Stor konst i liten skrift

Bengt Ågren (1936–2016) var en av de mest kända och populära Kalmarkonstnärerna, även om han råkade vara född i Karlskrona; till Kalmar kom han redan som liten pojke. Han delade generöst med sig av sina kunskaper och ledde i många år kurser för människor som själva ville lära sig måla. Bilden är från 1983.
Foto: Östra Småland

När Stadsbiblioteket i Kalmar låg vid Tullslätten besökte jag gärna den förträffliga, lite avskilda avdelning som kallades Kalmar länsrummet. Ett stort rum fullt med litteratur om allt möjligt – och snudd på omöjligt – som på något vis berörde länet. Där fanns också skåp med blandade småskrifter, där de mest oväntade fynd kunde göras. Vem hade till exempel kunnat ana att ett litet programhäfte för en kirurgkongress 1966 skulle innehålla en samling Kalmar- och Ölandsbilder av högsta klass?

Stadsbibliotekets exemplar av programmet för kirurgkongressen i Kalmar 1966 har på omslaget en vinjettbild med Tullhamnen sedd från sjösidan, signerad Bengt Ågren. Mellan upplysningarna om de olika föredragen och evenemangen finns ett dussintal bilder med motiv från Kalmar och Öland som visar vilken fin tecknare och grafiker konstnären var.  

Svensk Kirurgisk Förening höll möte i Kalmar den 9–11 september 1966. 150 läkare var samlade på Kalmar Teater för att lyssna på anföranden  om ”Operativ behandling av käkledsluxation”, ”Röntgenundersökning av sondläget vid fraktionerad magsaftsundersökning” samt ”Helikoptern i sjukvårdens tjänst”, för att nu bara nämna något.

”Kråkslott på Malmen, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964.

Med en i dag förbluffande självklarhet förutsattes att alla deltagarna var män, vilket de förmodligen också var. Värdarna, överläkare  Erik Millbourn och medicine doktorn Carl-Anker Edwall, skriver i sin välkomsthälsning att ”flitigt föredragslyssnande kirurger har sällan tillfälle att se den stad eller trakt de besöker utan får som regel nöja sig med det fruarna berättar”.

”Vindsinteriör från Tapetserargården, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964. Alltså samma adress som bilden närmast ovanför. 

Den här gången hade man koncentrerat den medicinska delen av kongressen till första dagen. Damerna fick då chansen att besöka Hemslöjden och åka med rundtursbåten Kalmarflundran, varpå följde ”lunch tillsammans med herrarna å Teaterkällaren”. 

Eftermiddagen fick damerna ägna åt sightseeing med buss, innan det blev gemensam middag klockan 19.

”Seglarbesök i sundet”, 1965.

På lördagen kunde damerna och herrarna tillsammans välja om de ville spela golf på Värsnäs eller åka på en kombinerad glasbruks- och träslöjdsresa innan det blev supé med dans i Hantverksföreningens hus. Och på söndagen var det Öland som gällde.

Helt uppenbart ett Ölandsmotiv, även om platsen inte anges.

Så här på många decenniers avstånd är det förstås ändå Bengt Ågrens bilder som utgör kirurgkongressens bestående behållning. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 mars 2014

”En gård på Kvarnholmen i Kalmar”, 1964. I dag finns inte mycket kvar av den här sortens gårdsinteriörer.

Förtöjda båtar, 1966

Gamla Kungsgatan i Gamla stan är sig dock tämligen lik genom århundradena.

”Kåkar på Fiskaregatan, Kalmar”, 1964.

”Krusenstiernska gården”, 1966.

”Interiör från slaktare Lindhs gård, Norra vägen, Kalmar”. Den så kallade Skåningagården låg på nummer 40, nära Skvallertorget, snett emot Norrgård. Den hade byggts av skåningen Sven Blomkvist på 1840-talet. Slaktarmästare J A Lindh höll till här på 1920-talet. Han flyttade senare sin verksamhet till Fiskaregatan 28. Skåningagården är riven sedan länge.

Ytterligare en bild ur kirurgkongressens programhäfte.

Bengt Ågren vid sin relief av Kalmar Ångkvarns gamla lastbil, som var en del av den utsmyckning han utförde i entrén till de kontor som inrättades när ångkvarnens gamla fastighet byggts om 1987. Tyvärr lär inte lastbilen finnas kvar längre. I gengäld är det inte svårt att hitta verk av Bengt Ågren utbjudna på nätet till överkomliga priser.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Se även:
• Tufft att växa upp på Laboratorieholmen (med karta av Bengt Ågren om hur holmen skulle kunna göras tillgängligare)
• 1600-talsgatan som försvann i betongen (om Nybrogatan/Malmbrogatan)
• Så var det jul igen – för längesen (bland annat om Krusenstiernska gården)
• En tidsresa på Norra vägen
• Ångkvarnen brinner!
• ”Bengt var en mycket generös person” Minnesartikel i Östra Småland den 4 januari 2017 (även om den numera hamnat på en annan tidnings webbplats)

Färja från Liverpool och Dunkerque till Mörbylånga

Färjan Betula, med Sockerbolagets rödvita SSA-emblem på skorstenen, fotograferad i Mörbylånga hamn på 50-talet av Östra Smålands legendariske Ölandsredaktör Allan Bernving.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

S/S Perch Rock började sin tillvaro 1929 som brittisk färja. Men så måste hon ut i andra världskriget. Efter det fick hon vila upp sig innan det blev några fina år under namnet Betula i bland annat Kalmarsund. Sedan degraderades hon till pråm och slutet kom i Stockholm i mitten av 90-talet. 

S/S Perch Rock byggdes av Caledon Shipbuilding & Engineering Co i skotska Dundee och kom i sjön den 6 februari 1929. Månaden därpå sattes hon in som färja över floden Mersey i Liverpool; Ferry Cross The Mersey alltså, precis som det heter i Liverpoolbandet Gerry and The Pacemakers klassiska hit från 1964. Men då hade Perch Rock för länge sedan lämnat de engelska vattenvägarna. 

”Ferry Cross The Mersey” lanserades i en film med samma namn 1964. Här finns låten med på en fransk EP-utgåva från året därpå. Notera upphovsmannen Gerry Marsdens tidstypiskt höga gitarrföring.
Bilden hämtad från Rate your music

Under andra världskriget användes Liverpoolfärjan 1940 vid evakueringen av mer än 330.000 brittiska soldater från Dunkerque i franska Flandern, undan de nazityska styrkorna. 

Efter återkomsten till Liverpool försågs fartyget med en kran för att lossa amerikanska konvojbåtar. 

1944 var det dags för mer aktiv krigstjänst igen. Perch Rock var ett av över 5.000 fartyg som landsatte de allierade trupperna vid invasionen i Normandie. 

Den krigsärrade färjan var sedan upplagd i flera år innan hon köptes av SSA – Svenska Sockerfabriks AB, som sedan 1936 hade monopol på den svenska sockermarknaden. 

Som mest fanns det ett hundratal sockerbruk i Sverige (mer om det under rubriken När socker i botten var toppen). På 50-talet inleddes en första genomgripande rationalisering och ett av bruken som strök med direkt var det i Karlshamn 1953. Bönderna i östra Blekinge anmodades att i stället skicka sockerbetor till Mörbylånga, vars bruk för övrigt fanns kvar ända till 1992. 

Sockerbetorna från Kalmarområdet skeppades sedan länge till Öland med färjor från Kalmar. Men att ta Blekingebetorna ända till den östsmåländska residensstaden för vidare befordran till det öländska sockerbruket ansågs förmodligen för omständligt. Mer praktiskt vore att frakta dem sjövägen från Bergkvara till Mörbylånga. 

En båt behövdes alltså och på något vis lyckades Sockerbolaget få korn på den överblivna Merseyfärjan, vilken inköptes och byggdes om i Göteborg. Där försågs den med järnvägsspår för att kunna forsla betorna i godsvagnar över Kalmarsund. Samtidigt döptes fartyget om till Betula, som ju betyder björk på latin, men att namnet även syftade på andra växter än vitstammiga träd är ju uppenbart. 

Därmed blev Betula en av ytterst få tågfärjor som gått i trafik mellan två svenska hamnar. Dit hör förstås också färjorna Balder, Bure och Ane som trafikerade linjen Kalmar–Färjestaden på 40- och 50-talet. Det kanske har funnits fler men den enda inrikeslinje till sjöss för spårbundna kommunikationsmedel jag i övrigt känner till är spårvagnsfärjan mellan Ropsten och Lidingö 1909–1914. Annars har det förstås gått många tågfärjelinjer mellan Sverige och utlandet; till och från Danmark, Tyskland, Polen och Finland. 

Betkampanjen är som bekant begränsad till höstsäsongen och efter premiären 1953 chartrades Betula ut till Danmark, där hon sommaren 1954 blev den första privatägda färjan över Stora Bält på linjen Korsør–Nyborg. 

På hösten var Betula tillbaka i Kalmarsund och nästa sommar sattes hon i trafik över Öresund, mellan Helsingborg och Helsingør. Den här gången var det Linjebuss – senare känt i marina sammanhang under namnet LB-färjorna – som chartrade färjan. 

Bakgrunden var att det på 50-talet hade blivit allt populärare med svenska sällskapsresor med buss ut i Europa. Men efter andra världskriget var överfarten Helsingborg–Helsingør en flaskhals, eftersom den var helt i händerna på det danska järnvägsbolaget DSB – Danske Statsbaner – som konsekvent prioriterade järnvägstrafiken. 

Mannen bakom Linjebuss lyckade färjesatsning var direktör Carl Hall, före detta sjökapten. Danskarna, som av tradition ansåg sig ha ensamrätt på HH-linjen, kunde inte stoppa Betula, som var försedd med egna ramper för på- och avfart och inte beroende av någon fast kajplats med ramp. Problemet att man fick nöja sig med den tämligen avsides belägna Nordhavnen intill Kronborgs slott löste Carl Hall med att sätta in bussar in till Helsingørs centrum, en trafik som kom att pågå i 36 år. 

För Betula gjorde succé som Öresundsfärja. Förutom bussarna fanns det förstås också plats för bilar; några järnvägsvagnar fraktade Betula dock aldrig över Öresund. 

Betula byggdes om flera gånger – till slut tog serveringen inte mindre än 160 gäster som kunde gotta sig med smørrebrød och øl. Riktigt så dejligt gick det kanske inte till på höstarna när Betula trafikerade Kalmarsund, men passagerare var välkomna att följa med även på rutten Bergkvara–Mörbylånga. 

1957 blev sista året för färjan i Kalmarsund och SSA sålde Betula till Linjebuss 1959. Därpå följde tio framgångsrika år mellan Helsingborg och Helsingør innan hon blev reservfärja och döptes om till Betula I efter att ha ersatts av en ny färja med hennes gamla namn. 

Den 18 januari 1972 kunde man läsa i Östra Småland att den gamla sockerbetstransportören sålts till Skånska Cementgjuteriet – nuvarande Skanska – som skulle skära bort fartygets hela överbyggnad ända ned till bildäck och använda henne som arbetspråm. Så skedde också. Maskineriet behölls som ballast. 1990 såldes Betula till Marin & Maskin AB i Stockholm och fick än en gång ett nytt namn; Bastian. Ett par år senare såldes hon till Kummelnäs Varv AB i Stockholm och hon höggs upp, förmodligen 1995. 

Men alldeles försvunnen är Betula ändå inte. När hon gjordes om till pråm i början av 70-talet togs kommandobryggan om hand och blev till ett originellt klubbhus för Råå Båtklubb i södra Helsingborg. Och det står fortfarande kvar. 

Sedan 1972 fungerar Betulas kommandobrygga som klubbhus för Råå Båtklubb i Helsingborg.
Foto: Råå Båtklubb

Se även:
• Godsvagnsfiske i Kalmar hamn
• När socker i botten var toppen

KÄLLOR
Christer Jansson: Tågfärjor till och från Sverige (2016) 
Helsingborgs Sjöfartsförening
Sundsutsikt – med Helsingborgsögon sett

BILDER och FILMKLIPP
Betula, en bildhistoria
En tur med Betula på 1960-talet 

STORT TACK

till Ingmar Thuré, Råå Båtklubb, och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 10 mars 2018

Med Nina och Göta till Svinö

Svinöfärjan Göta fullastad med passagerare. Det måste väl vara Nina Lundgren själv som skymtar allra längst bak. Svårt att säga när bilden är tagen, kanske på 40-talet.
Foto ur Klas Johanssons samling

I 38 år upprätthöll en av världens minsta färjor trafiken på en av världens kortaste färjelinjer. Från 1932 till 1970 stävade den 18 fot långa motorbåten Göta mellan Kullö och Svinö i Kalmar. Skeppare var i alla år Nina Lundgren, tändsticksarbetare, skicklig väverska och stor traventusiast. 

Svinö och dess närmaste omgivningar på 1966 års turistkarta över Kalmar. De streckade linjerna visar var den planerade Ölandsbron skulle gå fram.

Nina föddes 1897 som det yngsta av åtta syskon i den fattiga lantarbetarfamiljen Andersson i Gräsgärde söder om Kalmar. Hon flyttade in till stan 1925, arbetade på tändsticksfabriken, och gifte sig året därpå med sjömannen Enock Lundgren, född i Halltorp 1902. Makarna fick inte några barn. 

Paret Lundgren skaffade sig snart en segelbåt, byggd 1928 av Erik Sjögren i Ekenäs. Den beskrivs som ”en öppen klinkbyggd båt av allmogetyp med spegelakter och med reling av ek, i övrigt helt byggd av furu.” 

Nina och Enock gav sig ofta ut i Kalmarsund och seglade med båten som visade sig klara även ganska besvärligt väder utan problem. En söndag blåste det så hårt att det bara tog 20 minuter att segla från Sandbergen, strax norr om Mörbylånga, till hemmabryggan vid Kattrumpan – makarna bodde på Landshövdingegatan 14, huset finns fortfarande kvar. På lotsutkiken lär personalen spanat genom sina kikare, redo att ge sig ut för att undsätta den till synes bräckliga farkosten, men det behövdes inte. 

– Vinden var förlig – sydväst och slör – och ingen var rädd ombord, berättade Enock Lundgren många år senare för Barometerns reporter Axel Andersson, signaturen Axon. 
– Det gick ju undan och var rätt mycket sjö och en hel del stänk in i båten och om någon blivit rädd vet man inte hur det hade gått. 

I början av 30-talet började ändå paret Lundgren att ta det lite stillsammare och bodde gärna i tält på Svinö om somrarna. Det var populärt att ge sig ut till ön och bada och leva friluftsliv i största allmänhet. På söndagarna kom Kalmarborna bärande på filtar och korgar, unicaboxar och paket med matsäck. Men på den tiden fanns ingen bro till Svinö och alla hade ju inte egen båt. 1932 satte därför Nina och Enock in en inombordsmotor av fabrikatet Göta i båten, som fick sitt namn efter den nya drivkällan. 

Nina Lundgren ser till att få fart på inombordsmotorn.
Foto ur Klas Johanssons samling

Vem som ville fick åka med mot en avgift på 25 öre tur och retur (i dagens penningvärde cirka åtta kronor). Maximalt antal passagerare var elva personer och Fartygsinspektionen utfärdade certifikat för färjetrafiken. 

Annons i Östra Småland sommaren 1933

Folk badade dels vid öns nordöstra udde, där Ölandsbron går fram i dag, och även vid en badplats åt Ängösidan till. 

Oljebristen under andra världskriget gjorde att Göta fick ros mellan Kullö och Svinö.
Foto ur Klas Johanssons samling

Under andra världskriget förbrukade militären sådana mängder tältduk att inget blev över åt civila. I stället blev det populärt att tillbringa somrarna i masonitstugor på 2x3 meter. De fanns på Stensö, Jutnabben och i Tallhagen samt på Svinö. Just på Svinö fick de stå kvar året om, medan de på övriga platser måste monteras ner över vintern. Även paret Lundgren skaffade sig en masonitstuga, det ordnades med utedass och gemensam kallvattenpost. 

Typisk kalmaritisk masonitstuga på sex kvadratmeter.
Bilden hämtad ur ”Kalmar Lexikon” (2014)

När strandskyddslagen kom fanns det inte längre plats för masonitstugorna och det beslutades att de successivt måste bort under en femårsperiod med början 1970. Det vållade upprörda protester, men förgäves. 

Enock Lundgren avled i januari 1970, 67 år gammal och efter sommaren det året upphörde Götas trafik till Svinö från Kullö – ja, vid behov hade trafiken ibland även utgått från Ängö. 

Den här bilden måste vara från något av Götas sista år på traden mellan Kullö och Svinö. Nina Lundgren vid rorkulten längst akterut.
Foto ur Klas Johanssons samling

I början av 60-talet hade det byggts en bro från Jutnabben till Svinö, något som förstås fick antalet passagerare på Göta att minska. De sista åren körde man utan certifikat och nöjde sig med att som mest ha sju passagerare ombord. Då kostade det en krona att ta sig till Svinö och tillbaka till Kullö (motsvarar ungefär nio kronor i dag), men det var mer de ändrade fritidsvanorna än gång- och cykelbron och prishöjningen som gjorde att färjetrafiken minskade. 

– Nu sätter sig folk i bilen, kör till en badplats där de helst kan köra bilen ända ner till vattnet och så sätter de sig invid bilen med sina matsäckskorgar, konstaterade makarna Lundgren 1967. 

Men det berodde förstås också på att allt fler skaffat sig riktiga fritidshus, i stället för de minimala masonitstugorna. 

Fast det spelade ingen roll för Nina Lundgren, färjetrafiken hade ju i alla tider bara varit ett nöjsamt extraknäck och ingen avgörande inkomst. Det var helt enkelt roligt att träffa folk, hon var en glad och gästfri människa. 

Sedan Nina Lundgren blivit änka och avvecklat Götas framfört i Kalmars farvatten, fortsatte hon att ägna sig åt vävning, som hon ska ha varit mycket skicklig på, men framför allt var hon en av det 1965 startade Kalmartravets stora profiler. Hon var själv hästägare och så länge hälsan tillät så kunde man vara säker på att se henne på travet varje tävlingsdag. 

Travsporten var Nina Lundgrens stora intresse. Här är hon fotograferad på Kalmartravet någon gång på 80-talet, försedd med program, bongar och säkert med ett och annat stalltips också.
Foto: Östra Småland

Nina Lundgren avled i januari 1986, 88 år gammal 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 24 november 2018


STORT TACK TILL
till Klas Johansson, som ställt bilder och Axons reportage till förfogande, samt till Eric Arenius och Hans Egeskog

KÄLLOR
Texter i Östra Småland 1947–1986 samt ett reportage i Barometern (1967) av Axel Andersson (Axon)