Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:

• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning

William Björneman ler saligt när han hyllas av publiken i Antwerpen efter att ha vunnit OS-guld i längdhopp den 18 augusti 1920. Därmed räddade han åtminstone något av den svenska äran, eftersom han tog det enda svenska friidrottsguldet. Trots tre silver och tio brons ansågs nämligen den svenska friidrottsinsatsen inte alls ha varit bra, man hade väntat sig mycket bättre utdelning än så.
Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv

Den enda olympiska guldmedalj som erövrats av en idrottare från Kalmar ligger inlåst i ett bankfack. Men spikskorna William Björneman använde när han blev olympisk mästare i längdhopp för mer än 100 år sedan finns hemma hos sonen Lars i Hölminge, utanför Ljungby.

Även om Lars aldrig själv är den som först för sin fars OS-guld i Antwerpen 1920 på tal, berättar han gärna om sin pappa och hans framgångar som idrottsman i fall någon vill veta mer:

– Visst är det roligt att prata om det, speciellt som jag ibland får veta nya saker som jag inte kände till.

Sonen Lars Björneman visar upp spikskorna pappa William använde när han tog sitt OS-guld i Antwerpen.
Foto: Joakim Carlsson

När William kom till världen den 6 oktober 1895 bodde hans föräldrar Julia och Per Petersson i Skarpa Alby på Öland. Och den lilla byn på öns östra sida fortsatte att vara något alldeles speciellt för William:

– På senare år köpte han tomt därute vid Norra Möckleby. Han lät riva ett ruckel som stod där och byggde två fritidshus i stället.

I Kalmar hade Williams pappa fått arbete som vaktmästare på Navigationsskolan, föregångaren till Sjöfartshögskolan. Den låg fram till 1914 på Södra Långgatan 73 på östra delen av Kvarnholmen. 

Navigationsskolan där William Björnemans pappa var vaktmästare låg 1870–1914 på Södra Långgatan 73, huset längst till vänster på bilden. Sjöfartsutbildningen i Kalmar hade startat redan 1842, då i huset intill på nummer 75, och är fortfarande i full verksamhet i stan, nu vid Sjöfartshögskolan som är en del av Linnéuniversitetet.
Vykort ur Ingrid och Lars Bruuns samling

– Pappa fick gå på läroverket i Kalmar mot att hans mor städade där, berättade Lars när han han sommaren 2020 blev intervjuad av Joakim Carlsson – mångårig medarbetare i Östra Småland – för tidningen Smålänningens räkning.

– Men han misskötte studierna så mycket att han fick gå om ett år och det blev ju ett år till för henne att städa. Jag önskade att jag kunnat använda det när han klagade på mina betyg…

Läroverket vid Stortorget där William Björnemans mamma Julia städade för att sonen skulle få utbildning. Sedan Stagneliusskolan invigts 1933 gjordes den gamla ”Storskolan”, som den gärna kallades, om till Kalmars stadshus.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gymnasiet i Kalmar fanns då vid Stortorget, i nuvarande Stadshuset. Därifrån var det bara något kvarter till stans idrottsplats, belägen på vad som i dag är den stora parkeringsplatsen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan. Där visade sig William – eller Ville som kamraterna alltid kallade honom –  vara en friidrottstalang av ovanliga mått. Han var oerhört snabb på korta distanser och ännu bättre på att hoppa längd. 

Även om betygen ibland kunde vara skrala för William Björneman när han gick på läroverket i Kalmar så var hans idrottstalang mer än uppenbar. 1914 fick han premium av Sveriges centralförening för idrottens främjande och erhöll då den här plaketten.
Foto: Joakim Carlsson

Som de flesta idrottsintresserade läroverkspojkar gick han med i IFK Kalmar (som inte har något att göra med dagens förening med samma namn). Våren 1918 slogs IFK samman med IF Gothia till Kalmar IS. Den föreningen finns fortfarande, men har för längesen strukit friidrotten från programmet och kallar sig sedan 1927 för Kalmar FF. 

IFK-stjärna på bröstet, studentmössa på huvudet och kanske lite väl högt uppdragna brallor. Bilden bör ha tagits mellan 1915, då Björneman tog studenten, och 1918 då IFK Kalmar slogs samman med IF Gothia till Kalmar IS, en förening som i sin tur bytte skepnad till Kalmar FF 1927.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Det var i Kalmar IS friidrottares färger, bruna kortbyxor och vitt linne (fotbollslaget spelade däremot i rött och svart) som William blev en av Sveriges mest välkända idrottsmän. Han förknippades med hemstaden så till den grad att han ute i landet nästan alltid kallades för ”Kalmar-Petersson”, ja, ibland rent av bara ”Kalmar”, något som hängde i även sedan han 1922 bytt efternamn till Björneman.

Resultatredovisning av Smålands Idrottsförbunds ”täflingar” den 2 juni 1912. ”V Petersson” är förstås identisk med den blivande olympiamästaren. Han var bara 16 år men vann förstås både längdhopp och 100 meter, trots att konkurrenterna hade klart fördelaktigare handicap. I tresteg kom han ”bara” tvåa efter Sigfrid Wedel, som för övrigt varit med i det IFK Kalmarlag som fem år tidigare vunnit det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll. Något överraskande vann unge Petersson-Björneman även diskus, men där var det han som hade nytta av det handicapsystem som tillämpades.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912

I samma takt som han utvecklades som idrottsman fick William även ordning på sina studier. Efter att ha tagit studenten 1915 pluggade han på Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Under Stockholmstiden tävlade han för SoIK Hellas, men från maj 1918 representerade han den nybildade föreningen Kalmar IS. 

William Björneman hoppar på hemmaplan, det vill säga på den stora parkeringsplats på Kvarnholmen som fortfarande kallas för gamla idrottsplatsen.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Samma år började han arbeta som bankkorrespondent, det vill säga ortsombud för en bank, och fick sitt stora genombrott vid tävlingar i Köpenhamn då han satte svenskt rekord i längd med 7,20 meter. 1918 tog han dessutom sitt första SM-guld.och innan säsongen var slut hade han bättrat på sitt svenska rekord till 7,24. Året därpå ökade han till 7,26. Då arbetade han i Storbritannien och passade på att också bli engelsk mästare i längdhopp.

1920 vann Björneman SM på nytt. Och den 18 augusti kom så den största triumfen i hans idrottsliv. 

Eftersom han just blivit återställd efter en skada var Björneman djupt osäker på sin form inför de olympiska spelen i Antwerpen. Försökstävlingarna dagen före finalen hade inte gjort honom mycket klokare, trots att han till sin egen förvåning hoppat längst av alla. Detta fastän han på de otroligt usla banorna bara noterat 6,92 meter, hela 34 centimeter kortare än hans dåvarande svenska rekord.

William Björneman i aktion i OS-finalen i Antwerpen.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Alla OS-guld från och med de första olympiska spelen i modern tid i Aten 1896 hade gått till USA och amerikaner skulle fortsätta att prenumerera på längdgulden ända till och med OS i Rom 1960. Med undantag just för Antwerpen 1920. 

Den här flaggan satt på bröstet på William Björnemans tröja när han deltog i längdfinalen i Antwerpen 1920. Klenoden vårdas sedan länge ömt av sonen Lars.
Foto: Joakim Carlsson

Den svenske mästerhopparen tolkade tecknen till det bästa när han gick ut för att springa in ansatsen inför finalen: 

”Jag såg någonting som glittrade på längdhoppsbanans kolstybb. Jag tog upp det glittrande föremålet och det var en amerikansk kvartsdollar i silver. Jag hade till tävlingsnummer fått min lyckokombination 13 eller siffersumman av 616. Nu kom den amerikanska kvartsdollarn och jag undrade om den skulle betyda någonting alldeles särskilt.”

Tre av de sex längdhoppsfinalisterna i Antwerpen var svenskar. Förutom William Björneman, längst till vänster, deltog även Eric Abrahamsson, som kom trea, och Rolf Franksson, som slutade på sjätte plats. Gösta Bladin missade däremot finalen; hans 6,57 meter i försöken räckte bara till nionde plats.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Han bestämde sig förstås för att slanten också var turbringande. Och det var den kanske. Björneman hoppade 7,15 meter, sex centimeter längre än tvåan Carl Johnson från USA. Bronset blev också svenskt, det gick till Eric Abrahamsson på 7,08 meter, för övrigt en mångsidig idrottsman som även blev Europamästare i ishockey 1921. 

Guldmedaljen som William Björneman erövrade i Antwerpen förvaras förstås i bankfack, men diplomet han fick för sin seger pryder förstås väggen hemma hos sonen Lars. De mer än 100 år gamla spikskorna är lämpligt nog placerade alldeles intill.
Foto: Joakim Carlsson

Björnemans guld var sensationellt. Men han var själv den förste att påpeka att han aldrig skulle vunnit om inte favoriten Solomon ”Sol” Butler från USA hade råkat ut för en muskelbristning redan i kvaltävlingen: ”Den bäste mannen hade utan tvekan förlorat tävlingen genom sin olyckshändelse”.

Sverige växlar som etta efter andra sträckan i den tredje stafettsemifinalen i OS 1920. William Björneman, i ljus dräkt i mitten av bilden, lämnar över pinnen till SoIK Hellas Sven Malm. Svenskarna vann loppet före innerbanans Danmark som till slut hann förbi såväl Sydafrika, i mörka dräkter, som ytterbanans Schweiz. I det svenska laget ingick också Agne Holmström och Nils Sandström.
Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv

I Antwerpen fick Björneman också en bronsmedalj för sin insats på andra sträckan i det svenska stafettlag som slutade trea efter USA och Frankrike på 4×100 m. Om stafetten har Björneman berättat att ”amerikanerna slog oss med 5–6 meter på varje sträcka, men vi tog upp dom i växlingarna och kom ut på sista sträckan tätt i hälarna på dom”. USA vann på den redan då medelmåttiga tiden 42,3. Frankrike sprang på 42,6 och Sverige på 42,9. 

Här sitter den nyblivne olympiske längdhoppsmästaren William Björneman i mitten, omgiven av sina klubbkamrater i Kalmar IS. Längst upp till vänster står hans gode vän, föreningens ordförande Valfrid ”Valle” Johansson (bytte senare efternamn till Sternelius), kulstötare och den förste kalmarit som gjorde 13 meter i tresteg. Längst till höger står spjutkastaren Karl-Bernhard Sandbäck, sedermera bankkamrer i Högsby. Sittande på marken återfinns längst till vänster ”Kalle Gustis”, Karl Gustafsson, typograf, spjutkastare och stavhoppare och på sydöstra Sveriges fotbollsplaner bara överträffad av Hjalmar Sivgård, som sitter längst till höger.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Fyra år senare var det dags för OS i Paris. Björneman vann SM igen och hade under åren som gått studerat och arbetat utomlands, bland annat i Frankrike. Säkert bidrog hans kunskaper i franska till att Idrottsbladets legendariske ägare och chefredaktör Torsten Tegnér kommit överens med honom att han skulle rapportera från olympiaden i tidningen.

William Björneman fotograferad på Stade Pershing i Paris i juni 1921. Han befann sig i Frankrike för ”kommersiella studier” och fortsatte förstås med idrotten även under de år han studerade utomlands. Här verkar han av klubbmärket att döma representera Stade Français, en klubb som annars är mest känd från rugbysammanhang. Notabelt att Björneman än en gång haft tur med startnumret: siffersumman av 157 blir ju hans lyckotal 13, precis som 616 på hans nummerlapp i OS-finalen.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

– Det fick förbundet nys om och sa till pappa att han inte fick göra det, för det såg ut som att han var proffs. Jag är faktiskt inte säker på att Idrottsbladet skulle betala honom, men från förbundshåll sa man att han inte fick skriva i tidningen om OS, punkt slut. Då tackade pappa nej till att vara med i tävlingarna och åkte ner och skrev bara om dem istället. Ett löfte var ett löfte och han tänkte inte bryta det.

Samma dag som längdfinalen i Paris avgjordes hoppade William Björneman under ”noggrant kontrollerade former” 7,35 meter. Det hade han tagit silver på om han varit med och tävlat.

– Jag tycker att han gjorde alldeles rätt. Där har vi varit lika, pappa och jag. Har man gett ett löfte, så bryter man det inte. Jag kan inte föreställa mig vad som ska krävas för att ska kunna göra det, säger Lars som menar att hans far kunde vara orubbligt envis när han ansåg sig ha rätt.

– Jag minns att han berättade om när han var med som sprinter i en landskamp mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn. Pappa hade lagt märke till att den danske startern fyrade av startskottet nästan direkt efter att han skrikit ”färdiga”. Därför låg han redo för det och fick en kanonstart. Men loppet blåstes av för tjuvstart.

Det höll inte William Björneman med om. Han var bergsäker på att han startat efter skottet.

– Så när loppet startades om och de andra gav sig iväg, stod han kvar i startgroparna. När de gått i mål, bara reste han sig och gick därifrån. Eftersom Sverige förlorade landskampen, var det säkert inte så populärt.

1924 blev William Björnemans sista år i toppidrotten. Han vann SM för sista gången och vid tävlingar i Linköping slog han till med nytt svenskt rekord en sista gång, nu på 7,39 meter. 

”W Petersson hade ett utmärkt upphopp” heter det i bildtexten i Nordisk Familjeboks Sportlexikon under det här odaterade fotografiet från Stockholms Stadion, där Björneman hoppar, iförd Kalmar IS mundering. I uppslagsverket från 1938 hävdar redaktör Sven Lindhagen att Björnemans ”styrka som idrottsman låg i en ovanlig förmåga av koncentration”.

Vid det laget hade William Björneman flyttat till Norrköping. Han fortsatte att idrotta utan att ha några elitambitioner längre, men så sent som 1937 var han fortfarande en av Östergötlands bästa längdhoppare. Under tiden i Norrköping inledde han en karriär i livsmedelsbranschen som ledde till att han var direktör för Scan i Malmö 1941–1962. Han hade också många uppdrag inom idrottsrörelsen, bland annat satt han i Riksidrottsförbundets styrelse.

William Björneman fanns förstås med när Kalmars äldsta idrottsförening, Kalmar Läroverks GoIF, firade 75-årsjubileum 1955. Här sitter han i mitten, flankerad av rektor Erik Nordell, till vänster, och gymnastikläraren Victor Hugo Lindström. Bakom dem står från vänster, de aktiva läroverksidrottarna Lars Herbe, Stig Callenberg, Ulla Olsson och Bo Olsson.
Bild ur ”Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960”

1925 hade William Björneman gift sig med Margareta Aulin, som avled 1943. Några år senare gifte han om sig med Vanda Tiede, som var född 1918 och alltså betydligt yngre än William. Sonen Lars föddes 1946 och hans bror Per 1948.

– Jag sa aldrig ”du” till mina föräldrar. Jag sa alltid ”pappa” eller ”mamma”. Man sa: ”Vill pappa hjälpa mig?” istället för ”Vill du hjälpa mig?” Det var en annan tid, konstaterar Lars, som själv visade sig ha goda anlag för friidrott. Men när familjen flyttade till Kalmar i samband med Williams pensionering i början av 1960-talet så blev det i stället golf för hela slanten.

Efter pensioneringen återvände William Björneman till Kalmar och lät 1963 bygga den här villan allra längst norrut på Sparregatan på Ängö. Sonen Lars minns den magnifika utsikten ut över Kalmarsund.
Foto: Klas Palmqvist 

– Vid den tiden fanns det ingen friidrott i Kalmar. Det var handboll, fotboll och hockeybockey som gällde. Jag nästan bodde ute på golfbanan, körde dit med min moppe så snart jag hade tid över.

William Björneman, som ställde höga krav på sin son, både när det gällde skolarbetet och i idrottssammanhang, kunde glädjas åt att Lars som 16-åring tog plats i golfens Europalag för juniorer.

Lars Björneman är en generös och lättsam före detta marinofficer som sedan några år är bosatt i idylliska Hölminge, nordväst om Ljungby i Kronobergs län. Han har mycket att berätta om sin pappa och hans framgångar som idrottsman.
Foto: Joakim Carlsson

– Jag tror att han hade varit nöjd med att jag sökte mig till det militära, säger Lars Björneman, som varit verksam som officer i marinen.

Men sonens yrkesval fick hans far aldrig uppleva. William Björneman dog i maj 1965, bara ett par veckor innan Lars tog studentexamen. Den förste smålänningen som vunnit ett individuellt OS-guld och den än i dag ende idrottaren från Kalmar som blivit olympisk mästare, har sin grav på Södra kyrkogården i Kalmar.

Under sina bästa år som idrottsman tävlade William Björneman för Kalmar Idrottssällskap, vars klubbmärke onekligen förefaller välbekant. När föreningen bytte namn till Kalmar FF 1927 fick det röda och vita i emblemet helt enkelt byta plats. På sätt och vis kan William Björneman sägas vara KFF:s ende olympiske guldmedaljör.
Foto: Klas Palmqvist

På Youtube finns ett filmklipp med några av finalhoppen från Antwerpen 1920, med fokus på William Björneman.

Skadade storfavoriten blev mördad

Stor guldfavorit inför det olympiska längdhoppet i Antwerpen var Solomon ”Sol” Butler, jämnårig med William Björneman och född i Kingfisher, Oklahoma.

Fadern Ben var född som slav 1842 och deltog i det amerikanska inbördeskriget. Han valde sitt efternamn efter den beundrade nordstatsgeneralen Benjamin Butler. 

Sonen var ett idrottsfenomen och började snabbt samla medaljer och utmärkelser på hög inom skolidrotten. Sol var bra i baseboll, basket och amerikansk fotboll, där han senare blev lagkamrat med Jim Thorpe, den överlägset bäste mångkamparen vid OS i Stockholm 1912. (Thorpe fråntogs sina medaljer sedan det kommit fram att han 1911 fått några dollar för att spela baseboll – olympier fick inte vara proffs – men fick postum återupprättelse som OS-mästare 1983, 30 år efter sin död). 

Sol Butler fotograferad i samband med de stora tävlingarna i Paris 1919, där han slog igenom internationellt och sågs som den givne favoriten i längdhopp inför olympiaden i Antwerpen påföljande år.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men framför allt var Sol Butler en friidrottstalang av stora mått. Han blev en av de första svarta idrottsstjärnorna. Till Europa hade han kommit som soldat under första världskriget och sedan briljerat i de internationella tävlingar som hölls i Paris 1919, som ersättning för OS 1916 som skulle arrangerats i Berlin, men förstås ställts in på grund av kriget. Butler vann längdhoppet och erhöll en orden av den mäkta imponerade landsflyktige montenegrinske kronprinsen Danilo.

Sol Butler gratuleras till att ha vunnit längdhoppet på 7,56 meter i Paris 1919.
Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men Butler blev alltså skadad i sitt allra första försökshopp i OS-finalen i Antwerpen 1920 och därmed fick William Björneman chansen att vinna. Kalmarhopparen berättade själv i ett brev till Victor Hugo Lindström, gymnastiklärare på Stagneliusskolan 1945–56:

”Butler var utan tvekan den bäste av oss alla, som försökte oss på längdhoppet i Antwerpen en varm augustidag 1920. Banorna i Antwerpen var emellertid otroligt usla. Ingen enda av dessa många deltagare, som alla hade hoppat sju meter och långt däröver kunde i försöken passera det magiska sjumetersstrecket”. 

Sol Butler tar sig för baksidan på vänstra låret efter sitt första försök i kvaltävlingen. Utan favoritens muskelbristning hade William Björneman knappast blivit olympisk mästare, något han själv alltid noggrant poängterade. Butlers hopp räckte, trots att han skadade sig, till sjunde plats; de sex bästa gick till final.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Men det var nog inte de undermåliga banorna som vållade Butlers skada. I alla fall inte som William Björneman såg det. För sina söner framhöll han att Butler inte brytt sig om att förbereda sig tillräckligt noggrant.

– Pappa såg det som ett exempel på att det inte spelar någon roll hur duktig man är om man inte är omsorgsfull och väl förberedd. Han ville väl varna oss för att slarva. 

Sol Butler bärs ut skadad från Olympiastadion i Antwerpen.
Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Sol Butler fortsatte idrotta, gifte sig – äktenskapet blev barnlöst – och medverkade i en del filmer. Han sålde bilar ihop med sin bror och skrev en bok om friidrott. 

Så småningom flyttade Butler till Chicago. Den 1 december 1954 blev två servitriser antastade av en gäst på krogen Paddy’s Liquors där han arbetade sedan sju år tillbaka. Han kastade ut mannen som efter en stund kom tillbaka beväpnad och sköt Butler med två skott. Han avled på sjukhuset, 59 år gammal. 

Sol Butler är begravd i Wichita, Kansas, där han tillbringade en del av sin uppväxt, intill sin syster Josephine.

Major Lyckberg spände vador

”Från gymnastiken minns jag hur den gemytlige barske majoren Nils Gustaf Lyckberg gick omkring och spände vador.”

Så skriver kommendör Henning Hammargren, som tog studenten 1918, om sin och William Björnemans gymnastiklärare vid läroverket i Kalmar. 

Major Nils Gustaf Lyckberg (1857–1931).
Bild ur "Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960”

Att ”spänna vador” var nog den mest avancerade gymnastiska övning Lyckberg var i stånd att utföra vid denna tid. Språk- och litteraturprofessorn Bodvar Liljegren från Orrefors, student redan 1906 – han avled nästan 100 år gammal 1984 – uttrycker sig lite mer oförblommerat än Hammargren:

”När majoren Nils Gustaf Lyckberg år 1920 blev pensionerad, hade han varit gymnastiklärare ända sedan 1881. Det var alltså en gammal herre som de första åren hade att sörja för vår fysiska spänst. Hans ålder och hans voluminösa lekamen hindrade honom från att själv utföra några som helst gymnastiska rörelser, och det var endast genom sina med kraft och precision uttalade kommandoord han kunde framlocka de färdigheter som krävdes av oss”. 

Liljegren minns också den ”martialiske majorens stentorsstämma”. 

På äldre dagar berättade William Björneman själv, i trots allt ganska försonliga ordalag, om ”den stränge majoren Lyckberg”: 

”I Kalmar läroverk värdesattes på den tiden armstyrka och hopp över höga hästar mera än någonting annat. […] Lyckberg såg med någon sorts behärskad avsky på allt det nya, som hette fotboll, fri idrott, men vår energi och uthållighet var synbarligen utav den art, att han inte kunde låta bli att både fästa sig vid den och godkänna den”. 

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 1 januari 2021. De i sin tur var kraftigt omarbetade och utökade versioner av mina texter om William Björneman i Östra Småland den 9 augusti 2008 respektive den 20 oktober 2011. Joakim Carlssons intervju med Lars Björneman var publicerad i Smålänningen den 26 juli 2020.

STORT TACK TILL
Lars Björneman, Hölminge
Ingrid Bruun, Kalmar 
Joakim Carlsson, Gnosjö 
Pelle Friberg, Kalmar
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum 
Clas Ågren, Kalmar läns museum 

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Så var det jul igen – för längesen

Kalmar läroverks rektor Josef Lind betraktar myndigt de uppvaktande stjärngossarna, varav den längst till höger är den blivande antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén. Traditionen med stjärngossar har rötter ner i medeltiden och anspelar förstås på de tre vise männen och julstjärnan. Men i Kalmar var stjärngossarna ett nytt påfund när bilden togs några år in på 1900-talet. 
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 
Hur såg en traditionell Kalmarjul ut i slutet av 1800-talet? Ja, det berodde helt och hållet på vilken samhällsklass man tillhörde. Fru von Krusenstiernas och biskopsdottern Anna Genbergs helgfirande skilde sig förstås mycket från hur det gick till i fattigfolkets stugor på Ängö. Julklappar och julgran var mest för rikt folk. Men gröt och lutfisk åt såväl rik som fattig.

Walter Welin vid Folklivsarkivet i Lund intervjuade 1941 ett 30-tal äldre Kalmarbor med olika social bakgrund om lokala sedvänjor och bruk. Naturligtvis blev det en hel del tal om hur de firat jul i sin ungdom, det vill säga under andra halvan av 1800-talet.

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. Varken stuga eller trädgård finns kvar i dag. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var väldigt längesedan det verkligen var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Fru Sofia Reimert berättade så här om sin barndoms jular på Ängö:

– Vi hade inga julklappar i mitt hem. Det var mest fattigt folk som bodde på Ängö, men det var förnöjsamma människor, det vill jag säga med det samma. Hade de två talgljus på bordet julafton, så var det storartat. 

– Några julgranar förekom inte på Ängö. Vi åt som det föll sig på julafton, men för det mesta hade vi alltid fisk och gröt. Någon skinka förekom aldrig. Det hade man inte råd med. Vi hade visserligen en liten gris, men den såldes. Vi födde upp den, det var allt. För att få lite kontanter att röra oss med.

– Men ungdomen hade likväl trevligt och glatt när det var julafton. Vi unga brukade lägga tillsammans en tolvskilling och så träffades vi gemensamt i en stuga, där vi kokte kaffe och dansade. Det var storartat. Så gick julafton i glädje och uppsluppenhet.

– Hemma bryggde vi inte men vi bakade, och så tog vi med oss av bakverket till dessa små julaftonsfester. Vi hade egen stor ugn, så vi kunde baka tre och ett halvt pund mjöl [ett skålpund motsvarar cirka 425 gram], av vilket det blev elva stora brödkakor. Vi bakade grovbröd, limpa, sött bröd. 

– När vi gick till ottan, hade alla tänt ljus i fönstren. Det var så festligt. Vi gick redan klockan fem på morgonen, för ottan började klockan sex. Vi brukade gå ifrån domkyrkan till slottet, där det var julotta klockan sju, så vi var på två olika ställen, men så var det ju bara jul en gång om året.

Anna Genberg i mycket unga år. Hennes pappa biskopen dog 1875 när Anna bara var tolv år, samma år som John Nilsson startade sin fotoateljé i Kalmar. Bilden kan inte ha tagits så värst mycket senare.
Foto: John Nilsson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Anna Genberg (1863–1942) var ett av biskop Paul Genbergs fem barn och växte upp på Kvarnholmen, alldeles i närheten av domkyrkan:

– Granen kläddes på förmiddagen, och dagen var så förtvivlat lång för den som inte fick vara med, men äntligen fick man äta middag klockan två, och det var lutfisk och gröt. Jag fick inte vara med om att klä granen. Mina bröder var i allmänhet ute och åkte kälke.

– Klockan fyra gick man i julbönen i den iskalla domkyrkan. Förr i tiden brukade basunblåsare stå på läktaren och utföra musik när psalm 55 sjöngs [”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin].

Här i hörnhuset Norra Långgatan–Östra Sjögatan, med domkyrkan diagonalt över gatukorsningen, bodde biskopsfamiljen Genberg 1855–1875. Huset byggdes 1814 av borgmästare Carl Magnus Lundstedt. Biskopens dotterson, journalisten och författaren Waldemar Swahn, har berättat om hur biskopsbarnen på vintrarna brukade ordna en liten kälkbacke så att de kunde åka rakt ut på den då synnerligen glest trafikerade Östra Sjögatan genom en port som inte finns kvar längre. 
Foto: Klas Palmqvist

– När klockan var sex på eftermiddagen samlades vi allesammans där hemma. Då var även alla tjänare med, och dörrarna till matsalen slogs upp. Det var en festlig anblick. Granen var då tänd. Tjänarna bjöds på te, och vi serverade dem den kvällen. Eljest brukade det ju vara tvärtom. Min mor och jag gick omkring med stora tekannor och hällde i kopparna.

– När det var gjort återstod julklappsutdelningen. Far läste upp utanskrifterna på paketen, men då var inte tjänarna med. De hade sin jul för sig i nedre våningen, men det var inte så vidlyftigt på den tiden.

– Innan jul hade vi alltid slakt. Det var ett förfärligt styrande och ställande. Några år bakade vi stora limpor, som delades ut till de fattiga. Slakt och byk hörde julen till.

– Så kom juldagen. Då satt man och läste i sina böcker som man fått kvällen förut, och så såg man på sina övriga julklappar. 

Krusenstiernska gården på 1890-talet med flera julgranar utplacerade. Hermina von Krusenstierna (1827–1915) själv står längst till vänster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Nilsson hörde till tjänstefolket på Krusenstiernska gården:

– En stor gran kläddes alltid och tändes. Köket dekorerades med ljus överallt, och så doppades det i grytan, och man gick in och ut mellan kök och matsal. Sedan dracks det te med gotter. De doppade i grytan vid två-tretiden. Sedan var det bön i kyrkan, och efter bönen dracks kaffe eller te, vilket som behagades. Det blev ingen middag sedan. Eljest åt vi alltid middag vid femtiden. Det gör vi än i denna dag. Julklapparna delades ut efter kaffe- och tedrickningen. 

– På landet kläddes en av drängarna ut till julbock har jag hört sägas, men det förekom aldrig hos oss. 

– Till julen var det alltid slakt, bak och brygd. Krusenstiernas hade egen gris, som slaktades. Men fram på nyåret skaffade de sig gris igen. Kor hade de också. Dricka bryggdes här hemma och det bakades väldiga mängder bröd, vörtbröd, fint bröd och småbröd. Stora byk förekom också till julen.

– Julkärve sattes alltid upp.

– Ljusen stöpte vi alltid hemma. Här finns för resten än i dag ett sådant där stort bord med alla möjliga tillsatser. De slaktade ju nöt och får till jul, och det blev förfärligt mycket talg, som kom till användning vid ljusstöpningen.

– Fattiga fick alltid julmat.

– Tjänarna fick alltid var sin julhög. De fick göra med den hur de ville, ge bort den eller äta upp den själv. En sådan julhög bestod alltid av ett grovt bröd, ett siktebröd, ett vetebröd, småkakor, konfekt, russin samt fikon. Alla tjänare skulle alltid ha likadant.

– Julklapparna kastades inte in. De plockades i en stor korg allesammans och sedan delades de ut. Korgen stod inte under granen.

– På juldagsmorgonen tändes ljus överallt. Här hos oss sattes inte ljus i fönstren, men det brukades eljest. När de gick ifrån julottan tände vi däremot alltid granen.

– Julbordet stod dukat under hela julhelgen och förutom godsaker fanns det även små tomtar, ljus och blommor och allt möjligt annat dekorativt. Frukt fanns det gott om här i trädgården, så stora fruktskålar stod alltid framsatta.

God jul!

En idealisk julafton i ett borgarhem nån gång vid förra sekelskiftet med tre generationer samlade vid bordet. Riktigt så här lär det knappast ha sett ut i stugorna på Ängö, även om man hade trevligt där också.
Julkort av Kalmarfödda Jenny Nyström

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 23 december 2017

© Klas Palmqvist

KÄLLOR
Intervjuer av Walter Welin med Kalmarbor i Folklivsarkivet i Lund (1941) 

Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär (1942) 

 

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Närmare 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt museum.

LÄNKAR

• Fru Reimert och kakkärringarna
• Badflickor och Hitler i Kullzéns album

På trä, granit och betong till Ängö

Den allra första Ängöbron (1878–1913) var en rödmålad träbro som mynnade i Sparregatan, Ängös då enda gata. Målningen är gjord av Erik Lönnegren (1897–1949) och återfinns i ett trapphus på Kaptensgatan.
Foto: Bengt-Arne Strand/Kalmar Hembygdsförening 

När den nuvarande bron mellan Ängö och Kvarnholmen togs i bruk 1972 fanns det många Kalmarbor kvar i livet som färdats över båda dess föregångare; den granitklädda bron med två spann som stod klar 1913 och den rödmålade träbron från 1878. 

Idag är det förstås ingen som har egna minnen av den allra första broförbindelsen mellan öarna och man måste nog närma sig 60-årsåldern för att komma ihåg att man gått på 1913 års bro med det vackra räcket.

Gått och gått förresten; tusentals skolelever på Stagneliusskolan och den sedan länge avsomnade Söderportsskolan har sprungit den förr så fruktade Ängörundan runt Malmfjärden.  

Själv gick jag på båda lärosätena, men jag hade ingen talang och om möjligt ännu mindre motivation och var aldrig i närheten av rundans drömgräns som jag har för mig låg på åtta minuter.

Fredriksskans stora port utgjorde såväl start som mål och man sprang av någon anledning alltid i vänstervarv, ner mot Fredriksskansbron, mot Ängöbron, över Lindö och sedan längs Jutegatan.

Sådana språngmarscher var omöjliga på 1800-talet. För det första var Malmfjärden mycket större än i dag – man började fylla igen den rejält på 1890-talet – och för det andra fanns det inga broar. Den som skulle ta sig mellan Kvarnholmen och Ängö fick ro själv eller bli rodd av någon pojke eller flicka som fick en slant för besväret. 

Roddarpojkarna och -flickorna blev utkonkurrerade och miste sina passagerare mellan Ängö och Kvarnholmen när träbron, som skymtar i bakgrunden till höger, byggdes 1878.
Teckning av John Sjöstrand i ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937)

Inte alltför sällan var vinden så hård och sjön så svår att det var omöjligt att ta sig fram på det sättet. För den Ängöbo som hade blivit inblåst på Kvarnholmen återstod då bara att ta sig över den gamla Malmbron – inte identisk med dagens – och sedan gå den långa Lindölundsgatan bort till vadställena vid Lindö. Ibland gick det inte att komma över där heller och man fick vackert avvakta bättre väder.

På det här vykortet från 1920-talet ser man den andra Ängöbron uppe till vänster. När Ängöborna tog sig fram och tillbaka över bron genade man gärna över den slitna Gamla idrottsplatsen, oavsett om där pågick fotbollsmatch eller ej.
Vykort ur Pelle Fribergs samling

Så träbron var förstås välkommen när den efter åratal av diskussioner äntligen stod klar till midsommaren 1878. Den kostade 11.823 kronor, vilket i nutida penningvärde motsvarar en bra bit över 600.000 kronor.

Några gator hade de drygt 600 invånarna på Ängö inte haft förrän Sparregatan las ut 1870. Men i och med brons tillkomst blev Ängö snabbt en reglerad stadsdel med stor inflyttning och många hus byggdes vid de nya gatorna.

Bron var dock av en skäligen enkel konstruktion och redan i början av 1900-talet stod det klart att den måste ersättas med en ny. 

Den nya Ängöbron från 1913 i en variant konstruerad av konditor Hoimgren. Gissningsvis prydde den bankettbordet vid invigningsmiddagen.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län i ord och bild – en hundraårskrönika” (1954)

1913 byggdes en betydligt robustare bro i betong och granit. Den kostade 40.000 kronor vilket i dag skulle vara närmare två miljoner kronor. 

Den andra Ängöbron (1913–1971) hade två valv, var tio meter bred och försedd med fyra ”electrifierade lyktor”.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Av virket från den gamla bron byggdes en bro mellan Lindö och Lindölund och redan föregående år hade en fyra meter bred träbro anlagts mellan Ängö och Lindö.

Broräcket tas bort hösten 1971. De intresserade åskådarna ser alla ut ha varit med redan på den första Ängöbrons tid. Nu ska den andra rivas. I bakgrunden skymtar den provisoriska gång- och cykelbro som användes tills den nya bron och Ängöleden var färdig. Smeden som tillverkade räcket ska ha hetat Eriksson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

1913 års Ängöbro hade säkert kunnat stå kvar fortfarande, men den räckte inte till för den nya Ängöleden som kom till i samband med färdigställandet av Ölandsbron 1972. Alltså revs vad många tyckte var Kalmars vackraste bro hösten 1971 och ersattes av den funktionella men charmlösa betongkonstruktion som finns där i dag. 

Broräcket var ritat av stadsarkitekt J. Fred. Olson.
Bild ur ”Kalmar län – porträttgalleri” (1926)

En bit av det handsmidda räcket togs tillvara och placerades i en privat trädgård på Hornsgatan, ut mot Kindbergs udde.

Efter att ha utgjort Ängöbornas förbindelse med Kvarnholmen i 58 år revs vad många ansåg vara Kalmars allra vackraste bro 1971.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Genom utfyllnaderna för leden blev Ängörundan en bra bit kortare. Men i dag skulle jag ändå aldrig klara av den på åtta minuter...

Den tredje och nuvarande Ängöbron har en spännvidd på 30 meter. Bredden mot Kvarnholmen är hela 28 meter, mot Ängö 23 meter. Någon romantisk brokänsla förmedlar knappast denna prosaiska trafikmaskin från 1972.
Foto: Östra Småland 

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 1 februari 2014

© Klas Palmqvist

STORT TACK 
för bilder till Kalmar Hembygdsförening, Ingrid Bruun och Pelle Friberg. 

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland samt Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (Kalmar 1944) och Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (Kalmar 1997)