Bästa charken i stan

Här har det laddats upp rejält inför julen i charkuterimästare Månssons butik på Södra vägen 1 i Kalmar. Huvuddelen av verksamheten var dock i ungefär 50 år, från mitten av 20-talet till in på 70-talet, förlagd till Västerlånggatan 15 i Gamla stan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I ungefär ett halvsekel var Frans Månssons firma stans mest välrenommerade charkuteri. Månsson kunde till och med konsten att göra välsmakande korv av fisk och kroppkakorna från Kalmar Nya Charkuteri AB var hett eftertraktade även i huvudstadens delikatessaffärer.

På Västerlånggatan 15 ligger ett gammalt 1700-talshus med långsidan vänd mot gatan. Sedan mer än 40 år är huset privatbostad, men innan dess fanns här ända sedan slutet av 1800-talet en charkuteriaffär. Den startades under namnet ”Nya Slagteri- och Charkuteribolaget Petersson och Carlsson” av Oskar Alfred Petersson, som lärt sig yrket på Kornhamnstorg i Stockholm.

Charkuteributiken på Västerlånggatan 15, fotograferad av den cyklande amatörfotografen Stig Westerlund en söndagsmorgon 1965. Huset närmast intill är Västerlånggatan 17A, där mamsell Ingeborg Jonsson (1863–1942) drev privatskola 1879–1917. Det lilla tvåvåningshuset på 17B är den så kallade Rossanderska gården, på sin tid bostad för sjötullvaktmästaren och nykterhetskämpen Carl August Malmberg (1831–1914). Taket som syns bortom det huset hör till gathuset på Västerlånggatan 17 C, där Frans Månsson bodde på äldre dagar. 
Foto Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Frans Månsson var skåning, född i Hörby 1893, där hans far Magnus var charkuterifabrikör. Sonen förkovrade sig under fyra år i olika firmor i Kristianstad, Malmö och Helsingborg innan han 1921 anlände till Kalmar som föreståndare för John Adolfssons charkuterifirma. 1925 tog Frans Månsson över Peterssons företag, som raskt döptes om till Kalmar Nya Slakteribolag, senare ändrat till Kalmar Nya Charkuteri AB. 

Charkuterimästare Frans Månsson (1893–1981) var en ambitiös och sakkunnig yrkesman med såväl sociala som politiska intressen. 
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Charkuterimästare Månsson fick snabbt ett synnerligen gott anseende i sin nya hemstad. Trots att Gamla stan på den här tiden inte precis var någon fashionabel stadsdel, tvärtom, var det på den smala Västerlånggatan Kalmars ”fina” borgerskap, med släkten Jeansson i spetsen, trängdes med sina limousiner för att handla köttvaror. 

Frans Månsson hade också eget rökeri och utökade även rörelsen med ytterligare en butik inte långt därifrån, i gamla lasarettet på Södra vägen 1. Även andra affärer i stan saluförde Månssons produkter. Ja, de berömda kroppkakorna från Västerlånggatan i Kalmar såldes till och med i Arvid Nordquists delikatessbutik i Stockholm. 

Frans Månsson såg inte Kalmars penningstarka överklass som sin enda kundkrets, utan ville att även mer obemedlade konsumenter skulle handla i hans butik. Trots att han var högerman höll han sig inte för god för att göra reklam för sin billiga falukorv i arbetarpressen. 
Annons i Östra Småland den 9 juni 1931 

Under andra världskriget lyckades Frans Månsson rent av med konststycket att tillverka helt köttfri korv av fisk. Den gick att köpa utan att behöva tära på ransoneringskupongerna. Tidigare hade korvgubbarna i Kalmar fått köpa in ”poängfri” korv från Stockholm. Den var gjord av lutfisk och blev inte alls populär bland Kalmarborna. Anker Olsson, innehavare av korvståndet vid Sveaplan, berättade 1942 för Östra Småland att ”då charkuteriidkare Frans Månsson här i staden tog hand om korvtillverkningen blev det utmärkt smak på korven”.

Frans Månsson var livligt engagerad i olika branschorganisationer och satt i styrelsen även för hantverksföreningen, företagareföreningen och fastighetsägareföreningen. Också politiken intresserade honom. I flera perioder representerade han Högerpartiet i såväl stadsfullmäktige som kyrkofullmäktige. Charkuterimästaren från Skåne blev en känd profil i stan och även uppskattad sällskapsbroder i Odd Fellows. 

Så småningom tog sonen Lars över företaget men Frans fortsatte finnas med på nära håll. Men firman saknade expansionsmöjligheter på den begränsade tomten. En del grannar irriterades också av oset från rökeriet och på 70-talet avvecklades verksamheten. 

Här i gathuset på Västerlånggatan 17C, en synnerligen kort promenad från hans gamla butik på nummer 15, hade Frans Månsson sin bostad de sista åren. Innan Månsson flyttade in bodde skomakaren Oskar Andersson (1884–1970) här. Han hade i många år sin verkstad i ett numera rivet hus på nummer 13 intill charkuteributiken. Mer om honom i ett kommande blogginlägg. 
Foto: Klas Palmqvist

Gathuset på Västerlånggatan 17C ägdes på 1800-talet av sjökapten Carl Fredrik Svanberg (1819–1901). Han var far till den på sin tid välkände svenskamerikanske affärsmannen och godsägaren Carl Olof Swanberg. 
Bilden hämtad ur ”San Francisco–Kalmar Tur & retur” av Jan Holmquist

Som änkling bodde Frans Månsson i gathuset på Västerlånggatan 17C, inte många meter från nummer 15. Inne på gården fanns – och finns fortfarande – en gammal vinkelbyggd stuga med två rum och kök. Jag var bekant med Roland och Annika, det unga par som under några år hyrt den av Månsson. När de skulle flytta sommaren 1978 hade jag precis muckat från lumpen och behövde någonstans att bo. Alltså knackade jag på hos den gamle charkuterimästaren i hans lilla lägenhet en trappa upp i gathuset. Jodå, Roland och Annika hade rekommenderat mig som deras efterträdare i den lilla gröna stugan. Standarden var visserligen enkel, men det fanns i alla fall ström, wc och varmvattenberedare. Dock ingen dusch eller tillgång till tvättmaskin. 

Jag förklarade att det räckte utmärkt för mig och ville veta vad hyran låg på. ”Trehundra kronor i månaden”, sa han. ”Fast då ingår inte strömmen.” 

Gårdshuset på Västerlånggatan 17C, som 1978 hyrdes ut till en 19-årig semestervikarie på Östra Småland för 300 kronor i månaden. Bilden togs runt 1980, av vem kan den minnessvage före detta vikarien i skrivande stund inte påminna sig.

Det fanns elelement i stugan, men även två kakelugnar som jag kom att elda flitigt i för att hålla nere elräkningen. För givetvis slog jag till. Tre hundralappar var inte så mycket för drygt 40 år sedan heller, beloppet motsvaras i dag av ungefär 1.200 kronor. Den hyran hade till och med en sommarvikarie på Östra Smålands redaktion råd med. Tvätta och duscha fick jag göra hos mina föräldrar eller hos goda vänner. 

Med åren hade Frans Månsson fått svårt att gå – alla åren bakom disken och vid arbetsbänken i charkuteributiken hade krävt sin tribut – och hörseln hade också blivit sämre. Det betydde att han mestadels satt ensam i sin lägenhet. Hyran erlades kontant vid besök uppe hos honom varje månad. Kvitto var det förstås inte tal om, men en liten pratstund ville han också gärna ha. Någon egentlig konversation blev det inte eftersom han hörde så illa. Men det var ändå roligt att höra honom prata om gamla tider och om folk jag inte visste vilka de var. Jag skulle gärna velat veta mer om dem, men det var som sagt besvärligt att ställa frågor till honom. Det var trevliga stunder i alla fall. Jag borde bara ha lyssnat lite bättre... 

Hösten 1981 ”pratades vi vid” för sista gången. Frans Månsson avled i slutet av oktober det året. Det var tråkigt förstås. Jag kom att sakna den där lilla visiten hos honom en gång i månaden då de tre hundralapparna skulle betalas – och det inte bara för att hyran strax efteråt höjdes en hel del... 

Jag bodde kvar i gårdshuset ytterligare ett par år, sedan flyttade jag till en ännu mindre stuga på gården intill. Men det är en annan historia.

Till höger den lilla stugan på Västerlånggatan 17A, dit bloggredaktören 1983 flyttade från gårdshuset på 17C. Bilden är tagen 1974, möjligen i samband med att Månssons butik på nummer 15 skulle upphöra. Om huset på 17A berättas under rubriken En liten lärarinna i en liten, liten skola. 
Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1700-talshuset på Västerlånggatan 15 som det ser ut i dag. Den gamla charkuteriaffären är privatbostad sedan 1970-talet. 
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En liten lärarinna i en liten, liten skola

KÄLLOR 
G G Hentzell (red): Fabriks- och hantverksföreningens i Kalmar krönika (1947) 
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014) 
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 2 och 3 (1928 respektive 1937) 
Jan Holmquist: San Francisco–Kalmar tur & retur (2017) 
Artiklar i Östra Småland 1942, 1944 och 1981 mm 

STORT TACK
till Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening, och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Tiotusentals bilder och föremål ur museets samlingar finns att se på Digitalt Museum. 

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 3 augusti 2019