Sista rullen på Palladium

Ove Ohlsson hade jobbat i 20 år på biografen Palladium i Kalmar.
– Visst känns det lite vemodigt att riva sista biljetten och köra sista rullen. Man har ju trivts här och nog tycker jag att SF gav upp för lätt, berättade han sista kvällen för Östra Smålands reporter Alf Ohlsson. 
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Premiärkvällen 1919 havererade maskineriet på Palladium, Kalmars då nyaste biograf, belägen i den före detta flickskolan i hörnet av Larmgatan och Norra Långgatan. 

”Kvinnan gud glömde” var premiärfilm på Palladium 1919. Huvudrollen som aztekkungen Montezumas dotter spelades av operasångerskan Geraldine Farrar (fast det var förstås en stumfilm). För regin stod Cecil B DeMille, specialist på spektakulära filmer i historisk miljö.
Bild från Library of Congress, Music Division, Washington, D.C. 20540 USA

Några dagar senare hade man fått ordning på apparaturen och sedan visades film utan större missöden i salongen i nästan 67 år. 

Folkvimmel i hörnet Larmgatan–Norra Långgatan. Året är 1951 och på Palladium visas dundersuccén ”Anderssonskans Kalle”, som blivit film inte mindre än sex gånger 1922–1973.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Svensk Filmindustri hade bildats i samma veva som biografen togs i bruk och Palladium var i alla år bolagets premiärbiograf i Kalmar. Det var här bolagets prestigefilmer visades så att Kalmarborna kunde ta del av vad som i dag utgör den svenska filmhistorien, från Victor Sjöström till Ingmar Bergman.

Anna-Lisa Karlsson hade börjat som kassörska på Skandia 1948 och kom till Palladium året efter: ”Jag har trivts i luckan, annars stannar man ju inte 37 år på samma jobb”.
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Den 11 september 1986 var det dags för sista föreställningen. Konkurrensen från TV och video hade till slut blivit för mycket för ännu en klassisk biograf.

Föreställningen klockan 20.45 av ”Karate Kid II” den 11 september 1986 avslutade biografepoken Palladium i Kalmar.
Bilden hämtad från en DVD-utgåva av filmen

Ett gudomligt namn

Bild av palladium på ett antikt guldmynt från Pergamon. 
Bild ur Nordisk Familjebok (Uggleupplagan)

En gudinnebild, ett grundämne och ett nöjespalats i London: Palladium är benämning på många saker.

Den romerske skalden Vergilius (70–19 fvt) berättar i sitt epos Aeneiden om hur hjälten Aeneas, när han flyr västerut vid staden Trojas fall, medför en helig bild av Pallas Athena. Aeneas ättlingar grundade så småningom Rom och bilden, som kallades ”palladium” påstods finnas i gott förvar i gudinnan Vestas tempel i staden. Men ingen fick någonsin se den.

Många nöjespalats runt om i världen har hetat Palladium. Mest berömd är den teater som invigdes i London 1910 och fortfarande är i full verksamhet. 

Palladium heter också ett grundämne, en silvervit ädelmetall som upptäcktes 1803 av William Hyde Wollastone. Metallen fick namn efter asteroiden Pallas, vilken i sin tur är uppkallad efter Pallas Athena.

Huset där biografen Palladium var ursprungligen tyghus åt kronan, det vill säga militärt vapen- och materielförråd. 1854 kom det i privat ägo, köptes av Kalmar Enskilda Bank 1869 och 1890 startade Georgina Nisbeth sin flickskola där. Skolan flyttade 1907 till nya lokaler på Linnégatan och ungefär vid den tiden lär väl bilden vara tagen. I dag är det krog och bar i hela bottenvåningen.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mustascherna på Palladiums förste vaktmästare Adrian Magnusson inger onekligen respekt. Han hade även arbetat på restaurang Alphyddan i Oskarshamn.
Foto: Carl Lindblad/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Föreningen Mjölkpropagandan bildades 1923 och verkade i decennier för att sprida budskapet om mjölkens nyttighet. Ibland fick barnen rent av gå på bio för att se propagandafilm, som på den här bilden från Palladiums salong, tagen i februari 1940. Alla fick var sin flaska mjölk, försedd med sugrör. 
 Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Enda gången Palladiums kassörska Anna-Lisa Karlsson grät på jobbet var när man körde alla tiders största snyftsuccé ”Borta med vinden”:
– Det gjorde förresten hela publiken, det var bara att ta fram näsduken.
Bild: Wikimedia Commons

”Peder”, alias Axel H Pedersen (1902–1978), var i många år Kalmars revypappa nummer ett och dessutom länge föreståndare för både Palladium och dess ”bakficka”, biografen Skandia, som låg i hörnhuset Norra Långgatan–Kaggensgatan.
Foto: Östra Småland 

Långköraren ”Sound of Music” med Julie Andrews visades 26 veckor i sträck på Palladium 1966. 
Bild från TMDB

Ska vi gå på bio? Palladium affischerar med den klassiska komedin ”Chicagoexpressen” med Gene Wilder och Richard Pryor, som hade svensk premiär 1977.
Foto: Östra Småland

Folkvimmel i foajén i november 1981. Kanske drog Magnus Härenstam i filmen "Tuppen" folk, men det var nog ändå SF:s då aktuella kampanj med  biljetter för bara 15 kronor på måndagar och tisdagar som var största anledningen till trängseln.
Foto: Östra Småland

På den här bilden från 1980 är godisförsäljningen redan automatiserad. Vid nedläggningen 1986 utgjordes personalen av två personer: en kassörska och en kombinerad vaktmästare/maskinist. Tidigare hade sex personer tjänstgjort på biografen: två vaktmästare, två kassörskor, en maskinist och en konfektyrförsäljare. På en bio i dag sköter en enda person om flera salonger samtidigt.
Foto: Östra Småland

Ett upptejpat papper på väggen meddelade personalen att den 11 september 1986 var Palladiums sista dag.
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Ove Ohlsson tar ut bilder och affischer ur Palladiums skyltskåp för sista gången och sätter inte upp några nya. Efter 67 år är en epok i Kalmars nöjesliv till ända.
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Se även:
• Saga – äldsta biografen i Sverige 
• Centrum för film i Kalmar i 68 år

KÄLLOR: 
Artiklar i Östra Småland 1980–1986 samt ”Stefans Biosidor”, som tyvärr inte tycks finnas kvar på nätet.

STORT TACK
till Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 89.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar 
Gamla bilder finns också i Kalmar kommuns digitala bildarkiv. 

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 8 september 2011