Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

Loverslund någon gång kring år 1900. Idyllen tycks fullständig. Barnen sitter stilla i gräset, vattnet ligger spegelblankt och lockar till roddtur bland näckrosorna. Men skenet bedrar...
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fotografiet här ovanför är taget vid Hagbyån i Loverslund, drygt två mil söder om Kalmar. Kameran ljuger inte brukar man säga. Men hela sanningen berättar den inte nödvändigtvis heller. Det första man kommer att tänka på när man ser bilden är knappast barnarbete, usla löner och fosforförgiftning.

Den stora byggnaden på andra sidan vattenspegeln är Lovers Tändsticksfabrik, grundad redan i början av 1870-talet. Där kunde sjuåringar få arbete. 

Hjalmar Johansson, född 1898, var dock några år äldre när han började arbeta i fabriken, men han gick fortfarande i skolan. Vissa dagar satt han i skolbänken, de andra var han i fabriken. 

92-årige före detta barnarbetaren Hjalmar Johansson, fotograferad 1990. Hans pappa var på sjön och redan som skolpojke var Hjalmar tvungen att bidra till familjens försörjning genom att arbeta på tändsticksfabriken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

– Jag arbetade bland annat med att lägga tändstickorna i askar, berättade han för Östra Smålands Rune Johansson 1990.

– Minns att jag hade fyra öre för 100 askar. Eller om det var sju öre?

Från början tillverkade man oerhört eldfängda och giftiga fosfortändstickor som tände mot vad som helst. Men fosforn var också farlig på ett lömskare och oerhört smärtsamt vis. August Johansson var född 1865 och började arbeta på Loversfabriken när han konfirmerats vid 13 års ålder. I samband med 75-årsdagen 1940 blev han intervjuad i Östra Småland: 

– Arbetets faror brukar man numera ofta höra talas om, men för oss var detta en skrämmande realitet. Det fanns tändstickor som satsades med fosfor och magenta och detta förstörde tänderna på dem, som under längre tid måste vara i närheten. Det fanns många ungdomar som såg ut som gamla gubbar i munnen. Kemikalierna orsakade nämligen tandröta.

Har herr Johansson också varit utsatt för den åkomman? 

– Nej, när det blev frågan om jag skulle avlösa en, som angripits av sjukdomen, sade jag nej. Jag gav mig in till Kalmar och fick arbete på Lindahls Tändsticksfabrik.

Den här notisen var införd i tidningen Kalmar fredagen den 15 januari 1892. Med moderniserad stavning lyder den:
”Självmord. I tisdags afton berövade sig verkmästaren vid Lindahls tändsticksfabrik C E Åkerlind livet genom hängning. En skrivelse som påträffades i en av hans fickor, angav såsom orsak till den förtvivlade handlingen fruktan för förnyad operation mot fosforförgiftning. Åkerlind efterlämnade änka och fyra barn i goda omständigheter. Han var vid sin död 55 år gammal.”

Förutom att fosforn var oerhört lättantändlig var gaserna från den giftiga att andas in. Den som hade dåliga tänder – och det var det många som hade – löpte stor risk att råka ut för fosfornekros som kom tänderna att lossna och käkbenet att frätas bort. Innan han kom till Lindahls fabrik i Kalmar hade Åkerlind arbetat länge vid Loversfabriken.

Carl Erik Åkerlinds dödsannons.

I Lovers övergick man så småningom till fosforfria säkerhetständstickor. Men eldfaran var alltid stor. Fabriken brann ner på 1880-talet, men byggdes upp igen. 

Driften las sedan ner till 1897, då man installerade en ångmaskin i stället för det stora vattenhjul som tidigare drivit maskinerna. Arbetsstyrkan tycks för det mesta ha rört sig om 50–70 personer. Fabriken kom att ingå i tändstickskungen Ivar Kreugers imperium. 

Två hästar och 43 personer på plats framför Lovers Tändsticksfabrik. Och någon som skymtar uppe i fönstergluggen till höger. Hon kanske inte ville vara med på bilden, men kom med ändå. Många kvinnor var anställda och längst fram sitter sex pojkar. Hjalmar Johansson, som börjat jobba redan som skolpojke och som flyttade till Kalmar när han inte ville arbeta i fosforångorna, står som fjärde man från höger i översta raden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1916 las Lovers tändsticksfabrik ner för gott. Men på 1920-talet blev plötsligt den gamla industrilokalen centrum för bygdens nöjesliv när svenskamerikanen Hjalmar Raymond (1888–1976) återvände till sina forna hemtrakter och köpte den nedlagda fabriken 1924.

Hjalmar Raymond framför tändsticksfabrikens disponentbostad där han flyttade in den 9 oktober 1924.
Bild ur ”Hagbyån–Yukonfloden och åter” (1977)

Han började genast inrätta en kvarn där. Och på övervåningen startade han en biograf med det originella namnet Urskogen. En gammal taffel anskaffades också. Den spelade Anna-Lisa Sjögren från Bottorp musik till stumfilmerna på.

Raymond berättar i sina postumt utgivna memoarer, Hagbyån–Yukonfloden och åter, om hur han utvidgade bioverksamheten även till Ljungbyholm, Läckeby och Påryd:

När jag gav föreställningar på den senare platsen ordnades extratåg på Kalmar–Karlslunda järnväg. Vid några tillfällen fick min bror Kalle låna apparaturen för att köra i Gullabo, men det fick han snart sluta med beroende på att besökarna där var så bråkiga.

På lördagskvällarna ordnades dans i de gamla fabrikslokalerna. 

Men 1930 var det slut med nöjeslivet. Raymond hyrde ut fabriken till en konservindustri. Han satsade själv pengar i fabriken, men kom i konflikt med bolagsledningen, som flyttade verksamheten till Kalmar. Kort därefter brann hela anläggningen ner för gott. 

Raymond satsade i stället på pälsdjursuppfödning, något även hans efterkommande fortsatte med.

En del av de bastanta tegelväggarna var allt som återstod av den gamla fabriken när den här bilden togs 2012.
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

Titta in på Digitalt Museum, där finns mer än 100.000 föremål och bilder ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Utökad version av en text som var införd i Östra Småland den 31 mars 2012