Maskerad på fritidsgården

Funkabo fritidsgård i Kalmar den 29 mars 1972. Som vanligt massor av barn och ungdomar på plats. Den här kvällen utklädda. Någon kanske känner igen sig ändå, så här mer än ett halvsekel senare.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När Funkabo fritidsgård öppnades i oktober 1971 fanns det de som var övertygade om att de bruna manchesterfåtöljerna i mysrummet snart skulle vara sönderskurna. Så blev det förstås inte alls.

Östra Smålands reporter Bonny Kilefors besökte gården en maskeradkväll i slutet av mars året därpå och konstaterade att möblerna var lika fina som vid invigningen.

– Detta trots att vi hade 21.000 besök i höstas och haft minst lika många hittills i vår, berättade Bengt ”Bobban” Nilsson som var fritidsgårdens föreståndare.

300 ungdomar fanns på plats när Funkabo fritidsgård invigdes hösten 1971. Originalbildtexten löd: ”Kommunalrådet Ingvar Gustafsson var som nybörjare lite undrande när han trådde invigningsshaken tillsammans med Ann-Helen Franzén, Kerstin Svensson och gårdens föreståndare Bengt Nilsson”. Ordet ”rekordkort” i rubriken syftade på att invigningstalen var över på tio minuter.
Klipp ur Östra Småland för den 20 oktober 1971

Sveriges första kommunala fritidsgård öppnade i Göteborg redan 1936. Fast då hette det ungdomsgård, liksom när Kalmar fick sin första på 1960-talet. Den var inrymd i Gasverksvillan på Södra vägen och kompletterades några år senare med Alabastern i Oxhagen, som låg i samma fastighet där Röda Korsets second hand-butik Kupan sedan hållit till i många år.

Alabasterns lokaler var trånga och bestod bara av två rum och när man 1971 satsade på att bygga en stor barack i anslutning till Funkaboskolan stängde man gården i Oxhagen.

I samma veva blev det ett riktigt arbete att vara fritidsledare. Tidigare hade det setts som en ideell syssla och ersättningen var därefter. Men sedan personalen gått med i facket såg Kommunal till att de anställda i alla fall fick något sånär anständigt betalt.

Funkabo fritidsgård blev en succé direkt och ungdomarna kom i mängder. Gården öppnade redan klockan tio på förmiddagen och på håltimmar och lunchraster sökte sig eleverna dit. Efter skolans slut kom de tillbaka och många var kvar tills man stängde vid tiotiden på kvällen. De yngre fick dock inte stanna längre än till åtta.

– Det finns 10.000 invånare i stadsdelarna häromkring. Cirka 1.000 av dem är ungdomar i ”gårdens ålder”, det vill säga mellan 10 och 17 år, upplyste ungdomskonsulent Allan Gunnarsson om.

Allan Gunnarsson, Kalmar kommuns ungdomskonsulent.
Foto: Östra Småland

De flesta gick dit för att träffa kompisar, spela flipper och pingis, köra racerbilssimulator, testa nymodigheten innebandy, spela sällskapsspel eller hobbypyssla och tillverka grejer i plast och mosaik till gårdens vårmarknad. Man kunde också låna gitarrer och gården fick snart flera egna ”husband”. Lokale gitarrhjälten Bosse Wilson var till exempel en flitigt förekommande gäst.

På fredagskvällarna var det Diskotek Asterix för de äldre, ibland med professionella discjockeys, och på lördagseftermiddagarna var det Diskotek Obelix för de mindre.

För flickorna fanns Evaklubben. Där hade man en nyinköpt symaskin. Men det var inte för att cementera könsrollerna som man ordnat en egen klubb åt tjejerna, tvärtom. Killarna tog plats och bredde ut sig men här fick tjejerna själva vara i centrum.

I mitten av 70-talet kom också en turnéversion av Stockholms Stadsteaters legendariska Jösses flickor till fritidsgården; Suzanne Ostens och Margareta Garpes musikal om kvinnorörelsens historia med klassiska sånger som Befrielsen är nära.

Kända artister dök upp lite då och då. Trubadurerna Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm kom till exempel på oannonserat besök en dag med påföljd att det blev tomt i lektionssalarna och lärarna fick gå och hämta sina elever på fritidsgården.

Ungdomskonsulent Gunnarsson var mycket nöjd:

– Problemen som fanns härute bland bostadsområdena har flyttats hit, neutraliserats och kanaliserats in på vägar som gynnar både äldre och yngre i längden.

För många ungdomar i Funkabo och Berga blev fritidsgården också en tillflykt undan jobbiga hemförhållanden. Personalen där var ofta de enda vuxna de vågade anförtro sig åt.

Några av maskeradgästerna på Funkabo Fritidsgård i mars 1972.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När detta skrevs 2014 hade Funkabo fortfarande en fritidsgård. Men inte i samma lokaler som på 1970-talet. En del av det platta taket på baracken höll en vinter inte för snömassorna utan rasade in. Av fritidsgården från 1971 finns inget kvar i dag.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 26 april 2014

Flickan i frack fick fart på Kalmars teaterliv

När Gunnel Berg i Kalmar gick igenom kvarlåtenskapen efter sin mamma Elly hittade hon bland mycket annat ett dussin bilder från ett par teaterföreställningar, vilka av allt att döma spelats på Kalmar Teater. 

Gunnel hörde av sig till mig på Östra Småland och jag gjorde ett uppslag i tidningen där vi bad läsekretsen om hjälp med att klarlägga bildernas ursprung och identifiera personerna på dem. Som vanligt i sådana sammanhang behövde frågan inte ställas två gånger innan besked prompt levererades och så blev det ett uppslag till i tidningen en vecka senare.

Här följer texterna som de publicerades i tidningen i september 2016, fast något utökade och omstuvade samt försedda med fler bilder och länkar. 

”Nu ska vi ha oss en jäkel!”. Livat på scenen när brännvinet kommit fram. Men vilka är skådespelarna?
Foto: Valter Gudbrand

DEL 1

Även om vi inte kan tala om vilka pjäserna var så vet vi i alla fall att fotografen hette Valter Gudbrand. Han hade fotoateljé i Kalmar i 17 år, mellan 1935 och 1952. Men så värst mycket mer känner vi faktiskt inte till om honom heller. 

Såvitt Gunnel vet ägnade sig hennes mor inte åt teater. Däremot var hon ordförande i Kalmar Husmodersförening, men det är ju knappast troligt att det uppdraget har något alls att göra med Valter Gudbrands utmärkta teaterfotografier.

Nio personer på scenen samtidigt i ”Jenny Lind-föreställningen”.
Foto: Valter Gudbrand

En enda ledtråd finns. På en av bilderna finns en lapp fastsatt med texten ”Jenny Lind-föreställningen”. Jenny Lind (1820–1887) var ju sin tids mest hyllade operasångerska och hälften av bilderna tycks härröra från en föreställning som handlar om henne. Här är gott om stärkkragar och polisonger och andra typiska modeattribut från 1800-talets första hälft. Men vilken pjäs det rör sig om har jag gåt bet på att fastställa.

Här spelas det kort och röks cigarr. Även damer får vara närvarande vid spelbordet.
Foto: Valter Gudbrand

Inte heller har jag lyckats identifiera någon av skådespelarna och riktigt säker på att bilderna är tagna på Kalmar Teater är jag faktiskt inte heller.

Valter Gudbrand, som titulerades hovfotograf, var född i Nässjö 1907. Han öppnade ateljé i Kalmar 1935 på Larmgatan 24 – där Lilla Puben återfinns i dag – och flyttade sedan därifrån till Storgatan 25. På den adressen huserar numera Swedbank i ett hus som inte fanns på Gudbrands tid.

Redan 1952 sålde Gudbrand, enligt uppgift på grund av ohälsa, rörelsen till Owe Wallander, även han hovfotograf. Den överläts i sin tur till Leif Ehnemark 1972 och drivs sedan länge av Elisabet Ehnemark på Kaggensgatan.

Av allt att döma tillfrisknade Valter Gudbrand. Han avled först 1999 vid 92 års ålder på Öland. Då var han sedan ett drygt år änkling efter sin hustru Zaida Irene, född i Sundsvall 1914.

I telefonkatalogerna från 1990-talet tituleras Gudbrand ”fd hovfotograf” men vad han försörjt sig på sedan han sålt fotoateljén 1952 har jag inte lyckats att utröna.

Tre hembiträden eller servitriser och en rävboa som nästan inte verkar riktigt avliden. Bilden är förmodligen från samma föreställning som den där herrarna dricker brännvin.
Foto: Valter Gudbrand

Pjäsen på de andra bilderna tycks utspela sig i ett med fotografierna tämligen samtida 40-tal. Här finns brännvinsflaskor med skruvkork, hembiträden och stiliga unga män i moderna kostymer.

Hur kom det sig att Valter Gudbrand anlitades för att fotografera de här bilderna? Kanske började ett resande teatersällskap sin turné i Kalmar och passade på att anlita en lokal fotograf för att ta reklambilder.

Den som vet mer om pjäserna och skådespelarna är mer än välkommen att höra av sig.

Det var på just den här bilden en lapp med upplysningen ”Jenny Lind-föreställningen” hade fästs med ett gem. Gissningsvis är det sångerskan Jenny själv skådespelerskan till höger gestaltar.
Foto: Valter Gudbrand

DEL 2

För en vecka sedan visade vi här på Torget i Östra Småland upp några gamla teaterfotografier som vi inte visste mycket mer om än att de med tämligen stor säkerhet var tagna i Kalmar, förmodligen på 40-talet. Tack vare Sidney Karlsson – populär aktör i Kalmarrevyn på 70- och 80-talet – har vi nu fått reda på mycket mer om bilderna och om Magda Holm, en av 20-talets stora film- och teaterstjärnor. Hon lämnade Stockholm, gifte sig med rådman Erik Ernberg i Kalmar och skrev i många år teaterkritik i Östra Småland.

Rutinerade lokalrevyaktören Sidney Karlsson (1934–2021), fotograferad 1990.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Sidney ringde och berättade att han direkt känt igen de glada herrarna som just skulle till att ta sig en tår på tand som läkaren Åke Befrits och Thorbjörn Wennerberg, rektor på Högalids folkhögskola. Även Hally Ohlsson, gift med länsveterinären Lorentz Ohlsson var lätt att identifiera.

På Kalmar Teater satte Magda Holm 1948 upp sin egen pjäs Bara av en händelse. Hon hade skrivit den redan under sina år i Stockholm. Pauline Brunius, Dramatenchef 1938–1948, var intresserad men ville att Magda skulle göra om den till en enaktare, vilket hon inte gick med på. I stället fick stycket sin urpremiär med Magdas egen amatörensemble i Kalmar. Hon regisserade förstås själv och spelade även huvudrollen som fyrvaktardottern Wanda, längst till höger på bilden. Trots att hon var 50 år hade hon enligt den samtida kritiken inga som helst problem att gestalta en betydligt yngre kvinna. Övriga på bilden är från vänster Hally Ohlsson som spelade Wandas mor trots att hon bara var ett år äldre än Magda, Sven-Gunnar Sohlberg som fyrvaktarens son, Åke Befrits som tullare, Thorbjörn Wennerberg som den tyranniske fyrvaktaren och Håkan Walander som lotsen.
Foto: Valter Gudbrand 

Men framför allt kunde han berätta om Magda Holm-Ernberg, som förekom i servitrisutstyrsel på en av bilderna. När Sidney gick på läroverket i Kalmar i början av 50-talet hade han och hans gode vän Heinz Hopf – sedermera på Dramaten och TV-teatern – ingått i en teatergrupp som leddes av henne. Sidney minns Magda Holm med värme. Men hon var krävande:

– En gång beklagade jag mig över att jag var nervös inför en föreställning. Då sa hon ”du är inte alls nervös, du är bara högfärdig”.

Magda Holm i scen som förmodligen även den är hämtad ur hennes egen pjäs Bara av en händelse. Men vem mannen i soffan är vet vi fortfarande inte. 
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm satte upp en mängd föreställningar med amatörskådespelare i Kalmar. Amatörerna hörde hemma i stans ”fina” kretsar och Sidney berättar att folk fyllde salongen för att se hur de lokala kändisarna bar sig åt på scenen. 

En av pjäserna var Kära släkten, samma stycke som Magda Holm gjort sin första stora roll i på Dramaten i januari 1919 (redan i december 1917 gjorde hon debut i en liten roll i Rostands klassiker Cyrano de Bergerac).

Thorbjörn Wennerberg som fyrvaktaren och Hally Ohlsson som hans hustru i Magda Holms ”Bara av en händelse”.
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm föddes i Gamleby i norra Kalmar län 1898, som dotter till Anna Kristoffersson och sjökaptenen Knut Holm, sedermera hamnkapten i Gamleby. Knut hade länge hållit till i USA och närde egna skådespelardrömmar. På 1890-talet fick han gestalta Löpar-Nisse i en uppsättning av Värmlänningarna i Chicago, rimligen inför en publik av svenska invandrare. Mottagandet blev enligt Holm själv ”blandat”.

I stället startade han Holms Yachtvarv hemma i Gamleby där han byggde snabba segelbåtar tillsammans med sina söner Yngve och Tore. Yngve vann ett olympiskt guld och Tore vann två och dessutom tre brons 1920–1948. 

Knut Holm byggde sin första kappseglingsbåt, den hette Bris, på vinden i ett uthus i Gamleby 1902. För att få ut båten fick man göra ett rejält hål i väggen och taket. Lilla Magda, ännu inte fyra år fyllda, sitter redan i båten. Hennes äldre bröder Yngve och Tore finns också med på bilden. 
Bild ur Sjöhistoriska museets arkiv

Magda var skicklig seglare redan i tioårsåldern och blev ett återkommande inslag vid Sandhamnsregattorna. Inte nog med att hon var en av de första kvinnliga tävlingsseglarna; hennes besättning var också kvinnlig. Båten Bimbi hade storebror Yngve byggt 1918.

Magda Holm och hennes kvinnliga gast seglar rejält påpälsade på den här bilden ur Vecko-Journalens seglingsnummer som gavs ut i samband med Göteborgsregattan 1923. 

Men om sönerna uppfyllde faderns marina ambitioner, så var det dottern som förverkligade teaterdrömmarna. Som 17-

åring skickades hon till Köpenhamn för att undervisas av skådespelerskan Sophie Mantzius, även känd som Soffy Walleen. 

Soffy Walleen (1861–1940), legendarisk dansk skådespelerska och teaterinstruktör. Magda Holms lärare i Köpenhamn.
Foto: Peter Newland/Det Kgl. Biblioteks billedsamling

Ett år senare började Magda på Dramatens elevskolas i Stockholm. Snart släpptes hon upp på stora scenen och gjorde sedan karriär i raketfart, framför allt som ”förtjusande ungflicksaktris och lysande komedienne”. Fram till 1923 hann hon med 25 roller, allt från skäligen enkla komedier till Shakespeare och Strindberg. Hon spelade även på andra stora Stockholmsscener som Oscars, Vasateatern och Blancheteatern, ofta mot tidens superstjärna Gösta Ekman. Hon gifte sig 1924 med regissören, direktören och tävlingsmotorcyklisten Gunnar Andersson.

Magda Holm som Katja Kock i Flickan i frack från 1926. Hon fick lysande recensioner: ”käck och intagande”, ”härligt naturlig i sin glittrande munterhet”, ”pikant och hurtig på en gång, har en kultiverad apparition och spelar med en säker rutin”, ”verkligen förstklassig kraft” med mera i den stilen.

Och så gjorde hon film, totalt åtta under åren 1924–1932. Samtliga var stumfilmer utom den sista, Svärmor kommer. Ojämförligt största succén, både hos kritiker och publik, gjorde Flickan i frack från 1926, byggd på en berättelse av Hjalmar Bergman. 

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, här i en studiecirkelsutgåva från 1961, som råkar stå i min egen bokhylla. Omslagsbilden är gjord av Sonja Ceder (1917–2001), som annars var mest känd som keramiker.

Filmens stora stjärna är Magda i rollen som Katja Kock. Hennes far unnar henne ingenting, framför allt inte snygga kläder. Så för att kunna gå på bal lånar hon i desperation en frack av sin bror – spelad av Erik Zetterström, alias kåsören och revyförfattaren Kar de Mumma. På balen röker hon cigarr, dricker jättegrogg och dansar med unga damer. Samt med sin kavaljer Ludwig, spelad av Einar Axelsson.

Hjalmar Bergman (1883–1931).
Bild ur Västernorrlands museums arkiv

Hjalmar Bergman hade ett komplicerat förhållande till sin sexualitet – ja, till livet överhuvudtaget – något som bara blev mer accentuerat med åren. Att döma av recensionerna uppfattades inte alls de undertonerna av samtiden. Men för nutida 20-talsvurmare i allmänhet och i synnerhet i queersammanhang har Flickan i frack kommit att bli rena kultfilmen. Denna mer eller mindre bortglömda feministiska komedi, regisserad av Karin Swanström, restaurerades 2008, vilket blev början på ett sensationellt segertåg världen runt. Flickan i frack väckte till exempel stor uppmärksamhet vid 2014 års stumfilmsfestival i San Francisco och har hyllats även när den visats i Sverige. Kanske något för Kalmarsund Pride?

Katja Kock, alias Magda Holm, blossar cigarr, ett då för tiden – och ofta än i dag – synnerligen manligt attribut.
Bild ur filmen Flickan i frack. 

Magda Holm-Ernberg var mor till tre barn: sonen Jarl i sitt andra äktenskap och sedan tidigare sonen Tom och dottern Anja. Både Jarl, som blev advokat, och hans pappa, rådmannen Erik, medverkade i Magdas uppsättningar i Kalmar. 

Magda Holm-Ernberg avled i Kalmar 1982. Hon är begravd i Västervik.

Magda Holm-Ernberg (1898–1982) flyttade till Kalmar 1940 och blev djupt och varaktigt engagerad i stans föreningsliv, särskilt i Husmodersföreningen (därav kopplingen till Gunnel Bergs mamma). Här är Magda på en bild från 1960-talet.
Bilden hämtad ur Kiki Lundhs Jag ger dig mitt liv – Om fjorton kvinnor i Kalmar (1997)

Bearbetade och utvidgade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 3 och 10 september 2016

© Klas Palmqvist

STORT TACK till Gunnel Berg, som ställde Valter Gudbrands teaterbilder först till Östra Smålands och sedan till Kalmar läns museums förfogande, samt till Sidney Karlsson som kunde berätta om Magda Holm och identifiera de flesta amatörskådespelarna på bilderna. Samtliga elva bilder Gunnel hittade i sin mors kvarlåtenskap är nu skänkta till Kalmar läns museum och finns utlagda på länsmuseets avdelning på Digitalt museum.

KÄLLOR

Kiki Lundh: Jag ger dig mitt liv – Om fjorton kvinnor i Kalmar (Borgholm 1997)

Gamleby Sockens Hembygdsförening

Rollboken på Dramatens hemsida

Nordisk Familjeboks sportlexikon del IV (Stockholm 1941)

Gunnar – en äkta glädjespridare

Gunnar Jandén utanför Kalmar Teater, hans andra hem. Det är en regnig dag i mitten av december 1978 och affischerna är redan uppsatta inför nyårsrevyn ”Gunnars glada giv”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Gunnar Jandén spelade nyårsrevy på Kalmar Teater i 35 år. Ingen kunde se mer mer berusad ut på scenen än han – som var nykterist hela livet. Andra tider på året for han runt med sitt kabarégäng och lärde sig bland annat snabbt varför man inte skulle uppträda på Öland vid mjölkningsdags. 

Sin sista nyårsrevy ledde Gunnar Jandén 1982. Då hade han stått på scenen i närmare 60 år. Debuterade gjorde han redan som tolvåring senhösten 1924 i nykterhetslogen Sannings lokaler på Västerlånggatan 21. Pjäsen var Snövit och de sju dvärgarna och för uppsättningen svarade Hilding Gavle, urkalmariten som kom att bli en av svensk teaters mest särpräglade begåvningar. 

Skådespelaren Hilding Gavle (1901–1969), född i Kalmar som Hilding Svensson, hans far Frans var möbelhandlare.
Foto: Jan de Meyere/Stockholms stadsmuseum – Stockholmskällan

Gunnar Jandén var också urkalmarit, uppvuxen på Stensövägen. Redan när han var liten och gick i Vasaskolan ville han bli ”en rolig gubbe”. 

Men han måste ju försörja sig också. När Gunnar sommaren 1985 blev intervjuad för Östra Smålands räkning av författaren Birger Andersson (1923–2004) berättade han hur han mindes åren efter första världskriget med långa mat- och arbetslöshetsköer. 

På sommarloven jobbade Gunnar på OB, det vill säga O B Johanssons lådfabrik på Tjärhovet. Sedan blev han springpojke hos Kalmar Sko AB på Larmtorget. Tills Hilding Linde, direktör på Siefvert & Fornander, gick längs den långa kön av sökande till företagets ledigförklarade springpojksplats, fick syn på Gunnar och anställde honom på direkten. Sedan blev han kvar i 47 år. Inte som springpojke förstås, utan han började på kontoret och när företaget först blev Arenco och sedan Norden, var han i många år chef med personalansvar.

Över huvudtaget uppskattade Gunnar Jandén kontinuitet. Huset han byggde på Rudedammsgatan 1941 bodde han kvar i resten av livet med sin hustru Eva. Engagemanget i nykterhetsrörelsen var också livslångt. Och det var alltså där han började ägna sig åt underhållning:

– Jag kom tidigt med i NTO-logen Sanning. Och när det sen blev tal om att vi skulle ha lite muntrationer, så rök man bara dit.

Det blev pjäser och lustspel i Folkets Hus, Folkets Park och IOGT på Strömgatan och i den ambitiösa amatörgruppen Regi, vars namn för övrigt uttalades som det stavades.

Birger Andersson frågade hur det egentligen var att uppträda på 30- och 40-talet.

– Ja, till att börja med var det ju publik då! Massor med folk! Du vet, det fanns ju inte så mycket att välja på... Radion var inte så allmän och nån TV fanns inte... Folk hade ju inte heller bil så dom kunde komma i väg nånstans... Och vi hade roligt! På bägge sidor rampen, tror jag.

I Folkets Park spelade man midsommarrevy i tio år, signerad Mille Juhlin, välkänd även som fotbollsspelare och kåsör.

Emil ”Mille” Juhlin (1905–1981], Kalmarprofil som bland annat skrev dagsverser om idrott i Östra Småland och texter åt revykungen ”Peder”. ”Mille” skrev också lustspel och ägnade sig flitigt åt NTO:s teaterverksamhet. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Du ska tro att det drog! Och så reste vi runt med nåt som vi kallade agitationspatruller.

”Det låter nästan revolutionärt”, tyckte Birger Andersson.

– Ja, vi propagerade! För nykterhet alltså. Vi ville visa att det går att ha roligt utan brända drycker.

– Jag kommer ihåg när vi var på Öland. En säsong uppträdde vi på fyrtiosju platser! Och innan vi kom på det här med mjölkningen...

”Mjölkningen?”, undrade Birger.

– Jo ser du, det gick alldeles utmärkt att uppträda vid två-tretiden och efter klockan sju. Då hade vi fullt. Men om vi försökte däremellan, då syntes inte en själ. För då var dom hemma och mjölkade!

Gunnar turnerade i många år med sitt eget kabarégäng. Premiären ägde rum 1947 på festplatsen i Gullaskruv. Man underhöll på alla tänkbara ställen, på personalfester och kalas. På somrarna blev det mest allsångsträffar, ofta med Evert Franzén, känd som ”Den sjungande målaren”.

”Peder” alias Axel H Pedersen (1902–1978) var i många år Kalmars revypappa nummer ett och dessutom länge föreståndare för både Palladium på Larmgatan och dess ”bakficka”, biografen Skandia på Norra Långgatan.
Foto ur Östra Smålands arkiv

I nyårsrevyerna var Gunnar Jandén från 1947 med i ”Peders” uppsättningar; Axel Pedersen hade tagit över 1933 som stans revypappa efter den legendariske Arvid ”Sjörövarn” Malkar och Gunnar missade aldrig en föreställning.

– Men 1956 fick de bära in mig på scenen. Jag hade halkat och skadat ett ben.

Gunnar Jandén, till vänster, tillsammans med en annan kalmaritisk revyräv, nämligen Skotte Linde (1922–2017), fotrograf och Kalmarkrönikör. Bilden är gissningsvis hämtad ur någon av Peders revyer på 50-talet. 
Foto ur Östra Smålands arkiv

Från slutet av 60-talet ledde Gunnar själv revyerna i många år. De hette sådant som Skrattpaketet, Gunnars klapphus, Dom borde rodna och till slut Gunnars galleri, som 1982 blev den allra sista. 

Paradnumret var kluriga monologer och Gunnar spelade också gärna vad som kallades ”fruntimmersroller”. 

Ivan Melin, till vänster, var Gunnars parhäst i oräkneliga revyföreställningar, här i ”Dom borde rodna” från 1972. I gungan sitter debutanten Ann Battelsson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Visst var det mycket buskis, men det hör ju liksom till i en amatörrevy, menade Östra Smålands Stephan Jarlvik i sin recension av Dom borde rodna 1972. Han konstaterade också med eftertryck att ”ingen kan se så sanslöst berusad ut som nykteristen Jandén”.

Hela ensemblen samlad på scenen efter den allra sista föreställningen av Gunnar Jandéns sista revy, Gunnars galleri, den 21 februari 1982. Gunnar själv sitter längst fram. Närmast bakom honom befinner sig Gunnar Svärd, Mats Andersson och Sidney Karlsson. Damerna i översta raden är Berit Hjort, Birgitta Dahlström, Inger Antonsson och Anette Stenlund.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

Birger Andersson avslutade sitt samtal med Gunnar Jandén 1985 med att be honom avslöja hur man bär sig åt för att vara rolig. Gunnar skrattade gott:

– Ja, jag bär mig inte åt alls! Jag bara försöker vara mig själv. Och inte efterapa någon.

”Så enkelt var det alltså”, summerade Birger. ”Och så svårt. Ty att vara sig själv, det är det inte många som klarar”.

Glädjespridaren Gunnar Jandén avled 1987, ett par månader innan han skulle blivit 75 år gammal.

@ Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 december 2017

Gunnar Jandén förekom en del i TV sedan han slutat med revyerna. Här är han till höger som förkyld vaktmästare på Stagneliusskolan tillsammans med Björn Gustafson i TV-serien Studierektorns sista strid från 1986.

Se även:
• Kalmaritiskan – där språket föds
• Stora kalabaliken på kyrkogården (scrolla ner till underrubriken ”Publiksuccé i Folkets park”)
• Sista rullen på Palladium
• Nästan fullkomligt bortglömda kändisar

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland av:
• Stephan Jarlvik den 14 december 1971, 3 januari 1972 och 16 december 1978 
• Rolf Ljung den 16 december 1981 
• Birger Andersson den 28 augusti 1985
• Ivan Melin: minnesord den 4 februari 1987

Här är gänget som stod för 1972 års föreställning Dom borde rodna på Kalmar Teater. Längst fram Gunnar Jandén själv, flankerad av debutanterna Ann-Louise Håkansson och Ann Battelsson. Längst bak de rutinerade revyrävarna Ivan Melin, Berit Hjort, Birgitta Nilsson och Douglas Fransson. Gunnar Jandén gjorde det här året sin 26:e nyårsrevy och han kom att fortsätta i tio år till innan han pensionerade sig.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

En gammal bild av en ny tid

Den här bilden togs 1861 och är ett av de allra äldsta bevarade fotografierna från Kalmar. Den visar elva prominenta medlemmar av Sällskapet OB – Ordensbröderna. Stående från vänster: C E Holmberg, som var gymnastiklärare vid läroverket, kronofogde J H Eneman, klädeshandlare Otto Sjöström, handlande Daniel Magnus Ljunggrén , bankdirektör John Roosval, garvarfabrikör Per Martin Sabelström och grosshandlare Victor Ferdinand Gullbrandsson. Sittande från vänster: redaktör Carl Gethe, konsul Carl Hasselquist, tobaksfabrikör Carl Sundberg och häradshövding Jacobsson.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Fotografiet här ovanför är från 1860-talet. Men även om det visar människor från en sedan länge svunnen värld så är bildens blotta existens ett tecken på att moderna företeelser på allvar började göra sitt insteg i vardagen, också i en provinsstad som Kalmar. 

Just vid mitten av 1800-talet var det mycket som höll på att förändras i samhället; tekniskt, socialt och ekonomiskt. En hel del av det som än i dag präglar tillvaron har sin begynnelse vid denna tid. På 1840-talet beslutades att alla barn måste gå i skolan. Samtidigt började lokaltidningar utkomma regelbundet i Kalmar. Ångfartyget Svithiod trafikerade sträckan Stockholm–Kalmar–Lübeck redan 1838 och tack vare ångkraften kunde man för första gången resa efter tidtabell till sjöss. Skråväsendet avskaffades och näringsfrihet infördes. 

Från 1862 styrde stadsfullmäktige Kalmar. Församlingen bestod av 27 män som utsågs i val – det dröjde länge innan kvinnor fick plats i politiken. Allmän och lika rösträtt var det inte frågan om, utan det var bara rika och besuttna karlar som kom i fråga.

Hos en del av dessa herrar fanns dock ett nymornat socialt engagemang som tog sig uttryck på skilda vis. De organiserade sig på olika sätt i sällskap, ordnar eller rätt och slätt föreningar. Ofta var syftet enbart av nöjeskaraktär, men ibland handlade det om välgörenhet eller om att underlätta framsteg på olika områden i samhället. Bland de tidigaste i Kalmar var det fortfarande verksamma Sällskapet ÅM, bildat 1837 med devisen ”nytta och välgörenhet”.

Från mitten av 1800-talet och några årtionden framåt inföll den engagerade borgerlighetens stora epok. Samtidigt som man inrättade soppkokningsfonder till förmån för fattiga arbetade man för att få järnvägsförbindelser med omvärlden. Och den framåtsträvande samhällsklassens drivande element lät alltså gärna avbilda sig med den moderna fotografitekniken. 

Bilden på Sällskapet OB – Ordensbröderna – ska alltså ha tagits 1861 och är ett av de äldsta fotografier man känner till från Kalmar. Mest drivande av alla var mannen längst ner till vänster, Carl Gethe, född 1830 i Östra Ed i norra Kalmar län. Efter studier i Uppsala och några statliga anställningar i Stockholm kom han till Kalmar 1859. Här började han arbeta i tidningarna och var engagerad på alla områden i samhällslivet – senare satt han i riksdagen som liberal och frihandelsvänlig.

Tidstypisk annons i tidningen Kalmar den 9 september 1865, undertecknad av tre av Sällskapet OB:s ledamöter.

Kalmar Teater vid Larmtorget började byggas vid tiden för fotograferingen, mycket tack vare Gethes insatser. Han verkar överhuvudtaget ha varit road av nöjes- och sällskapslivet. Från studietiden i Uppsala tillhörde han sällskapet SHT och grundade filiallogen Epicur så fort han flyttat till Kalmar. Verksamheten ska ”främja den sanna ynglingaglädjen” och så sker fortfarande genom tal, sång, musik och emellanåt spex vid Epicurs sammankomster.

Gethe var sekreterare i Sällskapet OB, som brukade sammanträda på Hotell Witt och ibland på Teaterkällaren. Enligt stadgarna, tryckta 1875, förlorade sig OB:s historia ”i de avlägsnaste tiders dimma”; enligt en annan uppgift hade det bildats 1858. På bilden bär medlemmarna ordensinsignierna och en notering på baksidan upplyser om att man förutom att ägna sig åt ”inbördes glädje och beundran” även skaffade ved och skänkte paket med matvaror till Kalmars fattiga.

I mitten av den översta raden på bilden står Daniel Magnus Ljunggrén, ”Tysken” kallad. Han hade i sin ungdom arbetat i Tyskland och även träffat sin hustru där. Folkskoleinspektör Eli Svänsson har berättat att det inte var ovanligt att se Ljunggrén, ”klädd i sitt stora blå förkläde, stå utanför sin butik på Kaggensgatan 19 [där Ateljé Wallander och Klintheims skor finns i dag] och ropa: 
– Kom hit du dase! Jag har den bästa och fetaste sillen. De andra krabborna köper just hos mig!”.

”Dase” var ett nedsättande ord som Kalmarborna gärna använde om folk från skogsbygden utanför stan. Ölänningar begagnade för övrigt samma glosa om fastlänningar. Svänsson tillfogar att ”Tysken” var ”en mäkta anlitad och ovanligt duglig kommunalman”.

Förutom Gethe och Ljunggrén satt ytterligare fem av de elva männen på bilden i stadsfullmäktige på 1860-talet. Garvare Per Martin Sabelström, näst längst till höger i övre raden, utsågs till kassör när Kalmar Fabriks- och Hantverksförening bildades 1847, då skråtvånget avskaffats.

Till höger om Sabelström står stadsfullmäktigekollegan Victor Ferdinand Gullbrandsson, grosshandlare i spannmål och fröer. Det är efter honom Gullbrandssonska lyckan är uppkallad, den stora gräsytan norr om Krusenstiernska gården. 

Tobaksfabrikör Carl Sundberg (se Tobakindustrin i Kalmar gick upp i rök) återfinns sittande näst längst till höger. Han satt också i fullmäktige, precis som konsul Carl Hasselquist, till vänster om honom, och bankdirektör John Roosval, snett ovanför till höger. 

Roosval och Hasselquist är i högsta grad företrädare för den nya tiden, men på ett tragiskt sätt. Med järnvägen 1874 kom industrin till Kalmar. Då krävdes ett utvecklat bank- och kreditväsende. Chansen till riktigt stora vinster ökade, liksom risken för förluster – och frestelsen att förskingra.

Bankdirektör Roosval hade 1883 låtit bygga den imponerande Villa Skansen i Kalmar, ovanpå bastionen S:t Erik. Han dog 1886. Då visade det sig att mer än en kvarts miljon kronor saknades i Kalmar Enskilda Bank – en summa som i dag motsvarar ungefär 18 miljoner kronor.

Villa Skansen på vykort från 1930-talet då Navigationsskolan var inrymd där.
Tack till Ingrid Bruun för bilden

Carl Hasselquist var grosshandlare, industriidkare och riksdagsman. Han ägde bland annat varvet, bobbinfabriken i Trekanten och Westinska boktryckeriet som gav ut tidningen Kalmar (där Gethe arbetat). Han var ordförande i stadsfullmäktige i 13 år och styrelseledamot i många olika bolag. Efter att ha förskingrat stora belopp från Kalmar Nya Jernvägsaktiebolag, Borgholms Hypoteksförening och Navigationsskolan sköt han sig i sin sommarbostad Falkenbergs gård 1892. 

Det dröjde 40 år innan ett pistolskott avlossat av en Kalmarfödd finansman gav ännu större eko – men då väckte det genljud över hela världen. Men Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 12 mars 2016

Se även:
• Sjustina slog på trumman för skarpskyttarna i Kalmar

KÄLLOR:
Eli Svänsson: Kalmariter och kalmarliv vid mitten av förra seklet (i Sancte Christophers Gilles CHroenica XX–XXI,1947)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – Minnesskrift (1962)
Bengt Åhlén (red): Svenskt föreningslexikon (1951)
Artiklar och annonser ur tidningen Kalmar 1864–1918

Superstjärnan som tog en kopp kaffe i Kalmar

Ira Aldridge (1807–1867) var förmodligen världens högst betalde skådespelare.

En vårdag 1857 la båten från Stettin till i Kalmar. Ovanligt mycket folk hade samlats i hamnen. En av passagerarna hade nämligen i högsta grad väckt Kalmarbornas intresse.

Denne märkvärdige man skulle resa vidare med båten till Stockholm. I Kalmar passade han på att få känna fast mark under fötterna en stund och samtidigt ta sig en titt på stan. Fast Kalmarborna var ännu mer intresserade av att ta sig en titt på honom.

Efter ankomsten till Stockholm skrev han till sin fru:

”På vägen lade vi till i Kalmar, och jag gick upp i stan för att dricka kaffe på ett konditori. Det hade stått i tidningarna att jag skulle komma och det spred sig som en löpeld att jag var med på båten och en hop människor hade samlats på kajen – de var ytterst nyfikna men inte oförskämda. 
Officerarna vid garnisonen begärde att få bli föreställda för mig. Man telegraferade till Stockholm att jag var på väg och vid framkomsten hämtades jag av engelske konsuln, som i vagn förde mig till min bostad.”

Vem var då denne dåtida superkändis som blev begapad av kalmariterna? Han hette Ira Aldridge och var en av sin tids mest berömda skådespelare, hyllad över hela Europa och på väg till den svenska huvudstaden för att gästspela på Kungliga Teatern.

Ira Aldrige var svart. I ett häfte som gavs ut i samband med hans framträdande i Stockholm – Negern I. Aldridge, Lefnadsteckning med porträtt – står det att hans farfar blivit avsatt som hövding i Senegal för att han inte velat sälja krigsfångar som slavar. Fadern skulle sedan hamnat i Amerika i sällskap med en missionär, men senare ha återvänt till Afrika för att omvända sitt folk. Efter att ha misslyckats återvände han till USA och tog med sig sonen Ira, som fötts under tiden i Afrika.

Reklam i show business har aldrig gått att lita på. Ira Aldridge var i själva verket född i New York 1807. Redan som pojke spelade han teater tillsammans med andra svarta skådepelare. Mitt under en föreställning av Richard III dök plötsligt polisen upp. Pjäsens Richard höll stilen och frågade högdraget: ”Vart för ni mig? Till Towern?”. ”Till finkan”, svarade polisen.

Skådespelarna anhölls, som det verkar mest för att de som svarta haft fräckheten att spela just Shakespeare. De fick lova att inte göra om det, sedan släpptes de. Teatern stängdes.

Som 17-åring tog sig Aldridge till England. Där var striden om slavhandeln och slaveriet i kolonierna i full gång. På teatrarna spelades pjäser som handlade om slavarnas lidanden och uppror. En äkta svart skådespelare i rollistan var förstås en sensation. Aldridge fick som 18-åring spela ”den kungliga slaven Oroonoko” i Revolten i Surinam. Pjäsen blev en stor publikframgång, även om The Times kallade Aldridge ”nigger” och förlöjligade honom.

Aldridge gav sig sedan ut på turné. Hans paradroll blev givetvis Shakespeares Othello. Men Aldridge spelade ”vita” roller också. Under turnéåren visade han sig också vara en begåvad komiker och utomordentlig sångare med en stark, djup stämma. 

Ett av hans slagnummer var visan Possum up a gum tree. Den handlar om en pungråtta – opossum – som klättrar uppför ett träd. I ett hål i trädet sitter en tvättbjörn, som rycker honom i svansen när han passerar. Vrålet Aldridge gav ifrån sig när råttan blev ryckt i svansen ska ha varit helt obetalbart och väckt kolossalt jubel överallt där han framförde visan.

1852 tog sig Aldridge över till kontinenten. Först åkte han runt med ett engelskt sällskap men upptäckte snart att han kunde turnera som soloartist och spela på engelska mot de besökta orternas egna skådespelare som spelade sina roller på sitt eget språk. Det blev en enorm succé. Han uppträdde på de stora teatrarna i Tyskland, Österrike och Ungern. Han fick den preussiska medaljen för konst och vetenskap, hyllades i pressen och togs emot av kungar och kulturpersonligheter.

Bilden är troligen från 1852 och visar Ira Aldridge som Aaron i Shakespeares Titus Andronicus. Barnet vid Aarons fötter ska föreställa hans son med goternas drottning Tamora. Hon har gett honom order att döda barnet, men Aaron vägrar. Gravyren är gjord med en daguerrotypi – en tidig form av fotografi – som förlaga. Fotografen hette William Paine.
Bild: Library of Congress

Så kom alltså inbjudan till Stockholm. Aldridge var nu en ytterst erfaren skådespelare, 50 år gammal, och förmodligen på höjden av sin förmåga. Recensionerna blev lysande. Aftonbladet konstaterade att här fanns mycket lära för ”personalen vid vår kongl. theater, hvarest ett konstlat och onaturligt manér hänger qvar”.

Sina allra största framgångar skördade Aldridge i Ryssland. Där var den inhemska spelstilen ännu mer föråldrad och han togs emot som en uppenbarelse. Hans gestaltning av Othellos raseri när han luras att tro på Desdemonas svek var något som aldrig tidigare skådats på ryska teatrar. I den första Othelloföreställningen blev skådespelerskan i Desdemonas roll så dödsförskräckt att hon gallskrikande försökte springa ut från scenen. Aldridge lyckades få grepp om henne i sista momangen så att han kunde strypa henne ordentligt enligt manus.

Ira Aldridge som Othello.
Målning av William Mulready/Walters Art Museum, Baltimore, USA

Aldridge turnerade sedan i Ryssland i många år. Det ingick i marknadsföringen att påstå han ibland råkade strypa sina Desdemonor på riktigt. När han blev tillfrågad om saken höll han masken och svarade: 

– Jag har spelat Othello många hundra gånger och bara strypt två eller kanske tre Desdemonor och det är inte mycket, procentuellt sett...

1867 gjorde han stor succé som Othello i Paris och skulle i väg till Ryssland igen. På vägen väntade ett utsålt hus i polska Łódź men han blev sjuk och tvingades avbryta repetitionerna. 

Ira Aldridge avled den 7 augusti 1867, 60 år gammal.

Ira Aldridge avled under ett gästspel i Łódź och begravdes där under stora hedersbetygelser.
Foto: Jan W. Raczkowski/Wikimedia Commons

Spelade Frankensteins monster

Ira Aldridge var en hyllad skådespelare – men också hånad och bespottad. Och det som gjorde honom kontroversiell var förstås att han var svart. 

Slaveriet i USA var en fråga som engagerade människor överallt på Aldridges tid, inte minst tack vare Harriet Beechers Stowes sentimentala roman Onkel Toms stuga från 1852. Ämnet var så brännande att den kom att bli 1800-talets mest spridda bok efter Bibeln. Den översattes snabbt till många språk, däribland svenska 1853. 

Slaveriets försvarare hade sitt starkaste fäste i London. Följaktligen fick Aldridge bara framträda som Othello två kvällar på Covent Garden i huvudstaden. Att se en svart man spela en av Shakespeares stora roller väckte minst sagt fientlighet i pressen. Man protesterade mot att en flicka skulle bli utsatt för något så förnedrande som att bli smekt av en svart man. Om Shakespeare vetat skulle han inte bara roterat i sin grav utan sparkat av kistlocket, skrevs det.

Så här aviserades det första framträdandet av Ira Aldridge på Covent Garden i London 1833. Det blev bara en föreställning till, sedan satte rasister stopp för fler framträdanden.
Folger Shakespeare Library

Att själva förutsättningen för hela dramat är att Desdemona älskar Othello och Shakespeare uppenbarligen inte tyckt det var något uppseendeväckande med hans hudfärg, det förträngde man tydligen fullkomligt.

Ira Aldridge var däremot extra populär i Hull, där kampanjen mot slaveriet hade sitt centrum. 1831 spelade Aldridge inte mindre än 16 olika roller i staden. Året därpå kom han tillbaka med tio nya pjäser, bland annat Macbeth, Richard III och – Frankensteins monster.

Svenska frun inblandad i litterärt mordförsök

Ira Aldridge var gift med svenskan Amanda Brandt som försökte verka adlig. Det var hon inte.

Ira Aldridge var gift två gånger, andra gången med en svenska. Hon påstod sig vara av adlig börd, men hennes far var i själva verket hovslagare i Västerås. 

Den danske sagoberättaren H C Andersen har skrivit om hur han i Paris 1867 blev tilltalad av en elegant dam. De hade inte träffats tidigare, men hon hade sett honom på bild och kände igen honom. Hon var svenska och presenterade honom för sin man, ”den udmærkede Skuespiller, Negeren Ira Aldridge”. Andersen var förtjust över att få trycka hans hand och de utbytte vänligheter på engelska. 

H C Andersen blev igenkänd i Paris av Amanda Brandt.

Ira Aldridges hustru hette Amanda Brandt. Hon var född 1833 och hade som 18-åring hamnat i Stockholm som inneboende hos den då 76-årige ryttmästaren Johan Jacob von Scheven. Detta på rekommendation av Theodor Lilja, en före detta polis som bodde i vindsvåningen i von Schevens hus.

Tidens mest kände svenske författare Carl Jonas Love Almqvist flydde till USA 1851, anklagad för att ha kryddat ryttmästarens havresoppa med arsenik. Almqvist var skyldig von Scheven mycket stora belopp. Författaren misstänktes också för att ha stulit och förfalskat skuldsedlar. I brev Almqvist skrev under flykten mer än antydde han att den gamle ockraren utnyttjade den unga flickan som bodde på en soffa i hans förmak. 

C J L Almqvist gick i landsflykt. Målning av Carl Peter Mazer.
Foto: Ulf Berger/Nordiska Museet

Eftervärlden har varit splittrad i frågan om Almqvists skuld och saken har nu stötts och blötts i snart 170 år. En del har menat att det fanns en komplott, där Lilja och Amanda Brandt ingick, i syfte att bestjäla von Scheven och sedan kasta skulden på Almqvist. Så sent som 2005 gjorde Statens Kriminaltekniska Laboratorium en ny analys av skuldreverserna och kom fram till att det mesta tyder på att Almqvist faktiskt skrivit dem. 

Hur som helst dök Amanda Brandt upp i Köpenhamn 1852, uppenbarligen försedd med pengar, var hon nu fått dem ifrån, och ett introduktionsbrev som skulle göra det möjligt för henne att bedriva sångstudier. Så småningom ska hon ha hamnat i ett tyskt operasällskap. Hon la till ett ”von” före sitt efternamn när hennes och Aldridges vägar korsades någonstans i Tyskland. Aldridge var då sedan länge gift i ett barnlöst äktenskap med engelskan Margaret Gill som avled 1865. 

Men redan 1860 hade Amanda Brandt fått en dotter med Aldridge. 1862 fick de en son. Sedan de gift sig föddes ytterligare två döttrar. Den minsta flickan dog som liten men de tre äldre barnen visade sig alla vara musikaliskt begåvade. Sonen blev pianist och döttrarna operasångerskor.

Sedan hon blivit änka bodde Amanda Brandt i London resten av livet. Hon dog 1915, 82 år gammal. Då höll de svenska litteraturforskarna sedan decennier på med att försöka reda ut frågan om Almqvists skuld. Ingen av dem hade en aning om att de kunnat åka till London och intervjua en av dramats huvudpersoner.

Så lagar du oförgiftad havresoppa

Havregryn. Basingrediensen i havresoppa.
Foto: Markus Hagenlocher/Wikimedia Commons

På Almqvistsällskapets hemsida finns ett recept på havresoppa. Dock utan arsenikkrydda.

Almqvist blev alltså anklagad för att ha försökt ta livet av ryttmästare von Scheven med förgiftad havresoppa och fick gå i landsflykt för det. Den som vill veta hur havresoppa smakar kan följa nedanstående recept. Soppan lämpar sig bäst som efterrätt.

1 dl havregryn 
5 dl vatten 
5 dl mjölk 
100 g russin 
50 gr smör 
Skalet av en halv citron 
2  bittermandlar 
1 msk socker 
1 tsk socker 
1 dl vispgrädde 

1. Koka havregrynen och vatten 10 min. under omröring. Sila koket genom en finmaskig sil så att inga gryn går igenom.
2. Späd den silade soppan med mjölk,lägg i russin, smör, citron och finriven skållad bittermandel (kan utgå).
3. Smaksätt med socker o. salt. Koka 5 minuter. 
4. Häll 1 dl vispgrädde i soppskål. Slå i soppan.
Servera!

Ett lögnaktigt par

Cecilia Sidenbladh
Foto: Daniel Sidenbladh/Wikimedia Commons

Författaren Cecilia Sidenbladh gav 1990 ut romanen Amanda & Ira eller Historien om ett lögnaktigt skådespelarpar. 

2010 kom hon med pjäsen Black Othello som bygger på romanen. Hon har också gett ut rättegångsprotokollen i Almqvistfallet i moderniserad språkdräkt – Rättegången mot Almqvist (2006) – och skrivit pjäsen Skyldig/icke skyldig med utgångspunkt från rättegångshandlingarna. 

Gunnar Sjögren:
Den narraktige fotgängaren och andra essäer
(Askild & Kärnekull, 1977)

Gunnar Sjögren (1897–1979), expert på Shakespeare, har skrivit om Amanda Brandt och den Almqvistska katastrofen i Svensk Litteraturtidskrift nr 2/1968 samt i boken Den narraktige fotgängaren (1977), där han också berättar om Ira Aldridge. Det är Sjögrens framställning som ligger till grund för texterna här på bloggen. 

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 31 oktober 2011