Linnerhielms förtjusta öga

Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). Miniatyrporträtt utfört av Lorentz Sparrgren. Gouache på elfenben, 4,4x3,5 cm.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Bättre färdsällskap i läsfåtöljen än Jonas Carl Linnerhielm går inte att önska sig för den som vill ge sig ut på en angenäm tur genom Sverige i slutet av 1700- och början av 1800-talet. 

Den älskvärde lantjunkaren på Ebbetorp, strax väster om Kalmar, beskriver i ord och bild sina resor, från Skåne till norra Dalarna, i tre volymer Bref under resor i Sverige. Kanske inte stor litteratur men böckerna har ändå en given plats i det litterära husapotek som tillhandahåller vederkvickande perspektiv på tillvaron. 

Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).

Jonas Carl Linnerhielms liv börjar med en tragedi. Hans mor Engel Fredrika dör två dagar efter att han kommit till världen på Elleholm i Blekinge, vid Mörrumsåns mynning. 

”Ebbetorp före år 1799”, akvarell av Jonas Carl Linnerhielm då den gamla, snudd på fallfärdiga huvudbyggnaden fortfarande stod kvar i det leende landskapet strax utanför Kalmar.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

När Jonas Carl är två år gammal tar fadern, kanslirådet Pehr Linnerhielm, med sig honom och den ett år äldre brodern Gustaf Fredrik till Ebbetorp utanför Kalmar. Han har ärvt egendomen efter sin hustru. Här växer sönerna upp och de kommer att stå varandra mycket nära hela livet.

Under 1800-talets allra första år lät Linnerhielm bygga den klassicistiska herrgård som sett likadan ut alltsedan dess. Fotografiet togs i mitten av 1980-talet.
Foto: Östra Småland

Efter ett par år på gymnasiet i Kalmar drar bröderna Linnerhielm till universitetet i Lund. Jonas Carl tar juristexamen 1776. Sedan väntar tjänst på Krigsexpeditionen i Stockholm. Här arbetar han i 20 år, innan han avgår med kansliråds titel. Tjänsten verkar inte ha varit alltför slitsam.

I huvudstaden lär han känna den betydligt äldre publicisten Carl Christoffer Gjörwell och hans familj. Linnerhielm förlovar sig med Gjörwells omsvärmade och intellektuellt mycket begåvade dottern Gustafva. Att det inte blev något giftermål berodde förmodligen på att Jonas Carls far hade andra planer för sin son. 

I stället gifter Jonas Carl sig 1791 med Helena Maria Ehrenstråle, ett äktenskap som av allt att döma blev lyckligt även om det inte varade så länge; efter att ha fött två döttrar dog hon redan 1800. Linnerhielm gifte om sig 1809 med Elsa Ottiliana von Francken från Kalmar.

För att glädja sin hustru Helena-Maria (kallad Lene-Marie till vardags; silhuettporträttet till höger) samlade Linnerhielm i hemlighet ihop dikter hon skrivit sedan ungdomen och lät 1795 trycka en utsökt liten bok med titeln Witterhetsförsök. 
Bilder hämtade ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Jonas Carls största passioner var konst och böcker. Han byggde upp ett berömt bibliotek på Ebbetorp; boksamlingen finns bevarad i Stifts- och gymnasiebiblioteket som i dag utgör en avdelning av Stadsbiblioteket i Kalmar.

”Långe Jan” togs i bruk 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Linnerhielm hade blandade känslor för Öland. Alvaret var motbjudande och folks hårda slit i stenbrotten tyckte han var ett elände. ”Ottenby Fyrbåk”, pennteckning.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Redan som mycket ung hade Linnerhielm själv lärt sig engelska för att kunna läsa verk om teckning och måleriteknik. 

I Stockholm blir han god vän med konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Elias Martin hade bott i London i många år och gjort sig ett namn även internationellt.

Sedan fadern dött 1794 bosätter sig Jonas Carl för gott på Ebbetorp. Carl Christoffer Gjörwells son, med samma namn som sin far, ritar en ny huvudbyggnad, den som står där än i dag. 

Herrgården är Linnerhielms fasta punkt i tillvaron, dit han alltid återvänder efter alla sina resor. För nu blir Linnerhielm den förste svenske turisten. Till skillnad från Linné och dennes efterföljare är han inte ute efter att kartlägga rikets resurser. Nej, Linnerhielm reser för nöjes skull, för att uppleva stämningar, scenerier och berätta för sina landsmän att där finns mycket som är vackert i deras land. Ord som ”täcka”, ”trefliga” och ”glada” återkommer gång på gång i hans ibland lite väl yviga prosa. 

Ett betagande landskap i Linnerhielms smak.  ”Öland äger i sin natur nästan ingen medelmåtta. Antingen är där ovanligen vackert eller ovanligen fult”, skrev han. ”Vue vid Lundegård åt Borgholm”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms brev avnjuts bäst i mindre portioner; då är han en behaglig, kunnig och samtidigt anspråkslös reseledare. Han tycker om sjöar, ängar och lummiga lövskogar. Havet är enformigt och hotfullt, vattenfall och gruvlandskap hiskliga och fasansfulla. Han gör estetiska bedömningar av såväl naturscenerier som byggnader. Vilket lär ha fått en och annan godsägare att surna till rejält...

Oväsendet, mörkret i gruvgångarna och det tunga och farliga arbetet i Bergslagen gjorde Linnerhielm dyster till mods. ”Vid Persberg 9/6 1807”, lavering.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms känslosamhet är ändå mycket behärskad. Även i sådant som var till nytta kunde han hitta estetiska värden. Han befinner sig i skarven mellan upplysningstiden och romantiken – det dröjer inte länge förrän romantikerna hyllar havet som den vilda naturens storhet, något Linnerhielm aldrig skulle få för sig. 

Linnerhielm beskriver sin upplevelse vid Trollhättefallen som om han nästintill drabbades av panik. Men han hade ändå sinnesnärvaro att avbilda de forsande vattenmassorna. ”Wid Trollhätta. På stället uppritader 1787”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms resebrev blev uppskattade – de är formellt ställda till Gjörwell och brodern Gustaf Fredrik – och böckerna var vackra, illustrerade med svartvita gravyrer. Men det var inte dem konsthistorikern Eva Nordenson föll för ett par hundra år senare. Nej, hon hittade akvareller av honom i Nationalmuseums samlingar och framför allt i ett antal privatägda skissböcker. På Linnerhielms tid kunde man inte trycka färgakvareller, men det såg Nordenson till att göra i den vackra boken Mitt förtjusta öga som gavs ut 2008. Året därpå ställdes Linnerhielms bilder ut på Nationalmuseum.

”Vid Gullered gjorde den lilla kyrkan, i sammanhang med de öfriga objecterne, sandbackar, träd, plank, hus, skog och den krökta vägen en särdeles ritbar effekt”. Blyertsteckning laverad i brunt. 1787.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Något stort litteraturhistoriskt namn har Linnerhielm inte blivit. Konkurrensen i hans tidevarv är stenhård: Kellgren, Lenngren, Bellman, Thorild, Leopold och många andra – och inte minst Stagnelius, som ju höll till mycket just i Dörby, den socken där Ebbetorp är beläget och på vars kyrkogård Jonas Carl Linnerhielm ligger begravd. På hans gravsten står denna vackra sentens: 

Njute hans själ nu 
förklarad den sällhet, 
vartill himmelens löften
och världens skönhet hos
honom tände begäret.

Linnerhielms tre volymer resebrev – eller ”voyages pittoresques” som genrebeteckningen lyder för reseberättelser där text och bild samverkar – kom i den här faksimilutgåvan 1985. Den brukar kosta ett par tre hundralappar på antikvariat. Originalutgåvorna kan betinga priser uppåt 15.000 kronor – per del.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 januari 2017

KÄLLOR: 
Jonas Carl Linnerhielm: Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, förra delen (1918)
Harald Schiller: Jonas Carl Linnerhielm (1939)
Carl Fehrman: Ruinernas romantik (1956) 
Eva Nordenson: Mitt förtjusta öga (2008) 
Per Anderö: Herrgårdar runt Kalmar (2012)
Peter Danielsson och Claes Ågren: Jonas Carl Linnerhielm (i ”Några Kalmarkonstnärer ”, Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Carina Lidström: Berättare på resa (2015)