Witt – klassiskt hotell som sett bättre dagar

Gamla Hotell Witt vid hörnet Östra Sjögatan–Södra Långgatan, som det såg ut före rivningen 1938. I änden av Östra Sjögatan skymtar stadsporten Kavaljeren.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Ända sedan mitten av 1800-talet har Hotell Witt under långa perioder varit Kalmars självklara flaggskepp i hotellbranschen. Numera har det anrika etablissemanget hamnat i skymundan, men i dessa dagar då det planeras nya stora hotellbyggen i Kalmar, kan det väl vara på sin plats med historien om det enda hotell i stan som verkligen varit välkänt runt om i Sverige. Det var också här som en klassisk maträtt hade svensk urpremiär för lite drygt 160 år sedan, söndagen den 4 maj 1862.

Datumet för Biff à la Lindströms födelsedag tycks det inte råda någon tvekan om. Däremot är uppgifterna många och motsägelsefulla om när Witts hotell, som det hette från början, egentligen öppnade. Någon källa säger tidigt 1840-tal, andra 1850-talet och de senaste årtiondena har 1863 ofta angetts som öppningsår. Det sistnämnda årtalet kan knappast vara korrekt, eftersom det finns flera uppgifter om sällskap som haft möten på Witts hotell tidigare än så, och biffen enligt Lindströms recept tillagades som sagt där redan 1862. 

Källarmästare Heinrich Witt (1815–1883) höjde standarden avsevärt på kroglivet i Kalmar.
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Nej, det mesta talar i stället för att Heinrich Witt startade sin rörelse här på 1850-talet. Kanske så tidigt som 1854 men av allt att döma inte senare än 1858, enligt vad som går att utläsa av den så kallade Westrinska samlingen. Adolf Westrin (1847–1911) var landssekreterare i Kalmar, alltså chef för länsstyrelsens kansli. Hans samling består av handskrivna kort med uppgifter om vilka som ägt Kvarnholmens fastigheter på 1600-, 1700- och 1800-talet. Den förvaras på Kalmar läns museum.

Den förste som ägde och vid 1600-talets mitt lät bygga sitt bostadshus på tomten i hörnet Östra Sjögatan–Södra Långgatan var borgmästaren Johan Rådde. Hans änka sålde 1706 fastigheten till en annan borgmästare, Caspar Hoppenstedt – han som står för stavelsen ”-hopp” i ortnamnet Flerohopp, ursprungligen namnet på det järnbruk han grundade 1725 tillsammans med herrarna Fleetwood och Rothlieb, ur vilkas namn de båda inledande stavelserna i brukets namn hämtades. Hoppenstedt köpte hörntomtens båda granngårdar och slog ihop dem med sin egen. Större delen av 1700-talet fanns fastigheten kvar i släktens ägo.

På 1790-talet köptes gården av några herrar som inrättade en klädesfabrik där. Men så kom den stora stadsbranden i augusti år 1800, då i stort sett hela östra delen av Kvarnholmen gick upp i rök, och klädesfabrikanterna tappade sugen. 

Hur illa skadade byggnaderna i det som skulle bli Wittens gathörn var är oklart, men antingen man byggde nytt helt och hållet eller kunde sätta i stånd åtminstone en del av de äldre byggnaderna, så verkar det som om krogepoken på platsen inleddes senast när källarmästaren Carl Gustaf Rinman fick lagfart 1806. Han gick ur tiden redan 1811, men både krogen och änkan övertogs av en annan källarmästare, Per Fredrik Stagnell, som i sin tur dog 1818.

En av de äldsta bilder som tagits i Kalmar är från 1861 och visar elva prominenta medlemmar av Sällskapet OB – Ordensbröderna – som brukade sammanträda på Witts hotell. Stående från vänster: C E Holmberg, som var gymnastiklärare vid läroverket, kronofogde J H Eneman, klädeshandlare Otto Sjöström, handlande Daniel Magnus Ljunggrén, bankdirektör John Roosval, garvarfabrikör Per Martin Sabelström och grosshandlare Victor Ferdinand Gullbrandsson.
Sittande från vänster: redaktör Carl Gethe, konsul Carl Hasselquist, tobaksfabrikör Carl Sundberg samt häradshövdingen Jacobsson.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Den nu för andra gången vordna änkan behöll fastigheten fram till 1827 då först handlanden Carl Magnus Åbrandt tog över, följd 1832 av lektor Josua Zander. Tio år senare kom spegelfabrikören Johan Stork in i bilden. Hans arbeten i empirestil har gott rykte på marknaden än i dag. Men han sa upp sitt burskap inom detta yrke för att i stället helt ägna sig åt att driva värdshus- och bryggerirörelse. Under hans tid uppträdde ofta olika kringresande artister på värdshuset – den tidens krogshower – och här spelades också en hel del amatörteater, något som kom att fortsätta även under epoken Witt.

Stork dog 1846 och det finns uppgifter om att krogrörelsen låg nere under några år innan Per Erik Kreuger ropade in gården på auktion och sålde den vidare till Heinrich Witt, senast 1858.

Heinrich Matthias Witt var då sedan många år en välkänd och uppskattad person i Kalmar. Han var född i Lübeck 1815 och skaffade sig i Tyskland en gedigen utbildning och erfarenhet i restaurangbranschen, innan han tillsammans med sin hustru Anna Dorothea Borchardt anlände till Kalmar 1840. Här arrenderade han det så kallade Societetshuset vid Stortorget, föregångaren till Stadshotellet, beläget på samma tomt som dagens betydligt större hotell, invigt 1907.

Witt och hans familj bodde i Societetshusets bostadsvåning till 1862, då han frånträdde arrendet, eftersom stans styresmän bestämt att det skulle drivas vidare i kommunal regi. Själva etablissemanget hade Witt moderniserat på många sätt, bland mycket annat genom att införa vackert tryckta restaurangnotor, några så avancerade kännetecken på kvalificerad krogkultur hade inte förekommit i Kalmar tidigare. Witt bedrev också en omfattande vinhandel med ett stort sortiment.

En kvitterad nota från 1865, avseende en middag för 160 personer. Den som betalade kalaset var biskop Paulus Genberg och de som åt och drack var säkert deltagarna i det årets prästmöte.
Notan hämtad ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år” (1954)

Men det var alltså inte vid Stortorget utan i gathörnet i kvarteret söder om Stadshotellet Heinrich Witt kom att göra sin riktigt epokgörande insats i Kalmars kroghistoria. Under några år drev han Societetshuset och Witts hotell parallellt och sedan 1840-talet innehade han även nöjesparken Rostad med dess sommarestaurang. Rostad sålde han 1857 till allmän sorg för Kalmarborna, i samma veva som han övertagit den gamla Storkska gården. I den strängt religiösa mamsell Cecilia Fryxells regi var det slut med nöjeslivet på Rostad som förvandlades till flickpension, det vill säga ett slags internatskola för unga damer. Inte förrän 20 år senare inrättades Stadsparken som i viss mån kom att spela samma roll som Rostad hade gjort på 1840- och 1850-talet. Först med Folkets Parks tillkomst år 1900 fick stan ett nöjesställe som till och med kom att överträffa Rostad under Witts tid.

När Heinrich Witt vid årsskiftet 1862/63 lämnat Societetshuset satsade han helhjärtat på hotellet som han gett sitt eget namn. Den här annonsen från februari 1863 i någon av Kalmartidningarna har säkert bidragit till uppfattningen att Witts hotell inte öppnades förrän då, fast det nog snarare var så att källarmästaren på det här viset ville markera att de som uppskattat hans verksamhet på Societetshuset nu kunde räkna med att få det minst lika trevligt på det just upprustade näringsstället ”nära intill Skeppsbrokajen”.
Bilden på annonsen hämtad ur Östra Smålands arkiv

Från 1863 koncentrerade Heinrich Witt sig helt på hotellet som fick bära hans namn. Det blev snabbt Kalmarborgarnas favoritrestaurang. Det var hit herrarna gick för att få sig en toddy och kanske ta ett parti biljard. Den mat som serverades gjorde köket känt och uppskattat och källarmästaren själv var mäkta populär. Så här skriver till exempel signaturen ”–k”, möjligen identisk med tidningen Kalmars förre ägare, tillika stinsen och konsuln Karl Ek, i en liten minnesbild som finns med i John Sjöstrands bok Kalmarbilder från 1925:

”Färden ställdes som vanligt till Witts hotell, där värden själv stod i dörren och myste mot de gamla vännerna, Witt var en stor och gemytlig tysk, härstammande från Lübeck och hade ett ovanligt gott anseende”.

Traditionen fortsattes från spegelmakare Storks dagar med uppträdanden och förevisningar av de mest skiftande artister och attraktioner. I ”Witts salong” på övre våningen visade såväl ”Skäggiga damen” som ”Världens minste man” – och även hans motsats ”Jättevidundret” – upp sig. Fast mest var det förstås musik- och sångunderhållning, ofta av andraplansartister, varav många kom från Norge, Danmark eller Tyskland. På den här tiden fanns det nämligen ingen artistskatt för utländska attraktioner. 

Men ett och annat svenskt gästspel av god klass förekom trots allt. Den omåttligt populäre vissångaren Elis Sandelin – han råkade visserligen vara född i Norge men räknades väl som svensk – drog mycket folk i slutet av 1880-talet. Och som en riktig ”stjärnturné” betecknar redaktör Manne Borgwall, eminent kännare av Kalmars historia, gästspelet av Vasateaterns Damsextett vid vars framträdande ”cigarrökning i salongen är förbjuden till kl halv 10” som det stod i annonserna.

Annars var vid denna tid restriktionerna obefintliga och brännvinet flödade ännu fritt i strida strömmar. ”Nykterhetstillståndet var då inte på långt när så gott som i våra dagar”, konstaterade Borgwall i en lång artikel om ”Idyll och feststämning i nittiotalets Kalmar”, publicerad i Kalmar Läns Tidning 1937. Men 1896 började olika påbud från överheten göra sig gällande. Då infördes det så kallade varietéförbudet; alkoholservering i samband med artistframträdanden förbjöds helt sonika. Det enda i den vägen som i fortsättningen tilläts i matsalarna var stillsam instrumentalmusik, ofta framförd på fiol, cello och piano av en så kallad restaurangtrio. Varietéförbudet avskaffades inte förrän 1955, samtidigt med motboken.

Från 1890-talet härstammar också en liten tramsig ramsa som redaktör Sigvard Malmberg berättat att Torsten Kreuger (1884–1973), tändstickskungen Ivars bror, drog sig till minnes på 1950-talet när Malmberg arbetade på Aftonbladet som då fortfarandes ägdes av Torsten Kreuger. Den och andra ramsor i samma stil brukade Kalmarbarnen i slutet av 1800-talet gasta i kör. I just den här förekom Kreugers egen farfar Pehr Edvard (inte att förväxla med den Per Erik Kreuger som Heinrich Witt köpte hotelltomten av), trädgårdsmästare Lesseur – än i denna dag en känd Kalmarsläkt – och källarmästare Witt:

”Vid Rostads port
där låg en lort.
Det är ett bär,
sa’ farfar Pehr.
Stek den i smör,
sa’ herr Lesseur.
Bär hem den till mitt,
sa’ källarmästar Witt.”

Herman Witt (1852–1894) tog över hotellet efter sin far och visade sig vara en fullödig förvaltare av faderns verk och blev även han mycket populär bland gästerna.
Foto: A E Lundströms ateljé/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När gamle Witt gick bort 1883 övertog sonen Herman, född i Kalmar 1852, den rörelse som han redan var väl inskolad i. Men Witt den yngres tid blev inte så lång, han avled 1894 och det finns uppgifter om att han så tidigt som 1886 överlåtit rörelsen till källarmästare Ludvig Landelius. Dödsboet sålde hur som helst fastigheten till Landelius 1894. Det påstås att ett av villkoren vid övertagandet var att den nye ägaren inte fick använda sig av benämningen Witts hotell. Landelius följde överenskommelsen och ändrade namnet till – Hotell Witt! Så kunde han ändå dra nytta av det väl inarbetade varumärket.

En nota från den 16 augusti 1890. Två rum kostade en krona och 50 öre, frukosten två kronor och middagen två kronor och 15 öre. Av de förtryckta rubrikerna nedtill på räkningen kan man se att hotellet också erbjöd sig att härbärgera betjänt samt att ge gästens hästar stallplats och foder.
Bilden på notan hämtad ur Östra Smålands arkiv

Efter Ludvig Landelius och hans son Svante följde en hel rad innehavare. Carl Hagblom stod för rusthållet från sekelskiftet fram till 1906 då han efterträddes av den populäre skåningen Nils Palm. Manne Borgwall berättar att ”någon sade vid ett tillfälle att man till och kunde ställa sin klocka efter honom, ty det slog aldrig fel att inte det sirliga skånskfödda källarrådet varje kväll precis en kvart före tolvslaget gjorde en hastig rond genom lokalerna med sin diskreta men på samma gång hörbara erinran om att ’klockan är tre kvart på tolv, mina herrar’.” 

I november 1911 var det dags för näste källarmästare, han hette Fredrik Jansson, enligt Borgwall ”en på det lukulliska området särdeles förfaren person”. Samtidigt som Jansson moderniserade och restaurerade krogen såg han till att det mesta av den gamla och väl insuttna inredningen med mjuka schaggsoffor och emmastolar fick vara kvar. På hans tid fanns fem ”kafésalar”, den minsta kallades för ”Portmonnän”, och var inte större än att bara två eller möjligen tre personer fick plats där samtidigt. Alltså en idealisk lokal för att göra upp affärer utan insyn, inte minst under kristidsåren efter första världskriget när det var tätt mellan köpskålarna och fullt hus på Witten nästan jämt.

Massor av danstillställningar och baler anordnades förstås genom åren på gamla Witt. Och här förekom också turnerande besökare av annat slag än underhållare, till exempel kringresande tandläkare och diverse homeopater och naturläkare som höll mottagning på hotellet under en begränsad tid innan de for vidare till nästa stad. Manne Borgwall nämner också en liten jovialisk grosshandlare som regelbundet återkom för att köpa guld – samt löständer!

När det var flottbesök i stan gick det särskilt livligt till i restaurangen och gästerna sjöng då gärna en gammal på den tiden tydligen välkänd visstump:

”Vi gå till Wittens välbekanta hörn,
och väl i hamn där, taga vi en ’törn’”

Gamla Wittens siste källarmästare Claes Söderberg såg 1921 till att nyinreda den stora salen en trappa upp, som då fick namnet Christophersalen efter Sancte Christophers gille, det förnämsta av de gillen som funnits i Kalmar på medeltiden. Det återupplivades 1921 i moderniserad i form för att stödja forskning om stans historia. Fondmålningen i salen utfördes av John Sjöstrand som i sina teckningar och texter dokumenterat så mycket av Kalmars mer vardagliga historia. Bilden togs 1924.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Otaliga föreningsmöten har naturligtvis också hållits på hotellet, där även medlemmarna i sällskap som det ännu existerande ÅM och det sedan länge nedlagda OB – ”Ordensbröderna” – gärna träffades. 1921 nyinreddes den stora salen en trappa upp och det var här i Christophersalen, som den fick heta, som Sancte Christophers gille bildades samma år med syfte att stödja forskningen om Kalmars historia. Gillets så kallade Chroenica har regelbundet givits ut sedan dess, även om sammankomsterna på Kristoffer- respektive Ceciliadagarna efter rivningen av gamla Witt 1938 ofta kom att förläggas till det konkurrerande Stadshotellet.

Det ursprungliga Hotell Witts siste krögare hette Claes Söderberg, vars era varade från 1920 till 1937. Han lät 1928 renovera hotellet, såväl invändigt som utvändigt och allt såg prydligt och gediget ut. 

Södra Långgatan vid korsningen med Västra Sjögatan med gamla Hotell Witt i hörnet. Bilden är tagen på 1930-talet, förmodligen inte så långt före rivningen 1938.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Vid den här tiden hade Systembolaget inrättats, men bolagen var fortfarande lokala och i Kalmar intresserade sig dess ledning på 1930-talet allt mer för just Witten. Systembolagen hade kommit att driva fler och fler restauranger – i korthet med syftet att främja nykterheten genom att hålla spritutskänkningen på krogarna under kontroll.

1937, samma år som de lokala systembolagens restaurangverksamhet började organiseras i regionala bolag – i sydöstra delen av landet kom det att heta ÖSARA, Östra Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag – förhandlade man med Claes Söderberg som sålde fastigheten för 210.000 kronor, en summa som i dag motsvarar cirka 6,5 miljoner kronor. 

Vid midnatt måndagen den 20 september 1937 stängde gamla Hotell Witt och den här skylten sattes upp i ett fönster. Nya Hotell Witt öppnade i maj 1940.
Bilden på skylten hämtad ur Manne Borgwalls ”Från flydda tiders Kalmar” (1944)

Bolaget ville bygga om och till hotellet, men fick avslag hos byggnadsnämnden eftersom huset ansågs vara alltför skröpligt och trähus fick minsann inte byggas på Kvarnholmen. Beslutet överklagades men slogs fast av regeringsrätten och bolagsledningen bestämde i stället sig för att bygga ett alldeles nytt hotell, i tre våningar med betongbjälklag, på det gamlas plats. Det hela kostnadsberäknades till 499.500 kronor, en summa som bara överskreds med synnerligen måttliga 398 kronor, förmodligen något slags rekord i sådana sammanhang.

Nya moderna Hotell Witt hade inget mer än namnet gemensamt med sin föregångare på samma tomt. Bilden förmodligen från 1940-talet.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Den 15 maj 1940 öppnades den nya restaurangen. Efter visningen skrev en tidning så här om avdelningen på nedre botten:

”Om man till äventyrs fruktat att konfronteras med någon slags tredjeklassaspekt, så insåg man omedelbart sitt misstag. Konstnären Viktor Lindstrand, Orrefors, har svarat för den konstnärliga utsmyckningen. Det hela gör ett lika förnämt som tilltalande intryck.”

”Kassan omsvärmad av jäktande och bricköverlastade servitriser på väg in till sina gäster efter ’bångning’ och beställningar”. Så lyder originalbildtexten till det här fotografiet som publicerades på Östra Smålands förstasida den 24 maj 1946 i samband med ett stort reportage om Hotell Witt.
Foto: John Peterssons Fotomagasin/Bild ur Peo Nilssons samling

På nedre våningen inrättades också en systembutik. Restaurangens övre avdelning, som även inkluderade en mindre festvåning, upptog hela andra våningen och fick gott betyg i pressen även om en av formuleringarna klingar en smula egendomligt: 

”Om båda avdelningarna kan sägas, att i den mån det beror på lokaliteterna, så riskerar man inte att bli ’miljöskadad’.” 

Fem alternativ gavs för den som ville äta ”clublunch” på Wittens värdshus 1962. Den kostade tre kronor och 40 öre och då ingick även mjölk eller svagdricka samt serveringsavgiften. Beloppet motsvaras av knappt 40 kronor i dag och det måste ju anses i högsta grad prisvärt för rätter som skånsk vitkålssoppa med fläskkorv eller kokt rödspätta med persiljesås. En bit frukttårta kostade bara en 50-öring extra, mindre än sex kronor i dagens penningvärde.
Matsedel ur Peo Nilssons samling

Hotellrummen – 17 till antalet – fanns på tredje våningen och i portierlogen hade man placerat en gammal kakelugn från den forna Christophersalen. 

1946 förstatligades de regionala bolagen och Hotell Witt blev en av många statligt drivna restaurang- och hotellrörelser. Verksamheten växte och sedan man fått tillstånd att flytta det stora Kreugerska huset till Norra Långgatan – den spektakulära husflytten genomfördes i december 1967 – kunde hotellet byggas ut rejält och 1972 invigdes ett stort och toppmodernt Hotell Witt med över 100 rum, samtliga försedda med TV-apparater från svenska Luxor. Här fanns moderna konferensmöjligheter, dansrestaurang, stekhus etc etc.

På 1970-talet inleddes Hotell Witts senaste storhetstid och restaurangen utsågs till ”Årets krog”. Tisdagsdanserna där blev ett begrepp i stora delar av Sydsverige – på måndagar var det Frimus i Karlskrona och på onsdagar Stadt i Växjö som gällde. Fotot är från 1972, taget efter den stora om- och tillbyggnaden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Från 1970 och 19 år framåt var det Rolf Königsson som basade på Witt och han tog framgångsrikt upp kampen med Kalmars krogkung Torsten Carlsson, som ägde såväl Stadshotellet som Byttan och skötebarnet Teaterkällaren. Tisdagsdanserna på Witt blev ett begrepp, särskilt bland Sydsveriges alla handelsresande – Kalmar hade sedan länge gott rykte som dansstad eftersom här fanns både sjuksköterskeskola och lärarinneseminarium, vilket innebar att det aldrig förekom brist på danssugna unga damer i stan.

En tyvärr något beskuren och odaterad söndagsmatsedel från Hotell Witt. Troligen är den från något av de första åren efter den stora ombyggnaden 1972. Man fick både förrätt och varmrätt för 35 kronor vilket är detsamma som ungefär 250 kronor i dag.
Ur Sven Strandbergs samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Under 1970- och 80-talet blev Hotell Witt åter stans ledande nöjesetablissemang. Men sedan dess har verksamheten stagnerat rejält. Hotellet var faktiskt en av stans större arbetsplatser och lär som mest ha haft runt 160 anställda. Jag undrar om det är ens en tiondel så många i dag. Danskvällarna och restaurangen är bara bleknade minnen; det är länge sedan den sista biffen tillagad enligt Lindströms recept serverades på den plats där den hade svensk urpremiär 1862. 

Kalmarkrögare i dragkamp om gästerna inför höstsäsongen 1986. Till vänster Hotell Witts Rolf Königsson och till höger hans kollega Robert Liljeqvist på Stadshotellet. Stadt skulle öppna sin nya dans- och showscen med ett gästspel av Ewa Rydberg medan Rolf Königsson kontrade med landets häftigaste ljus- och ljudanläggning. Men några bittra fiender var de inte, tvärtom var de övertygade om att båda hotellens satsningar skulle göra dem starkare tillsammans.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Nej, det skulle nog behövas en ny Heinrich Witt eller Rolf Königsson för att få fart på det anrika etablissemanget som så länge utgjorde ett av Kalmarbornas mest självklara vardagsrum.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 30 april 2021

Förr om åren var det liv och rörelse i Wittens foajé större delen av dygnet. Den här bilden togs mitt på dagen i september 1986.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

TACK
till Ingrid Bruun, Kalmar; Hans Egeskog, Kalmar; Pelle Friberg, Kalmar; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Jan Magnusson, Kalmar kommun och Peo Nilsson, Kvigerälla.

Hotell Witt hade sett ut så här i 20 år när bilden togs 1992. Det är sig precis likt än i dag, nästan 30 år senare. Men numera står det inte Witt på skylten på hörnet längre utan bara ”First Hotel”. Till och med namnet på det anrika etablissemanget håller tydligen på att tyna bort.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

TRYCKTA KÄLLOR
Jan G Andersson: ”Tisdag på Witt” (i Östra Småland den 28 januari 2010)
Robert Andersson: Systembolaget i Kalmar 100 år (1954)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Manne Borgwall: ”Idyll och feststämning i nittiotalets Kalmar” (i Kalmar Läns Tidning den 27 november 1937 samt i Från flydda tiders Kalmar, 1944) 
Manne Borgwall: ”Societeten i Kalmar” (i Kalmar Läns Tidning den 23 december 1933 samt i Från flydda tiders Kalmar, 1944)
Manne Borgwall: ”Vi gå till Wittens välbekanta hörn…” (i Kalmar Läns Tidning den 25 september 1937 samt i Från flydda tiders Kalmar, 1944)
Jenny Damberg: Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas okända historia (2014)
Victor Elmqvist: Calmare gamla malm (2006)
Manne Hofrén: ”Gamla Wittens saga all” (i Sancte Christophers Gilles Chroenica XII–XIII, 1939)
Manne Hofrén: Bryggare och bryggerier i Kalmar (1947)
Manne Hofrén: Kalmar Stadshotell 1819–1969 (1969)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Håkan Jönsson och Richard Tellström: Från krog till krog – Svenskt uteätande under 700 år (2018)
Sigvard Malmberg: Det började vid Kalmarsund (1981)
John Sjöstrand: Kalmarbilder (1925)
Signaturen ”–metta”: ”Får jag se på matsedeln – Vresig ’pinne‘ svårt problem för servitris” (i Östra Småland den 24 maj 1946)
Osignerad artikel ”Dragkampen om de nöjeslystna” (i Östra Småland den 27 augusti 1986)

OTRYCKTA KÄLLOR
Westrinska samlingen (avskrift 1978, tillhandahållen av Kalmar stads hembygdsförening)
Gotlands militärhistoria – www.tjelvar.se (läst 2012, finns inte kvar på nätet)

LÄNKAR
Klas Palmqvist: Kost och logi vid Stortorget ända sedan Linné dagar
Klas Palmqvist: Victoria, Nea, Svea och andra Kalmarhotell
Klas Palmqvist: John tecknade Kalmars vardagshistoria
Klas Palmqvist: Här finns både Kreugers och Palmes rötter
Klas Palmqvist: Saken är biff, löjtnant Lindström! 
Klas Palmqvist: En gammal bild av en ny tid
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.