Napoleons syster in på bara skinnet

Napoleons syster prinsessan Pauline (1780–1825) som kärleksgudinnan Venus Victrix i all sin prakt på sin divan. Pauline var av någon anledning inte nöjd med utseendet på sina öron. Förmodligen är det därför hon låtit skulptören Canova avbilda henne stödjande huvudet med armen, därmed döljande åtminstone det ena hörselorganet.

Om man befinner sig i Rom och har tröttnat på antika ruiner, renässanskonstnärer och gamla kyrkor – vad gör man då? Tja, man kan ju alltid hälsa på hos Napoleon. Eller kanske snarare titta till hans lillasyster.

Den krigiske korsikanen var ju inte bara kejsare av Frankrike; 1805 lät han även kröna sig till kung av Italien. 

Napoleon porträtterad i kejserlig upphöjdhet av François Gérard 1805, samma år som han kröntes till kung av Italien.
Bild: Wikimedia Commons

Museo Napoleonico är inrymt i ett gammalt palats där bron Ponte Umberto I korsar Tibern. Där finns en salig blandning av bilder, prylar, kläder, hårlockar och tusentals andra minnen från den napoleonska tiden i Rom. 

Alltsammans samlades ihop av greve Giuseppe Primoli, ättling till Lucien Bonaparte, vilken i sin tur var köttslig broder och tidvis även trätobroder till kejsaren. Greve Primoli avled 1927 och hans hus och dess samlingar donerades till staden Rom. 

Till höger i präktigt helskägg står det romerska Napoleonmuseets grundare Giuseppe Primoli (1851–1927). Han umgicks gärna i så kallade intellektuella kretsar och mannen till vänster är Gabriele d’Annunzio (1863–1938), journalist, dekadent poet och stridsflygare med hämningslöst nationalistiska åsikter. Hans patetiska ockupation av gränsstaden Fiume (nuvarande  Rijeka i Kroatien) banade väg för den den framväxande italienska fascismen.

Det var i slutet av 1980-talet jag besökte det i alla fall på den tiden ganska murriga museet. På sätt och vis gjorde några av de inte alltför många besökarna större intryck på mig än själva samlingarna. Inte så att de gick omkring med ena handen instucken innanför kavajen, men det var baske mig inte långtifrån.

Men där fanns också något annat som fångade mitt intresse. Kanske borde man inte avslöja sådant offentligt, men det var faktiskt ett kvinnobröst.

Prinsessan Pauline Bonaparte – eller Paolina som hon kallades i Italien där hon tillbringade en stor del av sitt liv – var en glad 23-årig änka efter en av sin bror Napoleons generaler när hon 1803 gifte sig med ”den för sin oerhörda rikedom bekante, men karaktärslöse furst Camillo Filippo Ludovico Borghese”. Så beskrivs i alla fall denne romerske ädling i Nordisk Familjebok från 1905. 

Hans maka ansågs allmänt vara minst lika karaktärslös och paret separerade ganska omgående för att sedan, var och en på sitt håll, kunna utveckla denna egenskap så mycket som möjligt. Camillo mestadels tillsammans med sin älskarinna i Florens, Pauline med ett imponerande brett urval av den eviga stadens manliga befolkning.

Prinsessan Pauline. Porträtt från 1803, målat av Robert Lefèvre.
Bild: Wikimedia Commons

Pauline hade inte det minsta emot att ställa till skandal i den romerska societeten. Att hon bars till badet av en jättelik afrikansk man vid namn Paul, anställd just för detta ändamål, och att hon gärna värmde sina kalla fötter på tjänsteflickornas bröst, ja, det sågs i den romerska societeten mest som pikanta små egenheter. 

Riktigt rabalder blev det först när Pauline, endast iförd ett skynke draperat om höfterna, lät avbilda sig av tidens stora skulptörstjärna, Antonio Canova. Han var specialist på sensuella scener ur den klassiska mytologin. Liggande på en divan gestaltade hon Venus Victrix, den segrande kärleksgudinnan. Vem annars? 

Antonio Canova (1757–1822) var konstnären på modet i Rom och fick uppdraget att gestalta Napoleons syster Pauline i marmor.

Hur kunde en prinsessa posera med så lite på sig, förfasade sig damerna i Roms nobless. ”Det var inga problem”, svarade Pauline. ”Det fanns ordentlig uppvärmning i ateljén”.

Det påstås dock ibland i konsthistoriska sammanhang att det bara är skulpturens huvud som är ett egentligt porträtt, kroppen skulle vara ”nyklassicistisk idealiserad kvinnlig form”. Hur man nu kan vara så säker på det...

Efter separationen behöll Camillo Borghese i alla fall denna mer eller mindre förskönade marmorbild av sin hustru och förvarade den först i sitt hus i Turin, senare i Genua. 

Pauline såg till att hålla konstant liv i den gamla skandalen genom att titt som tätt anklaga Camillo för att visa upp skulpturen för kreti och pleti. 

Andra uppgifter säger att han tvärtom ska hållit den dold i åratal för att ingen skulle få se den. 

I dag är Canovas skulptur sedan länge återbördad till Rom och framställd till allmänt beskådande i Galleria Borghese. För ett antal år sedan restaurerades också det vaxskikt som brukade appliceras på marmorn för att öka dess lyster.

Tiden gick. Pauline hade emellanåt varit rejält i luven på Napoleon, men när han blivit avsatt försonades de och hon följde med brodern till förvisningen på ön Elba. 

Hon ställde hela sin förmögenhet till hans disposition och gjorde allt hon kunde för att hjälpa honom tillbaka till makten. 

Det lyckades ju också, men sedan kom Waterloo och Napoleon sattes på rejält säkerhetsavstånd från Europa på den isolerade ön S:ta Helena i Sydatlanten. Pauline ville dela broderns öde men när hon efter mycket tjat fick tillåtelse att åka dit var han redan död.

Det var 1821 och då hade Pauline själv bara några korta år kvar av det liv hon sett till att få ut mesta möjliga av.

Hon dog 1825, 44 år gammal, efter att ha varit sjuk länge. Uppgifterna varierar om det var tuberkulos eller cancer som var dödsorsaken.

Men minnet av henne vårdas alltså ännu i Museo Napoleonico på Piazza Ponte Umberto I i Rom. 

Där finns förstås flera porträtt av henne. Samt en gipsavgjutning av hennes högra bröst, utförd av skulptören Canova i samband med arbetet på Venus Victrixstatyn. 

När jag besiktigade detta något ovanliga museiföremål förvarades det i en liten monter längst in till höger i museet. 

Det såg faktiskt ganska rart ut.

Canovas avgjutning av Paulines högra bröst förvarades vid mitt besök längst in i Museo Napoleonico.

Kungliga konspiratörer höll hov vid Larmtorget i Kalmar

Hösten 1804 var det inte mycket som tydde på att Napoleons välde skulle falla. Men i Kalmar satt tre blivande kungar av Frankrike och konspirerade.

Tronpretendenten Ludvig XVIII, den giljotinerade Ludvig XVI:s bror, hade anlänt från sin ryska landsflykt via Riga till Öland, där han först togs för spion.

Ludvig XVIII.
Foto: Marie-Lan Nguyen/Wikimedia Commons

Väl i Kalmar blev mottagandet så ståtligt den lilla staden förmådde och Ludvig fick bo i landshövding Michael Anckarsvärds residens. Hans uppvaktning inhystes vid Larmtorget.Ludvigs bror, hertigen av Artois, anslöt från England och även dennes son, hertigen av Angoulême, kom till Kalmar.

”Lilla hovet” låg vid Larmtorget där det stora så kallade Eoska huset – även känt som Ludvigshuset – är beläget sedan 1905. Huset på bilden lät skeppsredaren och grosshandlaren Theodor Foenander bygga år 1800. Här residerade den franske tronpretendentens hov under en månad hösten 1804, därav benämningen ”Lilla hovet”. Huset brann ner en novembernatt 1901. Bilden är tagen från vattentornet år 1900 eller 1901.
Foto ur Olle Vallerheds samling

Härifrån offentliggjorde herrarna den 20 oktober 1804 en deklaration om Ludvigs ärvda rätt till Frankrikes tron. Omvärlden höjde knappast på ögonbrynen. I december kröntes Napoleon till kejsare.

Men Napoleon föll till slut och 1814 blev Ludvig till slut kung. Han efterträddes vid sin död 1824 av brodern, Karl X, som tvingades abdikera 1830. Därpå tog dennes son, Ludvig XIX, tog över, fast bara i 20 minuter. 

Men det är en annan historia.

”Nej, ta mej i dalen, har kejsarn blitt galen?”

”Donna Juanita, syster till Don Juan, var en señorita, som var lika pilsk som han”. Så sjöng Monica Zetterlund 1969 i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revy Spader, Madame.

Monica Zetterlund (1937–2005) sjöng om den erotiska ojämlikheten mellan könen i Spader Madame.

Tidsramen för föreställningen är 1800-talets början, all musik är av Schubert, och när det vankas maskeradbal får samtliga män den inte alltför originella idén att klä ut sig till den franske kejsaren. 

Napoleonernas moatjéer sjunger: ”Nej, ta mej i dalen, har kejsarn blitt galen?” och får till svar från kavaljererna: ”Ja, grabben med labben får spader, Madame”.

Man kan ju fundera på om Hasse och Tage, när de skapade Spader, Madame, kom att tänka på Napoleons – som det brukar heta – ”vidlyftiga” lillasyster. 

I så fall kan det väl ha legat nära till hands att transformera henne till Donna Juanita och låta Monica Zetterlund sjunga jämställdhetsinlägget om kvinnan som ”gjorde samma sak som sin bror, trots att hon inte var en man”:

Hon la sig med kardinaler
och lotsar och landsfiskaler
Med hertigen av Neapel
och hertigens vaktkonstapel 
Hon låg med en nordisk sjöman
– han hette visst Axel Öhman 
och lorder och spanska grander
och Efraim Alexander 
Löjtnanter hit, löjtnanter dit och alla reservofficerarna 
Figaro hit och Figaro dit och alla de andra barberarna

Men kvinnor tillåts inte att ta för sig av livet på mäns vis och det slutar illa för Juanita:

Juan, ja han är hjälten, det har man alltid sagt
Donna Juanita, däremot, är värd förakt 
Han är kärleksdrömmen som är drömd,
berömd av var poet 
Hon, en galen kvinna som är glömd,
fördömd till ensamhet

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som  var publicerade i Östra Småland den 12 september 2011

Linnerhielms förtjusta öga

Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). Miniatyrporträtt utfört av Lorentz Sparrgren. Gouache på elfenben, 4,4x3,5 cm.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Bättre färdsällskap i läsfåtöljen än Jonas Carl Linnerhielm går inte att önska sig för den som vill ge sig ut på en angenäm tur genom Sverige i slutet av 1700- och början av 1800-talet. 

Den älskvärde lantjunkaren på Ebbetorp, strax väster om Kalmar, beskriver i ord och bild sina resor, från Skåne till norra Dalarna, i tre volymer Bref under resor i Sverige. Kanske inte stor litteratur men böckerna har ändå en given plats i det litterära husapotek som tillhandahåller vederkvickande perspektiv på tillvaron. 

Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).

Jonas Carl Linnerhielms liv börjar med en tragedi. Hans mor Engel Fredrika dör två dagar efter att han kommit till världen på Elleholm i Blekinge, vid Mörrumsåns mynning. 

”Ebbetorp före år 1799”, akvarell av Jonas Carl Linnerhielm då den gamla, snudd på fallfärdiga huvudbyggnaden fortfarande stod kvar i det leende landskapet strax utanför Kalmar.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

När Jonas Carl är två år gammal tar fadern, kanslirådet Pehr Linnerhielm, med sig honom och den ett år äldre brodern Gustaf Fredrik till Ebbetorp utanför Kalmar. Han har ärvt egendomen efter sin hustru. Här växer sönerna upp och de kommer att stå varandra mycket nära hela livet.

Under 1800-talets allra första år lät Linnerhielm bygga den klassicistiska herrgård som sett likadan ut alltsedan dess. Fotografiet togs i mitten av 1980-talet.
Foto: Östra Småland

Efter ett par år på gymnasiet i Kalmar drar bröderna Linnerhielm till universitetet i Lund. Jonas Carl tar juristexamen 1776. Sedan väntar tjänst på Krigsexpeditionen i Stockholm. Här arbetar han i 20 år, innan han avgår med kansliråds titel. Tjänsten verkar inte ha varit alltför slitsam.

I huvudstaden lär han känna den betydligt äldre publicisten Carl Christoffer Gjörwell och hans familj. Linnerhielm förlovar sig med Gjörwells omsvärmade och intellektuellt mycket begåvade dottern Gustafva. Att det inte blev något giftermål berodde förmodligen på att Jonas Carls far hade andra planer för sin son. 

I stället gifter Jonas Carl sig 1791 med Helena Maria Ehrenstråle, ett äktenskap som av allt att döma blev lyckligt även om det inte varade så länge; efter att ha fött två döttrar dog hon redan 1800. Linnerhielm gifte om sig 1809 med Elsa Ottiliana von Francken från Kalmar.

För att glädja sin hustru Helena-Maria (kallad Lene-Marie till vardags; silhuettporträttet till höger) samlade Linnerhielm i hemlighet ihop dikter hon skrivit sedan ungdomen och lät 1795 trycka en utsökt liten bok med titeln Witterhetsförsök. 
Bilder hämtade ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Jonas Carls största passioner var konst och böcker. Han byggde upp ett berömt bibliotek på Ebbetorp; boksamlingen finns bevarad i Stifts- och gymnasiebiblioteket som i dag utgör en avdelning av Stadsbiblioteket i Kalmar.

”Långe Jan” togs i bruk 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Linnerhielm hade blandade känslor för Öland. Alvaret var motbjudande och folks hårda slit i stenbrotten tyckte han var ett elände. ”Ottenby Fyrbåk”, pennteckning.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Redan som mycket ung hade Linnerhielm själv lärt sig engelska för att kunna läsa verk om teckning och måleriteknik. 

I Stockholm blir han god vän med konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Elias Martin hade bott i London i många år och gjort sig ett namn även internationellt.

Sedan fadern dött 1794 bosätter sig Jonas Carl för gott på Ebbetorp. Carl Christoffer Gjörwells son, med samma namn som sin far, ritar en ny huvudbyggnad, den som står där än i dag. 

Herrgården är Linnerhielms fasta punkt i tillvaron, dit han alltid återvänder efter alla sina resor. För nu blir Linnerhielm den förste svenske turisten. Till skillnad från Linné och dennes efterföljare är han inte ute efter att kartlägga rikets resurser. Nej, Linnerhielm reser för nöjes skull, för att uppleva stämningar, scenerier och berätta för sina landsmän att där finns mycket som är vackert i deras land. Ord som ”täcka”, ”trefliga” och ”glada” återkommer gång på gång i hans ibland lite väl yviga prosa. 

Ett betagande landskap i Linnerhielms smak.  ”Öland äger i sin natur nästan ingen medelmåtta. Antingen är där ovanligen vackert eller ovanligen fult”, skrev han. ”Vue vid Lundegård åt Borgholm”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms brev avnjuts bäst i mindre portioner; då är han en behaglig, kunnig och samtidigt anspråkslös reseledare. Han tycker om sjöar, ängar och lummiga lövskogar. Havet är enformigt och hotfullt, vattenfall och gruvlandskap hiskliga och fasansfulla. Han gör estetiska bedömningar av såväl naturscenerier som byggnader. Vilket lär ha fått en och annan godsägare att surna till rejält...

Oväsendet, mörkret i gruvgångarna och det tunga och farliga arbetet i Bergslagen gjorde Linnerhielm dyster till mods. ”Vid Persberg 9/6 1807”, lavering.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms känslosamhet är ändå mycket behärskad. Även i sådant som var till nytta kunde han hitta estetiska värden. Han befinner sig i skarven mellan upplysningstiden och romantiken – det dröjer inte länge förrän romantikerna hyllar havet som den vilda naturens storhet, något Linnerhielm aldrig skulle få för sig. 

Linnerhielm beskriver sin upplevelse vid Trollhättefallen som om han nästintill drabbades av panik. Men han hade ändå sinnesnärvaro att avbilda de forsande vattenmassorna. ”Wid Trollhätta. På stället uppritader 1787”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms resebrev blev uppskattade – de är formellt ställda till Gjörwell och brodern Gustaf Fredrik – och böckerna var vackra, illustrerade med svartvita gravyrer. Men det var inte dem konsthistorikern Eva Nordenson föll för ett par hundra år senare. Nej, hon hittade akvareller av honom i Nationalmuseums samlingar och framför allt i ett antal privatägda skissböcker. På Linnerhielms tid kunde man inte trycka färgakvareller, men det såg Nordenson till att göra i den vackra boken Mitt förtjusta öga som gavs ut 2008. Året därpå ställdes Linnerhielms bilder ut på Nationalmuseum.

”Vid Gullered gjorde den lilla kyrkan, i sammanhang med de öfriga objecterne, sandbackar, träd, plank, hus, skog och den krökta vägen en särdeles ritbar effekt”. Blyertsteckning laverad i brunt. 1787.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Något stort litteraturhistoriskt namn har Linnerhielm inte blivit. Konkurrensen i hans tidevarv är stenhård: Kellgren, Lenngren, Bellman, Thorild, Leopold och många andra – och inte minst Stagnelius, som ju höll till mycket just i Dörby, den socken där Ebbetorp är beläget och på vars kyrkogård Jonas Carl Linnerhielm ligger begravd. På hans gravsten står denna vackra sentens: 

Njute hans själ nu 
förklarad den sällhet, 
vartill himmelens löften
och världens skönhet hos
honom tände begäret.

Linnerhielms tre volymer resebrev – eller ”voyages pittoresques” som genrebeteckningen lyder för reseberättelser där text och bild samverkar – kom i den här faksimilutgåvan 1985. Den brukar kosta ett par tre hundralappar på antikvariat. Originalutgåvorna kan betinga priser uppåt 15.000 kronor – per del.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 januari 2017

KÄLLOR: 
Jonas Carl Linnerhielm: Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, förra delen (1918)
Harald Schiller: Jonas Carl Linnerhielm (1939)
Carl Fehrman: Ruinernas romantik (1956) 
Eva Nordenson: Mitt förtjusta öga (2008) 
Per Anderö: Herrgårdar runt Kalmar (2012)
Peter Danielsson och Claes Ågren: Jonas Carl Linnerhielm (i ”Några Kalmarkonstnärer ”, Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Carina Lidström: Berättare på resa (2015) 

Stor konst i liten skrift

Bengt Ågren (1936–2016) var en av de mest kända och populära Kalmarkonstnärerna, även om han råkade vara född i Karlskrona; till Kalmar kom han redan som liten pojke. Han delade generöst med sig av sina kunskaper och ledde i många år kurser för människor som själva ville lära sig måla. Bilden är från 1983.
Foto: Östra Småland

När Stadsbiblioteket i Kalmar låg vid Tullslätten besökte jag gärna den förträffliga, lite avskilda avdelning som kallades Kalmar länsrummet. Ett stort rum fullt med litteratur om allt möjligt – och snudd på omöjligt – som på något vis berörde länet. Där fanns också skåp med blandade småskrifter, där de mest oväntade fynd kunde göras. Vem hade till exempel kunnat ana att ett litet programhäfte för en kirurgkongress 1966 skulle innehålla en samling Kalmar- och Ölandsbilder av högsta klass?

Stadsbibliotekets exemplar av programmet för kirurgkongressen i Kalmar 1966 har på omslaget en vinjettbild med Tullhamnen sedd från sjösidan, signerad Bengt Ågren. Mellan upplysningarna om de olika föredragen och evenemangen finns ett dussintal bilder med motiv från Kalmar och Öland som visar vilken fin tecknare och grafiker konstnären var.  

Svensk Kirurgisk Förening höll möte i Kalmar den 9–11 september 1966. 150 läkare var samlade på Kalmar Teater för att lyssna på anföranden  om ”Operativ behandling av käkledsluxation”, ”Röntgenundersökning av sondläget vid fraktionerad magsaftsundersökning” samt ”Helikoptern i sjukvårdens tjänst”, för att nu bara nämna något.

”Kråkslott på Malmen, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964.

Med en i dag förbluffande självklarhet förutsattes att alla deltagarna var män, vilket de förmodligen också var. Värdarna, överläkare  Erik Millbourn och medicine doktorn Carl-Anker Edwall, skriver i sin välkomsthälsning att ”flitigt föredragslyssnande kirurger har sällan tillfälle att se den stad eller trakt de besöker utan får som regel nöja sig med det fruarna berättar”.

”Vindsinteriör från Tapetserargården, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964. Alltså samma adress som bilden närmast ovanför. 

Den här gången hade man koncentrerat den medicinska delen av kongressen till första dagen. Damerna fick då chansen att besöka Hemslöjden och åka med rundtursbåten Kalmarflundran, varpå följde ”lunch tillsammans med herrarna å Teaterkällaren”. 

Eftermiddagen fick damerna ägna åt sightseeing med buss, innan det blev gemensam middag klockan 19.

”Seglarbesök i sundet”, 1965.

På lördagen kunde damerna och herrarna tillsammans välja om de ville spela golf på Värsnäs eller åka på en kombinerad glasbruks- och träslöjdsresa innan det blev supé med dans i Hantverksföreningens hus. Och på söndagen var det Öland som gällde.

Helt uppenbart ett Ölandsmotiv, även om platsen inte anges.

Så här på många decenniers avstånd är det förstås ändå Bengt Ågrens bilder som utgör kirurgkongressens bestående behållning. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 mars 2014

”En gård på Kvarnholmen i Kalmar”, 1964. I dag finns inte mycket kvar av den här sortens gårdsinteriörer.

Förtöjda båtar, 1966

Gamla Kungsgatan i Gamla stan är sig dock tämligen lik genom århundradena.

”Kåkar på Fiskaregatan, Kalmar”, 1964.

”Krusenstiernska gården”, 1966.

”Interiör från slaktare Lindhs gård, Norra vägen, Kalmar”. Den så kallade Skåningagården låg på nummer 40, nära Skvallertorget, snett emot Norrgård. Den hade byggts av skåningen Sven Blomkvist på 1840-talet. Slaktarmästare J A Lindh höll till här på 1920-talet. Han flyttade senare sin verksamhet till Fiskaregatan 28. Skåningagården är riven sedan länge.

Ytterligare en bild ur kirurgkongressens programhäfte.

Bengt Ågren vid sin relief av Kalmar Ångkvarns gamla lastbil, som var en del av den utsmyckning han utförde i entrén till de kontor som inrättades när ångkvarnens gamla fastighet byggts om 1987. Tyvärr lär inte lastbilen finnas kvar längre. I gengäld är det inte svårt att hitta verk av Bengt Ågren utbjudna på nätet till överkomliga priser.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Se även:
• Tufft att växa upp på Laboratorieholmen (med karta av Bengt Ågren om hur holmen skulle kunna göras tillgängligare)
• 1600-talsgatan som försvann i betongen (om Nybrogatan/Malmbrogatan)
• Så var det jul igen – för längesen (bland annat om Krusenstiernska gården)
• En tidsresa på Norra vägen
• Ångkvarnen brinner!
• ”Bengt var en mycket generös person” Minnesartikel i Östra Småland den 4 januari 2017 (även om den numera hamnat på en annan tidnings webbplats)

En konstbok som är på riktigt

Torsten Billman – Bildmakaren
Dan Lennervald (red)
(ABF Norra Halland, Hallands konstmuseum, 2010)

Någon sällsynt gång ges det ut böcker som man bara häpnar över. Torsten Billman – Bildmakaren är en sådan. 464 generösa sidor med och om konst som skildrar arbete, som är på allvar, som har djup, som är politisk och mänsklig. Alltsammans vackert formgivet och tryckt på papper av bästa kvalitet.

Torsten Billman fotograferad vid Slussen i Stockholm på 1940-talet. Han besökte ibland huvudstaden för att visa sina illustrationer för bokförlagen.

Torsten Billman kom från Kullavik, strax söder om Göteborg. Han gick till sjöss 1926, som 17-åring. Resorna i Medelhavet och till fjärran hamnar som Shanghai, Yokohama och Vladivostok satte förstås outplånliga spår. Samtidigt blev han övertygad om att han skulle bli konstnär.

Brott och straff. Raskolnikov dräper Lisaveta. Bokillustration omkring 1945. Grisailleträsnitt.

Billman blev elev på Valands konstskola i Göteborg 1933. Han kom att utveckla en alldeles egen träsnittsteknik och i början av 40-talet blev han alltmer uppmärksammad. Diktaren Gunnar Ekelöf fick se illustrationer Billman gjort till Harry Martinsons Nomad och skrev en artikel om bilderna. Det blev inledningen till en lång rad litterära illustrationer: Dostojevskijs Brott och straff, Balzacs Kusin Pons och inte minst Georg Büchners drama Woyzeck, för att nämna något.

Nazismen attackerar. Del av Till sjöfolket - Havets arbetare, al frescomålning i Sjömanshemmet i Göteborg 1944.

Också i det riktigt stora formatet slog Billman igenom på 40-talet. Hans fresk Till sjöfolket – Havets arbetare i Sjömanshemmet vid Masthuggstorget var klar 1944 men väckte politiska betänksamheter. Billman hade bland annat skildrat nazisternas propgandaminister Goebbels i färd med att aptera en mina och hakkorsförsedda flygplan som attackerar värnlösa sjömän. Freskens invigning blev uppskjuten med ett år, tills de politiska konjunkturerna var otvetydigt gynnsammare...

Spansk hamnkrog, tempera 1969. Målningen hamnade på omslaget till Sjömannen nr 12/1969.

Billman gjorde flera fresker runt om i Sverige, bland annat Samhällsutvecklingen i Folkets hus i Gävle och framför allt Kring Smålands Taberg i Norrahammars Folkets hus. Den visar arbetet i bygdens industrier på en nästan 14 meter lång vägg (fresken finns med som ett ca 85 cm långt utviksblad i boken).

Eldarskans, akvarellerat grisailleträsnitt omkring 1942.

Billman fortsatte väcka uppmärksamhet med politiska träsnitt på 60-talet som Mordet på Oswald och Warrenkommissionen, båda med anknytning till mordet på president Kennedy. 

På 70-talet blev han lärare på sin gamla skola Valand. Det var eleverna själva som tog initiativet; Billmans arbetarbakgrund och långvariga politiska engagemang var sådant som intresserade den tidens konstnärsgeneration. Problem med synen tvingade honom dock att sluta efter bara något år.

Mozarts begravning, grisailleträsnitt 1965.

Billman fortsatte under 80-talet att teckna i Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter och givetvis i Sjöfolksförbundets tidning Sjömannen. Ännu fler av hans illustrationer till litterära verk publicerades, bland annat Strindbergs Sagor. Något år efter Billmans död 1989 gavs också hans tuschteckningar till Franz Kafkas Slottet ut.

Kollämpare. Del av Till sjöfolket - Havets arbetare, Sjömanshemmet i Göteborg 1944.

Men ingenting som tidigare publicerats i bokform av Torsten Billman kan mäta sig med detta storverk, redigerat av Dan Lennervald. Ett 20-tal olika skribenter har bidragit med texter. Bildmakaren gavs ut 2010, men boken kommer att leva och äga giltighet lång tid framöver. Ett standardverk och ett storverk.

Omslagsbild till Sjömannen nr 12/1988.

1965 erhöll Torsten Billman statens konstnärsbelöning, dvs en inkomstgaranti. Något sådant skulle han garanterat aldrig ha fått av dagens regering. 

Det är en kvalitetsstämpel i sig. För det här är en otidsenlig bok om otidsenlig konst; den är nämligen på riktigt, till skillnad från så mycket annat i vår samtid.

Den här bilden av Billman fick inte plats i tidningen när texten publicerades och jag har tyvärr tappat bort informationen om den, men den får vara med ändå.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 27 december 2011

På spaning efter en försvunnen gata

Norra Vallgatan på 1930-talet. På Kalmarkonstnären John Sjöstrands teckning syns ”kakelugnsmakare Erikssons forna gård” längst till höger. ”På nedre botten var verkstaden, där det formades kakel, fat och skålar i långa rader”, skriver Sjöstrand i sin bok ”Gamla Kalmarbilder del 3” från 1937. ”Därintill Lundmanska gården och längre bort snickare Johan Nilssons fastighet”.
Teckning ur John Sjöstrands "Gamla Kalmarbilder, del 3" (1937)

Norra Vallgatan på Kvarnholmen i Kalmar var aldrig någon fashionabel adress.

Tvärtom, en del av den kallades ”Svarta gatan” eftersom den var så trång och mörk. Vid en annan del av den låg stans avstjälpningsplats.

Den streckade linjen visar Norra Vallgatans sträckning längs 1600-talets stadsmur som också finns markerad. Allt utanför muren är sentida utfyllnad som kommit till efter det att muren revs på 1800-talet.
Karta: Oddbjörn Andersson

När det nya Kalmar skulle byggas upp på Kvarnholmen i mitten av 1600-talet blev hela ön en fästning, omgiven av höga vallar. Tre av gatorna som löpte just innanför murarna finns kvar: Östra, Västra och Södra Vallgatan. 

Norra Vallgatan är däremot inte lika lätt att hitta. Det var längesedan namnet stod på några gatuskyltar, man har byggt hus tvärs över den och på den enda korta lilla sträcka där den fortfarande fungerar som en riktig gata, om än ovanligt smal, är husens adress ändrad till Fiskaregatan. Ända sedan 1800-talet, när hela den norra stadsmuren revs, har Norra Vallgatan försvunnit, bit för bit.

Men här och där kan den som är uppmärksam hitta spår av gatan än i dag. Till exempel har den som parkerat sin bil där det i decennier var p-plats i kvarteret Gesällen kört just där en bit av Norra Vallgatan gick. Men sedan den här spaningen genomfördes 2013 har det byggts nya och för Kvarnholmens förhållanden oproportionerligt stora hus i kvarteret och spåren av gatan har där försvunnit för gott.

Larmgatan. Det gamla gröna huset inne på gården ligger lite på sned på tomten, men det beror på att när det byggdes var gaveln vänd mot vad som en gång var Norra Vallgatan.
Foto: Klas Palmqvist

En vanlig gårdsinfart vid Kaggensgatan? Jovisst, men också en bit av Norra Vallgatan. Att det var ett tag sedan gatan försvann märks på trädet som vuxit upp mitt i den gamla körbanan.
Foto: Klas Palmqvist

Gesällen. Så här såg det ut 2013 på platsen för Sjöstrands teckning överst i blogginlägget. Husen längst bort byggdes tvärs över den gamla gatan 1947.
Foto: Klas Palmqvist

Slum mitt i stan 1962, rivningarna har börjat. Flera av husen hade fått förfalla. Återstoden av Norra Vallgatan ser lerig och eländig ut. Hela området ligger på utfyllnad där en vik tidigare skar djupt in i Kvarnholmen. 1697 rapporterades till staten att man i samband med utfyllnadsarbetena även påfyllde gatan på vilken dittills ”höst och vår ingen framkomma kunnat”. Den minsta stugan på John Sjöstrands teckning överst i blogginlägget – ”snickare Johan Nilssons fastighet” – är alltså densamma som på det här fotot.
Foto: K G Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Parkeringsplats i flera årtionden. Bilden togs i mars 2013 från ungefär samma plats som det svartvita fotografiet närmast ovanför. Husen är rivna sedan länge, men trädet bakom stugan stod ensamt kvar i många, många år. Nu är hela p-platsen bebyggd med nya hus.
Foto: Klas Palmqvist

Fiskaregatan. Så heter gatan både till vänster och höger om mannen med röda kassen. Högra delen är egentligen Norra Vallgatan, den enda bit som återstår och fortfarande är en riktig gata.
Foto: Klas Palmqvist

Slutet av 1800-talet. Den forna Norra Vallgatan, omdöpt till Fiskaregatan, mynnar mitt i bilden ut i Proviantgatan. Pojkarna på John Sjöstrands teckning leker ”krig”, en ”hård lek som ofta slutade med en bruten arm eller sönderslagna ben”, får man veta.
Ur John Sjöstrands ”Det Kalmar som gått och går” (1948)

Mars 2013. Det stora huset vid hörnet mot Proviantgatan är sig likt från teckningen här ovanför. Likaså den lilla stugan som skymtar på andra sidan gatan. Den finns också med på bilden här nedanför.
 Foto: Klas Palmqvist

Proviantgatan. Här förvandlas Norra Vallgatan till en infart igen, som dock öppnar upp sig till den så kallade Pråmman, en bred öppen yta inne i kvarteret. Den syns på nästa bild.
Foto: Klas Palmqvist

Landshövdingegatan. Här slutar Norra Vallgatan och bilden är alltså tagen från andra hållet, jämfört med bilden till vänster. Någonstans borta till höger talade Branting 1895. Mer om det nedan.
Foto: Klas Palmqvist

Här talade Hjalmar Branting

Hjalmar Branting (1860–1925) på en bild från 1896.

Ett hundratal personer hade onsdagskvällen den 10 juli 1895 samlats på åkare E G Johanssons gård på Fiskaregatan 61. De skulle lyssna på den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting.

Gården låg vid vad som varit Norra Vallgatan, den del som i dag utgör ”Pråmman”, en ganska bred, kilformad och grästäckt yta i kvarteret Skoflickaren, mellan Proviantgatan och Landshövdingegatan ute på Kattrumpan.

1895 var gatan mycket smalare och kallades för ”Svarta gatan” för att den var så trång och skuggig.

Kakelarbetaren S A Andersson öppnade mötet med att beklaga man inte kunnat ordna någon riktig lokal. Branting inledde sedan med att uppmana Kalmars arbetare att säga några sanningens ord till stadens godtemplare som vägrat hyra ut sin lokal på Strömgatan.

Därefter övergick Branting till sitt ämne: ”Socialreformatorisk och socialistisk politik”. Han dömde ut militarismen, ackordssystemet och kapitalismen, men betonade att klasskampen måste föras så humant som möjligt.

Mötet avslutades med ett leve för socialismen och ett leve för dagens talare ”vilket borde avgivas så högt att det gåve eko över hela Norden”, som S A Andersson uttryckte det.

Åkare E G Johanssons gård. Platsen för Hjalmar Brantings tal 1895. Byggnaderna finns inte kvar. Bilden är tagen 1928 av Robert Andersson, som berättat om mötet i sin bok ”Kalmar Folkparks historia”.

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 16 mars 2013

KÄLLOR

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder del 3 (1937) och Det Kalmar som gått och går (1948)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Robert Andersson: Kalmar Folkparks historia (1951)

Hjalmar Alving: ”Kring Kvarnholmens gamla vallar” ur Sancte Christophers gilles chroenica IX–X (1936)

STORT TACK

till Oddbjörn Andersson, Kalmar, Gunnar Magnusson, Kalmar, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum,

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Det görs fortfarande nya fynd som dokumenterar Norra Vallgatan. Den här målningen av Erik Lönnegren, "Kirre Lönnis", kallad – det kommer mer om honom här på bloggen framöver – hittade Gunnar Magnusson på loppis hösten 2024. Troligen är det från 1940-talet. Den lilla röda stugan är "snickare Johan Nilssons fastighet" som finns med även på blogginläggets översta bild.
Foto: Klas Palmqvist

Den här bilden från mitten av 1960-talet visar delvis samma gatuparti som "Kirre Lönnis" målning. Ett par av husen har redan hunnit rivas, men gaveln på Johan Nilssons stuga skymtar faktiskt lite grann, ungefär i höjd med bakpartiet på den parkerade bilen.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening