 |
| Efter att ha varit stjärnmusiker i Egypten, svårt sårad soldat i första världskriget och arbetslös i det utfattiga Wien, fick Rudolf Porges en dag se en annons i tidningen om att det behövdes en violinist på en stumfilmsbiograf i en svensk landsortsstad. Det tog sedan inte lång tid för Rudolf Porges att etablera sig som en av de ledande krafterna i Kalmars musikliv. Här sitter han med gratulationstelegram i knät, omgiven av blomsterhyllningar han fått ta emot på sin 50-årsdag 1932. Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Den österrikiske violinisten Rudolf Porges var konsertmästare vid operan i Kairo när första världskriget bröt ut. Efter att ha överlevt att få en italiensk bajonett i magen satt han, när kriget äntligen tagit slut, arbetslös med en familj att försörja i ett utblottat Wien. Mer än tre år vid en kanon hade lett till en hörselskada som stängde de stora estraderna för honom. I stället hamnade Rudolf Porges som musiker på en stumfilmsbiograf i Kalmar. Här blev han centralgestalt i stans musikliv resten av sitt långa liv.
Rudolf Porges föddes 1882 som ett av nio barn till den judiske läkaren Salomon Porges och hans hustru Johanna. Sju av dem levde till vuxen ålder och den begåvade syskonskaran skulle komma att gå de mest skiftande öden till mötes i tre världsdelar.
Salomon och Johanna kom från Böhmen men flyttade tidigt till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Där kom de första barnen till världen, bland dem Rudolfs tre storasystrar. I början av 1880-talet flyttade familjen ytterligare några mil söderut, till den lilla staden Spittal an der Drau, där barnen växte upp.
Rudolf Porges fick så småningom plats på konservatoriet i Wien, tidens kanske mest berömda musikerutbildning, och spelade sedan med Wienerfilharmonikerna. 1905 kom han till operan i det ytterst kosmopolitiska Kairo. Han stannade i Egypten ända till krigsutbrottet 1914.
 |
| Tre och ett halvt år tillbringade Rudolf Porges i uniform vid Isonzofronten under första världskriget. Där beräknas cirka en halv miljon soldater ha mist livet och ännu fler sårades. Foto ur Inge Sjögrens samling |
Som soldat i den österrikiska armén fick Rudolf tillbringa tre och ett halvt år vid en grovkalibrig artilleripjäs vid de fruktansvärda slaktningarna på Isonzofronten vid den nuvarande gränsen mellan Italien och Slovenien, inte alls långt från Rudolfs hemstad Spittal.
Rudolf har själv berättat att dånet från kanonen var nästan outhärdligt och ledde till en hörselnedsättning, som i viss mån kom att begränsa hans verksamhetsfält som musiker.
 |
| En österrikisk 10 cm fälthaubits i eldställning vid Isonzo. Det kan ha varit vid just en sådan pjäs som Rudolf Porges tjänstgjorde. Vykort: Rudolf Balogh/Wikimedia Commons |
Han blev också inblandad i närstrid. En italiensk soldat gick till attack och stack bajonetten i Rudolfs mage. Rudolf hamnade på rygg vid kanonen. Han hade sinnesnärvaro att ligga blick stilla, varje rörelse kunde leda till att blödningen blev ödesdiger. En kamrat såg till att Rudolf omedelbart togs om hand av sjukvårdare. Han opererades och ingreppet räddade honom till livet.
Kriget tog äntligen slut 1918 och Rudolf gifte sig samma år med Helene Pillwein från Wien. Dottern Frida – egentligen hette hon Elfriede – kom till världen annandag jul året därpå.
 |
| En tyvärr något suddig bild på den lilla familjen Porges: mamma Helene, pappa Rudolf och dottern Frida. Foto ur Inge Sjögrens samling |
Men nöden var oerhörd och armodet obeskrivligt i Wien. Där rådde brist på precis allting.
Men inte på arbetslösa musiker. Sådana fanns det förstås hur många som helst i den utfattiga österrikiska huvudstaden. Det hade man tydligen förstått i Kalmar för av en tillfällighet råkade Rudolf Porges, som man får förmoda var i ett närmast desperat läge som nybliven familjefar, 1920 få syn på en annons i en Wientidning om att den nyöppnade biografen Palladium i Kalmar behövde en violinist. Provspelning skulle ske i Wien; uppgifterna går i sär om det var inför en jury eller bara inför en kontaktman vars omdöme biografledningen litade fullt och fast på.
 |
| Biografen Palladium på Larmgatan i Kalmar som den såg ut 1924 när Rudolf Porges arbetade där. Biografen hade invigts 1919 och var Svensk Filmindustris flaggskepp och premiärbiograf i Kalmar fram till nedläggningen 1986. Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
Hur som helst gick uppspelningen bra och Rudolf satte sig ensam på tåget för den långa resan till Sverige och för att bekanta sig med en liten stad vid Östersjön som han knappast hade hört talas om. Däremot måste han förstås ha vetat att Sverige förskonats från kriget och förhållandena där rimligen borde vara gynnsammare än i Österrike. Huruvida den extrema antisemitism som länge brett ut sig i Wien spelade någon roll i sammanhanget känner jag inte till – det var ju i denna stad som Hitler fick sin dimmiga hjärna definitivt och totalt förmörkad under åren som lodis på ungkarlshotellen före första världskriget.
Snart var hela den lilla familjen installerad i en lägenhet på Stagneliusgatan. Rudolf Porges upptäckte emellertid tämligen omgående att lönen som biografmusiker inte räckte för att livnära en hel familj. Han sökte förgäves arbete på många håll – 1921 rådde en mycket djup lågkonjunktur och arbetslösheten var stor även i Kalmar.
Inge Sjögren, som var lärare, kulturhistoriker och amatörmusiker samt i flera år ordförande (S) i Kalmar kommuns kulturnämnd, har skrivit om hur hans far Alex, välkänd konstnär men också kamrer i många år på ångkvarnen, berättade att Porges sökt upp honom och förklarat sig villig att ta precis vilket jobb som helst, men inte heller där fanns något att få. Däremot lyckades landsantikvarien Manne Hofrén hjälpa Porges hustru Helene att få en liten tjänst som museivakt.
 |
| Manne Hofrén i full färd med kulturhistorisk forskning i sitt tjänsterum på Kalmar slott 1959. Foto: Karl-Gustav Petersson/Kalmar läns museum |
Lösningen blev att spela på begravningar och, inte minst, att ge musikundervisning. Otaliga är de kalmariter som i unga år kämpat med att lära sig hantera en fiol under den snälle och tålmodige österrikarens överinseende.
När ljudfilmen kom i början av 30-talet behövdes inga biografmusiker mer. Då var Porges sedan länge välbekant och mycket uppskattad i stan och hade inte svårt att få vare sig elever eller andra engagemang som musiker.
 |
| Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002) berättar i sin bok Det blågula repet om hur han hade Rudolf Porges som fiollärare i ungdomen. Den mångsidige tidningsmannen Gerdes var nog mest känd som kåsören Tidlund i Metallarbetaren, där han medverkade i 30 år. Foto ur Östra Smålands arkiv |
En som kom att ta fiollektioner hos Porges var den blivande journalisten och författaren Ture Gerdes, som i sin mycket läsvärda lilla självbiografiska roman Det blågula repet (1976) berättat om sitt första möte med biografviolinisten, som han visserligen gör till ungrare och inte österrikare, men i övrigt verkar scenen nog så autentisk och är hämtad från början av 1920-talet, när jagpersonen säger sig ha varit fjorton år:
”En kväll när jag var på bio hörde jag mitt i en vildvästfilm ett underbart violinstycke från de två musikernas dolda kyffe. Jag väntade utanför biografen en god stund efter sista föreställningen tills den lille ungerske biomusikern kom ut.
– Förlåt, sa jag, men ni spelade ett så tjusigt stycke under filmen! Jag vill gärna veta vad det heter.
Han blev angenämt överraskad av intresset och tänkte igenom sin kvällsrepertoar. Jag lokaliserade närmare.
– Just då indianhövdingens dotter upptäcker den avsvimmade hjälten och lägger läkande örter på hans sår…
Den lille ungraren ljusnade.
– Jaså då. ja, det var Humoresque, ett av Dvořáks mest omtyckta småstycken.
Jag följde honom hem till hans bostad och sög musikvetande ur hans knaggliga svenska.
– Kom och ta lektioner hos mej, uppmanade han då vi skiljdes.”
Så blev det inte den gången men efter några år när jagberättaren fått arbete på oljefabriken – där numera sedan länge Byteatern huserar – togs förnyad kontakt:
”…som välbeställd fabriksarbetare hade jag fått bättre råd och kunde betala 3:50 för en lektionstimme varje söndag hos Porges. Men resultatet blev inte lysande. Mina fingrar var stela av det hårda jobbet och inpluggandet av noterna besvärligt. Min dröm att själv en gång kunna spela La Campanella bleknade bort. I stället blev jag intresserad av ungrarens upplevelser som soldat i första världskriget. Han berättade gärna och med överraskande vemod om rysligheterna han varit med om och lyckats klara sig igenom. Under ett års lektioner hos honom blev jag mer fredsentusiast än violinvirtuos.”
Rudolf Porges blev snabbt en välkänd profil i Kalmar och mycket omtyckt för sin vänlighet och generositet. Samtidigt höll säkert hans violinspel en klass som Kalmarborna inte var vana vid; det var inte så ofta de fick möjlighet att lyssna på en instrumentalist som fått sin utbildning vid konservatoriet i Wien.
 |
| Domkyrkoorganisten Birger Anrep-Nordin (1888–1946) var en händig man som själv förfärdigade stora delar av sitt möblemang. De notställ han tillverkade åt Nattkvartetten hade både askkopp och plats för punschglas. Bild ur Sten Bromans Upplevelser av 1900-talet (2002) |
En som gladdes extra mycket åt den skicklige österrikarens ankomst till stan var Birger Anrep-Nordin, musiklärare på läroverket sedan 1914 och domkyrkoorganist sedan 1915. Tillsammans med Porges, bankkamrern Gustaf Westerlund och gasverkschefen Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson bildade han 1921 eller 1922 Calmar-Quartetten, mer känd som Nattkvartetten. Benämningen förklarar Sten Broman – sedermera osannolik TV-personlighet i klassiska musikfrågesporter, lika välkänd för sina otaliga kostymer med ficklösa kavajer som för sina antipatier gentemot dragspelsmusik – i sina memoarer, där ett avsnitt utspelar sig i Kalmar sommaren 1923. Ett kort utdrag:
 |
| I unga dagar var Sten Broman (1902–1983) violinvirtuos. Här är han fotograferad utanför Centralstationen i Kalmar 1923. Den exklusiva rocken hade han låtit sy upp när han levt livets glada dagar som valutasvin i Leipzig. Bild ur Sten Bromans ”Upplevelser av 1900-talet” (2002) |
”Nattkvartettens primarie var en böhmisk invandrare som hette Porges. Han var förhållandevis skicklig i att spela nya noter ’från bladet’ och hans musikkultur var vårdad. Han spelade emellertid också violin på en biograf som inte slutade förrän klockan elva på natten och då skulle han först ha lite mat och dryck. Nattkvartetten kunde därför inte börja nöjesspela förrän inemot midnatt.
Sekundviolin var en gasverksdirektör och violastämman spelades av en bankkamrer som med tiden blev bankdirektör i Sölvesborg. Han älskade rysk musik och påyrkade ideligen att Porges och de tre dilettanterna skulle spela stråkkvartetter av Tjajkovskij och Borodin men också av tjeckerna Smetana och Dvořák.
Detta blev för svårt för gasverksdirektören som uppgav att han måste resa på semester med sin familj och Nattkvartetten yrkade nu på att jag skulle rycka in som primarie. Jag ville emellertid inte desavouera den snälle Porges utan hjälpte den lilla frustande vitala ensemblen genom att remplacera gasverket.
Två nätter i veckan knäckte vi slaviska stråkkvartetter och trots diverse falskspelningar i viola- och cellostämmorna hade vi ganska roligt och drack punsch mellan kvartetterna. Den mångkunnige och hantverksskicklige Birger hade bland annat förfärdigat notställ med askkopp till vänster och punschglas till höger. Askkoppen hade han själv glädje av för en cellist kan ju till skillnad från de andra tre röka cigarr även medan han spelar.”
Om Porges rökte cigarr när han någon gång släppte fiolen vet jag inte, men han tyckte att svensk punsch var vämjelig och föredrog andra drycker.
 |
| En upplaga av den legendariska Nattkvartetten skålar sig i form inför nattens musikaliska övningar. Från vänster vikarien Bror Holst, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund och Birger Anrep-Nordin. Förmodligen är det punsch i de små bägarna. Fast Porges håller i ett glas av annan fason och säkerligen med annat innehåll än sina medmusikanter; han uppskattade mycket i sitt nya hemland, men definitivt inte punschen… Foto ur Inge Sjögrens samling |
Nattkvartetten kom att bli en bestående institution i Kalmar och på Öland i många decennier, även sedan Anrep-Nordin flyttat från stan. En annan tidig och långvarig medlem i Nattkvartetten var Adolf Johansson, lärare på Rostad. Ständig inhoppare var i många år blivande musikdirektören Sigrid ”Siggan” Holtsberg-Johnsson (1905–1993), en av Anrep-Nordins elever. Hon var bara tonåring når hon började spela långt in på småtimmarna ihop med ”gubbarna”, något som hennes mor inte alls var glad åt. Men hon kom långt in på 1980-talet att utgöra en av ensemblens sammanhållande krafter.
 |
| Haydn, Brahms och Dvořák stod på programmet när Kalmar Föreläsningsinstitut bjöd på kammarmusikafton med ”Calmar-Quartetten”, alias Nattkvartetten, den 7 november 1931. Bilden på, från vänster, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund, Adolf Johansson och Birger Anrep-Nordin (med cigarr i munnen) är gjord av Folke Rydberg (1900–1969), ölänning från Borgholm som var medlem i den på sin tid välkända vokalgruppen Wiggerskvartetten. Lokalen anges inte, men är med största säkerhet Tullskolans aula, där Föreläsningsinstitutets arrangemang ägde rum redan från starten 1902 ända tills institutet las ner på 60-talet. Ur Inge Sjögrens samling |
Då hade Rudolf Porges lagt ner sin fiol för gott. Han gjorde sina sista spelningar med Nattkvartetten 1957, när han var 75 år. Då hade han sedan 1920-talets början varit navet den seriösa musiken i Kalmar kretsade kring, det gällde allt från engagemanget i Musiksällskapet, vars konsertmästare han förstås var, till välgörenhetskonserter åt exempelvis Föreningen för fattiga barns beklädnad.
 |
| Rudolf Porges med sin violin, fotograferad i mitten av 50-talet. Instrumentet bör vara det Erik Carlsson i Kalmar byggde åt honom 1955. Enligt Porges testamente skulle det tillfalla hans gamle elev, lektorn och amatörviolinisten Sam Fritz (1919–2018) i Karlskrona, vars fru Greta var född Wigforss i Kalmar. Foto ur Inge Sjögrens samling |
Men det hände att Porges själv blev föremål för välgörenhet. Sålunda gick behållningen från ett av kvartettens framträdanden till inköp av en ny cykel åt dess primarie.
1950 var det konsert i domkyrkan. När tonerna klingat ut kallades konsertmästare Porges fram av landshövding Ruben Wagnsson och förärades – till sin oförställda överraskning – Sveriges Orkesterförenings Riksförbunds guldmedalj för 30 års insatser för musiklivet i Kalmar. Då hade Porges ändå många år kvar att vara oumbärlig för den kalmaritiska musikkulturen, något han 1972, vid 90 års ålder, fick ta emot kommunens kulturpris för.
Rudolf Porges avled den 17 mars 1979, på kvällen före sin 97-årsdag. Han är begravd på Norra kyrkogården i Kalmar.
Syskonen Porges i Kalmar, Colombia – och Auschwitz
Som nästan alla judiska familjer i Europa blev även familjen Porges hårt drabbad av nazismens vanvett. Två av Rudolf Porges syskon mördades i koncentrationsläger, ytterligare några familjemedlemmar tvingades till landsflykt.
 |
| Det bör vara Rudolf Porges som sitter längst till höger på den här familjebilden från cirka 1890. Bara namnen på de vuxna anges, men de tre stående flickorna är Rudolfs systrar, från vänster Anna, Theresia och längst till höger Paula. Mellan Theresia och Paula står fadern Salomon. Sittande från vänster: Otto, makarna Emma och Sigmund Porges (Sigmund var yngre bror till Salomon) och ett av deras barn, och i svart klänning Johanna Porges, som kom att tillbringa de sista 15 åren av sitt 103-åriga liv i Kalmar. Bilden hämtad från All about the Porges families |
Hur det hänger ihop har jag inte lyckats reda ut, men faktum är att 1941, mitt under brinnande krig, anlände både Rudolfs då 88-åriga mor Johanna och hans storasyster Paula till Sverige. På något vis ska tydligen den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss varit inblandad i att de båda kvinnorna kunde undkomma nazisterna.
• Pappa Salomon Porges (1841–1918) kom ursprungligen från Nyrsko, som på tyska heter Neuern, i vad som i dag är västra Tjeckien, och mamma Johanna (1853–1956), född Sattler, var från Čekanice, inte långt därifrån. Johanna dog i Kalmar 1956, 103 år gammal.
• Paret hade tidigt flyttat till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Sonen Max kom till världen där 1872, men omkom i en olyckshändelse redan samma år.
• 1874 föddes äldsta dottern Anna Porges. Hon gifte sig med dr Ernst Bloch och makarna bosatte sig i Brno (Brünn) i Mähren (nuvarande Tjeckien), där Anna dog 1936. Ernst levde till 1957.
• Theresia Porges (1876–1941) make Josef Bloch gick ur tiden redan 1919. Själv dog hon i ett koncentrationsläger i närheten av Radom, söder om Warszawa.
• Pauline Porges, aldrig kallad annat än Paula, föddes 1877. Hon var gift med Rudolf Bloch som dog i Zagreb 1934. Själv avled hon i Kalmar 1963.
• Otto Porges (1880–1964) föddes liksom sina systrar i Gmünd, och gifte sig med Amalia ”Mali” Bloch. Under kriget blev han internerad på Malta, annars levde makarna i Kairo i Egypten, där Otto drev en bilverkstad. På äldre dagar återvände de till Österrike och båda avled i Spittal an der Drau 1964.
• Familjen hade i början av 1880-talet flyttat från Gmünd till Spittal vid floden Drau. Här föddes Rudolf Porges 1882.
Som det första av syskonen gifte han sig inte med en Bloch utan med Helene Pillwein, född i Wien samma år som han själv. De kom till Kalmar när Rudolf fick arbete som biografmusiker 1920.
Helene dog i Kalmar 1953, Rudolf 1979. Deras enda barn, dottern Frida (egentligen Elfriede), föddes i Wien 1919 och dog i Jönköping 2014.
• Artur Porges var född 1887 men dog redan som liten 1892.
 |
| Walter Porges, född i Spittal an der Drau 1887, mördad i Auschwitz 1944. Bilden hämtad från meinbezirk.at |
• Walter Porges var också född 1887 och mördades i Auschwitz 1944. Han var läkare liksom sin far och deltog som sådan vid Isonzofronten under första världskriget. Walter Porges blev senare dekorerad för sina insatser i motståndsrörelsen i hemvärnet i Kärnten.
Han var djupt engagerad som självständig socialdemokrat i lokalpolitiken i Spittal, särskild omsorg ägnade han åt fattigvården och hälsovården. Walter Porges behandlade ofta fattiga patienter utan att ta betalt. 1924 gifte han sig med tyskan Erna Mehlhausen.
Under nazitiden fick han inte längre arbeta som läkare utan måste flytta till Wien och bli ”sjukvårdare åt judarna”. Han hade inga tankar på flykt, övertygad om att hans utmärkelser skulle skydda honom.
Men Gestapo arresterade Walter Porges den 20 september 1943. Den 22 juni 1944 transporterades han till Auschwitz. Sista livstecknet är från den 5 november samma år. Frun Erna avled i Spittal an der Drau 1976, där en gata är uppkallad efter honom, Dr.-Walter-Porges-Straße.
• Franz Porges (1892–1985) blev svårt sårad under första världskriget vid fronten i Galizien. Han hamnade i rysk fångenskap i Sibirien, men lyckades rymma ur fånglägret och tog sig till fots västerut, en riskfylld vandring som tog honom ett år.
När han åter nått fronten tog han sig över till de österrikiska linjerna, där han genast misstänktes vara spion och riskerade arkebusering. En enda man fanns kvar vid hans gamla regemente och denne gick i god för honom.
Efter kriget gifte sig Franz med tyskan Elfriede Lampe och arbetade som väg- och vattenbyggnadsingenjör.
Samtidigt med det tyska maktövertagandet i Österrike 1938 hade Franz fått arbete i Warszawa. Hans fru lyckades fly till Colombia medan Franz försökte ta sig till Sverige, men vägrades inresetillstånd. På något vis lyckades han komma med en båt till Göteborg samma dag som han skulle utvisats ur Polen till det Tyskland där även Österrike införlivats.
I Göteborg lyckades Franz få ett transitvisum till Sydamerika. Han återförenades med sin fru och de kom att stanna livet ut i Bogotá. Elfriede dog 1962 medan Franz, som den siste i syskonskaran Porges, gick ur tiden 1985.
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 12 mars 2021
© Klas Palmqvist
 |
| Inge Sjögren (1939–2016), kulturprofil i Kalmar och skicklig amatörmusiker, som redan i tioårsåldern fick lektioner av Rudolf Porges. Några år före sin död gav Inge mig allt sitt material om Rudolf Porges samt sin tillåtelse att använda det som jag önskade. Den vänligheten har jag härmed efter bästa förmåga försökt återgälda. Foto: Mattias Rubin/Östra Småland |
Publicerad i Östra Småland den 10 november 2011
Publicerad i Östra Småland den 8 september 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar