Svenskarna som slogs mot fascisterna

På bilden finns samtliga sårade svenskar som kom med S/S Belgia till Göteborg natten mellan den 9 och 10 januari 1938. En av dem är Gustaf Ottosson från Kalmar, men det finns tyvärr inga uppgifter om vem som är vem. Om någon läsare känner igen Gustaf – eller någon annan på bilden – är det bara att mejla unionberlin19660120@gmail.com. Det går förstås också bra att skriva i kommentarsfältet, men lämna då gärna någon kontaktuppgift. Om så önskas stryks den förstås när kommentaren publiceras.
Foto: Thure Chistiansson

Sjömannen Gustaf Ottosson från Kalmar befann sig i början av januari 1937 i Göteborg när han fick reda på att Olle Meurling från Kristdala stupat i inbördeskriget i Spanien. Gustaf bestämde sig omedelbart för att själv slåss mot rebellgeneralen Francos fascister, som med hjälp av trupper och vapen från Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien försökte störta den lagligt valda vänsterregeringen i landet.

Olle Meurling (1909–36) kom från Kristdala, där hans släkt innehaft prästämbetet sedan 1580-talet, och var själv teologie studerande i Uppsala. Han blev den förste svensk som rapporterades stupad i inbördeskriget i Spanien.
Foto: Ola Hansson

Efter nästan exakt ett år var Gustaf Ottosson tillbaka i Göteborg. Strax före midnatt den 9 januari 1938 anlände S/S Belgia med 30 mer eller mindre allvarligt sårade skandinaviska Spanienfrivilliga ombord; 15 danskar, 14 svenskar och en norrman.

Hemtransporten hade ordnats av de Svenska Frontkämparnas Stödfond, vars sekreterare Knut Olsson, tillsammans med Sjöfolksförbundets Sven Lundgren, följt med en bogserbåt ut för att möta Belgia redan vid inloppet till hamnen.

Trots den sena timmen togs Spanienkämparna emot av tusentals människor på kajen. I Sven Lundgrens tal hälsades de välkomna hem av ”alla som hyllar frihet och demokrati” och han tackade för deras personliga insatser mot våld och förtryck.

Stödfonden hade samlat in 45.000 kronor och Knut Olsson kunde berätta att 5.000 kronor – i dagens penningvärde motsvarande uppåt 190.000 kronor – hade avsatts för de sårades omedelbara behov, det vill säga kläder med mera, samt till kostnader för den specialistvård de kunde vara i behov av. Han påminde i sitt tal också om att 28 av deras svenska kamrater i Internationella brigaden redan stupat i striderna.

Gustaf Ottosson var en av dem som behövde specialistvård. Han fortsatte den 11 januari tillsammans med flera av de andra till Stockholm.

”Även här blevo frontkämparna föremål för hjärtliga välkomst- och sympatibevis. Samtliga de sårade, som voro i behov av läkarvård, fingo i Stockholm sina skador omsedda av skickliga läkare”, skrev signaturen Pass i Östra Småland, när han efter några dagars misslyckade försök äntligen lyckades nå Gustaf Ottosson på Park Hotell, där han ”tillsammans med övriga frontkämpar” var inkvarterad.

”Herr Ottosson ställer sig beredvilligt till förfogande för en blixtintervju per telefon”, som av någon anledning var begränsad till två så kallade samtalsperioder à 90 öre, vilket innebar att herrarna kunde tala med varandra i exakt sex minuter. Kanske var tidningens telefon av sparsamhetsskäl spärrad för längre rikssamtal. 1,80 kronor 1938 motsvarar cirka 70 kronor 2025, en ganska avsevärd summa för en fattig arbetartidning.

”Och så överlåta vi ordet till frontkämpen Gustaf Ottosson”, skriver Pass:

– Det var den 15 januari [1937], som jag tillsammans med några andra frivilliga avreste från Göteborg för vidare befordran till Spanien. Resan gick programenligt och utan några som helst intermezzon. Efter ankomsten till Spanien vidtog först en tids utbildning, men det dröjde inte så länge förrän man ansågs mogen för fronten.

– Den 23 januari anträddes färden mot Albacete i lastbilar. Ungefär samtidigt föll Malaga och rebelltrupperna började marschen mot Almería. Vår uppgift var närmast att stoppa den offensiven.

– Och det lyckades?

– Ja, och utan att något skott växlades. Vad det berodde på vet jag inte, men fascisterna gjorde inga försök att angripa oss utan drogo sig omedelbart tillbaka. Senare har jag förstått att det var respekten för Internationella brigaden och goda kunskapare som utgjorde förklaringen till fenomenet.

– Därifrån fick vi emellertid order att fortsätta till Granadafronten, där 800 republikaner voro inringade av rebelltrupperna. Det var vår uppgift att söka spränga rebellernas kedja, vilket också lyckades. Sedermera har jag deltagit i striderna på ytterligare tre frontavsnitt.

– Och när blev ni sårad?

– Den 6 juli. Jag träffades i vänstra handen av en explosiv kula. Efter den sensationen fick jag tillbringa fyra månader på sjukhus och skadan är ännu inte fullständigt läkt.

– Komma republikanerna att segra?

– Utan ringaste tvivel! Det är skillnad mellan människor som slåss för sin sold [pengar], och människor som äro villiga att låta sina liv för idéerna! Nu ha republikanerna fått igång ammunitions- och vapenverkstäderna. För närvarande tillverkas även grova kanoner ända upp till 28 cm inom landet. Vad det betyder är ju lätt att inse.

– Är det riktigt att öppna städer bombarderas av rebellernas flyg?

– Ja, och det förekommer alltid då rebellerna förlorat en träffning. Något slags repressalier alltså.

Tillgången på kläder och mat har jul också förbättrats på den senaste tiden, tillägger herr Ottosson.

– Förekommer det deserteringar?

– Ja, det är inte alls ovanligt. Det har hänt att hela bataljoner sökt sig över från fascisterna. Själv har jag sett många komma med händerna sträckta över huvudet till tecken på underkastelse. Men jag har också varit med om att de knutna händerna plötsligt öppnats och levererat en handgranat! 

– Är det några fler kalmariter där nere?

– Ja, jag har träffat en som heter Söderström. För närvarande ligger han på ett konvalescenthem.

– Och hur var det med er egen skottskada?

– Det är inte så allvarligt numera. Jag har varit under läkarbehandling sedan jag kom till Stockholm och kan antagligen anträda resan till hemstaden...

”Just här klippte telefonisten av samtalet med förklaringen att tiden var ute”, summerar Pass.

 

Spanska inbördeskriget fördes också med propaganda på vykort. De svenska korten stödde nästan uteslutande regeringssidan.
Bilden är hämtad ur Anders Saxons bok ”Vykortens underbara värld” (2008)

Minst två stupade kom från Kalmar län

Åtminstone ett tiotal Spanienfrivilliga kom från Kalmar län. Förutom Olle Meurling stupade minst två av dem i kriget: Tage Albin Samuelsson från Kalmar och Karl Henry Larsson från Oskarshamn.

Om Samuelsson finns inga uppgifter om vare sig födelseår eller yrke. Larsson däremot var född 1910 och sjöman, precis som de flesta svenska Spanienkämparna.

Det gäller även Georg Andersson (född 1907) från Oskarshamn och Erik Hammarin (född 1907) från Nybro. Ingen uppgift om yrke finns om Erik Viktor Morin (född 1902) från Oskarshamn, medan Erik Lindblad (född 1898) från Västervik var sågverksarbetare.

Ivar Karlsson, som var född i Madesjö 1912, men bosatt i Kalmar, var också sjöman. Han avled 1980.

Gustaf Ottosson, som blev intervjuad av Östra Småland, var född i Kalmar och arbetade till sjöss som eldare. Han gifte sig 1944 med Brita från Västmanland och de bosatte sig i Stockholmsområdet. Han avled i Älvsjö 1987, 76 år gammal, och det finns inga uppgifter om att paret skulle haft några barn.

Söderström, som enligt Ottosson befann sig på ett konvalescenthem, hette Axel Bernhard Sigfrid i förnamn och var född i Kalmar 1913. Även han var sjöman, vilket för övrigt hans far också var. Söderström gifte sig 1940 och bodde i Göteborg. Han avled redan 1948.

FAKTA / Spanska inbördeskriget

Sedan en vänsterkoalition vunnit valet 1936 gjorde delar av armén under ledning av Kanarieöarnas militärguvernör Francisco Franco uppror mot den lagligt tillsatta regeringen. Merparten av flottans och flygvapnets trupper förhöll sig dock lojala till regeringssidan.

Upprorsmakarna stöddes av katolska kyrkan och erhöll omgående massiv hjälp från det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien med trupper, vapen och annan utrustning. Från USA fick falangisterna, som de kallade sig, dessutom olja, krediter och inte mindre än 12.000 lastbilar. Totalt beräknas cirka 75.000 italienare slagits på Francos sida medan uppgifterna om antalet tyskar varierar mellan 5.000 och 26.000. Till detta ska läggas några tusen frivilliga irländare och mexikaner.

Bara en handfull svenskar stred med fascisterna. Långt fler, cirka 600, kämpade för regeringssidan. Totalt deltog mellan 30.000 och 60.000 frivilliga från mer än 50 länder i de internationella brigaderna, som fick stöd och utrustning från Sovjetunionen. Flest kom från Frankrike, men även många tyskar, italienare, belgare, polacker, schweizare och österrikare slöt upp och till och med kineser och peruaner fanns med.

Sedan inbördeskriget avslutats 1939 blev Franco Spaniens enväldige diktator ända till sin död 1975. Bara under perioden 1939–1946 ska regimen ha låtit avrätta minst 50.000 människor. Kriget skördade 600.000 dödsoffer och många fler blev sårade och hemlösa.

Av svenskarna på regeringssidan ska bortåt en tredjedel ha stupat.

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 27 januari 2018 

KÄLLOR
Intervju med Gustaf Ottosson av signaturen Pass i Östra Småland den 16 januari 1938.
Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg: Svenskar i krig 1914–1945 (Historiska Media, 2004)
Zeth Isaksson: Frivilliga i det Spanska inbördeskriget (Uppsala Universitet, 2016) 

STORT TACK till Hans Egeskog, Kalmar, och Hans Palmqvist, Stockholm.