 |
| William Björneman ler saligt när han hyllas av publiken i Antwerpen efter att ha vunnit OS-guld i längdhopp den 18 augusti 1920. Därmed räddade han åtminstone något av den svenska äran, eftersom han tog det enda svenska friidrottsguldet. Trots tre silver och tio brons ansågs nämligen den svenska friidrottsinsatsen inte alls ha varit bra, man hade väntat sig mycket bättre utdelning än så. Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv |
Den enda olympiska guldmedalj som erövrats av en idrottare från Kalmar ligger inlåst i ett bankfack. Men spikskorna William Björneman använde när han blev olympisk mästare i längdhopp för mer än 100 år sedan finns hemma hos sonen Lars i Hölminge, utanför Ljungby.
Även om Lars aldrig själv är den som först för sin fars OS-guld i Antwerpen 1920 på tal, berättar han gärna om sin pappa och hans framgångar som idrottsman i fall någon vill veta mer:
– Visst är det roligt att prata om det, speciellt som jag ibland får veta nya saker som jag inte kände till.
 |
| Sonen Lars Björneman visar upp spikskorna pappa William använde när han tog sitt OS-guld i Antwerpen. Foto: Joakim Carlsson |
När William kom till världen den 6 oktober 1895 bodde hans föräldrar Julia och Per Petersson i Skarpa Alby på Öland. Och den lilla byn på öns östra sida fortsatte att vara något alldeles speciellt för William:
– På senare år köpte han tomt därute vid Norra Möckleby. Han lät riva ett ruckel som stod där och byggde två fritidshus i stället.
I Kalmar hade Williams pappa fått arbete som vaktmästare på Navigationsskolan, föregångaren till Sjöfartshögskolan. Den låg fram till 1914 på Södra Långgatan 73 på östra delen av Kvarnholmen.
 |
| Navigationsskolan där William Björnemans pappa var vaktmästare låg 1870–1914 på Södra Långgatan 73, huset längst till vänster på bilden. Sjöfartsutbildningen i Kalmar hade startat redan 1842, då i huset intill på nummer 75, och är fortfarande i full verksamhet i stan, nu vid Sjöfartshögskolan som är en del av Linnéuniversitetet. Vykort ur Ingrid och Lars Bruuns samling |
– Pappa fick gå på läroverket i Kalmar mot att hans mor städade där, berättade Lars när han han sommaren 2020 blev intervjuad av Joakim Carlsson – mångårig medarbetare i Östra Småland – för tidningen Smålänningens räkning.
– Men han misskötte studierna så mycket att han fick gå om ett år och det blev ju ett år till för henne att städa. Jag önskade att jag kunnat använda det när han klagade på mina betyg…
 |
| Läroverket vid Stortorget där William Björnemans mamma Julia städade för att sonen skulle få utbildning. Sedan Stagneliusskolan invigts 1933 gjordes den gamla ”Storskolan”, som den gärna kallades, om till Kalmars stadshus. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Gymnasiet i Kalmar fanns då vid Stortorget, i nuvarande Stadshuset. Därifrån var det bara något kvarter till stans idrottsplats, belägen på vad som i dag är den stora parkeringsplatsen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan. Där visade sig William – eller Ville som kamraterna alltid kallade honom – vara en friidrottstalang av ovanliga mått. Han var oerhört snabb på korta distanser och ännu bättre på att hoppa längd.
 |
| Även om betygen ibland kunde vara skrala för William Björneman när han gick på läroverket i Kalmar så var hans idrottstalang mer än uppenbar. 1914 fick han premium av Sveriges centralförening för idrottens främjande och erhöll då den här plaketten. Foto: Joakim Carlsson |
Som de flesta idrottsintresserade läroverkspojkar gick han med i IFK Kalmar (som inte har något att göra med dagens förening med samma namn). Våren 1918 slogs IFK samman med IF Gothia till Kalmar IS. Den föreningen finns fortfarande, men har för längesen strukit friidrotten från programmet och kallar sig sedan 1927 för Kalmar FF.
 |
| IFK-stjärna på bröstet, studentmössa på huvudet och kanske lite väl högt uppdragna brallor. Bilden bör ha tagits mellan 1915, då Björneman tog studenten, och 1918 då IFK Kalmar slogs samman med IF Gothia till Kalmar IS, en förening som i sin tur bytte skepnad till Kalmar FF 1927. Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi |
Det var i Kalmar IS friidrottares färger, bruna kortbyxor och vitt linne (fotbollslaget spelade däremot i rött och svart) som William blev en av Sveriges mest välkända idrottsmän. Han förknippades med hemstaden så till den grad att han ute i landet nästan alltid kallades för ”Kalmar-Petersson”, ja, ibland rent av bara ”Kalmar”, något som hängde i även sedan han 1922 bytt efternamn till Björneman.
 |
| Resultatredovisning av Smålands Idrottsförbunds ”täflingar” den 2 juni 1912. ”V Petersson” är förstås identisk med den blivande olympiamästaren. Han var bara 16 år men vann förstås både längdhopp och 100 meter, trots att konkurrenterna hade klart fördelaktigare handicap. I tresteg kom han ”bara” tvåa efter Sigfrid Wedel, som för övrigt varit med i det IFK Kalmarlag som fem år tidigare vunnit det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll. Något överraskande vann unge Petersson-Björneman även diskus, men där var det han som hade nytta av det handicapsystem som tillämpades. Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912 |
I samma takt som han utvecklades som idrottsman fick William även ordning på sina studier. Efter att ha tagit studenten 1915 pluggade han på Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Under Stockholmstiden tävlade han för SoIK Hellas, men från maj 1918 representerade han den nybildade föreningen Kalmar IS.
 |
| William Björneman hoppar på hemmaplan, det vill säga på den stora parkeringsplats på Kvarnholmen som fortfarande kallas för gamla idrottsplatsen. Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv |
Samma år började han arbeta som bankkorrespondent, det vill säga ortsombud för en bank, och fick sitt stora genombrott vid tävlingar i Köpenhamn då han satte svenskt rekord i längd med 7,20 meter. 1918 tog han dessutom sitt första SM-guld.och innan säsongen var slut hade han bättrat på sitt svenska rekord till 7,24. Året därpå ökade han till 7,26. Då arbetade han i Storbritannien och passade på att också bli engelsk mästare i längdhopp.
1920 vann Björneman SM på nytt. Och den 18 augusti kom så den största triumfen i hans idrottsliv.
Eftersom han just blivit återställd efter en skada var Björneman djupt osäker på sin form inför de olympiska spelen i Antwerpen. Försökstävlingarna dagen före finalen hade inte gjort honom mycket klokare, trots att han till sin egen förvåning hoppat längst av alla. Detta fastän han på de otroligt usla banorna bara noterat 6,92 meter, hela 34 centimeter kortare än hans dåvarande svenska rekord.
 |
| William Björneman i aktion i OS-finalen i Antwerpen. Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
Alla OS-guld från och med de första olympiska spelen i modern tid i Aten 1896 hade gått till USA och amerikaner skulle fortsätta att prenumerera på längdgulden ända till och med OS i Rom 1960. Med undantag just för Antwerpen 1920.
 |
| Den här flaggan satt på bröstet på William Björnemans tröja när han deltog i längdfinalen i Antwerpen 1920. Klenoden vårdas sedan länge ömt av sonen Lars. Foto: Joakim Carlsson |
Den svenske mästerhopparen tolkade tecknen till det bästa när han gick ut för att springa in ansatsen inför finalen:
”Jag såg någonting som glittrade på längdhoppsbanans kolstybb. Jag tog upp det glittrande föremålet och det var en amerikansk kvartsdollar i silver. Jag hade till tävlingsnummer fått min lyckokombination 13 eller siffersumman av 616. Nu kom den amerikanska kvartsdollarn och jag undrade om den skulle betyda någonting alldeles särskilt.”
 |
| Tre av de sex längdhoppsfinalisterna i Antwerpen var svenskar. Förutom William Björneman, längst till vänster, deltog även Eric Abrahamsson, som kom trea, och Rolf Franksson, som slutade på sjätte plats. Gösta Bladin missade däremot finalen; hans 6,57 meter i försöken räckte bara till nionde plats. Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
 |
| Guldmedaljen som William Björneman erövrade i Antwerpen förvaras förstås i bankfack, men diplomet han fick för sin seger pryder förstås väggen hemma hos sonen Lars. De mer än 100 år gamla spikskorna är lämpligt nog placerade alldeles intill. Foto: Joakim Carlsson |
Björnemans guld var sensationellt. Men han var själv den förste att påpeka att han aldrig skulle vunnit om inte favoriten Solomon ”Sol” Butler från USA hade råkat ut för en muskelbristning redan i kvaltävlingen: ”Den bäste mannen hade utan tvekan förlorat tävlingen genom sin olyckshändelse”.
 |
| Sverige växlar som etta efter andra sträckan i den tredje stafettsemifinalen i OS 1920. William Björneman, i ljus dräkt i mitten av bilden, lämnar över pinnen till SoIK Hellas Sven Malm. Svenskarna vann loppet före innerbanans Danmark som till slut hann förbi såväl Sydafrika, i mörka dräkter, som ytterbanans Schweiz. I det svenska laget ingick också Agne Holmström och Nils Sandström. Bild: Stockholmskällan/Stockholms stadsarkiv |
I Antwerpen fick Björneman också en bronsmedalj för sin insats på andra sträckan i det svenska stafettlag som slutade trea efter USA och Frankrike på 4×100 m. Om stafetten har Björneman berättat att ”amerikanerna slog oss med 5–6 meter på varje sträcka, men vi tog upp dom i växlingarna och kom ut på sista sträckan tätt i hälarna på dom”. USA vann på den redan då medelmåttiga tiden 42,3. Frankrike sprang på 42,6 och Sverige på 42,9.
 |
| Här sitter den nyblivne olympiske längdhoppsmästaren William Björneman i mitten, omgiven av sina klubbkamrater i Kalmar IS. Längst upp till vänster står hans gode vän, föreningens ordförande Valfrid ”Valle” Johansson (bytte senare efternamn till Sternelius), kulstötare och den förste kalmarit som gjorde 13 meter i tresteg. Längst till höger står spjutkastaren Karl-Bernhard Sandbäck, sedermera bankkamrer i Högsby. Sittande på marken återfinns längst till vänster ”Kalle Gustis”, Karl Gustafsson, typograf, spjutkastare och stavhoppare och på sydöstra Sveriges fotbollsplaner bara överträffad av Hjalmar Sivgård, som sitter längst till höger. Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi |
Fyra år senare var det dags för OS i Paris. Björneman vann SM igen och hade under åren som gått studerat och arbetat utomlands, bland annat i Frankrike. Säkert bidrog hans kunskaper i franska till att Idrottsbladets legendariske ägare och chefredaktör Torsten Tegnér kommit överens med honom att han skulle rapportera från olympiaden i tidningen.
 |
| William Björneman fotograferad på Stade Pershing i Paris i juni 1921. Han befann sig i Frankrike för ”kommersiella studier” och fortsatte förstås med idrotten även under de år han studerade utomlands. Här verkar han av klubbmärket att döma representera Stade Français, en klubb som annars är mest känd från rugbysammanhang. Notabelt att Björneman än en gång haft tur med startnumret: siffersumman av 157 blir ju hans lyckotal 13, precis som 616 på hans nummerlapp i OS-finalen. Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
– Det fick förbundet nys om och sa till pappa att han inte fick göra det, för det såg ut som att han var proffs. Jag är faktiskt inte säker på att Idrottsbladet skulle betala honom, men från förbundshåll sa man att han inte fick skriva i tidningen om OS, punkt slut. Då tackade pappa nej till att vara med i tävlingarna och åkte ner och skrev bara om dem istället. Ett löfte var ett löfte och han tänkte inte bryta det.
Samma dag som längdfinalen i Paris avgjordes hoppade William Björneman under ”noggrant kontrollerade former” 7,35 meter. Det hade han tagit silver på om han varit med och tävlat.
– Jag tycker att han gjorde alldeles rätt. Där har vi varit lika, pappa och jag. Har man gett ett löfte, så bryter man det inte. Jag kan inte föreställa mig vad som ska krävas för att ska kunna göra det, säger Lars som menar att hans far kunde vara orubbligt envis när han ansåg sig ha rätt.
– Jag minns att han berättade om när han var med som sprinter i en landskamp mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn. Pappa hade lagt märke till att den danske startern fyrade av startskottet nästan direkt efter att han skrikit ”färdiga”. Därför låg han redo för det och fick en kanonstart. Men loppet blåstes av för tjuvstart.
Det höll inte William Björneman med om. Han var bergsäker på att han startat efter skottet.
– Så när loppet startades om och de andra gav sig iväg, stod han kvar i startgroparna. När de gått i mål, bara reste han sig och gick därifrån. Eftersom Sverige förlorade landskampen, var det säkert inte så populärt.
1924 blev William Björnemans sista år i toppidrotten. Han vann SM för sista gången och vid tävlingar i Linköping slog han till med nytt svenskt rekord en sista gång, nu på 7,39 meter.
 |
| ”W Petersson hade ett utmärkt upphopp” heter det i bildtexten i Nordisk Familjeboks Sportlexikon under det här odaterade fotografiet från Stockholms Stadion, där Björneman hoppar, iförd Kalmar IS mundering. I uppslagsverket från 1938 hävdar redaktör Sven Lindhagen att Björnemans ”styrka som idrottsman låg i en ovanlig förmåga av koncentration”. |
Vid det laget hade William Björneman flyttat till Norrköping. Han fortsatte att idrotta utan att ha några elitambitioner längre, men så sent som 1937 var han fortfarande en av Östergötlands bästa längdhoppare. Under tiden i Norrköping inledde han en karriär i livsmedelsbranschen som ledde till att han var direktör för Scan i Malmö 1941–1962. Han hade också många uppdrag inom idrottsrörelsen, bland annat satt han i Riksidrottsförbundets styrelse.
 |
| William Björneman fanns förstås med när Kalmars äldsta idrottsförening, Kalmar Läroverks GoIF, firade 75-årsjubileum 1955. Här sitter han i mitten, flankerad av rektor Erik Nordell, till vänster, och gymnastikläraren Victor Hugo Lindström. Bakom dem står från vänster, de aktiva läroverksidrottarna Lars Herbe, Stig Callenberg, Ulla Olsson och Bo Olsson. Bild ur ”Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960” |
1925 hade William Björneman gift sig med Margareta Aulin, som avled 1943. Några år senare gifte han om sig med Vanda Tiede, som var född 1918 och alltså betydligt yngre än William. Sonen Lars föddes 1946 och hans bror Per 1948.
– Jag sa aldrig ”du” till mina föräldrar. Jag sa alltid ”pappa” eller ”mamma”. Man sa: ”Vill pappa hjälpa mig?” istället för ”Vill du hjälpa mig?” Det var en annan tid, konstaterar Lars, som själv visade sig ha goda anlag för friidrott. Men när familjen flyttade till Kalmar i samband med Williams pensionering i början av 1960-talet så blev det i stället golf för hela slanten.
 |
| Efter pensioneringen återvände William Björneman till Kalmar och lät 1963 bygga den här villan allra längst norrut på Sparregatan på Ängö. Sonen Lars minns den magnifika utsikten ut över Kalmarsund. Foto: Klas Palmqvist |
– Vid den tiden fanns det ingen friidrott i Kalmar. Det var handboll, fotboll och hockeybockey som gällde. Jag nästan bodde ute på golfbanan, körde dit med min moppe så snart jag hade tid över.
William Björneman, som ställde höga krav på sin son, både när det gällde skolarbetet och i idrottssammanhang, kunde glädjas åt att Lars som 16-åring tog plats i golfens Europalag för juniorer.
 |
| Lars Björneman är en generös och lättsam före detta marinofficer som sedan några år är bosatt i idylliska Hölminge, nordväst om Ljungby i Kronobergs län. Han har mycket att berätta om sin pappa och hans framgångar som idrottsman. Foto: Joakim Carlsson |
– Jag tror att han hade varit nöjd med att jag sökte mig till det militära, säger Lars Björneman, som varit verksam som officer i marinen.
Men sonens yrkesval fick hans far aldrig uppleva. William Björneman dog i maj 1965, bara ett par veckor innan Lars tog studentexamen. Den förste smålänningen som vunnit ett individuellt OS-guld och den än i dag ende idrottaren från Kalmar som blivit olympisk mästare, har sin grav på Södra kyrkogården i Kalmar.
 |
| Under sina bästa år som idrottsman tävlade William Björneman för Kalmar Idrottssällskap, vars klubbmärke onekligen förefaller välbekant. När föreningen bytte namn till Kalmar FF 1927 fick det röda och vita i emblemet helt enkelt byta plats. På sätt och vis kan William Björneman sägas vara KFF:s ende olympiske guldmedaljör. Foto: Klas Palmqvist |
På Youtube finns ett filmklipp med några av finalhoppen från Antwerpen 1920, med fokus på William Björneman.
Skadade storfavoriten blev mördad
Stor guldfavorit inför det olympiska längdhoppet i Antwerpen var Solomon ”Sol” Butler, jämnårig med William Björneman och född i Kingfisher, Oklahoma.
Fadern Ben var född som slav 1842 och deltog i det amerikanska inbördeskriget. Han valde sitt efternamn efter den beundrade nordstatsgeneralen Benjamin Butler.
Sonen var ett idrottsfenomen och började snabbt samla medaljer och utmärkelser på hög inom skolidrotten. Sol var bra i baseboll, basket och amerikansk fotboll, där han senare blev lagkamrat med Jim Thorpe, den överlägset bäste mångkamparen vid OS i Stockholm 1912. (Thorpe fråntogs sina medaljer sedan det kommit fram att han 1911 fått några dollar för att spela baseboll – olympier fick inte vara proffs – men fick postum återupprättelse som OS-mästare 1983, 30 år efter sin död).
 |
| Sol Butler fotograferad i samband med de stora tävlingarna i Paris 1919, där han slog igenom internationellt och sågs som den givne favoriten i längdhopp inför olympiaden i Antwerpen påföljande år. Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
Men framför allt var Sol Butler en friidrottstalang av stora mått. Han blev en av de första svarta idrottsstjärnorna. Till Europa hade han kommit som soldat under första världskriget och sedan briljerat i de internationella tävlingar som hölls i Paris 1919, som ersättning för OS 1916 som skulle arrangerats i Berlin, men förstås ställts in på grund av kriget. Butler vann längdhoppet och erhöll en orden av den mäkta imponerade landsflyktige montenegrinske kronprinsen Danilo.
 |
| Sol Butler gratuleras till att ha vunnit längdhoppet på 7,56 meter i Paris 1919. Foto: Agence Rol/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
Men Butler blev alltså skadad i sitt allra första försökshopp i OS-finalen i Antwerpen 1920 och därmed fick William Björneman chansen att vinna. Kalmarhopparen berättade själv i ett brev till Victor Hugo Lindström, gymnastiklärare på Stagneliusskolan 1945–56:
”Butler var utan tvekan den bäste av oss alla, som försökte oss på längdhoppet i Antwerpen en varm augustidag 1920. Banorna i Antwerpen var emellertid otroligt usla. Ingen enda av dessa många deltagare, som alla hade hoppat sju meter och långt däröver kunde i försöken passera det magiska sjumetersstrecket”.
 |
| Sol Butler tar sig för baksidan på vänstra låret efter sitt första försök i kvaltävlingen. Utan favoritens muskelbristning hade William Björneman knappast blivit olympisk mästare, något han själv alltid noggrant poängterade. Butlers hopp räckte, trots att han skadade sig, till sjunde plats; de sex bästa gick till final. Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
Men det var nog inte de undermåliga banorna som vållade Butlers skada. I alla fall inte som William Björneman såg det. För sina söner framhöll han att Butler inte brytt sig om att förbereda sig tillräckligt noggrant.
– Pappa såg det som ett exempel på att det inte spelar någon roll hur duktig man är om man inte är omsorgsfull och väl förberedd. Han ville väl varna oss för att slarva.
 |
| Sol Butler bärs ut skadad från Olympiastadion i Antwerpen. Foto: Agence Meurisse/Gallica – Bibliothèque Nationale de France |
Sol Butler fortsatte idrotta, gifte sig – äktenskapet blev barnlöst – och medverkade i en del filmer. Han sålde bilar ihop med sin bror och skrev en bok om friidrott.
Så småningom flyttade Butler till Chicago. Den 1 december 1954 blev två servitriser antastade av en gäst på krogen Paddy’s Liquors där han arbetade sedan sju år tillbaka. Han kastade ut mannen som efter en stund kom tillbaka beväpnad och sköt Butler med två skott. Han avled på sjukhuset, 59 år gammal.
Sol Butler är begravd i Wichita, Kansas, där han tillbringade en del av sin uppväxt, intill sin syster Josephine.
Major Lyckberg spände vador
”Från gymnastiken minns jag hur den gemytlige barske majoren Nils Gustaf Lyckberg gick omkring och spände vador.”
Så skriver kommendör Henning Hammargren, som tog studenten 1918, om sin och William Björnemans gymnastiklärare vid läroverket i Kalmar.
 |
| Major Nils Gustaf Lyckberg (1857–1931). Bild ur "Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960” |
Att ”spänna vador” var nog den mest avancerade gymnastiska övning Lyckberg var i stånd att utföra vid denna tid. Språk- och litteraturprofessorn Bodvar Liljegren från Orrefors, student redan 1906 – han avled nästan 100 år gammal 1984 – uttrycker sig lite mer oförblommerat än Hammargren:
”När majoren Nils Gustaf Lyckberg år 1920 blev pensionerad, hade han varit gymnastiklärare ända sedan 1881. Det var alltså en gammal herre som de första åren hade att sörja för vår fysiska spänst. Hans ålder och hans voluminösa lekamen hindrade honom från att själv utföra några som helst gymnastiska rörelser, och det var endast genom sina med kraft och precision uttalade kommandoord han kunde framlocka de färdigheter som krävdes av oss”.
Liljegren minns också den ”martialiske majorens stentorsstämma”.
På äldre dagar berättade William Björneman själv, i trots allt ganska försonliga ordalag, om ”den stränge majoren Lyckberg”:
”I Kalmar läroverk värdesattes på den tiden armstyrka och hopp över höga hästar mera än någonting annat. […] Lyckberg såg med någon sorts behärskad avsky på allt det nya, som hette fotboll, fri idrott, men vår energi och uthållighet var synbarligen utav den art, att han inte kunde låta bli att både fästa sig vid den och godkänna den”.
© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 1 januari 2021. De i sin tur var kraftigt omarbetade och utökade versioner av mina texter om William Björneman i Östra Småland den 9 augusti 2008 respektive den 20 oktober 2011. Joakim Carlssons intervju med Lars Björneman var publicerad i Smålänningen den 26 juli 2020.
STORT TACK TILL
Lars Björneman, Hölminge
Ingrid Bruun, Kalmar
Joakim Carlsson, Gnosjö
Pelle Friberg, Kalmar
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum
Clas Ågren, Kalmar läns museum
På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar