En konstbok som är på riktigt

Torsten Billman – Bildmakaren
Dan Lennervald (red)
(ABF Norra Halland, Hallands konstmuseum, 2010)

Någon sällsynt gång ges det ut böcker som man bara häpnar över. Torsten Billman – Bildmakaren är en sådan. 464 generösa sidor med och om konst som skildrar arbete, som är på allvar, som har djup, som är politisk och mänsklig. Alltsammans vackert formgivet och tryckt på papper av bästa kvalitet.

Torsten Billman fotograferad vid Slussen i Stockholm på 1940-talet. Han besökte ibland huvudstaden för att visa sina illustrationer för bokförlagen.

Torsten Billman kom från Kullavik, strax söder om Göteborg. Han gick till sjöss 1926, som 17-åring. Resorna i Medelhavet och till fjärran hamnar som Shanghai, Yokohama och Vladivostok satte förstås outplånliga spår. Samtidigt blev han övertygad om att han skulle bli konstnär.

Brott och straff. Raskolnikov dräper Lisaveta. Bokillustration omkring 1945. Grisailleträsnitt.

Billman blev elev på Valands konstskola i Göteborg 1933. Han kom att utveckla en alldeles egen träsnittsteknik och i början av 40-talet blev han alltmer uppmärksammad. Diktaren Gunnar Ekelöf fick se illustrationer Billman gjort till Harry Martinsons Nomad och skrev en artikel om bilderna. Det blev inledningen till en lång rad litterära illustrationer: Dostojevskijs Brott och straff, Balzacs Kusin Pons och inte minst Georg Büchners drama Woyzeck, för att nämna något.

Nazismen attackerar. Del av Till sjöfolket - Havets arbetare, al frescomålning i Sjömanshemmet i Göteborg 1944.

Också i det riktigt stora formatet slog Billman igenom på 40-talet. Hans fresk Till sjöfolket – Havets arbetare i Sjömanshemmet vid Masthuggstorget var klar 1944 men väckte politiska betänksamheter. Billman hade bland annat skildrat nazisternas propgandaminister Goebbels i färd med att aptera en mina och hakkorsförsedda flygplan som attackerar värnlösa sjömän. Freskens invigning blev uppskjuten med ett år, tills de politiska konjunkturerna var otvetydigt gynnsammare...

Spansk hamnkrog, tempera 1969. Målningen hamnade på omslaget till Sjömannen nr 12/1969.

Billman gjorde flera fresker runt om i Sverige, bland annat Samhällsutvecklingen i Folkets hus i Gävle och framför allt Kring Smålands Taberg i Norrahammars Folkets hus. Den visar arbetet i bygdens industrier på en nästan 14 meter lång vägg (fresken finns med som ett ca 85 cm långt utviksblad i boken).

Eldarskans, akvarellerat grisailleträsnitt omkring 1942.

Billman fortsatte väcka uppmärksamhet med politiska träsnitt på 60-talet som Mordet på Oswald och Warrenkommissionen, båda med anknytning till mordet på president Kennedy. 

På 70-talet blev han lärare på sin gamla skola Valand. Det var eleverna själva som tog initiativet; Billmans arbetarbakgrund och långvariga politiska engagemang var sådant som intresserade den tidens konstnärsgeneration. Problem med synen tvingade honom dock att sluta efter bara något år.

Mozarts begravning, grisailleträsnitt 1965.

Billman fortsatte under 80-talet att teckna i Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter och givetvis i Sjöfolksförbundets tidning Sjömannen. Ännu fler av hans illustrationer till litterära verk publicerades, bland annat Strindbergs Sagor. Något år efter Billmans död 1989 gavs också hans tuschteckningar till Franz Kafkas Slottet ut.

Kollämpare. Del av Till sjöfolket - Havets arbetare, Sjömanshemmet i Göteborg 1944.

Men ingenting som tidigare publicerats i bokform av Torsten Billman kan mäta sig med detta storverk, redigerat av Dan Lennervald. Ett 20-tal olika skribenter har bidragit med texter. Bildmakaren gavs ut 2010, men boken kommer att leva och äga giltighet lång tid framöver. Ett standardverk och ett storverk.

Omslagsbild till Sjömannen nr 12/1988.

1965 erhöll Torsten Billman statens konstnärsbelöning, dvs en inkomstgaranti. Något sådant skulle han garanterat aldrig ha fått av dagens regering. 

Det är en kvalitetsstämpel i sig. För det här är en otidsenlig bok om otidsenlig konst; den är nämligen på riktigt, till skillnad från så mycket annat i vår samtid.

Den här bilden av Billman fick inte plats i tidningen när texten publicerades och jag har tyvärr tappat bort informationen om den, men den får vara med ändå.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Snåland den 27 december 2011