Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

Loverslund någon gång kring år 1900. Idyllen tycks fullständig. Barnen sitter stilla i gräset, vattnet ligger spegelblankt och lockar till roddtur bland näckrosorna. Men skenet bedrar...
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fotografiet här ovanför är taget vid Hagbyån i Loverslund, drygt två mil söder om Kalmar. Kameran ljuger inte brukar man säga. Men hela sanningen berättar den inte nödvändigtvis heller. Det första man kommer att tänka på när man ser bilden är knappast barnarbete, usla löner och fosforförgiftning.

Den stora byggnaden på andra sidan vattenspegeln är Lovers Tändsticksfabrik, grundad redan i början av 1870-talet. Där kunde sjuåringar få arbete. 

Hjalmar Johansson, född 1898, var dock några år äldre när han började arbeta i fabriken, men han gick fortfarande i skolan. Vissa dagar satt han i skolbänken, de andra var han i fabriken. 

92-årige före detta barnarbetaren Hjalmar Johansson, fotograferad 1990. Hans pappa var på sjön och redan som skolpojke var Hjalmar tvungen att bidra till familjens försörjning genom att arbeta på tändsticksfabriken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

– Jag arbetade bland annat med att lägga tändstickorna i askar, berättade han för Östra Smålands Rune Johansson 1990.

– Minns att jag hade fyra öre för 100 askar. Eller om det var sju öre?

Från början tillverkade man oerhört eldfängda och giftiga fosfortändstickor som tände mot vad som helst. Men fosforn var också farlig på ett lömskare och oerhört smärtsamt vis. August Johansson var född 1865 och började arbeta på Loversfabriken när han konfirmerats vid 13 års ålder. I samband med 75-årsdagen 1940 blev han intervjuad i Östra Småland: 

– Arbetets faror brukar man numera ofta höra talas om, men för oss var detta en skrämmande realitet. Det fanns tändstickor som satsades med fosfor och magenta och detta förstörde tänderna på dem, som under längre tid måste vara i närheten. Det fanns många ungdomar som såg ut som gamla gubbar i munnen. Kemikalierna orsakade nämligen tandröta.

Har herr Johansson också varit utsatt för den åkomman? 

– Nej, när det blev frågan om jag skulle avlösa en, som angripits av sjukdomen, sade jag nej. Jag gav mig in till Kalmar och fick arbete på Lindahls Tändsticksfabrik.

Den här notisen var införd i tidningen Kalmar fredagen den 15 januari 1892. Med moderniserad stavning lyder den:
”Självmord. I tisdags afton berövade sig verkmästaren vid Lindahls tändsticksfabrik C E Åkerlind livet genom hängning. En skrivelse som påträffades i en av hans fickor, angav såsom orsak till den förtvivlade handlingen fruktan för förnyad operation mot fosforförgiftning. Åkerlind efterlämnade änka och fyra barn i goda omständigheter. Han var vid sin död 55 år gammal.”

Förutom att fosforn var oerhört lättantändlig var gaserna från den giftiga att andas in. Den som hade dåliga tänder – och det var det många som hade – löpte stor risk att råka ut för fosfornekros som kom tänderna att lossna och käkbenet att frätas bort. Innan han kom till Lindahls fabrik i Kalmar hade Åkerlind arbetat länge vid Loversfabriken.

Carl Erik Åkerlinds dödsannons.

I Lovers övergick man så småningom till fosforfria säkerhetständstickor. Men eldfaran var alltid stor. Fabriken brann ner på 1880-talet, men byggdes upp igen. 

Driften las sedan ner till 1897, då man installerade en ångmaskin i stället för det stora vattenhjul som tidigare drivit maskinerna. Arbetsstyrkan tycks för det mesta ha rört sig om 50–70 personer. Fabriken kom att ingå i tändstickskungen Ivar Kreugers imperium. 

Två hästar och 43 personer på plats framför Lovers Tändsticksfabrik. Och någon som skymtar uppe i fönstergluggen till höger. Hon kanske inte ville vara med på bilden, men kom med ändå. Många kvinnor var anställda och längst fram sitter sex pojkar. Hjalmar Johansson, som börjat jobba redan som skolpojke och som flyttade till Kalmar när han inte ville arbeta i fosforångorna, står som fjärde man från höger i översta raden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1916 las Lovers tändsticksfabrik ner för gott. Men på 1920-talet blev plötsligt den gamla industrilokalen centrum för bygdens nöjesliv när svenskamerikanen Hjalmar Raymond (1888–1976) återvände till sina forna hemtrakter och köpte den nedlagda fabriken 1924.

Hjalmar Raymond framför tändsticksfabrikens disponentbostad där han flyttade in den 9 oktober 1924.
Bild ur ”Hagbyån–Yukonfloden och åter” (1977)

Han började genast inrätta en kvarn där. Och på övervåningen startade han en biograf med det originella namnet Urskogen. En gammal taffel anskaffades också. Den spelade Anna-Lisa Sjögren från Bottorp musik till stumfilmerna på.

Raymond berättar i sina postumt utgivna memoarer, Hagbyån–Yukonfloden och åter, om hur han utvidgade bioverksamheten även till Ljungbyholm, Läckeby och Påryd:

När jag gav föreställningar på den senare platsen ordnades extratåg på Kalmar–Karlslunda järnväg. Vid några tillfällen fick min bror Kalle låna apparaturen för att köra i Gullabo, men det fick han snart sluta med beroende på att besökarna där var så bråkiga.

På lördagskvällarna ordnades dans i de gamla fabrikslokalerna. 

Men 1930 var det slut med nöjeslivet. Raymond hyrde ut fabriken till en konservindustri. Han satsade själv pengar i fabriken, men kom i konflikt med bolagsledningen, som flyttade verksamheten till Kalmar. Kort därefter brann hela anläggningen ner för gott. 

Raymond satsade i stället på pälsdjursuppfödning, något även hans efterkommande fortsatte med.

En del av de bastanta tegelväggarna var allt som återstod av den gamla fabriken när den här bilden togs 2012.
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

Titta in på Digitalt Museum, där finns mer än 100.000 föremål och bilder ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Utökad version av en text som var införd i Östra Småland den 31 mars 2012

Miss Korts och världsrekord i ölhävning

Ann-Kristin Ramström från Kalmar iförd sin vinnande utstyrsel och bandet som visar att hon utsetts till Miss Korts 1971.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Våren 1971 utsågs 19-åriga Ann-Kristin Ramström från Kalmar till Miss Korts i en av alla dessa befängda utseendetävlingar som florerade i slutet av 60- och början av 70-talet. Den här gången handlade det om vem som bäst kunde bära upp de korta benkläder som då var högsta mode för unga damer. 

Tävlingen avgjordes på restaurangen Teaterkällaren i Kalmar och arrangerades av teknologerna vid Lunds universitet. Juryn bestod av såväl manliga som – faktiskt – kvinnliga teknologer och ”hade ett mycket svårt val och fick sammanträda fram till midnatt innan man kunde enas”, meddelade Östra Småland.

I november samma år rapporterade tidningen att Miss Korts varit hedersgäst när lundateknologerna på sin skånska hemmaplan arrangerade Europamästerskapet i ölhävning. Tävlingen övervakades av professor L Gunnar Lindh, författare till världens första ölhävningskompendium, och hans kollega Sven Gabriel Bergström. Ett 30-tal törstiga deltagare från elva nationer ställde upp.

Efter en uppvärmning med sex flaskor öl på vardera 45 centiliter satte Luc Parmentier från Belgien nytt världsrekord när han klämde i sig innehållet i en flaska på tiden 3,9 sekunder och utropades till Europamästare av Ann-Kristin Ramström, som skötte om segerceremonin.

© Klas Palmqvist
Texten var införd i Östra Småland den 3 januari 2018

Se även:

• Tio tjejer som ville bli Länets skolflicka

• Tjejerna som ville åka till London

• Floyd fick en puss i sporthallen och Ali somnade på Stadshotellet

Maskerad på fritidsgården

Funkabo fritidsgård i Kalmar den 29 mars 1972. Som vanligt massor av barn och ungdomar på plats. Den här kvällen utklädda. Någon kanske känner igen sig ändå, så här mer än ett halvsekel senare.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När Funkabo fritidsgård öppnades i oktober 1971 fanns det de som var övertygade om att de bruna manchesterfåtöljerna i mysrummet snart skulle vara sönderskurna. Så blev det förstås inte alls.

Östra Smålands reporter Bonny Kilefors besökte gården en maskeradkväll i slutet av mars året därpå och konstaterade att möblerna var lika fina som vid invigningen.

– Detta trots att vi hade 21.000 besök i höstas och haft minst lika många hittills i vår, berättade Bengt ”Bobban” Nilsson som var fritidsgårdens föreståndare.

300 ungdomar fanns på plats när Funkabo fritidsgård invigdes hösten 1971. Originalbildtexten löd: ”Kommunalrådet Ingvar Gustafsson var som nybörjare lite undrande när han trådde invigningsshaken tillsammans med Ann-Helen Franzén, Kerstin Svensson och gårdens föreståndare Bengt Nilsson”. Ordet ”rekordkort” i rubriken syftade på att invigningstalen var över på tio minuter.
Klipp ur Östra Småland för den 20 oktober 1971

Sveriges första kommunala fritidsgård öppnade i Göteborg redan 1936. Fast då hette det ungdomsgård, liksom när Kalmar fick sin första på 1960-talet. Den var inrymd i Gasverksvillan på Södra vägen och kompletterades några år senare med Alabastern i Oxhagen, som låg i samma fastighet där Röda Korsets second hand-butik Kupan sedan hållit till i många år.

Alabasterns lokaler var trånga och bestod bara av två rum och när man 1971 satsade på att bygga en stor barack i anslutning till Funkaboskolan stängde man gården i Oxhagen.

I samma veva blev det ett riktigt arbete att vara fritidsledare. Tidigare hade det setts som en ideell syssla och ersättningen var därefter. Men sedan personalen gått med i facket såg Kommunal till att de anställda i alla fall fick något sånär anständigt betalt.

Funkabo fritidsgård blev en succé direkt och ungdomarna kom i mängder. Gården öppnade redan klockan tio på förmiddagen och på håltimmar och lunchraster sökte sig eleverna dit. Efter skolans slut kom de tillbaka och många var kvar tills man stängde vid tiotiden på kvällen. De yngre fick dock inte stanna längre än till åtta.

– Det finns 10.000 invånare i stadsdelarna häromkring. Cirka 1.000 av dem är ungdomar i ”gårdens ålder”, det vill säga mellan 10 och 17 år, upplyste ungdomskonsulent Allan Gunnarsson om.

Allan Gunnarsson, Kalmar kommuns ungdomskonsulent.
Foto: Östra Småland

De flesta gick dit för att träffa kompisar, spela flipper och pingis, köra racerbilssimulator, testa nymodigheten innebandy, spela sällskapsspel eller hobbypyssla och tillverka grejer i plast och mosaik till gårdens vårmarknad. Man kunde också låna gitarrer och gården fick snart flera egna ”husband”. Lokale gitarrhjälten Bosse Wilson var till exempel en flitigt förekommande gäst.

På fredagskvällarna var det Diskotek Asterix för de äldre, ibland med professionella discjockeys, och på lördagseftermiddagarna var det Diskotek Obelix för de mindre.

För flickorna fanns Evaklubben. Där hade man en nyinköpt symaskin. Men det var inte för att cementera könsrollerna som man ordnat en egen klubb åt tjejerna, tvärtom. Killarna tog plats och bredde ut sig men här fick tjejerna själva vara i centrum.

I mitten av 70-talet kom också en turnéversion av Stockholms Stadsteaters legendariska Jösses flickor till fritidsgården; Suzanne Ostens och Margareta Garpes musikal om kvinnorörelsens historia med klassiska sånger som Befrielsen är nära.

Kända artister dök upp lite då och då. Trubadurerna Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm kom till exempel på oannonserat besök en dag med påföljd att det blev tomt i lektionssalarna och lärarna fick gå och hämta sina elever på fritidsgården.

Ungdomskonsulent Gunnarsson var mycket nöjd:

– Problemen som fanns härute bland bostadsområdena har flyttats hit, neutraliserats och kanaliserats in på vägar som gynnar både äldre och yngre i längden.

För många ungdomar i Funkabo och Berga blev fritidsgården också en tillflykt undan jobbiga hemförhållanden. Personalen där var ofta de enda vuxna de vågade anförtro sig åt.

Några av maskeradgästerna på Funkabo Fritidsgård i mars 1972.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När detta skrevs 2014 hade Funkabo fortfarande en fritidsgård. Men inte i samma lokaler som på 1970-talet. En del av det platta taket på baracken höll en vinter inte för snömassorna utan rasade in. Av fritidsgården från 1971 finns inget kvar i dag.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 26 april 2014

När Kalmarborna roade sig på Rostad

En bild från 1840-talet visar den då alldeles nyuppförda huvudbyggnaden på Rostad, en sommarrestaurang med servering, smårum och biljard på nedre botten och stor festsal på övervåningen, där det också förekom konserter, teaterföreställningar och varietéframträdanden av olika artister. Mellan träden skymtar domkyrkan längst bort i bilden.
Litografi av J Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I dag är det inte många som besöker Rostadsparken. Den ligger lite bortglömd mellan Esplanaden och järnvägen. Annat var det i mitten av 1800-talet. På sommarkvällarna vimlade här av folk, musikkapell spelade, barnen åkte karusell, det åts och dracks och trivdes i största allmänhet i den vackra parken. 

Men säg den lycka som varar beständigt... 

Gustaf Korsseman var apotekare, född 1748 i Örebro. Han fick sin utbildning vid Åbo Akademi och kom till Kalmar 1776, närmast från Ystad. 

Apoteket och sin bostad hade han inne på Kvarnholmen, men liksom många andra Kalmarborgare skaffade han sig också ett ställe utanför murarna, den så kallade Kråklyckan. Då fanns förstås varken järnvägen eller Esplanaden, som i dag avgränsar området. Men Södra vägen fanns och den promenerade gärna Kalmarborna västerut för att komma till Korssemans lantställe. Han hade nämligen förvandlat det till en park – de stora lindarna är från hans tid – och dessutom odlade han blommor, främst rosor och liljor. Trädgårdar var ovanliga på den här tiden, utom vid slott och herrgårdar. 

Korsseman var en vänlig människa och lät folk vandra omkring och njuta av härligheten. ”Men ni får inte plocka av mina porslinrosor”, förmanade han lite skämtsamt besökarna. Själv kallade han stället Marielund efter sin hustru. Gården han var född på utanför Örebro hette dock Rostad och så småningom fick egendomen i Kalmar ärva det namnet.

När Korsseman dog 1837 hade Kalmarborna vant sig vid att betrakta trädgården som  offentlig. Ett bolag bildades för att köpa Korssemanska trädgården, som utvidgades rejält och kom att omfatta även nuvarande Atterbergska trädgården, mellan den då ännu inte anlagda järnvägen och Södra vägen. Apotekarens anspråkslösa hus ersattes av vad som fortfarande är kärnbyggnaden på Rostad.

Fyrverkerier arrangerades ofta och var ett uppskattat nöje i 1800-talets Kalmar. Inte minst på Rostad.

Här fanns restaurang, biljard och festsal, vilket kompletterades med en ”konditorirotunda”, där gästerna serverades kaffe, te, ”glace à la vanille”, ispunsch och annat gott. Förtäringstvång förelåg emellertid inte, utan det var fritt fram att bara strosa omkring i trädgården och njuta av ”harmonimusiken” som brukade exekveras mellan klockan sex och nio om sommarkvällarna. Dessutom var det tillåtet att röka cigarr och pipa i det fria, något som annars var belagt med böter inne på Kvarnholmen.

På Rostad fanns också en samling bersåer som kallades för ”grottan”; enligt ett tidningskåseri ett kärt tillhåll för unga par, vars hjärtan kommit i ”den ömma oron”...

Lusthuset i Rostadsparken på 1860-talet.
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samhällsklass, kön eller ålder spelade ingen roll – alla var välkomna. Rostad var en tidig föregångare till folkparken med underhållning för hela familjen. Samstämmiga uppgifter säger också att ordningen var god, trots det myckna punschdrickande som hörde tiden till. Inte minst när det några gånger arrangerades stora skandinaviska studentmöten.

Men det dracks vatten också. Brunnsdrickning och hälsobad var på modet och på Rostad kunde man inmundiga såväl varma som kalla ”artificiella mineralvatten” samt bada i ”Ronnebygyttja”.

Här fanns även dansbana, kasperteater, målskjutning och karuseller. Den enklaste var gjord av två grova björkstammar, fästa i kors över en påle och med en stol i vardera ändan. Som drivkraft fungerade karlarna ”Kalle Jepp” och ”Danska snapsen”. Den andra karusellen var hästdriven och där satt barnen på hästar och lejon av trä.

Rostad var utarrenderat till den unge Heinrich Witt från Lübeck, som 1849 själv blev ägare till hela härligheten. 

Heinrich Witt (1815–1883) på äldre dagar. I mitten av 1800-talet var han nöjespappa på Rostad. Grundade senare Witts hotell.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Kalmarborna tycks verkligen ha älskat sitt Rostad och bestörtningen blev stor när det stod klart att Witt 1857 sålt alltihop för 20.000 riksdaler riksgälds – drygt 1,1 miljoner kronor i 2016 års penningvärde – till järnhandlaren Carl Johan Borell. Judaspengar, ansåg många, för nu omvandlades Rostad till flickpension – alltså ett slags internatskola för flickor – i den allvarliga och strängt religiösa mamsell Cecilia Fryxells regi. 

20 år senare skänkte hon i sin tur Rostad till staten som gjorde om det forna nöjestemplet till folkskollärarinneseminarium. 

Men det är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 maj 2016

Rostad på 1860-talet, när mamsell Fryxell tagit över. Brunnen till höger är ett minne från brunnsdrickningens dagar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Se även:
• Witt – klassiskt hotell som sett bättre dagar

KÄLLOR:
Robert Andersson: ”Från Foglasången till Stadsparken” i Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII (Kalmar 1939)
Eli Svänsson: Kalmariter och kalmarliv vid mitten av förra seklet i Sancte Christophers Gilles CHroenica XX–XXI (Kalmar 1947)
Manne Borgwall: Kalmar i minnets skimmer (Kalmar 1954)
Inga Elgqvist-Saltzman: Lärarinna av Guds nåde – Cecilia Fryxell (Carlssons Bokförlag, Tallinn 2010)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.
På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Rostads huvudbyggnad som den såg ut 1965.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Nästan fullkomligt bortglömda kändisar

Arvid ”Sjörövaren” Malkar och Ivan Hoflund porträtterade 50 lokala profiler i Kalmariter och andra med meriter 1924. De fortsatte att producera nya karikatyrer och verser i Kalmar/Kalmar Läns Tidning året därpå, men de gavs aldrig ut i någon specialtryckt praktupplaga.

Vilka var de lokala kändisarna för hundra år sedan ? Tja, ungefär samma folk som nu. Fast helt andra personer, förstås.

Kalmariter och andra med meriter är titeln på en samling karikatyrer av 50 på sin tid välkända gestalter i Kalmar med omnejd. De presenteras med bild och på rimmad vers i en volym med det generösa måttet 39,5x29,5 centimeter, nästan exakt lika stort som en modern dagstidningssida. Samlingen salubjöds lagom till julhandeln 1924 och betingade ett pris av fem kronor, i 2024 års penningvärde motsvarande cirka 170 kronor.

I ritstiftet höll ingen mindre än konstnären Ivan Hoflund, vars verk fortfarande är uppskattade och populära, både när det gäller måleri – gärna öländska landskap – och teckningar.

Ivan Hoflund (1887–1948), född i Bäckebo. Förmodligen ett mer känt namn i dag än någon av de kändisar han ritade karikatyrer av 1924. Självporträtt är från 1947.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Kalmariterna och de övriga som meriterat sig framträder i mörkbrun tryckfärg på blekgult papper av god kvalitet, även om omslaget ibland kan vara illa medfaret på de exemplar som överlevt fram till våra dagar. Om man har tur kan ett sådant antikvariskt gå att uppbringa för mindre än hundralappen; är skicket bättre blir förstås priset högre. 

”Häst-August” Andersson var född i Algutsboda, växte upp i Madesjö, lärde sig spela dragspel och utvecklades till en fruktad slagskämpe som Nybros poliskår stod maktlös inför. Så mötte han Gud i en hage vid Pukebergs glasbruk, blev predikant och drog massor med folk till sina möten runt om i Sydsverige. På äldre dagar storbyggmästare i Kalmar. 

De mer eller mindre skruvade texterna är signerade ”Sjörövaren”, det vill säga den lika färgstarke som praktfullt helskäggige revypappan, jultidningsredaktören, postexpeditören med mera Arvid Malkar, som nog själv vid den här tiden redan var mer välbekant för allmänheten än de flesta han skrev om. Tillnamnet ”Sjörövaren” kom sig av att han kommit försent till jobbet på posten en måndag efter att ha drabbats av stiltje under en helgseglats.

Arvid Malkar (1879–1952), född i Oskarshamn med efternamnet Johansson, men det ändrade han på genom att kasta om ett par bokstäver i namnet på sin nya hemstad.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I förordet skriver ”Sjörövaren” att han och Hoflund under det gångna året ”under gemensamma ansträngningar i tidningen Kalmar nedsvärtat kända och aktade medborgare i vår goda stad med underlydande domäner”. 

Tidningen Kalmar hade 1918 slagits samman med Kalmar Läns Tidning och utkom vid denna tid under den otympliga titeln Kalmar/Kalmar Läns Tidning. Den finns fortfarande kvar men har sedan länge tappat första ledet av dubbelnamnet och utkommer sedan 1962 bara en dag i veckan.

Hjalmar Appeltofft öppnade sin bokhandel vid Stortorget i Kalmar 1885. 1924 flyttades den till Storgatan 12, medan pappershandeln blev kvar vid torget. Han avled 1936, men bokhandeln överlevde till 2003. Appeltofft var i nästan 15 år drätselkammarens ordförande, vilket i dag motsvaras av att vara kommunstyrelsens ordförande. Sin tids Johan Persson, fast högerman förstås.

De, som det uttrycks, ”utgivna skändligheterna” är i själva verket av synnerligen godmodig natur. Att det är mer krut och kvalitet i teckningarna än i de ofta vådligt snubblande verserna står snabbt klart för den som bläddrar en stund bland kalmariterna och alla de övriga.

Ja, kändisskapets förgänglighet blir nästan övertydlig. Många av gestalterna var på sin tid så välbekanta att ”Sjörövaren” uppenbarligen ansåg det överflödigt att ens nämna dem vid namn. Även när namnet finns med gör det inte nödvändigtvis den nutida läsaren så värst mycket klokare på vilka de karikerade personerna egentligen var. Och anspelningarna i verserna på 1920-talets förhållanden och händelser är förstås ännu svårare att få grepp om.

Oda Berg var en av pionjärerna inom den svenska hemslöjdsrörelsen och den som la grunden till dess starka ställning i Kalmar län ända från 1899. Hennes son Bengt blev legendarisk naturskildrare, god vän med nazikoryfén Göring och den som såg till att inplantera kanadagåsen i Sverige, vilket inte heller bidragit till hans popularitet.

Man kan ju faktiskt också fundera över hur lätt det egentligen var ens för den dåtida läsekretsen att identifiera de icke namngivna personerna. Bilder var fortfarande ovanliga i pressen, inte minst för att det var dyrt att framställa de klichéer som krävdes för att kunna trycka fotografier. I kombination med tidens usla tidningstryck och det slitage som de gång på gång återanvända klichéerna utsattes för, var det ofta svårt, för att inte säga helt omöjligt, att urskilja anletsdragen på de avbildade.

Karl Ek var i många år ägare till tidningen Kalmar, som han dock sålt när Hoflund och ”Sjörövaren” publicerade sina porträtt. Han var också stins, finländsk konsul och chef för Systembolaget. I versen kallas han anmärkningsvärt nog för ”Kalle Anka”, detta åtta år innan Donald Duck debuterade och elva år innan Disneys fjäderfä fick sitt svenska namn.

Å andra sidan var 1920-talets lilla stad i ännu högre grad överskådlig än dagens Kalmar och det var knappast märkvärdigt om man i det tämligen överblickbara vimlet på gator och torg fick syn på eller stötte samman med medmänniskor som befann sig i offentlighetens ljus. Och det är ju inte särskilt sensationellt om man gör det i dag heller, för den delen.

Ellen Fransén från Kalmar debuterade på Stockholmsoperan 1896 under flicknamnet Ahlstedt. Flitigt engagerad som sångerska i enklare sammanhang sedan hon gift sig med polismaktens högste företrädare i Torsås, ett äktenskap som föranledde ”Sjörövaren” att rimma ”landsfiskal” på ”näktergal”. Hon var mor till Olle Carle (1909–1998), känd som kåsören ”Cello” i Expressen.  

Vilka var det då som Hoflund och ”Sjörövaren” ansåg förtjäna utrymme i ”Kalmariter och andra med meriter”? Jo, efter en del mer eller mindre komplicerade efterforskningar har även de som inte nämnts vid namn till slut kunnat identifieras. Här finns förstås landshövdingen och borgmästaren, företagsledare och affärsidkare, en och annan präst, både doktorer och rektorer, en uppsjö av politiker av olika schatteringar samt några författare, redaktörer, artister och krögare. Och liksom i dag var männen i förödande majoritet: bara tre av de totalt femtio avporträtterade är kvinnor.

Carl August Gustafsson kallas för ”Fagerhultskungen från näset i Välen” av ”Sjörövaren”. Han var vice landstingsordförande och underlät aldrig att värna sin hembygds intressen. Från sin gård vid sjön Välen styrde och ställde han i många år mer eller mindre oinskränkt i Fagerhults landskommun. Den ingår sedan 1969 i nuvarande Högsby kommun.

Det handlar alltså om ungefär samma klientel som befolkar lokaltidningarnas sidor än i dag. Fast några undantag finns förstås. Till exempel torde det väl svårligen kunna uppletas någon allmänt känd hönskonsulent numera, även om det förstås inte går att säga emot ”Sjörövarens” inledningsrader om William Sjöstedt på Bo gård i Smedby: 

I livet en yngling väl sämre har hänt,
än det att få sprätta som hönskonsulent

På södra Öland finns Långe Jan
en fyr för fartyg på havets ban
men där finns också den långe Janzon
fyrdubbel chefdirektör och van så’n
Så fick "Sjörövaren" till det om Herman Janzon i Kastlösa. Han var bank- och mejeridirektör, chef för Ölands Järnvägar och för sockerbruket i Mörbylånga.
Kastlösa känt var för sina prostar
nu är det känt ock för lyckans ostar

Byggmästaren Jean Johansson hade själv varit framstående kraftsportare och var en av Kalmaridrottens tidigaste gynnare, som det hette då. Sponsorer kallas det numera. Skänkte en uttjänt manskapsbod som blev gamla idrottsplatsens kombinerade omklädningsrum och förvaringsskjul. Rullade gärna omkring i stan på cykel, omvärvd av ett moln av tobaksrök.

Den musikaliske clownen och bondkomikern Schwente i Flena, alias Ernst Dahllöf, var länge en av Nordens högst betalda artister, men ställde ofta upp för en billig penning  eller rent av gratis på hemmaplan i Kalmar, särskilt i Folkets Park. På 20-talet var karriären på väg att ta slut, men självfallet finns han med i Kalmariter och andra med meriter.

Karl Magnusson var fackbas på Kalmar Ångkvarn. Efter en strejk 1905 lovades han nytt jobb och 3.000 kronor av ångkvarnens ägare, konsul John Jeansson, på villkor att aldrig mer knysta om fackföreningar. Men ”Kalle Masse” gick inte att köpa utan blev i stället vaktmästare i Folkets Park och länets förste socialdemokratiske riksdagsman. Far till konstnären Gillis Magnusson.

Kalmar var en av de städer i Sverige som redan i början av 1600-talet tillsatte en stadsfysikus, sedermera kallad stadsläkare. Hjalmar Ringberg innehade på 1920-talet sedan länge tjänsten som förste stadsläkare:
Han emot farsoter strängt står på lur
utrotar genast vart pestsmittat djur
och såg även till att
ej osund odör
skämmer vår grundvattenledningslikör.

Rådman August Strümpel är nog den som beståtts det allra värsta av ”Sjörövarens” många nödrim:
ty alls ingen blodtörstig grym pel-
ikan är herr rådmannen Strümpel
Han var far till den sedermera minst lika välkände advokaten och högerpolitikern Kristoffer Strümpel, som bodde hela sitt liv i det sedan åratal så omstridda Strümpelska huset som står och förfaller i Gamla stan i Kalmar.

Ingenjören, majoren, järnvägsivraren och kommunalpolitikern Viktor Ståhle föreslog Fredriksskansområdet som lämpligt för Kalmars nya idrottsplats och lyckades genomdriva att den verkligen anlades där. ”Sjörövaren” lyfter i stället fram hans lika engagerade insats bakom uppförandet av ”Stadsparkens luftiga WC”. Trafikchef för Kalmar Järnväg 1910–1932.

Waldemar Swahn från Kalmar arbetade på flera tidningar i Stockholm, gav ut böcker och var också en flyhänt karikatyrtecknare. Hans författarskap är stendött i dag, men de två digra memoarvolymerna Ur minnenas sekretär kan delvis vara värda ett studium för den som är intresserad Kalmarförhållanden i slutet av 1800-talet.

Den gotländska lärarinnan Augusta Westerberg blev anställd vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar 1895, förordnades till rektor 1912 och utsågs till ordinarie 1917 – den första kvinnan i landet som blev seminarierektor.
Hon sträng är i skolan men annars timid
och dragen ä’ milda och blicken är blid,
skaldade ”Sjörövaren”.

LÄNKAR

• Himmelriket är likt en kroppkaka
• Bondkomikern från Södra vägen som blev internationell stjärnartist

• Gula Faran och vampyrernas kung

• ”Sorgeliga saker hända än i våra dar...”

• Amiraler och annat löst folk på Sparregatan
• Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar

• 50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar

STORT TACK

till Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson, Kalmar stads hembygdsförening, Eva-Lena Holmgren och Claes Ågren, Kalmar läns museum, och Pelle Friberg, Kalmar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 27 november 2020

Flickan i frack fick fart på Kalmars teaterliv

När Gunnel Berg i Kalmar gick igenom kvarlåtenskapen efter sin mamma Elly hittade hon bland mycket annat ett dussin bilder från ett par teaterföreställningar, vilka av allt att döma spelats på Kalmar Teater. 

Gunnel hörde av sig till mig på Östra Småland och jag gjorde ett uppslag i tidningen där vi bad läsekretsen om hjälp med att klarlägga bildernas ursprung och identifiera personerna på dem. Som vanligt i sådana sammanhang behövde frågan inte ställas två gånger innan besked prompt levererades och så blev det ett uppslag till i tidningen en vecka senare.

Här följer texterna som de publicerades i tidningen i september 2016, fast något utökade och omstuvade samt försedda med fler bilder och länkar. 

”Nu ska vi ha oss en jäkel!”. Livat på scenen när brännvinet kommit fram. Men vilka är skådespelarna?
Foto: Valter Gudbrand

DEL 1

Även om vi inte kan tala om vilka pjäserna var så vet vi i alla fall att fotografen hette Valter Gudbrand. Han hade fotoateljé i Kalmar i 17 år, mellan 1935 och 1952. Men så värst mycket mer känner vi faktiskt inte till om honom heller. 

Såvitt Gunnel vet ägnade sig hennes mor inte åt teater. Däremot var hon ordförande i Kalmar Husmodersförening, men det är ju knappast troligt att det uppdraget har något alls att göra med Valter Gudbrands utmärkta teaterfotografier.

Nio personer på scenen samtidigt i ”Jenny Lind-föreställningen”.
Foto: Valter Gudbrand

En enda ledtråd finns. På en av bilderna finns en lapp fastsatt med texten ”Jenny Lind-föreställningen”. Jenny Lind (1820–1887) var ju sin tids mest hyllade operasångerska och hälften av bilderna tycks härröra från en föreställning som handlar om henne. Här är gott om stärkkragar och polisonger och andra typiska modeattribut från 1800-talets första hälft. Men vilken pjäs det rör sig om har jag gåt bet på att fastställa.

Här spelas det kort och röks cigarr. Även damer får vara närvarande vid spelbordet.
Foto: Valter Gudbrand

Inte heller har jag lyckats identifiera någon av skådespelarna och riktigt säker på att bilderna är tagna på Kalmar Teater är jag faktiskt inte heller.

Valter Gudbrand, som titulerades hovfotograf, var född i Nässjö 1907. Han öppnade ateljé i Kalmar 1935 på Larmgatan 24 – där Lilla Puben återfinns i dag – och flyttade sedan därifrån till Storgatan 25. På den adressen huserar numera Swedbank i ett hus som inte fanns på Gudbrands tid.

Redan 1952 sålde Gudbrand, enligt uppgift på grund av ohälsa, rörelsen till Owe Wallander, även han hovfotograf. Den överläts i sin tur till Leif Ehnemark 1972 och drivs sedan länge av Elisabet Ehnemark på Kaggensgatan.

Av allt att döma tillfrisknade Valter Gudbrand. Han avled först 1999 vid 92 års ålder på Öland. Då var han sedan ett drygt år änkling efter sin hustru Zaida Irene, född i Sundsvall 1914.

I telefonkatalogerna från 1990-talet tituleras Gudbrand ”fd hovfotograf” men vad han försörjt sig på sedan han sålt fotoateljén 1952 har jag inte lyckats att utröna.

Tre hembiträden eller servitriser och en rävboa som nästan inte verkar riktigt avliden. Bilden är förmodligen från samma föreställning som den där herrarna dricker brännvin.
Foto: Valter Gudbrand

Pjäsen på de andra bilderna tycks utspela sig i ett med fotografierna tämligen samtida 40-tal. Här finns brännvinsflaskor med skruvkork, hembiträden och stiliga unga män i moderna kostymer.

Hur kom det sig att Valter Gudbrand anlitades för att fotografera de här bilderna? Kanske började ett resande teatersällskap sin turné i Kalmar och passade på att anlita en lokal fotograf för att ta reklambilder.

Den som vet mer om pjäserna och skådespelarna är mer än välkommen att höra av sig.

Det var på just den här bilden en lapp med upplysningen ”Jenny Lind-föreställningen” hade fästs med ett gem. Gissningsvis är det sångerskan Jenny själv skådespelerskan till höger gestaltar.
Foto: Valter Gudbrand

DEL 2

För en vecka sedan visade vi här på Torget i Östra Småland upp några gamla teaterfotografier som vi inte visste mycket mer om än att de med tämligen stor säkerhet var tagna i Kalmar, förmodligen på 40-talet. Tack vare Sidney Karlsson – populär aktör i Kalmarrevyn på 70- och 80-talet – har vi nu fått reda på mycket mer om bilderna och om Magda Holm, en av 20-talets stora film- och teaterstjärnor. Hon lämnade Stockholm, gifte sig med rådman Erik Ernberg i Kalmar och skrev i många år teaterkritik i Östra Småland.

Rutinerade lokalrevyaktören Sidney Karlsson (1934–2021), fotograferad 1990.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Sidney ringde och berättade att han direkt känt igen de glada herrarna som just skulle till att ta sig en tår på tand som läkaren Åke Befrits och Thorbjörn Wennerberg, rektor på Högalids folkhögskola. Även Hally Ohlsson, gift med länsveterinären Lorentz Ohlsson var lätt att identifiera.

På Kalmar Teater satte Magda Holm 1948 upp sin egen pjäs Bara av en händelse. Hon hade skrivit den redan under sina år i Stockholm. Pauline Brunius, Dramatenchef 1938–1948, var intresserad men ville att Magda skulle göra om den till en enaktare, vilket hon inte gick med på. I stället fick stycket sin urpremiär med Magdas egen amatörensemble i Kalmar. Hon regisserade förstås själv och spelade även huvudrollen som fyrvaktardottern Wanda, längst till höger på bilden. Trots att hon var 50 år hade hon enligt den samtida kritiken inga som helst problem att gestalta en betydligt yngre kvinna. Övriga på bilden är från vänster Hally Ohlsson som spelade Wandas mor trots att hon bara var ett år äldre än Magda, Sven-Gunnar Sohlberg som fyrvaktarens son, Åke Befrits som tullare, Thorbjörn Wennerberg som den tyranniske fyrvaktaren och Håkan Walander som lotsen.
Foto: Valter Gudbrand 

Men framför allt kunde han berätta om Magda Holm-Ernberg, som förekom i servitrisutstyrsel på en av bilderna. När Sidney gick på läroverket i Kalmar i början av 50-talet hade han och hans gode vän Heinz Hopf – sedermera på Dramaten och TV-teatern – ingått i en teatergrupp som leddes av henne. Sidney minns Magda Holm med värme. Men hon var krävande:

– En gång beklagade jag mig över att jag var nervös inför en föreställning. Då sa hon ”du är inte alls nervös, du är bara högfärdig”.

Magda Holm i scen som förmodligen även den är hämtad ur hennes egen pjäs Bara av en händelse. Men vem mannen i soffan är vet vi fortfarande inte. 
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm satte upp en mängd föreställningar med amatörskådespelare i Kalmar. Amatörerna hörde hemma i stans ”fina” kretsar och Sidney berättar att folk fyllde salongen för att se hur de lokala kändisarna bar sig åt på scenen. 

En av pjäserna var Kära släkten, samma stycke som Magda Holm gjort sin första stora roll i på Dramaten i januari 1919 (redan i december 1917 gjorde hon debut i en liten roll i Rostands klassiker Cyrano de Bergerac).

Thorbjörn Wennerberg som fyrvaktaren och Hally Ohlsson som hans hustru i Magda Holms ”Bara av en händelse”.
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm föddes i Gamleby i norra Kalmar län 1898, som dotter till Anna Kristoffersson och sjökaptenen Knut Holm, sedermera hamnkapten i Gamleby. Knut hade länge hållit till i USA och närde egna skådespelardrömmar. På 1890-talet fick han gestalta Löpar-Nisse i en uppsättning av Värmlänningarna i Chicago, rimligen inför en publik av svenska invandrare. Mottagandet blev enligt Holm själv ”blandat”.

I stället startade han Holms Yachtvarv hemma i Gamleby där han byggde snabba segelbåtar tillsammans med sina söner Yngve och Tore. Yngve vann ett olympiskt guld och Tore vann två och dessutom tre brons 1920–1948. 

Knut Holm byggde sin första kappseglingsbåt, den hette Bris, på vinden i ett uthus i Gamleby 1902. För att få ut båten fick man göra ett rejält hål i väggen och taket. Lilla Magda, ännu inte fyra år fyllda, sitter redan i båten. Hennes äldre bröder Yngve och Tore finns också med på bilden. 
Bild ur Sjöhistoriska museets arkiv

Magda var skicklig seglare redan i tioårsåldern och blev ett återkommande inslag vid Sandhamnsregattorna. Inte nog med att hon var en av de första kvinnliga tävlingsseglarna; hennes besättning var också kvinnlig. Båten Bimbi hade storebror Yngve byggt 1918.

Magda Holm och hennes kvinnliga gast seglar rejält påpälsade på den här bilden ur Vecko-Journalens seglingsnummer som gavs ut i samband med Göteborgsregattan 1923. 

Men om sönerna uppfyllde faderns marina ambitioner, så var det dottern som förverkligade teaterdrömmarna. Som 17-

åring skickades hon till Köpenhamn för att undervisas av skådespelerskan Sophie Mantzius, även känd som Soffy Walleen. 

Soffy Walleen (1861–1940), legendarisk dansk skådespelerska och teaterinstruktör. Magda Holms lärare i Köpenhamn.
Foto: Peter Newland/Det Kgl. Biblioteks billedsamling

Ett år senare började Magda på Dramatens elevskolas i Stockholm. Snart släpptes hon upp på stora scenen och gjorde sedan karriär i raketfart, framför allt som ”förtjusande ungflicksaktris och lysande komedienne”. Fram till 1923 hann hon med 25 roller, allt från skäligen enkla komedier till Shakespeare och Strindberg. Hon spelade även på andra stora Stockholmsscener som Oscars, Vasateatern och Blancheteatern, ofta mot tidens superstjärna Gösta Ekman. Hon gifte sig 1924 med regissören, direktören och tävlingsmotorcyklisten Gunnar Andersson.

Magda Holm som Katja Kock i Flickan i frack från 1926. Hon fick lysande recensioner: ”käck och intagande”, ”härligt naturlig i sin glittrande munterhet”, ”pikant och hurtig på en gång, har en kultiverad apparition och spelar med en säker rutin”, ”verkligen förstklassig kraft” med mera i den stilen.

Och så gjorde hon film, totalt åtta under åren 1924–1932. Samtliga var stumfilmer utom den sista, Svärmor kommer. Ojämförligt största succén, både hos kritiker och publik, gjorde Flickan i frack från 1926, byggd på en berättelse av Hjalmar Bergman. 

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, här i en studiecirkelsutgåva från 1961, som råkar stå i min egen bokhylla. Omslagsbilden är gjord av Sonja Ceder (1917–2001), som annars var mest känd som keramiker.

Filmens stora stjärna är Magda i rollen som Katja Kock. Hennes far unnar henne ingenting, framför allt inte snygga kläder. Så för att kunna gå på bal lånar hon i desperation en frack av sin bror – spelad av Erik Zetterström, alias kåsören och revyförfattaren Kar de Mumma. På balen röker hon cigarr, dricker jättegrogg och dansar med unga damer. Samt med sin kavaljer Ludwig, spelad av Einar Axelsson.

Hjalmar Bergman (1883–1931).
Bild ur Västernorrlands museums arkiv

Hjalmar Bergman hade ett komplicerat förhållande till sin sexualitet – ja, till livet överhuvudtaget – något som bara blev mer accentuerat med åren. Att döma av recensionerna uppfattades inte alls de undertonerna av samtiden. Men för nutida 20-talsvurmare i allmänhet och i synnerhet i queersammanhang har Flickan i frack kommit att bli rena kultfilmen. Denna mer eller mindre bortglömda feministiska komedi, regisserad av Karin Swanström, restaurerades 2008, vilket blev början på ett sensationellt segertåg världen runt. Flickan i frack väckte till exempel stor uppmärksamhet vid 2014 års stumfilmsfestival i San Francisco och har hyllats även när den visats i Sverige. Kanske något för Kalmarsund Pride?

Katja Kock, alias Magda Holm, blossar cigarr, ett då för tiden – och ofta än i dag – synnerligen manligt attribut.
Bild ur filmen Flickan i frack. 

Magda Holm-Ernberg var mor till tre barn: sonen Jarl i sitt andra äktenskap och sedan tidigare sonen Tom och dottern Anja. Både Jarl, som blev advokat, och hans pappa, rådmannen Erik, medverkade i Magdas uppsättningar i Kalmar. 

Magda Holm-Ernberg avled i Kalmar 1982. Hon är begravd i Västervik.

Magda Holm-Ernberg (1898–1982) flyttade till Kalmar 1940 och blev djupt och varaktigt engagerad i stans föreningsliv, särskilt i Husmodersföreningen (därav kopplingen till Gunnel Bergs mamma). Här är Magda på en bild från 1960-talet.
Bilden hämtad ur Kiki Lundhs Jag ger dig mitt liv – Om fjorton kvinnor i Kalmar (1997)

Bearbetade och utvidgade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 3 och 10 september 2016

© Klas Palmqvist

STORT TACK till Gunnel Berg, som ställde Valter Gudbrands teaterbilder först till Östra Smålands och sedan till Kalmar läns museums förfogande, samt till Sidney Karlsson som kunde berätta om Magda Holm och identifiera de flesta amatörskådespelarna på bilderna. Samtliga elva bilder Gunnel hittade i sin mors kvarlåtenskap är nu skänkta till Kalmar läns museum och finns utlagda på länsmuseets avdelning på Digitalt museum.

KÄLLOR

Kiki Lundh: Jag ger dig mitt liv – Om fjorton kvinnor i Kalmar (Borgholm 1997)

Gamleby Sockens Hembygdsförening

Rollboken på Dramatens hemsida

Nordisk Familjeboks sportlexikon del IV (Stockholm 1941)