Bränderna på Bremerlyckan

Totalt deltog ett 50-tal brandmän i släckningsarbetet vid branden på Bremerlyckan 1992. Alla lediga brandmän kallades in och förstärkning kom från Voxtorp, Rockneby, Påryd samt flygplatsens brandkår och brandkåren i Nybro.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Alla som bodde i Kalmar 1992 kommer ihåg när det brann på Bremerlyckan. Men det finns förstås ingen som minns branden i samma stadsdel i mars 1914. 

Så förhöll det sig nog även i slutet av 1980-talet när man byggde lägenheter på vinden i sekelskifteshuset i hörnet Bremergatan–Frejagatan. För om man dragit nytta av erfarenheterna av 1914 års brand, ett kvarter därifrån, kanske en del av förödelsen 1992 kunnat undvikas. 

Tre personer fick tas ner i liftkorg vid branden 1992. Här är Ulf Magnusson  på väg mot marken efter att ha räddats från sin balkong på fjärde våningen. Han och hans hustru hade emellertid ingen lust att återvända sedan huset reparerats utan flyttade till en lägenhet en trappa upp i ett hus i en annan stadsdel.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Vid niotiden på kvällen den 5 februari 1992 började en tvättmaskin  brinna i en lägenhet längst upp i hörnhuset Bremergatan–Frejagatan. Snart var hela översta våningen övertänd. Brandkåren fick inrikta sig på att rädda liv. Tre personer lyftes ner från balkonger och tak. Utryckningsfordonen hade svårt att ta sig fram för alla parkerade bilar längs gatorna i området. Polis och bärgare hjälptes åt med att få undan dem. 

Elden spred sig mycket snabbt i husets övre delar och det dröjde inte länge förrän hela översta våningen var övertänd.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

Livräddning och evakuering av de mer än 100 personer som bodde i huset samt framkomligheten gavs högsta prioritet. Samtidigt måste man se till att elden inte spred sig. Gnistregnet tilltog och även de boende på andra sidan Frejagatan evakuerades. 

En ledningscentral inrättades på platsen vilket gav överblick och man kunde hjälpa folk att få tak över huvudet. De som inte övernattade hos släkt och vänner fick rum på hotell. Alla brandmän som gick att få fatt på i kommunen – det här var ju innan mobiltelefoner blev vanliga – kom till brandplatsen. 

Brandkåren hade problem både med framkomligheten – många bilar stod som vanligt parkerade både på Bremergatan och Frejagatan – och också med att få fram tillräckligt mycket vatten för att få bukt med elden.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Vattnet räckte inte till. Slangar drogs ända från Tvättfatet vid Tullbron, flera hundra meter från det brinnande huset.

Till slut begränsades och släcktes elden. De lägenheter som inte var totalförstörda var mycket svårt rök- och vattenskadade. Många som bott i huset hade inte mer kvar av sina tillhörigheter än kläderna på kroppen.

Lägenheterna längst upp var totalförstörda efter branden 1992. Men huset sanerades, reparerades och byggdes upp igen och många av de boende flyttade tillbaka.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Alla gällande regler för brandsäkerhet hade följts vid ombyggnaden av huset i slutet av 1980-talet. 

Att branden ändå spred sig så snabbt berodde på att krypvinden, ovanför de nybyggda lägenheterna på den före detta vindsvåningen, inte var försedd med brandväggar. Därför blev hela översta våningen mycket snabbt övertänd och elden kunde sprida sig ner i resten av huset.

65 man bekämpade elden när det brann på vinden i hörnhuset Bremergatan–Odengatan 1914. Branden inträffade en söndagseftermiddag och drog till sig många åskådare.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Förloppet påminde kusligt mycket om branden i kvarteret på andra sidan Frejagatan 78 år tidigare, i hörnhuset Bremergatan–Odengatan. 

Vid halv två-tiden söndagen den 1 mars 1914 började det brinna på vinden. Den var också helt osektionerad. 

1914 års brand fotograferad från gårdssidan. De stora husen på Bremerlyckan hade byggts ett decennium tidigare för att officerarna skulle få ståndsmässiga bostäder när Kalmar regemente skulle förläggas till staden. Men så blev det inte – regementet hamnade i stället i Eksjö.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Eldens spridning hade kunnat inskränkas till ett vida mindre område om vinden hade varit delad med en eller ett par brandmurar, framhöll 1914 års brandchef. 

Hans sentida kollega konstaterade exakt samma sak 1992.

Ingen människa kom till skada vid någon av bränderna, men även 1914 blev de lägenheter som inte eldhärjades svårt skadade av rök och vatten. Att brandkåren strödde ut torvströ på golven för att försöka minska vattenskadorna hjälpte inte stort.

Brandorsaken var dock inte densamma. 1914 orsakades eldsvådan av att en sexårig pojke smugit upp på vinden för att leka med tändstickor.

Tidningen Kalmar rapporterade att ”den lille gossen har af stadsfiskalen [alltså den dåtida polismästaren] fått en allvarlig förmaning för framtiden och lofvade att aldrig mera göra om dylika experiment, hvarpå han på grund af sin ålder undslapp vidare näpst”.

Branden i hörnhuset Frejagatan–Bremergatan inträffade mitt i vintern 1992 och det var kallt. Vattnet som användes vid släckningen frös snabbt till is. Så här såg det ut dagen efter.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]
• 111 års kamp mot den röde hanen

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland i februari 1992 och i tidningen Kalmar i mars 1914
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

Stort tack till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 20 februari 2016

Bästa charken i stan

Här har det laddats upp rejält inför julen i charkuterimästare Månssons butik på Södra vägen 1 i Kalmar. Huvuddelen av verksamheten var dock i ungefär 50 år, från mitten av 20-talet till in på 70-talet, förlagd till Västerlånggatan 15 i Gamla stan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I ungefär ett halvsekel var Frans Månssons firma stans mest välrenommerade charkuteri. Månsson kunde till och med konsten att göra välsmakande korv av fisk och kroppkakorna från Kalmar Nya Charkuteri AB var hett eftertraktade även i huvudstadens delikatessaffärer.

På Västerlånggatan 15 ligger ett gammalt 1700-talshus med långsidan vänd mot gatan. Sedan mer än 40 år är huset privatbostad, men innan dess fanns här ända sedan slutet av 1800-talet en charkuteriaffär. Den startades under namnet ”Nya Slagteri- och Charkuteribolaget Petersson och Carlsson” av Oskar Alfred Petersson, som lärt sig yrket på Kornhamnstorg i Stockholm.

Charkuteributiken på Västerlånggatan 15, fotograferad av den cyklande amatörfotografen Stig Westerlund en söndagsmorgon 1965. Huset närmast intill är Västerlånggatan 17A, där mamsell Ingeborg Jonsson (1863–1942) drev privatskola 1879–1917. Det lilla tvåvåningshuset på 17B är den så kallade Rossanderska gården, på sin tid bostad för sjötullvaktmästaren och nykterhetskämpen Carl August Malmberg (1831–1914). Taket som syns bortom det huset hör till gathuset på Västerlånggatan 17C, där Frans Månsson bodde på äldre dagar. 
Foto Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Frans Månsson var skåning, född i Hörby 1893, där hans far Magnus var charkuterifabrikör. Sonen förkovrade sig under fyra år i olika firmor i Kristianstad, Malmö och Helsingborg innan han 1921 anlände till Kalmar som föreståndare för John Adolfssons charkuterifirma. 1925 tog Frans Månsson över Peterssons företag, som raskt döptes om till Kalmar Nya Slakteribolag, senare ändrat till Kalmar Nya Charkuteri AB. 

Charkuterimästare Frans Månsson (1893–1981) var en ambitiös och sakkunnig yrkesman med såväl sociala som politiska intressen. 
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Charkuterimästare Månsson fick snabbt ett synnerligen gott anseende i sin nya hemstad. Trots att Gamla stan på den här tiden inte precis var någon fashionabel stadsdel, tvärtom, var det på den smala Västerlånggatan Kalmars ”fina” borgerskap, med släkten Jeansson i spetsen, trängdes med sina limousiner för att handla köttvaror. 

Frans Månsson hade också eget rökeri och utökade även rörelsen med ytterligare en butik inte långt därifrån, i gamla lasarettet på Södra vägen 1. Även andra affärer i stan saluförde Månssons produkter. Ja, de berömda kroppkakorna från Västerlånggatan i Kalmar såldes till och med i Arvid Nordquists delikatessbutik i Stockholm. 

Frans Månsson såg inte Kalmars penningstarka överklass som sin enda kundkrets, utan ville att även mer obemedlade konsumenter skulle handla i hans butik. Trots att han var högerman höll han sig inte för god för att göra reklam för sin billiga falukorv i arbetarpressen.
Annons i Östra Småland den 9 juni 1931 

Under andra världskriget lyckades Frans Månsson rent av med konststycket att tillverka helt köttfri korv av fisk. Den gick att köpa utan att behöva tära på ransoneringskupongerna. Tidigare hade korvgubbarna i Kalmar fått köpa in ”poängfri” korv från Stockholm. Den var gjord av lutfisk och blev inte alls populär bland Kalmarborna. Anker Olsson, innehavare av korvståndet vid Sveaplan, berättade 1942 för Östra Småland att ”då charkuteriidkare Frans Månsson här i staden tog hand om korvtillverkningen blev det utmärkt smak på korven”.

Frans Månsson var livligt engagerad i olika branschorganisationer och satt i styrelsen även för Fabriks- och hantverksföreningen, företagareföreningen och fastighetsägareföreningen. Också politiken intresserade honom. I flera perioder representerade han Högerpartiet i såväl stadsfullmäktige som kyrkofullmäktige. Charkuterimästaren från Skåne blev en känd profil i stan och även uppskattad sällskapsbroder i Odd Fellows. 

Så småningom tog sonen Lars över företaget men Frans fortsatte finnas med på nära håll. Men firman saknade expansionsmöjligheter på den begränsade tomten. En del grannar irriterades också av oset från rökeriet och på 1970-talet avvecklades verksamheten. 

Här i gathuset på Västerlånggatan 17C, en synnerligen kort promenad från hans gamla butik på nummer 15, hade Frans Månsson sin bostad de sista åren. Innan Månsson flyttade in bodde skomakaren Oscar Andersson (1884–1970) här. Han hade i många år sin verkstad i ett numera rivet hus på nummer 13 intill charkuteributiken och innan dess på Molinsgatan.
Foto: Klas Palmqvist

Gathuset på Västerlånggatan 17C ägdes på 1800-talet av sjökapten Carl Fredrik Svanberg (1819–1901). Han var far till den på sin tid välkände svenskamerikanske affärsmannen och godsägaren Carl Olof Swanberg. 
Bilden hämtad ur ”San Francisco–Kalmar Tur & retur” av Jan Holmquist

Som änkling bodde Frans Månsson i gathuset på Västerlånggatan 17C, inte många meter från nummer 15. Inne på gården fanns – och finns fortfarande – en gammal vinkelbyggd stuga med två rum och kök. Jag var bekant med Roland och Annika, det unga par som under några år hyrt den av Månsson. När de skulle flytta sommaren 1978 hade jag precis muckat från lumpen och behövde någonstans att bo. Alltså knackade jag på hos den gamle charkuterimästaren i hans lilla lägenhet en trappa upp i gathuset. Jodå, Roland och Annika hade rekommenderat mig som deras efterträdare i den lilla gröna stugan. Standarden var visserligen enkel, men det fanns i alla fall ström, wc och varmvattenberedare. Dock ingen dusch eller tillgång till tvättmaskin. 

Jag förklarade att det räckte utmärkt för mig och ville veta vad hyran låg på. ”Trehundra kronor i månaden”, sa han. ”Fast då ingår inte strömmen.” 

Gårdshuset på Västerlånggatan 17C, som 1978 hyrdes ut till en 19-årig semestervikarie på Östra Småland för 300 kronor i månaden. Bilden togs runt 1980, av vem kan den minnessvage före detta vikarien tyvärr inte påminna sig.

Det fanns elelement i stugan, men även två kakelugnar som jag kom att elda flitigt i för att hålla nere elräkningen. För givetvis slog jag till. Tre hundralappar var inte så mycket för drygt 40 år sedan heller, beloppet motsvaras 2019 av ungefär 1.200 kronor. Den hyran hade till och med en sommarvikarie på Östra Smålands redaktion råd med. Tvätta och duscha fick jag göra hos mina föräldrar eller hos goda vänner. 

Med åren hade Frans Månsson fått svårt att gå – alla åren bakom disken och vid arbetsbänken i charkuteributiken hade krävt sin tribut – och hörseln hade också blivit sämre. Det betydde att han mestadels satt ensam i sin lägenhet. Hyran erlades kontant vid besök uppe hos honom varje månad. Kvitto var det förstås inte tal om, men en liten pratstund ville han gärna ha. Någon egentlig konversation blev det inte eftersom han hörde så illa. Men det var ändå roligt att höra honom prata om gamla tider och om folk jag inte visste vilka de var. Jag skulle gärna velat veta mer om dem, men det var som sagt besvärligt att ställa frågor till honom. Det var trevliga stunder i alla fall. Jag borde bara ha lyssnat lite bättre... 

Hösten 1981 ”pratades vi vid” för sista gången. Frans Månsson avled i slutet av oktober det året. Det var tråkigt förstås. Jag kom att sakna den där lilla visiten hos honom en gång i månaden då de tre hundralapparna skulle betalas – och det inte bara för att hyran strax efteråt höjdes en hel del... 

Jag bodde kvar i gårdshuset ytterligare ett par år, sedan flyttade jag till en ännu mindre stuga på gården intill. Men det är en annan historia.

Till höger den lilla stugan på Västerlånggatan 17A, dit bloggredaktören 1983 flyttade från gårdshuset på 17C. Bilden är tagen 1974, möjligen i samband med att Månssons butik på nummer 15 skulle upphöra. Om huset på 17A berättas under rubriken En liten lärarinna i en liten, liten skola. 
Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1700-talshuset på Västerlånggatan 15 som det ser ut i dag. Den gamla charkuteriaffären är privatbostad sedan 1970-talet. 
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 3 augusti 2019

Se även:
• En liten lärarinna i en liten, liten skola
• Bortauktionerad pojke blev skomakare på Molinsgatan

• Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar

• Stig Westerlund och husen som försvann
• Hantverkshusets hemligheter

KÄLLOR 
G G Hentzell (red): Fabriks- och hantverksföreningens i Kalmar krönika (1947) 
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014) 
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 2 och 3 (1928 respektive 1937) 
Jan Holmquist: San Francisco–Kalmar tur & retur (2017) 
Artiklar i Östra Småland 1942, 1944 och 1981 mm 

STORT TACK
till Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening, och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Mer än 100.000 bilder och föremål ur museets samlingar finns att se på Digitalt Museum. 

En bransch som gått upp i rök

Kalmar Tändsticksfabrik 1908. Fabriken var nybyggd och ansågs vara den modernaste i världen. Som bilden visar arbetade många barn där. De var flinka med fingrarna när det gällde att lägga i stickor och sätta ihop askarna. Många kvinnor arbetade också i tändsticksindustrin. Men vuxna karlar som kunde stå med armarna i kors och vara arbetsledare hade förstås mycket bättre betalt än kvinnor och barn.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det har funnits 150 tändsticksfabriker i Sverige. 42 av dem låg i Småland, därav 33 i Kalmar län. I nuvarande Kalmar kommun har det funnits åtta fabriker, varav fyra inne i stan medan Vassmolösa haft två och Loverslund och Rockneby var sin.

Historiskt sett är Kalmar alltså ett av landets allra mest tändsticksfabrikstäta områden. Tändsticksindustrin är i högsta grad en märkesbransch för Sverige som industrination och i än högre grad för Kalmartrakten. Att tändstickskungen Ivar Kreuger kom från Kalmar är allt annat än en tillfällighet.

Men i dag märks det inte mycket av det förflutna. Nästan alla tändsticksmiljöer är helt försvunna och de få som återstår är kraftigt förändrade. 

Alldeles intill idrottshallen Spelefanten ligger den här gula byggnaden från 1906. Det är Kalmar Tändsticksfabriks gamla lådfabrik. Några yngre byggnader som hörde till tändsticksfabriken finns också bevarade.
Foto: Klas Palmqvist

Den moderna industrialiseringen gjorde sitt intåg i Sverige i mitten av 1800-talet. I Kalmar kom tändsticksindustrin att dominera i slutet av 1800-talet. Första halvan av 1900-talet var tändstickstillverkningen fortfarande betydelsefull, men det var livsmedelsindustrin som satte sin prägel på stan. Därefter kom verkstadsindustrin, som det i dag inte heller återstår mycket av.

Några prov på tillverkningen vid Kalmar Tändsticksfabrik från 1967, samma år som fabriken las ner. Här finns tändstickor för Peru, Singapore och Holland samt reklamstickor för bland annat Kalmarfirmorna Lundgrens Järn och Närstads.
Foto: Klas Palmqvist/Tack till Oddbjörn Andersson

I Lunds universitets folkminnesarkiv finns en intervju från 1941 med ”fru Johansson” som var född på Ängö 1855 och redan sommaren 1863, som åttaåring, arbetade på Lindahls tändsticksfabrik på Bremerlyckan. Hon berättade så här för folklivsforskaren Walter Welin:

– Som ung flicka fick jag börja på Lindahls tändsticksfabrik. Vi skulle vara på arbetsplatsen redan klockan sex på morgonen och så fick vi stå där och arbeta ända till åtta. Jag hade 17 öre om dagen då. Då fick man sannerligen göra skäl för pengarna. [17 öre motsvarar drygt tio kronor i dagens penningvärde].

– Sedan steg avlöningen och jag fick 20 respektive 25 öre. På Lindahls fabrik var jag i två år. Vi var en hundra stycken på fabriken, pojkar och flickor om varandra. Vi fick börja redan vid 8-10 års ålder. Det var inte så noga med skolgången.

– Så slog min far ihjäl sig 1865. Jag fick komma i en arbetsskola och lära mig sticka strumpor och spinna. År 1867 kom jag till Fredriksdahl, och där var jag tills jag fyllde 15 år.

Sedan arbetade hon som tjänstekvinna tills hon gifte sig vid 32 års ålder. Men det är en annan historia.

Kalmar Tändsticksfabrik hette i folkmun ”Spetan” och följaktligen kallades de unga kvinnor som arbetade där för ”spetjäntor”. Förmodligen är det just på Kalmar Tändsticksfabrik den här bilden är tagen 1919.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA/Kalmars fyra tändsticksfabriker

Poststämpeln visar att det här vykortet är tryckt senast 1905. Fredriksdahls Tändsticksfabrik är den långsträckta byggnaden bakom träden i mitten av bilden. Till vänster Siefvert & Fornanders verkstad, senare Arenco, världsledande tillverkare av tändsticksmaskiner.
Vykort ur Rolf Bergskans samling

• Fredriksdahls Tändsticksfabrik (1855–1924) 
Låg där postterminalen finns i dag. Hade sitt ursprung i en fabrik som startats av Frans Otto Åberg i Vassmolösa 1847. 
I slutet av 1860-talet kom familjen Kreuger in i firman, vilket så småningom kom att få stor betydelse för tändsticksindustrin i hela världen. Finansmagnaten Ivar Kreugers verksamhet ändade med självmord i Paris 1932.

Det här vykortet är några år yngre än det närmast ovanför och visar Bragegatan, där bron över järnvägen reser sig i dag. Huset till vänster, med E Ahlins Mjölk-Magasin på hörnet, byggdes cirka 1908–1910. Tändsticksfabriken syns längst bort i bilden.
Vykort ur Rolf Bergskans samling

• J F Lindahls Tändsticksfabrik (1858–1893) Låg vid korsningen Järnvägsgatan–Odengatan på Bremerlyckan. Brann delvis 1860 och helt 1862 men återuppbyggdes två år senare. Produktionen flyttades till Gustafsbergs fabrik efter ännu en brand 1893.

• Gustafsberg Tändsticksfabrik (1858–1914) 
Låg vid Norra vägen där före detta chokladfabriken finns i dag. Namnet syftar på en lantgård som tidigare låg här. Fabriken las ner 1889 men sedan Lindahls fabrik på Bremerlyckan brunnit återupptogs produktionen. 1897 brann Gustafsbergsfabriken men byggdes upp på nytt året därpå. 1914 las den ner för gott och Kalmar Konfekt- och Karamellfabrik tog över fastigheten, samma företag som skulle bli känt som bland annat Kalmar Chokladfabrik och Nordchoklad.

• Kalmar Tändsticksfabrik (1907–1967) 
Byggdes upp av Ivar Kreugers bror Torsten för fadern Ernst och farbrodern Fredrik Kreugers firma 1906 och togs i drift påföljande år. Var då världens modernaste tändsticksfabrik, inte bara maskinellt, utan också när det gällde planlösning, ljus och ventilation. Efter nedläggningen 1967 togs lokalerna över av Kalmar Verkstads AB för det misslyckade bilprojektet Tjorven.

Se även:
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger
• Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

TACK TILL
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. Tiotusentals historiska bilder och föremål ur länsmuseets samlingar finns att se på Digitalt Museum.  

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 9 september 2017

Bondkomikern från Södra vägen som blev internationell stjärnartist

Schwente i Flena fotograferad i Stockholm. Affischen gör också reklam för hans första fru, dansösen La Melanita. Hon hette egentligen Henriette Ottilia Melanie Isca och kom från Tyskland. De gifte sig 1912 men äktenskapet sprack efter några år.
Bild ur Uno ”Myggan” Ericsons  ”På nöjets estrader”

Ernst Dahllöf ville bara sjunga, spela och berätta historier. Hans far hade inget som helst till övers för sådana idéer. 

Fadern Magnus Dahllöf hade stenhuggeri och gravstensfirma på Södra vägen 1 i Kalmar. Sonen Ernst föddes den 4 augusti 1881. Unge Dahllöf sattes i läroverket. Det gick inte särskilt bra.

Då försökte fadern få honom att bli järnvägsingenjör. Ernst hotade med att rymma hemifrån och bli gårdsmusikant men nöjde sig med Frälsningsarmén för att få sjunga och spela.

När pappa Dahllöf dog 1901 hade Ernst redan börjat sin artistbana. 
Folkets park i Kalmar kom till år 1900 och redan året därpå var Ernst med i parkens amatörteaterklubb.

Huset på Södra vägen 1, där Schwente växte upp och bodde tills han flyttade till Helsingborg, är flera hundra år gammalt och var stadens lasarett innan man byggde nytt vid Slottsvägen på 1870-talet. Bilden är från förra sekelskiftet, men huset, som ligger nära korsningen med Stensövägen, ser i stort sett likadant ut än i dag.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Ernst Dahllöf kom att bli en av de första artisterna som satsade på folkparkerna. Även sedan han blivit firad stjärna på scener runt om i Nordeuropa, uppträdde han gärna i Kalmar Folkets park. Ibland hoppade han in i sista stund för artister som inte infunnit sig. Han tog betydligt mindre betalt på hemmaplan än när han uppträdde på andra håll.

1902 visade Ernst Dahllöf för första gången upp sig som Schwente i Flena. Schwente utvecklades till en musikalisk universalartist med lätt surrealistiska drag, en gestalt som var mycket mer än bara en bondkomiker. 

Folkets Park i Kalmar på vykort från något av 1900-talets första år, den tid då Ernst Dahllöf finslipade sina talanger där och skapade gestalten Schwente i Flena.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

I Jönköping drog han på två dagar in den för tiden nästan otroliga summan 4.000 kronor – i dagens penningvärde över 200.000 kronor. Året därpå upprepade han succén i sällskap med ”proletärsångerskan” Viola Lindgren, som sjöng sånger som Arbetets söner, något som kunde medföra hård kritik i borgerlig press.

Schwente och Viola turnerade flitigt runt om i Norden. I Stockholm gjorde Schwente braksuccé och han kom att uppträda där många gånger, både med och utan Viola. Tillsammans drog de till S:t Petersburg och Berlin och klarade sig alldeles utmärkt där också. I Berlin spelade Schwente också in sina första grammofonskivor. 

Proletärsångerskan Viola Lindgren och Schwente i Flena i ett gatumusikantnummer där hon spelade gitarr och han fiol samtidigt som han skötte en hel trumslagarutrustning med cymbal och allt på ryggen.
Bild ur Uno ”Myggan” Ericsons ”På nöjets estrader”

Schwente förekom också flitigt i revysammanhang i både Göteborg och Stockholm. ”Den roligaste människa jag sett på någon scen!”, utbrast Stockholms revykung Emil Norlander. Givetvis fanns Schwente också med i Arvid ”Sjörövarn” Malkars uppsättningar hemma i Kalmar.

Enligt alla vittnesbörd var Ernst Dahllöf en snäll och glad människa även i privalivet. Han såg bra ut, hade framgång hos damer, drack, festade och tjänade en massa pengar – 1918 hade han ett månadsgage på cirka 3.000 kronor, vilket i dagens penningvärde är mer än 60.000 kronor, en kolossal summa för en artist på den tiden. Men efter första kriget var Schwentes internationella karriär över. Det hårda tempot hade tärt på honom. 

På Turisthotellet i hörnet av Larmgatan och Ölandsgatan (rivet 1938) träffade han en servitris vid namn Paula Thåström. De gifte sig 1927 och flyttade till Helsingborg. Där satt han mest och plockade med sina samlingar från de goda åren. Han försökte skriva ner sina minnen, men det blev inte mycket av det. Han hade fått tbc och orkade inte längre som förr. 

Den 7 september 1934 avled Ernst Dahllöf på Kungshults sanatorium utanför Helsingborg. Han ligger begravd i Kalmar och det gör också hans hustru Paula, som levde ända till 1970.

Bondkomikern som drag queen? Nja, kanske inte riktigt. När den storvuxne Schwente uppträdde som kvinna – eller som ”tjärring” som det ibland stod på affischerna – var han utstyrd så töntigt det bara var möjligt.

Kunde konsten att ”bala taklänges”

En av Schwentes specialiteter var hans otroliga svada. Han berättade historier i rasande fart och lekte med orden och blev berömd för hur han kunde ”bala taklänges” och vränga ord på de mest halsbrytande sätt. 

En reklamslogan löd:

När svadorna på Schwentes läppar trilla

stå häpna Trollhättan och Niagara stilla

Schwente talade inte kalmaritiska eller någon annan dialekt. Han ska också ha talat ganska osammanhängande och staccatoartat även privat. Det kunde göra det svårt att prata normalt med honom. 

Schwente bar ofta en färgstark väst med pärlemorknappar som han ”spelade på” som vore de tangenterna på ett dragspel. Ljudet frambringade han med munnen. Plötsligt lät det inte bra! Schwente undersökte knappen, upptäckte att den var dåligt isydd, drog åt tråden och fortsatte ”spela”.

Han ägde många preparerade kostymer, bland annat byxor med ytterst töjbara hängslen och väst med gummiexpander. Lyfte han på hatten stack en fågel fram. Ur en annan hatt tittade en fågel fram som ur ett gökur.

Schwente berättade gärna historier samtidigt som han spelade fiol, vilken han höll med traditionell låg spelmansfattning. Han var virtuos på flera instrument, bland annat banjo, klarinett och dragspel.

Kalmarhistorikern Robert Andersson skriver så här om honom i Kalmar folkparks historia från 1951: 

”Den ståtlige, mörke Schwente var alls ingen pajastyp, men hans komik var av sådan art att han bara behövde komma in på scenen och titta på publiken för att locka till skratt. Ett av hans dråpligaste nummer var, att på sin fiol spela en känslosam melodi, medan han sjöng en rolig bit på en annan melodi. Man kan ju tänka sig ’Kors på Idas grav’ tillsammans med ’Kväsarvalsen’ för att förstå hur det lät.”

Uno”Myggan” Ericson: På nöjets estrader. (Bonniers, 1971)

Ernst Dahllöfs bostad på Södra vägen 1 ansågs klart originell. I sin bok På nöjets estrader återger ”Myggan” Ericson ett brev från en bekant till Schwente som besökte honom 1920.

På planket mot granntomten hade Schwente målat en gammaldags veranda med snickarglädje. ”Där fanns dörr och ringklocka. Planket verkade bebott”. Inne i bostaden fanns en urna som Schwente bestrukit med lim och sedan rullat i metallskrot. En massa skruvar, mynt, västspännen, klockkedjor och annat fastnat på den. Sedan hade Schwente låtit guldbronsera hela härligheten och stuckit ner sex-sju stora murslevar i klara färger i den, arrangerade som blommor. Mindre murslevar stack upp som ”blad” bredvid ”blommornas” sida.

Enda helsvenska underhållningen

Uno ”Myggan” Ericson tog folkliga nöjen på allvar.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Många unga män med artistambitioner vid förra sekelskiftet satsade på bondkomiken. Det var ungefär som att i senare tider försöka bli rockstjärna eller stand up-artist. 

Uno ”Myggan” Ericson menade att bondkomik är den enda underhållningsform svenskarna inte hämtat från utlandet. Den har rötter till gamla gycklartraditioner långt tillbaka i tiden. 

1971 gav ”Myggan” ut boken På nöjets estrader, där han berättade bondkomikens historia. Bondkomikens storhetstid inföll från 1800-talets sista år fram till 1920-talet, men spridda representanter för skrået fanns kvar i flera decennier. Sålunda såg ”Myggan” Thore Skogman som en modern bondkomiker medan en sådan som skåningen Nisse Ahlroth mer gick i den gamla stilen.

– Buskis är inte bondkomik, hävdade ”Myggan” bestämt och fortsatte:
– Däremot kan bondkomik i sina värsta avarter vara buskis.

”Myggan” Ericson var född i Nässjö 1926 och utan gensägelse Sveriges främste expert på gångna tiders nöjesliv, vilket han demonstrerade i TV:s Kvitt eller dubbelt redan 1959. Han var mannen bakom uppslagsverket Myggans nöjeslexikon som gavs ut i 14 band 1989–1993. Hans radioprogram Från scen och cabaret sändes bortåt 1. 000 gånger under åren 1974–1994. 

Från 1958 arbetade han som presschef vid Göteborgs stadsteater. När det stormade som värst där i början av 80-talet hoppade han in som teaterchef ett par år.

Uno ”Myggan” Ericson avled 2001. Hans arkiv upptar i dag 14 hyllmeter på Göteborgs universitetsbibliotek.

När Lars Ola tappade alla korvarna – utom en...

När Kalmar fått sin första korvkiosk skrev Schwente denna inte helt rumsrena visa. 

En korvaffär har vi fått i stan.
Den går utav tusan bövlar.
Ty korv äter alla, korv äter barn
och fiskarn med långa stövlar.
Affären den går i flygande fläng
till långt in på sena natten.
En del tager korven med sig i säng.
Hur de äter’n? Det vete katten.

Men fruar som ej vill göra ett grand,
och finaste fröken även,
generar sej ej ta korven i hand,
precis som en vän i näven.
Lars Ola han köpte korvarna fem
till sej och sin lilla Lotten.
I byxlomman stoppa han dem
men där vart det hål i botten.

Och när han kom hem och skulle ta dem fram
blev han så smått förlägen.
I byxorna fanns en endaste kvar.
De andra han hade tappat på vägen.
Men Lotten hon blev så himmelens glad
så hon tog sin man om livet.
Så skramla de ihop det lilla som var.
Att det blev kalas var givet.

Men efteråt så Lotten hon sa:
Det kan då för tur man kalla.
Det var då för väl du ej tappte den
ty den var ju bäst av alla.

Några av Schwente i Flenas grammofoninspelningar går att höra på nätet:
• Luffarvisa
• Serenaden för Lina
• Necklasons tråkigheter (Skrållabovisan)
• Bonden och värvarn

LÄNK:
• 50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar
• Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar
• Nästan fullkomligt bortglömda kändisar

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 24 oktober 2011

Kalmarkvinnorna bakom kameran

Rosalie Sjömans kanske mest berömda porträtt visar dottern Alma omgärdad av rosor. Bilden togs 1881.
Foto: Rosalie Sjöman/Wikimedia Commons

Systrarna Anna och Alva Winell fotograferade Kalmarmiljöer och Kalmarbor i 30 år, från 1903 till 1933. De var framstående yrkeskvinnor och hade som specialitet att framställa reklambilder åt Orrefors glasbruk. Men de var inte de första kvinnliga fotograferna i stan. 

Rosalie Sjöman föddes i Kalmar 1833. Hon var dotter till sjökaptenen John Peter Hammarqvist och gifte sig när hon var 22 år med en annan sjökapten, Sven Sjöman, 13 år äldre än hon själv. De bosatte sig i Stockholm, fick tre barn, och när hennes man söp ihjäl sig 1864 öppnade den 31-åriga ensamstående trebarnsmamman egen fotofirma. Förmodligen hade hon tidigare arbetat som assistent till den välkände Stockholmsfotografen Carl Johan Malmberg. 

Just det här året upphävdes skråväsendet i städerna och näringsfrihet infördes för både kvinnor och män. Gifta kvinnor stod dock under sin mans förmyndarskap ända till 1921 och kunde inte starta eget utan att maken gett sin tillåtelse. Något som säkerligen bidrog till att många kvinnliga fotografer valde att aldrig gifta sig. För ogifta kvinnor – och därmed änkor som Rosalie Sjöman – fanns emellertid inga formella hinder alls. 

Fotokonsten hade bara existerat några decennier. Den var visserligen redan mansdominerad, men branschen var ändå så ny att den saknade de traditioner som utestängde kvinnor från traditionella hantverksyrken. Utrustningen som behövdes, glasplåtar och minst sagt bastanta kameror, var visserligen tung och otymplig, men ansågs ändå inte ohanterlig för kvinnor. Till det kom också att en viss konstnärlighet krävdes, något som ansågs passande för damer ur borgerskapet; för den stora massan var fotografering fortfarande något alldeles för dyrt och exklusivt. 

Den tekniska utvecklingen gick med rasande fart och just på 1860-talet fullkomligt exploderade den. Porträttfotograferingen rationaliserades, bilderna blev billigare och i medelklassens och de övre skiktens familjer började man samla på fotografier i standardiserade format, både på den egna familjen, vänner och bekanta och – inte minst – dåtidens kändisar; skådespelare, kungligheter osv. 

Följden av näringsfriheten och den förenklade tekniken blev överetablering. Till och med en liten landsortsstad som Växjö med bara 3.000 invånare – i Kalmar bodde över 8.000 – hade en fast etablerad fotoateljé men besöktes ändå av ett halvdussin kringresande fotografer på ett år. I Stockholm sexdubblades antalet fotografer runt 1864. Under årtiondet var totalt cirka 100 fotografer etablerade i Stockholm, 15 av dem var kvinnor. 

En annan konsekvens var priskrig. Kostnaden för ett dussin så kallade visitkort, som legat på 6–8 riksdaler riksmynt (cirka 500 kronor i dagens penningvärde), gick ner till ungefär hälften. 20 år tidigare hade ett enda fotografi kostat lika mycket. 
Det ledde förstås till att många fotografer gav upp. I slutet av 1860-talet försämrades dessutom konjunkturerna, missväxt och hungersnöd drabbade stora delar av landet och utvandringen till Amerika började ta fart. Antalet ateljéer i Stockholm halverades. Bara de allra bästa fotograferna lyckades hålla sig kvar på marknaden. 

En av dem var Rosalie Sjöman. Det gick så bra för henne att hon hade ett tiotal anställda i sin Stockholmsateljé. Hon startade filialer i bland annat Vaxholm och Halmstad; den senare sköttes av hennes dotter Alma. Också i hemstaden Kalmar startade Rosalie Sjöman 1874 en ateljé på Södra Långgatan 31. Den flyttade senare till nummer 26 – samma adress som systrarna Winell så småningom kom att hålla till på. 

Södra Långgatan 26, där flera Kalmarfotografer kom att vara verksamma genom åren. Många fotoateljéer i städer såg ut så här, med en ombyggd vindsvåning med stort ljusinsläpp från norr. Bilden togs 1950 av Walter Olson, ateljéns siste innehavare, strax före rivningen. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1875 gifte Rosalie Sjöman om sig med Gustaf Fredrik Diehl, tidigare verksam som fotograf i Åmål, Arvika och finländska Viborg. Firman drevs vidare som Sjöman & Co med Rosalie som innehavare. Hon fick ytterligare två barn, men äktenskapet varade bara några år. Runt 1880 tog hon med sig barnen och öppnade en ny ateljé på Regeringsgatan 6 i Stockholm. Den drev hon till och med 1905. Rosalie Sjöman, en av de riktigt stora svenska fotopionjärerna, avled 1919, 86 år gammal. 

Samma år som Rosalie Sjöman hade även Hanna Forthmeiier etablerat en ateljé i Kalmar, på Nybrogatan 1 (nuvarande Malmbrogatan, huset rivet sedan länge). Hon hade också filialer i sju skånska städer och redan året därpå flyttade Forthmeiier till Växjö och överlät Kalmarateljén till John Nilsson som kom att driva den i många år. 

En annan tidig kvinnlig fotograf i Kalmar var Fredrique Holmstedt som på 1890-talet kom att förlägga sin verksamhet till Vadstena. Hon hade filialer på flera håll i Östergötland och Småland, bland annat i Vimmerby. 

Brorsdottern Ingrid – gift Rant – blir fotograferad i ateljén på Södra Långgatan 26 i början av 30-talet av sin faster Anna. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Den 1 november 1903 tog Anna Winell över ateljén på Södra Långgatan 26, som förutom av Rosalie Sjöman också innehafts av välkända Kalmarfotografer som Herman Sandberg och John Dryselius. Anna Winell kom närmast ifrån Torshälla i Sörmland, men var född i Grebo i Östergötland 1867 (hon avled i Kalmar 1963). 

Alva Winell i arbete i systrarnas ateljé.
Bilden hämtad ur "Anna och Alva Winell – fotografer i Kalmar 1903–33"

1910 anslöt den tolv år yngre systern Alva (1879–1972). Tillsammans drev systrarna fotoateljén till och med 1928, varpå den överläts till Walter Olson. De bodde i många år på Bremerlyckan, där de även senare ska ha fortsatt med en del fotoarbete hemma i bostaden på Odengatan 4. 

Glas från bruket i Orrefors, fotograferat av systrarna Winell på 1920-talet. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det är inte lätt att hitta uppgifter om systrarnas bakgrund och privata liv. Anna Winell sägs i ett minnesord ha varit ”socialt intresserad” och det noteras att hon de sista åren led av starkt nedsatt syn och hörsel och efter ett lårbensbrott vårdades på sjukhem. Om Alva är uppgifterna ännu mer knapphändiga. Orden ”Trötta lilla faster fått ro” i dödsannonsen talar ju dock sitt tydliga språk. 

Skotte Lindes bok om systrarna Winell kom ut 1999 men finns kanske fortfarande att köpa på Kalmar läns museum. Åtminstone gick det bra när jag kollade senast 2019.

För drygt 20 år sedan ställde Länsmuseet ut 45 av systrarnas fotografier och 1999 gav museet ut en liten bok med deras bilder. Texten av Skotte Linde är i och för sig tämligen trevlig på Lindes vanliga vis, men näst intill totalt renons på fakta om systrarna. Inte ens deras levnadsår finns angivna. Bildkvaliteten är däremot av god klass. 

Anna Winell stående vid kaffebordet. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Många av Anna och Alva Winells bilder har donerats till Länsmuseet och finns att se på Digitalt Museum. Det är lätt att konstatera att på de bilder där systrarna själva finns med är de nästan uteslutande i sällskap med andra kvinnor. Anna med väninnor och Alva i vad som tycks vara tablåer från teater- eller revyföreställningar, där även manspersonerna verkar spelas av kvinnor. 

Tre damer utklädda till manliga studenter. I mitten står Alva Winell. I vilket sammanhang bilden togs är inte känt, men det finns flera fotografier där Alva Winell uppträder i olika roller, bland annat som ”rösträttskvinna”. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Men att börja fundera på något slags tidig queerkultur kan nog vara förhastat. I sin utomordentliga Stora boken om familjebilder noterar fotohistorikern Björn Axel Johansson att på ”en del orter tycks de [ogifta kvinnliga fotograferna] också ha haft starka band till övriga likasinnade, yrkesarbetande och egenförsörjda kvinnor. Privat umgicks de med lärarinnor, telefonister, kontorister och kvinnor inom vården”. 

Bilderna på systrarna Winell ger precis det intrycket. Och det är klart att tidens konventioner knappast medgav umgänge mellan gifta par och ogifta kvinnor, även om de – som systrarna Winell – hade en väletablerad social position. 

Men även om vi inte kommer dem in på livet berikar systrarna Winells fotografier för varje år som går vår bild av Kalmars förflutna och dess invånare. 

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som publicerades i Östra Småland den 17 mars 2018

Här är ytterligare några av systrarna Winells bilder:

Västerlånggatan går i en lång böj från järnvägen ända ner till gamla Navigationsskolan. Huset till vänster har adressen Västerlånggatan 3. Bilden togs förmodligen för mer än 100 år sedan, men det mesta är sig likt än i dag.
Bilden hämtad ur ”Anna och Alva Winell – fotografer i Kalmar 1903–33”

Österlånggatan var stympad redan när bilden togs i början av förra seklet. Den började vid Skansgatan, precis som Västerlånggatan gör, och gick fram till Molinsgatan. Lasarettsbygget, som drog i gång längs Slottsvägen i mitten av 1870-talet, blev början till slutet. I dag återstår bara en liten stump av gatan
Bilden hämtad ur ”Anna och Alva Winell – fotografer i Kalmar 1903–33”

Klapphuset på Ängö, till höger på bilden, hade tidigare legat i Slottsfjärden 1889–1896. Det monterades upp igen 1902, i änden av Hammarskjöldsgatan, mittemot Varvsholmen. Rivningsbeslutet togs 1941. Skorstenen på Kvarnholmen hör till Ångkvarnen. Rakt nedanför på bilden ligger Kattrumpans klapphus, det enda som fortfarande existerar i landet och som fortfarande är i full funktion.
Foto: A Winell/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tripp-Trapp-Trull-husen närmast till vänster är lätt igenkännliga, men annars är det inte mycket som finns kvar i dag av bebyggelsen på den här Winellbilden från 1900-talets början. Senaste tillskotten är de stora och höga husen i kvarteret Gesällen, som ger Fiskaregatan en helt annan karaktär än den haft sedan den anlades på 1600-talet. Under de första 300 åren var det här enkla kvarter för småfolk och hantverkare.
Foto ur Östra Smålands arkiv

KÄLLOR 
Minnesord över Anna Winell i Östra Småland den 10 december 1963 
Rolf Söderberg och Pär Rittsel: Den svenska fotografins historia (1983) 
Eva Dahlman: Kvinnliga pionjärer osynliga i fotohistorien (Tidskrift för genusvetenskap nr 3-4 1993) 
Skotte Linde: Anna och Alva Winell – Fotografer i Kalmar 1903–33 (1999) 
Björn Axel Johansson: Stora boken om familjebilder (2010) 

Stort tack till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Mer än 100.000 bilder och föremål från länsmuseet finns att se på Digitalt Museum.