Konstnären och hans hus med hemligheter

Esplanaden 15 i Kalmar på en bild som av allt att döma är tagen någon gång alldeles i början av 1900-talet, knappast senare än en bit in på 1910-talet. Den uppges ha tagits av Walter Blomberg, men eftersom denne inte föddes förrän 1906 är det troligen hans far Emil som fotograferat. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Vid paradgatan Esplanaden mitt i Kalmar ligger på nummer 15 fem hus som tillsammans bär på en hemlighet, som i dag är så väl förborgad att den nog får betraktas som glömd för alltid.

Esplanaden 15, fotograferad 2021, med de båda märkliga gathusen närmast trottoaren och i öppningen mellan dem villan där bildhuggaren Anton Wahledow och hans familj bodde när såväl husen som själva gatan var nya.
Foto: Klas Palmqvist

Esplanaden är en av Kalmars längsta gator, där den sträcker sig från järnvägsbommarna bortom Rostad i väster ända till Sveaplan i öster. Den har också en mer omväxlande och på många sätt roligare och intressantare arkitektur än många andra trafikstråk i stan. Med Kalmarmått mätt är inte gatan urgammal på något vis; den började anläggas först i slutet av 1880-talet och kan betraktas ha blivit fullt klar ungefär 1910.

Esplanaden i sin fulla längd. Nummer 15 markerad med ett blått kryss.
Karta: Lantmäteriet

Den är förstås centrala Kalmars allra bredaste gata, dess västliga del, den ”egentliga” Esplanaden, mäter 40 meter tvärsöver. För att dra fram en så stor gata måste en del bebyggelse rivas och en hel kyrkogård, alldeles väster om korsningen med Norra vägen, begravdes så att säga för gott. 

På nummer 15, på Esplanadens norra sida mellan Linnégatan och Smålandsgatan finns en ganska bred öppning in mot gården, mellan två likadana men spegelvända hus. De är vita nedtill och har rött tegel i fasaden på övre våningen. En bit in på gården finns en villa, belägen rakt innanför den breda öppningen mot gatan. 

Den som beger sig in på gården upptäcker dessutom två små låga byggnader på ömse sidor. Båda har sin södra gavel hopbyggd med respektive gathus baksida. Villan och de mindre husen på gården byggdes 1888–89 och är således ungefär jämnåriga med gatan. Gathusen ska vara från 1891, även om det också finns uppgifter om att de inte stod klara förrän 1904. Byggnaderna på gården ska ha ritats av Emil Nilsson medan gathusens arkitekt hette Sjöblad. 

Esplanaden 15 på en bild där villan och de båda mindre husen på gården är byggda, men inte gathusen. Anton Wahledow själv står vid grinden och på balkongen skymtar längst till höger en liten flicka. Är hon makarna Wahledows dotter Anhild kan det inte stämma att gathusen byggdes 1891, eftersom hon föddes först 1893. Förmodligen är uppgiften om att husen uppfördes 1904 mer korrekt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mannen bakom bygget var konstnären Anton Wahledow, född i Ramdala utanför Karlskrona 1862 som son till Karin Karlsdotter och virkeshandlaren Carl Jonsson. Man kan väl förmoda att faderns yrke inte precis försvårade tillgången på lämpligt arbetsmaterial när sonen bokstavligen gjorde sina första lärospån i träsnidandets konst, något han så småningom skulle behärska till fulländning. 

Anton Wahledow i full gång med att färdigställa en törnekrans, förmodligen beställd av någon kyrka.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1875, samma år som Anton fyllde 13, flyttade familjen till Fagerhult i Ryssby socken, norr om Kalmar. Han blev utexaminerad från slöjdseminariet i Kalmar 1884, arbetade sedan i textilkonstnärinnan Selma Giöbels ateljé i Stockholm och vidareutbildade sig 1886–87 vid Tekniska skolan i samma stad, i dag känd som Konstfack.

Året därpå var han tillbaka i Kalmar och satte direkt igång bygget vid den knappt mer än påbörjade Esplanaden, där hans ateljé inrymdes i villan inne på gården. I samma veva fick han och hustrun Maria Pettersson (1865–1942) – född i Ryssby socken – sitt första barn, sonen Thure (1889–1947); som i vuxen ålder blev bokhandlare och förläggare. Sonen Hilding föddes 1892, men dog strax efter födseln. Dottern Anhild (1893–1976) kom att gifta sig med en läkare vid namn Rydholm och flyttade till Ängelholm. 1904 kom sonen Alexis till världen. Han arbetade hela sitt yrkesliv åt den på sin tid välkända Kalmarfirman C Wilh Svenssons Trävaru AB, vars disponent han blev 1936.  När C Wilh Svenssons Byggmaterial AB startades 1952 blev han dess verkställande direktör och delägare. 1972 gick företaget upp i Beijer Byggmaterial. Alexis Wahledow avled 1975.

Tidstypiskt överlastad sekelskiftesmiljö inne i villans salong. Makarna Wahledow sitter vid bordet i det inre rummet.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I sin ateljé arbetade Anton Wahledow främst med möbler och träskulptur, men även med annat konsthantverk. Han tecknade och målade förstås också och var verksam som lärare i frihandsteckning och träskulptur vid Tekniska yrkesskolan i Kalmar. Möbler och konsthantverk med hans signatur dyker ofta upp på auktioner, långtifrån bara i Kalmartrakten. Han gjorde även arbeten åt kyrkor, till exempel en dopfunt i Kastlösa och en törnekrona i Ljungby kyrka i Ljungbyholm.

Det är förmodligen fru Maria Wahledow som sitter med ett nummer av veckotidningen Idun i handen. Den startades 1887 som en ”praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet” men fick snart en mer allmän prägel med reportage, debattartiklar och ett omfattande skönlitterärt inslag. Idun var också tidigt en förespråkare för kvinnors emancipation. Efter sammanslagning 1963 kom den ut som Idun-Veckojournalen, men 1968 försvann Idun ur namnet. Veckojournalen blev 1980 Månadsjournalen, vilken i sin tur las ner 2002.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I likhet med många andra skapande och kreativa människor runt om i Europa och Amerika vid den här tiden intresserade sig Anton Wahledow i högsta grad för teosofin, den andliga esoteriska strömning som var på modet vid den här tiden, och som i diverse mer eller mindre omstöpta former fortsatt att öva inflytande på många människor, oftast insorterad under det vidlyftiga begreppet New Age. Redan från början handlade det om ett hopkok på allsköns föregivet österländsk visdom, kryddat med ockultism, rosenkorsar- och frimurarmystik, astrologi och allt möjligt annat som av utomstående gärna klumpas ihop till det lika behändiga som nedvärderande begreppet ”flum”.

Villan av i dag har varken kvar sin snickarglädje eller fönster av originalmodell. Även verandan är omgjord. Men huset ger i dag ett betydligt trevligare intryck än för bara några år sedan, när det var rejält nedgånget.
Foto: Klas Palmqvist

Även de mindre byggnaderna inne på gården har snyggats till rejält på senare tid. Så här ser östra gårdshuset ut. 
Foto: Klas Palmqvist

Västra gårdshuset har försetts med en uteplats som säkert är riktigt trevlig när vädret är det rätta. Det var det inte när bilden togs i mars 2021.
Foto: Klas Palmqvist

De fem byggnader som utgör Esplanaden 15 ska på något sätt tillsammans vara fyllda av teosofisk symbolik, men hur detta hänger ihop förmår jag inte att reda ut. Man kan i alla fall konstatera att en siktlinje rakt ut från villan leder mot Kalmar slott. Förre stadsingenjören och Kalmarkännaren Per Jarlbo funderar i sin uppsats ”Paradgatan i Kalmar” (1993) på om slottet kanske syntes från Wahledows gård innan husen på andra sidan Esplanaden hade byggdes. Kalmarkrönikören Manne Borgwall berättar i ”Esplanaden, vårt vackraste trafikstråk”, publicerad i Östra Småland 1941, att när ”hr W först tillträdde sitt hus, alltså år 1889, så låg inne på 8:ans tomt [tvärs över gatan, KP:s anm] en gammal väderkvarn, vilken dock i någon mån skymde utsikten för W, som icke kunde se slottet ifrån sina fönster.”

Teckning av Anton Wahledow som visar utsikten 1889 från hans gård tvärs över den knappt mer än påbörjade Esplanaden. Och visst skymtar slottet bakom träd, väderkvarn och andra byggnader.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Men Wahledow kunde nog ändå skymta slottet, trots att såväl väderkvarnen – det fanns flera sådana i ett stråk från ungefär där gamla Malmskolan ligger i dag bort mot Sagabiografen – som några mindre byggnader och en del träd begränsade blickfånget. Därom vittnar en teckning av Wahledow själv, daterad 1889. Mindre än tio år senare var utsikten i alla fall ett minne blott för 1898 byggdes det hus som fortfarande har adressen Esplanaden 8 på andra sidan gatan.

Samma utsikt som på teckningen från 1889 på en bild tagen 132 år senare. Det gula huset på Esplanaden 8 har begränsat vyerna ända sedan 1898.
Foto: Klas Palmqvist

Säkert kan det finnas spår av Anton Wahledows teosofiska tänkande såväl i hans möbler som i annat av hans hand. Han arbetade ofta inspirerad av äldre stilar som renässans och rokoko, men gjorde också mycket i den då alldeles nya jugendstilen. Han var noga med att signera sina verk, oavsett om det var målningar, möbler eller något annat. Och då stavade han alltid sitt namn med enkel-v på slutet: Wahledov, åtminstone såvitt jag kunnat utröna. Namnet är förstås taget, men vad det har för bakgrund känner jag inte till. Kanske döljer även det någon esoterisk hemlighet. Hans efternamn stavas också med ”W” i början och ”v” på slutet när det först dyker i folkbokföringen. Men i fortsättningen är det i stället den i dag vedertagna stavningen med W både i början och slutet som gäller, den som alla nutida ”Wahledowar” så vitt känt också begagnar sig av.

Den här jugendinspirerade trävasen, som Anton Wahledow gjorde 1903, såldes i februari 2021 för 1.200 kronor, trots en liten torrspricka i nedre delen.
Foto: Crafoord Auktioner

Signaturen i botten på trävasen från 1903. Wahledov står det, med enkelt ”v” på slutet. Detta trots att Anton Wahledov då sedan flera år i andra sammanhang skrev sitt efternamn med ”W” både i början och slutet.
Foto: Crafoord Auktioner

Gissningsvis var det väl helt enkelt för att vara konsekvent Anton avstod från att ändra stavningen i sin konstnärssignatur och fortsatte skriva Wahledov i just sådana sammanhang. Det gällde även när han präntade författarnamnet på titelsidan i de båda böcker han tecknade och skrev: ”Kalmar under ett årtusende” (1918) och ”Borgholm under ett årtusende” (1921). Böckerna är verkligen ”präntade”, all text i de i och för sig inte särskilt omfångsrika volymerna, har skrivits för hand och sedan tryckts. De är för övrigt utgivna på sonen Thure Wahledows förlag i Stockholm, vilket tycks ha givit ut ett 80-tal titlar under perioden 1918–1932. Mest handlar det om bortglömda romaner, deckare och barnböcker men också naturböcker och en och annan klassiker: både Gullivers och Münchhausens resor till exempel. 

En sida ur Anton Wahledows ”Kalmar under tusen år” från 1918, där han låtit teckningar och text samspela precis som han gjorde i uppföljaren ”Borgholm under tusen år” tre år senare. Båda böckerna gavs ut av äldste sonen Thure Wahledows förlag i Stockholm.
Foto: Klas Palmqvist

Mitt eget antikvariskt inköpta exemplar av ”Kalmar under tusen år” har en gång skänkts av förläggaren Thure Wahledow till folkskoleinspektören Hjalmar Ahlberg (1897–1973). Borgholmsboken kom i lite större upplaga, 1.100 exemplar, och är följaktligen lite billigare i dag. Ingen av dem brukar dock kosta mer än på sin höjd ett par hundralappar.
Foto: Klas Palmqvist

Anton Wahledow avled 1923, 61 år gammal. Hans bild finns i relief på den stora stenen på familjegraven på Södra kyrkogården. Dess enda text är ”Familjen Wahledow”. Med ”W” i både början och slutet.

Av utgivningen att döma tycks Thure Wahledow ha delat sin fars intresse för mystik. Till exempel står ”På tröskeln till det okända” av Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes skapare – på utgivningslistan. Doyle ägnade sig gärna åt ockultism och spiritistiska seanser och bokens budskap är kort sagt att övernaturliga krafter existerar. Thure Wahledow gav även ut astrologisk litteratur och lät också översätta den i esoteriska sammanhang inflytelserika ”Rosenkreuzarnes världsåskådning” av den dansk-amerikanske mystikern Max Heindel (egentligen Carl Louis von Grasshoff, 1865–1919).

Utsikten mot Kalmar slott försvann som sagt ganska snart från Anton Wahledows hus på Esplanaden. I gengäld ser man slottet från familjegraven på Södra kyrkogården.
Foto: Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 19 mars 2021.
(Fler Wahledow-bilder här nedanför)

© Klas Palmqvist

Anton Wahledow, längst upp, och en mängd assistenter i färd med att färdigställa en snöskulptur inne på ”Blomster-Olles” gård, det vill säga Storgatan 21 i Kalmar, någon gång runt förra sekelskiftet. Huset revs och blomsteraffären försvann när Domus byggdes i början av 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ett skåp signerat Anton Wahledow gjort av ”blåek”. I dag kallas det svartek, alltså ekvirke som legat sjödränkt under lång tid. I det här fallet var det hämtat från det danska örlogsskeppet Enighed, som sjönk utanför Kalmar 1679. Som notisen berättar visades skåpet på en hemslöjdsutställning i Nybro 1910 och köptes av drottning Victoria.
Ur Idun nr 28/1910

På den här bilden från 1909 står dykaren Claes Andersson längst ner till vänster med en kanon, bärgad från det danska 1600-talsskeppet Enighed på tolv meters djup utanför Grimskär. Herrarna i uniform är hamnkapten Parrow och hamnmästare Smith. Totalt bärgades tio kanoner från fartyget, varav sex ställdes upp på slottets vallar och två såldes till Örebro för att ställas upp på slottet där. En del av svarteken som togs upp införskaffades av Anton Wahledow. I tidningen kunde man läsa att det också ”afgått en vagnslast till Örebro och två till Bodafors Möbelfabrik”.
Bilden hämtad ur "Tre vrak i Kalmarsund" (2008) av Lars Einarsson

Skåp tillverkat av Anton Wahledow cirka 1905 på uppdrag av Carl Sjögren, andre stadsläkare i Kalmar. Sjögren hade tagit vara på gipsstuckaturerna med musikinstrument när det nuvarande Stadshotellets föregångare på samma plats revs, det så kallade Societetetshuset. Där hade de med stor säkerhet suttit på musikläktaren i festsalen en trappa upp. Carls sonson, amatörcellisten Inge Sjögren (1939–2016) ärvde skåpet och använde det till att förvara sina noter i.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Det här gedigna salongsmöblemanget av Anton Wahledow från 1896 såldes 2019 på auktion för inte mer än 6.540 kronor. En mycket måttlig summa för så mycket gediget hantverk.
Foto: Crafoord Auktioner

Odaterat vinterfoto på en ung dam, kanske dottern i huset Anhild Wahledow, vid grinden med årtalet 1889, villans byggnadsår.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

TACK

till Crafoord Auktioner i Stockholm och Lund, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Hans Egeskog, Janne Andersson och Annelie Movå, Kalmar, samt Olof Vallerhed, Färjestaden.

KÄLLOR

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Manne Borgwall: ”Esplanaden, vårt vackraste trafikstråk” (Östra Småland den 15 juni 1941) och Från flydda tiders Kalmar (1944)

Per Jarlbo: ”Paradgatan i Kalmar” (Alla tiders Kalmar, 1993)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Klas Palmqvist: ”Gyllene gips från det gamla hotellet” (Östra Småland den 1 december 2012)

Anton Wahledow: Kalmar under ett årtusende (1918)

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Vardagligheter som bara försvinner

Ölandshamnen – som sedan länge är Kalmars gästhamn – kom till på 1870-talet och det var härifrån färjetrafiken till och från Öland utgick. Här handlade man också fisk, kanske har den lilla flickan och hennes mamma på det här fotografiet från 1891 något nyfångat i korgen de bär på. Kommersen är i full gång vid småbåtarna till höger på bilden. De större båtarna är Ölandsfärjor, närmast ligger Kalmarsund N:o 2, byggd på Motala Verkstad 1869 och skrotad 1924.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Mycket av det vi upplever som självklarheter omkring oss är både värdefullare och mer spännande än vi kanske själva inser. Så en dag är de bara borta.

De flesta sådana här vardagligheter – och inte minst de människor som ser till att hålla i gång dem – får aldrig sin historia skriven, trots att de ofta spelar en viktig roll i vardagen för väldigt många. Kvinnan eller mannen i korvkioskens lucka var ju en lokal kändis som många fler var bekanta med än de var med exempelvis de lokala makthavarna i drätselkammaren, gångna tiders kommunstyrelse. Så kan det väl vara än i dag förresten – vem är väl Johan Persson mot Bojan på Kalmargrillen, egentligen?

Henrik David Fränkels egendomligt kutiga gestalt var ett välbekant inslag i Kalmars stadsbild i många år. Han var född 1886 och drev klädeshandeln Bröderna Fränkel & Co i hörnet Storgatan–Västra Sjögatan. Den övertogs 1927 av Mendel Wilensky. Fränkel blev sedan ett av stans original och gick alltid omkring med en packe tidningar under armen. Det kunde hända att han satte sig på en bänk och somnade inne på gamla apoteket Lejonet, vilket då låg tvärs över Storgatan från hans gamla butik som ändrat namn till Göteborgs-Magasinet. Sedan 70-talet står det Rågårds på butiksskylten. Henrik David Fränkel avled 1967. Han är begravd på den mosaiska begravningsplatsen i Kalmar.
Foto: Björn Höglund/Kalmar stads hembygdsförening

När de som minns själva är borta återstår ofta ingenting eller i bästa fall mer eller mindre förvanskade historier och kanske ett och annat amatörfoto. Att ge sig på att försöka ta reda på sådant är – i all anspråkslöshet – på sätt och vis ett slags grundforskning, där man i mycket får lita till sina egna och andras mer eller mindre bräckliga minnesbilder, gamla artiklar som slumpen fört under ens ögon och vad man kan utläsa ur de fotografier som trots allt existerar.

När jag 2011 startade avdelningen Torget i Östra Småland valde jag benämningen just för att betona öppenheten för allt möjligt och friheten från avgränsningar: 

”Här ryms det mesta och Torget är en plats som obehindrat breder ut sig i såväl tid som rum [...] Tittar man lite närmare på vardagsvanligheterna upptäcker man nästan alltid något mer”, skrev jag i min introduktion.

Så blev det också i mångt och mycket, men med det viktiga tillägget att läsarna hela tiden var synnerligen flitiga med att höra av av sig för att kommentera, lägga tillrätta och komplettera sånt de läst på Torget.

Här följer ett litet bildsvep över försvunna vardagligheter: kön på banken före klockan tre, gamla broar till stora arbetsplatser, hemslöjd, mellanöl och bullrande flygplan och en del annat också. Allt under mottot som hängt med Torget ända från starten: 

”Om sådant vi glömt och om sådant vi inte visste att vi kom ihåg – eller tvärtom”.

Innan det fanns mobiltelefoner blev det på sommaren gärna köbildning till telefonkioskerna i Borgholm, som när den här bilden togs i juli 1983. Sedan 2015 finns det inga fungerande telefonkiosker kvar i Sverige.
Foto: Östra Småland

1968 fick F12 – Kalmar flygflottilj – sina första Drakenplan levererade. Flottiljens flygplan hade redan tidigare bullrat rejält när de dagligen flög över stan på väg till och från sina övningspass, vanligtvis förlagda ute över Östersjön, men med Drakenplanen slogs alla rekord. Även om två personer befann sig alldeles intill varandra var det helt omöjligt att föra ett samtal när planen kom brakande flera gånger om dagen. Drakenplanen fanns kvar ända tills flottiljen las ner 1980. Sedan blev det betydligt stillsammare ovanför stan och Kalmarborna kunde sluta skrika åt varandra. F12:s siste chef blev mannen på bilden, överste Fritz Crona (1924–1992), här fotograferad framför ett av de högljudda jaktplanen.
Foto: Östra Småland

När Kalmar FF spelar hemma har det sedan ganska många år inte funnits några matchprogram att uppbringa. Programmen var först och främst tänkta att skaffa föreningen annonsinkomster; informationen om den aktuella matchen kom oftast i andra hand, även om ambitionsnivån växlat genom åren. Men när annonsörerna svek och publiken skaffade sig information via sina mobiler blev programmen en dålig affär för KFF som upphörde med dem. Förståeligt men tråkigt eftersom programmens utformning och annonserna i dem berättar en hel del om den tid de tillkommit i. Det här matchprogrammet är från hemmaderbyt mot Öster 1982 som KFF vann med 1–0, målskytt Johny Erlandsson i 44:e minuten. Östra Smålands sportredaktion var på plats i ett något oproportionerligt bildmontage.
Matchprogram ur Klas Palmqvists samling

Vid Elevatorkajen var förr i världen strömmen strid av fartyg som kom för att lossa och lasta. Som här på bilden M/S Eknaren, fotograferad utanför ångkvarnen 1925. Fartyget hade byggts tre år tidigare av W Doxford & Sons i Sunderland i England och ägdes av rederiet Transatlantic i Göteborg. Många år senare, närmare bestämt den 1 juli 1942 när fartyget var på väg mellan Aden och Kapstaden, torpederades och sänktes Eknaren av den japanska ubåten I-16 i sundet mellan Moçambique och Madagaskar. Besättningen räddades. Ubåten sänktes i sin tur i maj 1944 av det amerikanska örlogsfartyget USS England vid Solomonöarna öster om Nya Guinea. Samtliga 107 man ombord omkom.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I januari 2015 påbörjades rivningen av ett av Kalmars historiska vardagsrum, IOGT-huset på Strömgatan. Det hade då spelat en central roll i Kalmarbornas dagliga liv ända sedan 1880-talet. Oräkneliga konserter, kurser, fester, föredrag, olika slags möten och andra evenemang hade arrangerats här. 1907 inrättades här en fast biograf – redan tidigare hade lokalen ofta hyrts av ambulerande filmförevisare – som under namnen Rex och senare Röda Kvarn fanns kvar in på 40-talet. Stolarna såldes till lilla Abbetorps Bio utanför Bäckebo och finns kvar än i dag. Till skillnad från huset de kom ifrån.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Erik Höglunds fantastiska räcke på Hemslöjden på Larmgatan, smitt av Axel Strömgren 1958. Butiken gick i konkurs 1993 och sörjs fortfarande av många i Kalmar. Räcket räddades till Hemslöjdens lokaler i Pukeberg. Den första hemslöjdsutställningen i Kalmar ägde rum i rådhuset 1840, då i Hushållningssällskapets regi. Hemslöjden i Kalmar blev redan i början av 1920-talet först i landet att etablera samverkan med konstnärer, vilket kom att prägla mycket av verksamheten. Särskilt uppmärksammat blev det mångåriga samarbetet med konstnärsparet Gunilla Skyttla och Raine Navin som inleddes 1967.
Foto ur ”Kalmar”, utgiven av Förlag AB Appeltoffts Bokhandel 1969

Den här innergården i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan på Kvarnholmen försvann när det gula tegelhuset som omgav den revs på 80-talet. Möbelhuset Billig Heminredning flyttade ut till norra industriområdet och blev till vad som numera är känt som Mio Möbler. På den gamla tomten har det varit parkeringsplats sedan dess, men Kalmarsund Hotell planerar att göra en rejäl utbyggnad med ett femvåningshus här.
Foto: Marianne Bengtsson, Kalmar kommun/Kalmar stads hembygdsförening

”Annoversstugan” vid Stensögatan. Varken stugan eller gatan den låg vid existerar längre. De fina Kalmarskildrarna John Sjöstrand – som gjort teckningen – och Sigvard Sterner har båda berättat om en gumma som bodde i den här stugan för längesedan. En gång ställde hon till med kalas och som tilltugg till supen bjöds ansjovis, något som inte var så vanligt på den tiden och ansågs märkvärdigt och fint. Ja, det var så ovanligt att gumman själv inte riktigt hade kläm på vad fisken egentligen hette: ”Vassego å ta utå annoversen”, sa hon och sedan fick stugan heta ”Annoversstugan” resten av den tid den stod kvar. Stensögatan, som den låg vid, gick från Södra vägen till Margaretaplan, en bit öster om nuvarande Stensövägen, som på 1930-talet kom att ersätta den gamla gatan.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Från den 1 oktober 1965 fram till och med den 30 juni 1977 gick det bra att köpa riktigt öl i vanliga svenska butiker. På den här bilden från början av 70-talet visar Aina Persson upp en del av mellanölsutbudet på Kalmar Stormarknad, nuvarande Baronen. Mellanölet – skatteklass IIB – höll en alkoholhalt på 3,6 viktprocent, vilket motsvarar 4,5 volymprocent, som är den måttenhet man räknar med i dag. Mellanölet ersattes i butikerna av det alkoholsvagare så kallade folkölet.
Foto: Östra Småland

”Suckarnas bro” kallades gångbron i trä över järnvägen vid Kalmar Södra station, som för övrigt inte heller finns kvar. Bron låg där Bragebron finns i dag och de som suckade var förstås alla arbetare som bodde på Sandås som gick över bron över för att komma till jobbet på antingen någon av de båda tändsticksfabrikerna – Fredriksdahls respektive Kalmar Tändsticksfabrik – eller på Kalmar Verkstad. Bron byggdes 1919 och revs 1954. Sedan var det bommar vid Bragegatans korsning med järnvägen i mer än 50 år innan den nya bron för alla sorters trafik invigdes 2008.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening

Den här bron mellan Ängö och Varvsholmen i Kalmar byggdes i slutet av 1920-talet och låg i Hammarskjöldsgatans förlängning. Fram till december 1972, då den nya anslutningsvägen – med ny bro – till Ängöleden togs i bruk, var den gamla bron med körbana av trä varvets enda landförbindelse. Den fanns fortfarande kvar när den här bilden togs 1973 och det dröjde ytterligare några år innan den försvann.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

”Halva livet ser man en person i nacken, i den kö som leder fram till furufracken”. Så sjöng man i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons Kösång i revyn Glaset i örat 1973. Men en del köer har faktiskt försvunnit sedan dess. Till exempel kön på banken just före månadsskiftet, när alla skulle betala sina räkningar. Bilden är tagen på Sparbankens kontor i Kalmar den 28 april 1981 och man ser att klockan snart är tre på eftermiddagen, det klockslag då banken obönhörligen stängde – Vad i helvete har dom för sig in i banken efter tre? sjöng ju Hasseåtage redan i revyn Lådan 1966. I mitten av 80-talet infördes äntligen kölappssystem även på banker och postkontor, något som funnits vid till exempel charkdisken i livsmedelsbutikerna långt tidigare. Nu för tiden är det knappt man blir insläppt i banken, kontanter vill de inte ha att göra med och inte en människa betalar sina räkningar där.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 16 april 2021

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

LÄNKAR
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Konsten att vara på luffen

Nisse Skåning på en bild från 1968. Åtminstone den nedersta målningen är signerad med det årtalet. Motiven är de vanliga för Nisse Skåning, han målade många fjäll, sjöar och stugor. Men han var inte bara en flyhänt konstnär, han var också en hejare på att spela dragspel.
Foto: PeO Larsson

Nisse Skåning var en av Sveriges sista luffare. PeO Larsson, i många år fotograf på Östra Småland, passade på att dokumentera honom i slutet av 60-talet.

Luffarnas storhetstid – om man nu kan använda ett sådant ord i sammanhanget – inföll från slutet av 1800-talet fram till och med 1930-talet. 

Nisse Skåning och en godhjärtad medmänniska i Rockneby, som erbjudit honom husrum. På bordet finns pilsner och bröd. Kanske är målningen ett tack för gästfriheten.
Foto: PeO Larsson

Kringströvande vagabonder har det funnits i alla tider. Men luffarnas uppkomst hängde ihop med den stora befolkningsökningen i Sverige på 1800-talet och den proletarisering av landsbygden som uppstod när landet industrialiserades i våldsam takt. 

Tiden sammanfaller med den stora utvandringen till Amerika. Många luffare hade nog tänkt sig att emigrera, men kom av olika skäl aldrig i väg över Atlanten.

En hel del av dem hade varit verksamma i yrken som slogs ut av industrialiseringen; tunnbindare, garvare, sadelmakare, repslagare, handcigarrmakare etc.

För andra var det mer individuella orsaker som fick dem att gå på luffen. En del var födda utom äktenskapet och hade som barn tvingats flytta mellan olika hushåll, andra var fysiskt eller psykiskt handikappade. Och givetvis var många missbrukare.

En och annan eftersläntrande luffare fanns kvar på 50- och 60-talet, ja, kanske till och med lite längre än så.

Typiskt exempel på Nisse Skånings måleri. Just den här tavlan såldes för 150 kronor på en nätauktion 2017. Motivet är snarlikt det på den nedre målningen på bilden överst i blogginlägget.

Till dem hörde Nisse Skåning, alias Tage Helmer Nilsson, född i Eslövstrakten 1914. Vid 34 års ålder genomgick han en skilsmässa och var sedan utan fast adress i närmare 40 år.

Många luffare sålde slöjdarbeten i ståltråd, så kallat luffartjack. Andra – till exempel Nisse Skåning – kunde på nolltid svänga ihop en tavla för en pilsner eller två. Nisse behövde ingen pensel, han målade med fingrarna.

En koncentrerad konstnär märker inte om brallorna är på väg att åka av. Bilden är tagen när Nisse Skåning var hemma hos några bekanta i Kalmar.
Foto: PeO Larsson

På 60-talet fick Nisse en replipunkt i Rockneby och blev en välbekant profil i Kalmartrakten. Östra Smålands fotograf PeO Larsson skjutsade Nisse till Rockneby 1968 – och fick förstås bilen nerkladdad med färg. Men han fick också möjlighet att ta exklusiva bilder av en av de sista luffarkonstnärerna i Sverige.

Nisse Skåning bosatte sig officiellt i Rockneby 1985 och avled där år 2000.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 3 juni 2017

Nöjd konstnär med tavla och kompis.
Foto: PeO Larsson

STORT TACK
till PeO Larsson, som generöst ställt bilderna på Nisse Skåning till förfogande.

KÄLLOR
Artiklar av Simon Karlsson i Östra Småland den 28 februari, 12 mars och 12 april 2008
Karl-Olof Andersson: Luffarna – vägarnas vagabonder (Populär Historia, augusti 2007)

Nisse på väg ner i källaren. Efter mera pilsner?
Foto: PeO Larsson

Välkommen till Kalmar 1969

Välkomstboken från 1969 hade förstås slottet på omslaget. När Expressen utsåg Kalmar till ”Årets stad 1970” klistrade man helt enkelt dit en lapp på omslaget. En simpel men på sitt sätt ganska lyckad kontrastverkan mellan tungt förankrad historia och initiativrik nutid.
Samtliga bilder i blogginlägget är hämtade ur den här skriften.

”Från forntidsbygd till framtidsbygd”. Så lyder devisen när Änglamark ska förvandlas till hypermodernt semesterparadis i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons klassiska film ”Äppelkriget” från 1971. Samma ansträngande spagat har många svenska kommuner försökt sig på i sin marknadsföring; att förena historia och tradition med en nutid som ska framstå som dynamisk och tidsmedveten, samtidigt som man är inriktad på framtiden. Det gäller i högsta grad Kalmar. Låt oss ta en titt på hur man ville att staden skulle uppfattas i slutet av 60-talet.

Forntid och framtid i romantisk förening, modell 1969. Uniformsmössan tyder på att mannen skulle kunna vara officer vid F12, Kalmar flygflottilj, som just tillförts det modernaste av stridsflygplan, J35 Draken. Han och hans käresta, som häver sig på tå i sina högklackade skor men ändå har brudbuketten i säkert grepp bakom ryggen, är fotograferade i gången som leder in till borggården på Kalmar slott, i århundraden Sveriges viktigaste fäste och ett av de praktfullaste byggnadsverken i landet. Originalbildtexten betonar att Slottskyrkan ”under senare år dokumenterat sig som hela landets mest anlitade vigselkyrka”. Det underförstådda budskapet är omöjligt att undgå; för unga människor som vill bygga sin framtid tillsammans på historiskt stabil grund och samtidigt i takt med tiden passar Kalmar perfekt! Fast det är förstås jäkligt svårt att gå i högklackat på borggårdens kullersten...

Då gavs en uppdaterad version ut av Kalmar, en skrift där staden presenterades på svenska, engelska och tyska för såväl besökare som nyinflyttade. Den gamla versionen var från 50-talet.

Försöken att förena historia och framtid framgår inte minst av att på pärmens främre insida finns en gravyr av Erik Dahlbergs 1600-talsteckning av staden, medan den bakre pärmens insida visar en bild av Ölandsbron, som just höll på att byggas och skulle bli Europas längsta bro när den stod klar 1972.

Rundtursbåten Kalmar-Flundran byggdes på Ivar Sjöbergs båtvarv på Ängö och sjösattes 1951. Den visade upp Kalmar från sjösidan ända till 1984. Senare blev den sightseeingbåt på Bergslagskanalen, då med namnet Nobella.

I dag presenteras Kalmar så här för turister på kommunens webbplats: 

Kalmar är en stad full av kontraster. Här möts dåtid och nutid, avkoppling och puls. På promenadavstånd kan du uppleva parker, hav, kullerstensgator, butiker, museer och kaféer.

Samma spännviddstema nu som då alltså, även om shopping, kaféer och museer inte var något man skröt om 1969: Domus och Epa fanns ju i alla städer och vad kulturen beträffar fick det räcka med teatern.

Bilen Tjorven började byggas av Kalmar Verkstad AB 1969. Den förväntade succén uteblev. I stället lokaliserades en Volvofabrik till Kalmar. Den stängdes 1994.

Sporten representerades av Kalmartravet, golf på Värsnäs och Skogstorps motorbana. Fotbollen – i division II – talade man tyst om och Ironman var förstås inte ens påtänkt.

Skogstorpsbanan utvecklades snabbt från starten 1967.  Här körde blivande formel 1-världsmästaren Ayrton Senna gokart-VM 1982, utan att nå någon framskjuten placering.

Det är lätt att konstatera att den avlägsna historien stått sig bättre än 1960-talet. De flesta av de företag som presenterades 1969 finns inte längre. Städer förändras, men sällan som förväntat.

Montering av värmepannor på Exoverken. Företagets rötter gick ner till Victor Hills mekaniska verkstad som startat på Norra Malmgatan 1886. Dess sentida efterföljare Euronom gick i konkurs 2016. Mer om företaget finns att läsa under rubriken Kalmarföretaget som höll värmen i 130 år.

Inte någon del av Kalmar har förändrats så mycket de senaste decennierna som Varvsholmen. Här låg varvet i flera hundra år. Konkursen kom 1980 och definitivt slut på varvsepoken blev det 1987. I dag finns här en helt ny stadsdel.

Nybyggda förskolan Topasen i Oxhagen, som på 60-talet var den stadsdel Kalmar satsade på, alldeles i närheten av det nya industriområdet.

De moderna bostadsrätterna från 60-talet vid Axel Oxenstiernas väg i Oxhagen förärades en färgbild i välkomstboken.

Nibe Konfektion hade anor i Kalmar ända från 1863. Flyttade till Skottland i början av 1970-talet.

Erik Höglunds fantastiska räcke på Hemslöjden på Larmgatan, smitt av Axel Strömgren 1958. Butiken gick i konkurs 1993. Räcket finns numera i Hemslöjdens lokaler i Pukeberg.

Rifas kondensatorfabrik i Kalmar stod klar 1964. Här arbetade så småningom mer än 800 personer, varav två tredjedelar var kvinnor. Fabriken stängdes 2005 och revs 2017. Här ska hundratals nya lägenheter byggas. Mer om Rifa under rubriken Innan Rifa blev ruin och revs.

Äldre dam vittjar näten på strömming vid Stensö fiskeläge. Fiske och båtliv har präglat Kalmar i alla tider och det har genom århundradena ofta varit kvinnor som på det här sättet försökt få ihop till livets nödtorft åt sig och de sina.

Här paketeras punschknappar på chokladfabriken, 1969 fortfarande under beteckningen Kalmar Choklad. 1970 blev namnet Nordchoklad. Fabriken las ner 1998.

Samtliga bilder är hämtade ur Kalmar, utgiven av Förlag AB Appeltoffts Bokhandel – Produktion Nybloms, Kalmar (1969). I skriften anges att ”Utom förlagets egna bilder har fotografierna i denna bok tagits av följande: Boris Ericson, Åke Håkansson, Rolf Lind, Frank G Widlind”. Dock framgår inte vem som tagit vilken bild.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 18 februari 2017