Konsten att vara på luffen

Nisse Skåning på en bild från 1968. Åtminstone den nedersta målningen är signerad med det årtalet. Motiven är de vanliga för Nisse Skåning, han målade många fjäll, sjöar och stugor. Men han var inte bara en flyhänt konstnär, han var också en hejare på att spela dragspel.
Foto: PeO Larsson

Nisse Skåning var en av Sveriges sista luffare. PeO Larsson, i många år fotograf på Östra Småland, passade på att dokumentera honom i slutet av 60-talet.

Luffarnas storhetstid – om man nu kan använda ett sådant ord i sammanhanget – inföll från slutet av 1800-talet fram till och med 1930-talet. 

Nisse Skåning och en godhjärtad medmänniska i Rockneby, som erbjudit honom husrum. På bordet finns pilsner och bröd. Kanske är målningen ett tack för gästfriheten.
Foto: PeO Larsson

Kringströvande vagabonder har det funnits i alla tider. Men luffarnas uppkomst hängde ihop med den stora befolkningsökningen i Sverige på 1800-talet och den proletarisering av landsbygden som uppstod när landet industrialiserades i våldsam takt. 

Tiden sammanfaller med den stora utvandringen till Amerika. Många luffare hade nog tänkt sig att emigrera, men kom av olika skäl aldrig i väg över Atlanten.

En hel del av dem hade varit verksamma i yrken som slogs ut av industrialiseringen; tunnbindare, garvare, sadelmakare, repslagare, handcigarrmakare etc.

För andra var det mer individuella orsaker som fick dem att gå på luffen. En del var födda utom äktenskapet och hade som barn tvingats flytta mellan olika hushåll, andra var fysiskt eller psykiskt handikappade. Och givetvis var många missbrukare.

En och annan eftersläntrande luffare fanns kvar på 50- och 60-talet, ja, kanske till och med lite längre än så.

Typiskt exempel på Nisse Skånings måleri. Just den här tavlan såldes för 150 kronor på en nätauktion 2017. Motivet är snarlikt det på den nedre målningen på bilden överst i blogginlägget.

Till dem hörde Nisse Skåning, alias Tage Helmer Nilsson, född i Eslövstrakten 1914. Vid 34 års ålder genomgick han en skilsmässa och var sedan utan fast adress i närmare 40 år.

Många luffare sålde slöjdarbeten i ståltråd, så kallat luffartjack. Andra – till exempel Nisse Skåning – kunde på nolltid svänga ihop en tavla för en pilsner eller två. Nisse behövde ingen pensel, han målade med fingrarna.

En koncentrerad konstnär märker inte om brallorna är på väg att åka av. Bilden är tagen när Nisse Skåning var hemma hos några bekanta i Kalmar.
Foto: PeO Larsson

På 60-talet fick Nisse en replipunkt i Rockneby och blev en välbekant profil i Kalmartrakten. Östra Smålands fotograf PeO Larsson skjutsade Nisse till Rockneby 1968 – och fick förstås bilen nerkladdad med färg. Men han fick också möjlighet att ta exklusiva bilder av en av de sista luffarkonstnärerna i Sverige.

Nisse Skåning bosatte sig officiellt i Rockneby 1985 och avled där år 2000.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 3 juni 2017

Nöjd konstnär med tavla och kompis.
Foto: PeO Larsson

STORT TACK
till PeO Larsson, som generöst ställt bilderna på Nisse Skåning till förfogande.

KÄLLOR
Artiklar av Simon Karlsson i Östra Småland den 28 februari, 12 mars och 12 april 2008
Karl-Olof Andersson: Luffarna – vägarnas vagabonder (Populär Historia, augusti 2007)

Nisse på väg ner i källaren. Efter mera pilsner?
Foto: PeO Larsson