en och annan klassiker: både Gullivers och Münchhausens resor till exempel. 

En sida ur Anton Wahledows ”Kalmar under tusen år” från 1918, där han låtit teckningar och text samspela precis som han gjorde i uppföljaren ”Borgholm under tusen år” tre år senare. Båda böckerna gavs ut av äldste sonen Thure Wahledows förlag i Stockholm.
Foto: Klas Palmqvist

Mitt eget antikvariskt inköpta exemplar av ”Kalmar under tusen år” har en gång skänkts av förläggaren Thure Wahledow till folkskoleinspektören Hjalmar Ahlberg (1897–1973). Borgholmsboken kom i lite större upplaga, 1.100 exemplar, och är följaktligen lite billigare i dag. Ingen av dem brukar dock kosta mer än på sin höjd ett par hundralappar.
Foto: Klas Palmqvist

Anton Wahledow avled 1923, 61 år gammal. Hans bild finns i relief på den stora stenen på familjegraven på Södra kyrkogården. Dess enda text är ”Familjen Wahledow”. Med ”W” i både början och slutet.

Av utgivningen att döma tycks Thure Wahledow ha delat sin fars intresse för mystik. Till exempel står ”På tröskeln till det okända” av Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes skapare – på utgivningslistan. Doyle ägnade sig gärna åt ockultism och spiritistiska seanser och bokens budskap är kort sagt att övernaturliga krafter existerar. Thure Wahledow gav även ut astrologisk litteratur och lät också översätta den i esoteriska sammanhang inflytelserika ”Rosenkreuzarnes världsåskådning” av den dansk-amerikanske mystikern Max Heindel (egentligen Carl Louis von Grasshoff, 1865–1919).

Utsikten mot Kalmar slott försvann som sagt ganska snart från Anton Wahledows hus på Esplanaden. I gengäld ser man slottet från familjegraven på Södra kyrkogården.
Foto: Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 19 mars 2021.
(Fler Wahledow-bilder här nedanför)

© Klas Palmqvist

Anton Wahledow, längst upp, och en mängd assistenter i färd med att färdigställa en snöskulptur inne på ”Blomster-Olles” gård, det vill säga Storgatan 21 i Kalmar, någon gång runt förra sekelskiftet. Huset revs och blomsteraffären försvann när Domus byggdes i början av 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ett skåp signerat Anton Wahledow gjort av ”blåek”. I dag kallas det svartek, alltså ekvirke som legat sjödränkt under lång tid. I det här fallet var det hämtat från det danska örlogsskeppet Enighed, som sjönk utanför Kalmar 1679. Som notisen berättar visades skåpet på en hemslöjdsutställning i Nybro 1910 och köptes av drottning Victoria.
Ur Idun nr 28/1910

På den här bilden från 1909 står dykaren Claes Andersson längst ner till vänster med en kanon, bärgad från det danska 1600-talsskeppet Enighed på tolv meters djup utanför Grimskär. Herrarna i uniform är hamnkapten Parrow och hamnmästare Smith. Totalt bärgades tio kanoner från fartyget, varav sex ställdes upp på slottets vallar och två såldes till Örebro för att ställas upp på slottet där. En del av svarteken som togs upp införskaffades av Anton Wahledow. I tidningen kunde man läsa att det också ”afgått en vagnslast till Örebro och två till Bodafors Möbelfabrik”.
Bilden hämtad ur "Tre vrak i Kalmarsund" (2008) av Lars Einarsson

Skåp tillverkat av Anton Wahledow cirka 1905 på uppdrag av Carl Sjögren, andre stadsläkare i Kalmar. Sjögren hade tagit vara på gipsstuckaturerna med musikinstrument när det nuvarande Stadshotellets föregångare på samma plats revs, det så kallade Societetetshuset. Där hade de med stor säkerhet suttit på musikläktaren i festsalen en trappa upp. Carls sonson, amatörcellisten Inge Sjögren (1939–2016) ärvde skåpet och använde det till att förvara sina noter i.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Det här gedigna salongsmöblemanget av Anton Wahledow från 1896 såldes 2019 på auktion för inte mer än 6.540 kronor. En mycket måttlig summa för så mycket gediget hantverk.
Foto: Crafoord Auktioner

Odaterat vinterfoto på en ung dam, kanske dottern i huset Anhild Wahledow, vid grinden med årtalet 1889, villans byggnadsår.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

TACK

till Crafoord Auktioner i Stockholm och Lund, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Hans Egeskog, Janne Andersson och Annelie Movå, Kalmar, samt Olof Vallerhed, Färjestaden.

KÄLLOR

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Manne Borgwall: ”Esplanaden, vårt vackraste trafikstråk” (Östra Småland den 15 juni 1941) och Från flydda tiders Kalmar (1944)

Per Jarlbo: ”Paradgatan i Kalmar” (Alla tiders Kalmar, 1993)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Klas Palmqvist: ”Gyllene gips från det gamla hotellet” (Östra Småland den 1 december 2012)

Anton Wahledow: Kalmar under ett årtusende (1918)

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

Rådhuset i Kalmar är ett givet vykortsmotiv och var så även för drygt 100 år sedan när den här bilden togs. Men det lilla huset vid sidan om har också en speciell historia, fast av ett helt annat slag. ”Köttbesiktningsbyrå” står det på ingången till vänster och ”Kabinett” till höger. Det sistnämnda betyder att där fanns stans offentliga toalett. Huset är sig i stort sett likt än i dag. Arkitekten Staffan Strindberg, som länge hade sitt kontor i huset, har påpekat för mig att de stiliserade eldsflammorna på kulissgaveln förstås måste ha inspirerats av de mycket mer utsirade motsvarigheterna på taket till domkyrkan mittemot.
Vykort ur Olle Vallerheds samling/Tack till Olof Vallerhed

 

Intill det ståtliga rådhuset vid Stortorget i Kalmar finns ett prydligt litet hus med en minst sagt växlingsrik historia. Det har inrymt brandstation, köttbesiktningsbyrå, offentlig toalett och konstgalleri. Numera finns här kontor samt kommunal cykelpumpsinrättning. Fasaden är för övrigt rena teaterkulissen.

På 1600-talet låg köpmannen Peter Baumgardts gård här. Den brann ner och då var det ju lämpligt att bygga Kalmars första brandstation på platsen.

Stadens magistrat tog beslutet 1760 och snart uppfördes ett litet korsvirkeshus med fyra portar bakom vilka stadens brandsprutor förvarades. Alla arbetsföra män mellan 18 och 55 år var skyldiga att ställa upp om eldsvåda utbröt.

Huset var förstås inte lika pampigt som grannhusen – rådhuset på ena sidan och Hans Wiens anrika köpmansgård från 1600-talet på den andra. Så när kung Karl XIV Johan skulle besöka Kalmar 1837 beslutades att spruthuset måste göras mer representativt. Det försågs snabbt med en mer ståndsmässig gavelfasad – helt enkelt en kuliss så att huset inte alldeles skulle skämma ut sig i den praktfulla husrad som utgör Stortorgets södra sida.

1887 flyttades brandstationen så att säga tvärs igenom kvarteret, till rådhusannexet vid Södra Långgatan. Där hade tidigare bland annat tullen hållit till, men lokalen blev ledig när det nya tullhuset i hamnen stod klart.

I det gamla spruthuset inrättades i stället köttbesiktningsbyrå – av folkhumorn omdöpt till ”Synagogan” – och offentlig toalett. I skilda utrymmen, bör kanske påpekas.

Köttförsäljningen på torget började tidigt på morgonen längs dess södra sida, som ju ligger i svalkande skugga på förmiddagarna.

Ängöfirman Carl Wahlgrens salustånd på Stortorget fotograferat för lite mer än 100 år sedan. Wahlgrens kött och charkuterier fanns alltid tillgängliga framför Appeltofftska huset vid hörnet mot Västra Sjögatan. Firman hade startats redan 1848 och var verksam under tre generationer.
Bild ur ”Smålands näringsliv i ord och bild, del III – Kalmar och dess omnejds handel och industri (1918)

Sigvard Sterner har skrivit några rader i sin bok Min barndoms stad (1981) om hur det kunde gå till när den moderna tiden långsamt började bryta igenom med ökande medvetenhet om hygien och bakterietillväxt:

”Husmödrarna gick omkring bland stånden, synade och tummade på köttbitarna, men nåde den husmor som kom i ’blickfånget’ för den allestädes närvarande hälsovårdsinspektören Andersson, som förestod köttbesiktningsbyrån intill rådhuset. [...] Han var barsk till lynnet och knappast någon populär person, som nästan ’vädrade’ en bov i varje människa.”

I takt med kylteknikens införande flyttade kötthandeln från torget. Besiktningsbyrån stängdes och så småningom även toan. Efter vederbörlig uppsnyggning blev det på 1980-talet kontor i huset och är så fortfarande. Ja, en tid visades även konst i lokalerna.

Offentlig service erbjuds också, nämligen i form av en slang med tryckluft som man gratis kan pumpa cykeldäcken med. Det är förstås utmärkt, men för att nå just denna pumpstation krävs att cyklisten forcerar en avsevärd sträcka på den sorts kullersten som gör cykelhjul allt annat än runda, särskilt när det är ont om luft i ringarna.

Hur vore det att äntligen lägga ut lite sand på kullerstenen så att den går lättare att ta sig fram på för såväl cyklister som fotgängare? Så har man gjort runt uteserveringarna på torget och det fungerar alldeles utmärkt, förändrar inte utseendet på torget och utgör inget permanent ingrepp.

Som gammal avsutten debattredaktör borde man kanske skriva en insändare om saken...

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 juli 2016

Stadsbilden fortsätter att naggas i kanten

IOGT-huset var en av de tio byggnader vid Strömgatan i Kalmar som Stadsarkitektkontoret för drygt 40 år sedan slog fast var värda att bevara. Ändå revs det i januari 2015, ett öde som drabbat flera av de hus man ville slå vakt om vid gatan. Och fler rivningar lär följa.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Strömgatan är inte den charmigaste gatan på Kvarnholmen i Kalmar, däremot en av de kortaste och yngsta. Den kom inte till förrän mot slutet av 1800-talet, långt senare än de flesta andra gator på ön. Trots det har gatan en rik och särpräglad historia, även om flera av de mest intressanta byggnaderna har försvunnit och en del av det lilla som återstår av den ursprungliga bebyggelsen också är akut rivningshotad.

På en karta som Stadsarkitektkontoret i Kalmar sammanställde 1980 över ”bevaringsvärd bebyggelse i Kalmar centrum” kan man konstatera att av de tio hus vid Strömgatan som markerats som ”byggnad som inte utan byggnadsnämndens prövning får rivas eller förvanskas till dess yttre form eller allmänna karaktär” har fyra rivits för flera år sedan – plus två bensinmackar som inte ansågs ”bevaringsvärda” – och ytterligare ett hus är sedan ett par år akut rivningshotat.

Ett utsnitt ur Stadsarkitektkontorets karta över Bevaringsvärd bebyggelse i Kalmar centrum från 1980. De röda siffermarkeringarna är nyinlagda och visar de numera rivna byggnaderna: 

1. IOGT-huset

2. Hörnhuset vid Kaggensgatan

3. Missionskyrkan

4. Herman Sandbergs fotoateljé

samt

5. Fastigheten Brandvakten 5, akut rivningshotad

Strömgatan sträcker sig den korta biten mellan Larmgatan och Västra Sjögatan. Förändringarna har varit störst i dess östra ände. Där låg en gång det Thernströmska huset, även kallat Blockmakargården, som en propp i norra änden av Västra Sjögatan. Huset var byggt i början av 1800-talet, delvis på resterna av den gamla stadsmuren. Alldeles därutanför svallade Malmfjärdens vågor. 

John Sjöstrands teckning visar hur Malmfjärden på 1800-talet gick ända upp till Blockmakargården. Männen till höger på bilden arbetar med att tillverka pumpstockar till stadens vattenbrunnar. 

Teckning ur ”Gamla Kalmarbilder 2” (1928)

Men med utfyllnaderna under 1800-talets senare del krympte vattenytan alltmer och Blockmakargården hamnade längre och längre upp på landbacken.

En bit in på 1900-talet hade utfyllnaderna av Malmfjärden, både på Kvarnholmssidan och på fastlandssidan, blivit så omfattande att stadens myndigheter började planera för den nya paradinfarten Fredriksskansgatan med tillhörande bro över till Kvarnholmen. Gatan och bron stod färdiga 1925 och det var givetvis meningen att Västra Sjögatan skulle förlängas fram till brofästet på Kvarnholmen. 

Johanna Thernström, född Parrow (1830–1922), och blockmakare Carl Oscar Thernström (1826–1918) fotograferade på guldbröllopsdagen 1908. Makarna var spänstiga högt upp i åren, inte minst Hanna, som hustrun alltid kallades. När de var i 80-årsåldern skulle paret promenera till sonen Hermans sommarhus i Björkenäs (drygt en halvmil fågelvägen). Halvvägs kom blockmakaren på att han glömt sin pipa. Hustrun vände om, hämtade den och hann upp sin man innan han kommit fram.
Bilden hämtad ur ”Det började vid Kalmarsund” (1981)

Men mitt i den tänkta gatusträckningen låg Blockmakargården envist kvar, bebodd av blockmakare Carl Oscar Thernströms och hans hustru Johannas son Arvid. Han var född 1869, hade bott tio år i Sydafrika, där han bland annat tjänstgjort som lokförare under boerkriget 1899–1902. Arvid Thernström vägrade hårdnackat sälja huset, som myndigheterna absolut ville få bort för att räta ut förbindelsen från Fredriksskansbron. I många år tvingades trafikanterna i stället göra en knix runt det gamla 1800-talshuset.

Den här synen mötte länge den som just tagit sig över Fredriksskansbron och in på Kvarnholmen. Först fick man svänga förbi färdstallarna som skymtar till höger. Och sedan fick man ta sig runt det Thernströmska huset, vars baksida dominerar den här bilden från 1930. Ekipaget med häst och vagn har just svängt in på Strömgatan.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening

Intill Caltexmacken, mellan Strömgatan och Södra Kanalgatan anlades 1957 den minimala Tessingatan. I kvarteret Lärlingen, mellan Tessingatan och Kaggensgatan byggdes samtidigt det stora landstingshuset, med huvudingång från Södra Kanalgatan. Det ligger på utfylld mark som kommit till efter att stadsmuren raserats på 1800-talet. 

Till vänster om Fredriksskansbron ser man de båda bensinmackarna i det lilla nu försvunna kvarteret Klensmeden. BP-macken närmast i bild och där bakom skymtar Texacomacken. Bilden är från 1975.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Innan landstingshuset byggdes fanns här bara skjul och magasin av olika slag, samt en BP-station. Den kompenserades alltså med den nya BP-macken, rygg i rygg med Caltexmacken i det nyskapade lilla kvarteret Klensmeden.

Snett bakom Blockmakargården, vid den då tämligen nyanlagda Strömgatan, hade 1906 färdstallarna byggts. I dagligt tal kallades de oftast för ”bonnastallarna”. De fungerade som hästparkering för bönder med ärenden in till Kvarnholmen, det gällde förstås oftast torghandeln. Färdstallarna fanns kvar in på 50-talet, allt mindre nyttjade. Tidens gång blev nästan övertydlig då ”bonnastallarna” ersattes av bensinstationerna. Caltex återtog för övrigt sitt gamla namn Texaco 1967.

Översiktsbild tagen från Stagneliusskolan 1938, där man ser hur först en del av färdstallarna och sedan Thernströmska huset ligger i vägen för trafiken in mot Kvarnholmen. Senare samma år som bilden togs revs huset och rimligen togs väl den utskjutande biten av stallarna bort i samma veva.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Ärendet gick ända till Högsta domstolen som gav stadens myndigheter rätt att tvångsinköpa fastigheten. Huset revs 1938 och gatan rätades ut. I januari året därpå avled Arvid Thernström.

På den här bilden, tagen från domkyrkan 1941, är Blockmakargården borta och färdstallarna – där Region Kalmar läns hus finns i dag – har fått maka lite på sig.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Men det nya kvarteret, den nya gatan och de båda bensinmackarna blev inte särskilt långvariga. De fick ge plats åt landstingets stora tillbyggnad som stod klar 1990, hopbyggd med huset från 50-talet och delvis uppförd vid den gamla bastionen Carolus Nonus. Bastionens läge har markerats i gatans stenläggning, en snygg påminnelse om platsens förflutna.

Landstingets tillbyggnad stod klar 1990 på den plats där bensinmackarna och innan dem färdstallarna legat. 2019 slogs landstinget samman med Regionförbundet och heter sedan dess Region Kalmar län. Längst ner i bild markerar vinkeln i stenläggningen var bastionen Carolus Nonus var belägen.
Foto: Klas Palmqvist

Både förvaltningslokalerna för vad som numera heter Region Kalmar län och Kvarnholmens vårdcentral har entréerna vända mot Strömgatan på vars andra sida en hel del hänt de senaste åren. 

IOGT-huset på Strömgatan 12 på en bild från början av 70-talet.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Efter att stora delar av kvarteret Gesällen jämnats med marken på 1960-talet och i början av 1970-talet fanns här en stor parkeringsplats. Men på Strömgatan 12 låg det gamla IOGT-huset kvar, ett av stans flitigast frekventerade vardagsrum ända sedan det byggdes när Strömgatan var nyanlagd på 1880-talet. Huset var självklart markerat som värt att bevara för framtiden på Stadsarkitektkontorets karta från 1980. IOGT-huset spelade en central roll i Kalmarbornas dagliga liv i mer än 130 år. 

I samband med mobiliseringen vid första världskrigets utbrott 1914 inkvarterades Böda kompani tillfälligt i IOGT-huset.
Foto: Herman Sandberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Men i januari 2015 revs det. Inte för att det inte användes, tvärtom, in i det sista fullkomligt sjöd det av aktiviteter. Här arrangerades oupphörligt under alla år konserter, kurser, fester, föredrag och olika slags möten. 

Jazzkonsert i IOGT-huset 1948. Trumpetaren är Ingvar Gustafsson, som just den här kvällen gjorde sin allra första spelning i IOGT-lokalen. 65 år senare, i april 2013, spelade han där för sista gången, då tillsammans med veteranjazzarna i Sonnys Boys.
Foto ur Ingvar Gustafssons samling

Från 1907 och under flera decennier framåt fungerade huset också som bio, först under namnet Kalmarbiografen, sedan Rex och slutligen under många år Röda Kvarn. Men redan före 1907 hade lokalen ofta hyrts av ambulerande filmförevisare. Stolarna såldes till lilla Abbetorps Bio utanför Bäckebo och finns kvar än i dag. Detta till skillnad från huset de kom ifrån…

Lördagsbasar i november 1971 i IOGT-lokalen på Strömgatan.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I dag har den forna parkeringsplatsen i kvarteret Gesällen inklusive platsen för det gamla IOGT-huset fyllts till bristningsgränsen av massiva huskroppar, utan någon märkbar känslighet för Kvarnholmens sedan 1600-talet traditionella proportioner, både vad gäller höjden på husen och förhållandet till gatubredden (i princip är alla Kvarnholmens gamla gator antingen elva eller tretton meter breda).

Men att bygga som man gjort ger förstås mer profit på en så central adress än vad ett gammalt sprucket godtemplarhus kan generera. 

Ett argument som gärna kommer till användning i sådana här sammanhang är att ”huset är i för dåligt skick”. Att se till att ett hus blir så dåligt att det ”måste rivas” är ett beprövat knep. Just för IOGT-huset var sättningsskador alltid ett bekymmer, eftersom det var byggt på utfyllnad sedan norra stadsmuren rivits. Redan 1912 gjordes grundförstärkningar och sedan lyckades huset hålla ihop i mer än 100 år till. Givetvis hade man kunnat reparera det igen – om viljan funnits.

Att Strömgatan är anlagd delvis på den gamla stadsmuren och delvis på vad som är gammal utfyllnad av en vik som skar djupt in i Kvarnholmen, långt upp mot Larmtorget, är ett reellt problem som definitivt inte kan förnekas. Vi återkommer till det när vi så småningom närmar oss slutet på dagens promenad, vid Strömgatans mynning vid Larmgatan. Men dit återstår det fortfarande en bit. 

På Strömgatan 10 fanns Kalmar Snörmakerifabrik från 1895 fram till några år in på 1960-talet. Bilden är från tidigt 70-tal.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Det gula tegelhuset på Strömgatan 10, IOGT-husets granne, finns fortfarande kvar, trots att det eldhärjades 1992, då någon glömt att stänga av en kokplatta. Här grundade Alma Lundblad 1895 Kalmar Snörmakerifabrik. Dess produktion var inriktad på dekorationer vid begravningar, men man gjorde även band, fransar och tofsar som skulle pryda möbler. 1910 tog Thalia Peterson över firman.

Kalmartrissan är den klassiska svenska jojon. I många år tillverkades dess snören i snörmakeriet på Strömgatan 10.
Foto: Klas Palmqvist

När jojoflugan grasserade som värst på 1950-talet tillverkades också snören till Kalmartrissan. Då drevs snörmakeriet – som runt 1940 hade ett dussintal anställda – sedan 1926 av Nils Wiberg. Företaget gick så bra att han kunde köra omkring i stan i en flott Cadillac. Men på 1960-talet var snörmakeriets tid ute och firman upphörde.

”Sions ark” i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan byggdes 1901 av den legendariske predikanten ”Häst-August” Andersson. När bilden togs cirka 70 år senare hade Smörgåsboden sin entré i hörnan. På adressen Strömgatan 8 fanns ett skrädderi och på Kaggensgatan 38 en frisersalong.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Nästa hus ligger i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan och har på den del som vetter mot Strömgatan nummer 8. Huset är från 1901 och uppfördes av den synnerligen originelle folkpredikanten och storbyggmästaren ”Häst-August” Andersson (1850–1931). Huset inhyste från början en möteslokal och det är förmodligen därför det kom att kallas Sions ark.

”Häst-August” på äldre dagar med sitt kära dragspel. En gång när han besökte Stockholm ställde han ifrån sig dragspelet och sin resväska på Centralen och blev bestulen. Han fortsatte till Småland där han skulle ha möten och berättade vad som hänt: ”Väskan bryr jag mig inte om, men däremot mitt gamla dragspel”. Det visade sig att en järnvägsman på orten hade ett likadant handklaver som Häst-August fick köpa. När han på kvällen kom upp i talarstolen i missionshuset sa han: ”Satan tog mitt dragspel i Stockholm, men nu har Gud givit mig ett som är mycket bättre”. Och så klämde han i med: ”Ty dig nu han kallar, ja Jesus dig kallar, han kallar dig nu”.
Bild ur ”Boken om Häst-August” av Gunnar Olén (1954)

Johanna Carlsson, född 1861 i Åby norr om Kalmar, blev intervjuad av Lunds universitets folkminnesarkiv 1941 och berättade då att hon hade bott i ett av ”Häst-Augusts” hus på Strömgatan, kanske just i Sions ark – enligt henne byggde han ”många hus i Strömgatan”:

– En bättre hyresvärd fanns då inte att uppbringa. ”Ska du ha en liten slant i dag?”, brukade han säga när han gick förbi barn, och de fick också en slant av honom. Han var rysligt snäll den människan. Hade man inte hyran på dagen så kom han igen senare utan att bli arg för det.

Kanske var det också ”Häst-August” som lät bygga nästa hus på Strömgatan, på andra sidan Kaggensgatan, ett tvåvåningshus vilket precis som Strömgatan 10 byggts i gult tegel, med tiden tämligen smutsigt. Det huset var liksom nummer 8, 10 och 12 markerat som ”bevaringsvärt” på Stadsarkitektkontorets karta från 1980. 

Hörnhuset Kaggensgatan–Strömgatan var markerat som viktigt att bevara av Stadsarkitektkontoret, men revs ändå inte så värst långt efter att den här bilden hade tagits  1981. Möbelhuset Billig Heminredning blev i stället Mio Möbler på norra industriområdet.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Hus med tegelfasader är inte vanliga i centrala Kalmar – det äldsta bevarade torde vara Tullbroskolan från 1878 – även om naturligtvis tegel döljer sig under putsen på många välkända byggnader i stan, till exempel Stadshotellet och teatern. Men just på Strömgatan är tegelfasader vanligare förekommande än någon annanstans på Kvarnholmen. 

Fast hörnhuset vid Kaggensgatan revs redan på 1980-talet. Sedan dess har där varit parkeringsplats på tomten, men för några år sedan tillkännagav Hotell Kalmarsund, som också finns i kvarteret – det heter Tenngjutaren – och har sin entré från Fiskaregatan, att man hade för avsikt att bygga ut verksamheten med ett femvåningshus på den vid det här laget 40 år gamla parkeringsplatsen. 

Några av husen på Strömgatans södra sida, fotograferade 1965. Missionskyrkan, längst till höger, revs i början av 1980-talet.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

I skrivande stund har dock ännu inget hänt. Alltså traskar vi tryggt vidare västerut på Strömgatans norra sida och där ligger sedan 1983 Västerportkyrkan. Dess föregångare på tomten, Missionskyrkan, var markerad som ”bevaringsvärd” på 1980 års karta från Stadsarkitektkontoret, men revs alltså inte långt senare. 

Bygget av det så kallade Hypotekshuset i hörnet Strömgatan–Larmgatan ska just påbörjas och under tiden går det att betrakta den gamla mIssionskyrkan ur ett ovanligt perspektiv. Bilden är troligen från 1974.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Dess historia har på sätt och vis också en del med ”Häst-August” att göra. August Andersson och hans familj hade 1889 flyttat till Kalmar. Där var det naturligt för ”Häst-August” att söka sig till Missionskyrkan, som lär ha byggts redan nån gång på 1870-talet. 

Men efter en tid fick han inte längre hålla möten där. Det kom alldeles för mycket folk, tyckte den konservativa församlingsmajoriteten, ”och publiken var inte det vanliga snälla bönhusfolket utan allsköns slödder från gatan”.

Den så kallade Arkagården i korsningen Unionsgatan–Smålandsgatan började byggas av ”Häst-August” 1899 på platsen för hans predikolokal ”Arken”. Huset var det första fyravåningshuset i Kalmar. Bilden är från 2016.
Foto: Klas Palmqvist

Då lät ”Häst-August” i stället bygga ett eget hus, ”Arken”, vid den nyligen anlagda Smålandsgatan och annonserade att han bjöd på ”kaffe och syndernas förlåtelse”. När den gamle predikanten på 1890-talet plötsligt sadlade om till storbyggmästare  hade hans hustru blivit sjuk och han ville inte resa omkring längre utan vara hemma med familjen. Så kom det sig att ”Häst-August” 1899 byggde det första fyravåningshuset i Kalmar, i hörnet Smålandsgatan–Unionsgatan. Än i dag kallas huset för ”Arkagården” efter predikolokalen som fanns där tidigare.

Hörnet Strömgatan–Larmgatan i början av 1970-talet, strax innan bostadshuset till höger revs. Längre in på gatan skymtar Missionskyrkan.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Åter till Strömgatan. På dess södra sida, fram mot mynningen vid Larmgatan låg ytterligare ett par enkla affärslokaler och i själva hörnet ett mindre bostadshus jag måste medge att jag inte lyckats utröna ett endaste dugg om, mer än att det revs på 70-talet och 1975 ersattes av det så kallade Hypotekshuset, vars namn, kanske efter engelskt mönster, sattes upp på fasaden mot Larmgatan, ”en av de ytterst få byggnader i Kalmar där så skett”, konstaterar Per Jarlbo i sin oumbärliga bok Kalmars gatunamn (2007). Anledningen var att Stadshypotek Södra Småland var byggherre, men i dag finns inte namnet kvar. Även Götabanken, som länge hade sitt kontor på nedre botten i huset, är ett minne blott.

Hypotekshuset heter inte så längre, men ligger förstås fortfarande kvar i hörnet Strömgatan–Larmgatan.
Foto: Klas Palmqvist

Vi går tillbaka till korsningen med Kaggensgatan, tar oss över till Strömgatans norra trottoar och konstaterar att i hörnet ligger fortfarande ett av de ”bevaringsvärda” husen från 1980 års karta kvar. Det rör sig inte alls om något storslaget bygge utan om ett enkelt tvåvåningshus som i dag ingår i bostadsrättsföreningen Brandvakten – samma namn som kvarteret har, där även gamla brandstationen ligger. Bostadsrättsföreningen omfattar flera både gamla och nyare hus. 

I hörnhuset, som har adressen Kaggensgatan 37 har genom åren flera olika butiker hållit till på bottenvåningen, men i dag finns där bara bostäder. Reparationer i samband med en vattenskada för några år sedan tillät under en tid mer eller mindre fri sikt ner i källaren och den, som i likhet med undertecknad är ogenerat nyfiken, kunde vid förbipasserandet konstatera att golvet i källaren utgjordes av kullersten. 

Det här tvåvåningshuset i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan finns fortfarande på plats. I dag är det grönt men när bilden togs någon gång i början av 1970-talet vill jag minnas att det var skärt, fast jag är inte säker. Butikslokalen är sedan många år omändrad till bostad.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Detta var inte något ovanligt i äldre tider. Vid utgrävningar i Gamla stan i Kalmar har man också stött på flera kullerstensbelagda källare. Medeltida är förstås inte huset i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan, utan det är rimligen byggt någon gång under 1800-talets andra halva. 

Hörnhuset är som sagt markerat som värt att bevara på 1980 års karta och det är även huset alldeles intill på Strömgatan 5. Det rör sig om ytterligare ett av husen med tegelfasad, denna gång i rött tegel; en ”vattenfabrik”, uppförd 1907. Det har funnits flera sådana runt om i Kalmar, till exempel Vattenfabriken Koncentra vid Kungstorget, närmare bestämt i hörnet Germundsgatan–Kungsgatan på Sandås, och Mineralvattenfabriken Svalan vid Södra Malmgatan. 

På 1970-talet spelade man bingo längst ner i den gamla ”vattenfabriken” på Strömgatan 5. Lite senare kunde man hyra videofilmer där.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

De här ”vattenfabrikerna” framställde inte bara mineralvatten utan framför allt läskedrycker, gissningsvis var det så även med vattenfabriken på Strömgatan 5. När den verksamheten upphörde är inte bekant. 

Till det yttre är huset i stort sett oförändrat, men gårdsbyggnader som stall, isförråd och så vidare är förstås rivna sedan länge. I husets källarvåning, en halvtrappa ner från gatuplanet har många olika verksamheter funnits genom åren. Ett tag var där bingolokal och senare fanns där en firma som sålde byggnadsvårdsmaterial. 

Ännu en bild från det tidiga 1970-talet. Den här visar Strömgatan 3, i dag 3 A, som numera ingår i bostadsrättsföreningen Brandvakten, där man hyser oro för att sättningsskadorna i huset intill ska påverka även den här byggnaden.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Förre stadsarkitekten Gunnar Magnusson har berättat för mig att han, när han kom till Kalmar, hade sitt första kontor just här. Varje månad fick han gå upp till hyresvärden ingenjör Erik Kårestam (1896–1970), som höll till i gatans andra röda tegelhus på nuvarande nummer 3 A (huset började byggas 1902) och betala hyran. Varje gång fick Gunnar ofelbart åhöra en längre föreläsning om hur avståndet mellan solsystemets planeter följde matematiska lagar och regelbundenheter.

Till höger gårdshuset vid Strömgatan där fotografen Herman Sandberg hade sin ateljé. Han tog själv bilden vid grävningarna när gathuset Strömgatan 3 började byggas 1902.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län 1970–72 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård”

Kårestam ägde länge flera av fastigheterna i kvarteret Brandvakten. Inne i det låga gårdshuset på Strömgatan 3, rivet i början av 2000-talet trots att det fanns markerat som värt att bevara på Stadsarkitektkontorets karta från 1980, ägnade sig Kårestams stiftelse för vetenskaplig forskning åt experiment med bland annat tyngdkraftsbestämningar och pendelförsök. 

Under några år från 1971 och framåt sålde Börge Kamras finskt konsthantverk och design i den före detta fotoateljén och radiostudion inne på gården på Strömgatan 3. När han stängde Bruna Boden, som han kallade butiken, öppnade han i stället galleri i Borgholm.
Foto: Marianne Bengtsson/Kalmar kommun

Kårestams fru Sigrid (1900–1944) drev på 1930-talet och in på 1940-talet för övrigt konditori Atlantic på Larmgatan 42, intill Centrumbiografen som invigts 1930, den första biografen i Kalmar som var byggd för ljudfilm redan från början.

Självporträtt från 1905 av Herman Sandberg (1865–1933).
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gårdshuset på Strömgatan 3 hade från början varit stans förste fotograf John Dryselius (1826–1911) sommarställe. Herman Sandberg (1865–1933), som efter sin konfirmation börjat som elev hos Dryselius hade senare sin ateljé här.

Annons i tidningen Kalmar den 28 augusti 1908.

När Sandberg slutade arbeta som fotograf 1923 eller 1924 flyttade en ännu modernare verksamhet in i det ytterst enkla lilla huset, nämligen Kalmar Radioklubb med sin entusiastiske ledare Erik Holm (1900–1972).

När Herman Sandberg lämnat sin ateljé blev den i stället radiostudio. Till vänster ingenjör Erik Holm, ”Radioholm” kallad, under en utsändning någon gång i början av 30-talet. Vem kvinnan är finns det tyvärr ingen uppgift om.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Här startades den 13 december 1925 Kalmar radiostation, som – förutom att man vidarebefordrade riksprogrammet – även direktsände gudstjänster från Kalmars olika kyrkor, däribland Missionskyrkan tvärs över gatan. Man producerade också musikprogram och program med olika föredragshållare, bland andra den populäre lokalhistorikern och konstnären John Sjöstrand (1875–1948). 

Några tyvärr anonyma musiker fotograferade i radiostudion 1928.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Stationen skrev också radiohistoria genom att från Malmö redan den 18 september 1927 direktsända den tidiga seriefinalen i näst högsta serien mellan IFK Malmö och Kalmar FF, en av de tidigaste radiosändningarna från en svensk fotbollsmatch som det finns belägg för. Lyssnarna fick dessutom rapporter om vad som hände i den samtidigt pågående boxningsmatchen på Velodromen i Stockholm mellan Harry Persson och amerikanen Bud Gorman (Gorman tvingades ge upp sedan han skadat benet). Nästan en Sportextrasändning alltså, och detta för snart 100 år sedan! 

Inte nog med det, matchen spelades en söndag och redan på tisdagen kunde Kalmarborna se filmbilder från uppgörelsen på biografen Röda Kvarn, det vill säga IOGT-huset en liten bit österut på Strömgatan. Tyvärr vann Malmökamraterna en rafflande match med 3–1 sedan KFF tagit ledningen redan i tolfte minuten genom vänsteryttern Arthur Nordmark.

Sedan några år har ägaren till den sättningsskadade fastigheten Brandvakten 5 velat riva huset i hörnet Larmgatan–Strömgatan. Det är byggt på 1890-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Och därmed är vi framme vid Strömgatan 1, hörnhuset mot Larmgatan. Här huserar Bergfeldts frisörer. Men delar av huset är svårt drabbat av sättningsskador, byggt som det är både på rester av den gamla stadsmuren och på den utfyllda sjöbottnen. 

Fastighetsägaren vill riva huset, inklusive den gamla biografen Centrums lokaler. Även om Länsmuseet som vanligt försökt rädda vad som räddas kan, inte minst genom Liselotte Jummes utmärkta Antikvarisk förundersökning avseende del av Brandvakten 5 från 2019, har man som utomstående svårt att tro att fastigheten ska undgå att jämnas med marken, i likhet med vad som skedde med IOGT-huset 2015. 

Att Strömgatan anlades på utfylld sjöbotten samt på rester av den gamla stadsmuren har genom tiderna vållat stora problem för flera av husen vid gatan och gör så fortfarande. En rest av stadsmuren tittade fram vid grävningar i oktober 1982, förmodligen i samband med att Missionskyrkan rivits och Västerportkyrkan skulle byggas.
Foto: Östra Småland

Det var många år sedan man kunde hoppas på att ett nytt hus i centrala Kalmar skulle tillföra stadsbilden några positiva estetiska värden. Numera inskränker sig förhoppningarna till att det som byggs inte ska se alltför jävligt ut. 

Förväntningar om att det ska bli något vackert eller spännande när det byggs nytt kommer i dag nästan undantagslöst på skam. Det gäller inte minst byggnationen i Gesällen och även vad som just nu håller på att växa fram på Fredriksskansområdet. Samt – inte minst – den provinsiella bygdemodernism som präglar glasburken framför gamla brandstationen. Dessutom slog denna märkliga konstruktion effektivt ihjäl den enastående siktlinje som tidigare uppenbarade sig så fort man svängde av från Linnégatan in på Unionsgatan och i princip ända från Rostad kunde blicka ut över inte bara Fredriksskanskanalen och Malmfjärden, utan – om vädret tillät – även Kalmarsund ända bort till Öland. 

Givetvis ska man i dag inte försöka bygga i en förgången tids stil, det blir bara missriktat och löjeväckande, utan i stället tydligt ta tillvara det bästa i samtidens idéer, smidigt anpassade till de ramar som den historiska kontexten ger som förutsättning.

Som Sven Ivar Lind (1902–1980, han ritade bland annat även Stadsparksrestaurangen) uttryckte det när han på 1930-talet skapade det stora så kallade Hantverkshuset i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan; hans förhoppning var att byggnaden ”genom sin arkitektur, behandling och skala [skulle] ansluta sig till den äldre arkitekturen i grannskapet utan att direkt efterbilda den och utan att de praktiska och ekonomiska kraven eftersättas.”

Hantverkshuset, ritat av Sven Ivar Lind.
Vykort, förmodligen från 1940-talet, ur Ingrid och Lars Bruuns samling

I januari 2015, sedan IOGT-huset offrats på Mammons altare, skrev jag så här på avdelningen Torget i Östra Småland:

När det gäller rivningar i centrala områden av en stad är det ju nästan alltid så att det är de enkla husen för vanligt folk som försvinner först, de som inte alls är storslagna eller märkvärdiga, men som tillsammans betyder så oerhört mycket för att ge liv, atmosfär och självklar förankring i historien för en stads invånare i deras vardag. 

I dag skyfflar man inte bort hela stadsdelar på en gång. I stället försvinner ett hus här och ett annat där. På så vis naggas stadsbilden hela tiden i kanten. Och utarmas beståndet av den sortens hus, blir också tillvaron torftigare för oss som bor i stan. 

Givetvis ska man bygga nytt i en stad. Men det måste göras övertänkt och med överblick. En helhetssyn på stadsrummet är absolut nödvändig; vi måste veta vad vi har, vi måste veta vad som måste sparas. Annars står vi där med byggnader som blir mer eller mindre obrukbara efter bara några futtiga årtionden, samtidigt som oersättliga värden försvunnit. Den enda förtjänsten är den som inbringats av dem som såg till att bygga dem. 

Så kortsiktigt kan man inte utveckla en levande stad.

© Klas Palmqvist
Texten var införd i nättidningen Hela Östra Småland den 11 juni 2021

Se även:

• Sista huset i en förintad stadsdel
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Färgstarkt gäng i svartvitt
• Här fanns bordellen på Södra Malmgatan
• Centrum för film i Kalmar i 68 år
• Stadsbilden naggas hela tiden i kanten
• Hemma hos farbror Ludvig på Nybrogatan
• En vanlig helg i november
• Blockmakarens hus låg i vägen för framtiden
• Himmelriket är likt en kroppkaka
• Vi går en sväng på Trädgårdsgatan
• Följ med på en historisk shoppingrunda
• Vardagligheter som bara försvinner
• Den snacksalige småhandlaren

KÄLLOR:

Torbjörn Andersson: Kung fotboll – den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 (2002)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Leonard Eriksson, Bengt Folenius, Lars-Ingvar Larsson och Christina Thunwall: Hus i Kalmar – En beskrivning av den äldre bebyggelsen i centrumstadsdelarna (1980)

Sigbritt Grusell mfl: Butiker i Kalmar på 1950-talet (2017)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Liselotte Jumme: Antikvarisk förundersökning avseende del av Brandvakten 5 (2019)

Sigvard Malmberg: Det började vid Kalmarsund (1981)

Gunnar Olén: Boken om Häst-August (1954)
Klas Palmqvist: ”En evergreen på Strömgatan 12” (i Östra Småland den 27 april 2013) 

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 2 (1928)

Bengt G Söderberg (red): Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960 (1963)

Christina Thunwall: Stadsbilden i Kalmar – Förändringar i innerstaden 1945–1972 (1977)

B Wendel: Beskrivning över Kalmar med omnejd (1940)

Jan Öhberg: Farväl till macken – Historien om bensinbolagen och den svenska bensinhandeln (2007)

LÄNKAR:

• Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

• Kalmar stads hembygdsförening

TACK TILL:

Janne Andersson, Ingrid Bruun, Ingvar Gustafsson, Eva-Lena Holmgren, Jan Magnusson, Gunnar Magnusson och Thomas Wiegert, samtliga Kalmar, samt till Tomas Andersson, Nyköping.