111 års kamp mot den röde hanen

Brandstationen, som stod klar i januari 1906, speglar sig i Fredriksskanskanalen tre år senare. Den har fyllt sitt syfte – tack vare utbyggnader och ombyggnader förstås – i inte mindre än 111 år. Onekligen en lyckad kommunal investering.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns samlingar

I kortege lämnade Kalmar Brandkår i april 2017 sitt gamla högkvarter på Kvarnholmen. Samma vecka presenterades också Kampen mot den röde hanen, utgiven av Sällskapet ÅM. I denna lika lärorika som underhållande skrift – som dessutom är försedd med en mängd intressanta bilder – berättar Gunnar Magnusson om brandväsendets historia i Kalmar, ända från medeltiden fram till den nya brandstationen vid motorvägen. Tack vare Gunnars generösa tillmötesgående bjuds här ett utdrag ur boken. Det handlar om när den gamla brandstationen var ny och toppmodern.

Gunnar Magnussons Kampen mot den röde hanen går att införskaffa från Kalmar stads hembygdsförening för 100 kronor.

Städernas Allmänna Brandstodsbolag höjde rösten och ställde ultimatum: Yrkesbrandkår eller höjda försäkringspremier 1 oktober 1901! Den frivilliga brandkårens chef, major Primus Pettersson, drev då frågan om en yrkesbrandkår i stadsfullmäktige. En kommitté tillsattes 1900 för att utreda detta och återkomma med förslag.

Ett år senare lade kommittén fram sitt förslag: En brandkår med två avdelningar. En kasernerad avdelning bestående av en brandchef och en vice dito, en brandmästare, en maskinist och sju brandmän. I den andra avdelningen, reservbrandkåren, skulle finnas tre ordningsmän, två maskinister och fyrtiofem man.

Förslag lades även om att inrätta en brandstation på rådhustomten, men detta gillades inte. I början av 1902 beslutade stadsfullmäktige att anta förslaget till organisation, men man ville också ha förslag till en ny brandstation i nytt läge. Redan efter fyra månader godkändes förslaget till ny brandstation i kvarteret Brandvakten.

Byggnaden ritades av stadsingenjören Ivan Björkman, som fick hjälp med bland annat fasaderna av arkitekten Agi Lindegren. Brandstationen byggdes för en kostnad av 120 000 kronor och stod klar i januari 1906. Där fanns först och främst en vagnhall med fem portar för den hästdragna ångsprutan och de övriga utryckningsvagnarna samt ett stall för fem hästar alldeles intill.

Larmtelegrafen på brandstationens tak.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Den första brandtelegrafen var L M Ericssons visaresystem som inte ersattes förrän 1925. När larmet kom in från något av de 20 brandskåpen ute i staden rusade brandsoldaterna, som numera kallas brandmän, ut från sin förläggning på andra våningen och gled snabbt ner på den spännande stången. Förutom dånet från vagnarnas massivgummihjul hördes ett idogt klämtande från mässingsklockor. 

När branden släckts återvände ekipagen till stationen. Där väntade sedan den mat som restauratrisen serverade i matsalen, som låg i markplanet under den höga västra delen där hon också hade sitt rum. Här nere fanns även expeditionslokaler och ett rum för brandtelegrafen. Brandstationen inrymde också logement, dagrum och gymnastiksal för brandmännen, som måste bo i huset och före 1929 inte ens fick gifta sig utan särskilda skäl. Där fanns en lägenhet för brandchefen Rudolf Stridbeck och längst upp en femrumslägenhet som hyrdes ut. Redan 1913 byggdes denna om till en lägenhet åt brandmästaren, en åt brandförmannen och en åt maskinisten. På gårdssidan reste sig det höga slang- och övningstornet.

Stallet i brandstationen med brandhästarna Balder och Frej.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Antalet utryckningsfordon, stegar och annan materiel ökade efter hand. Vid inflyttningen fanns där bara en redskapsvagn och en ångspruta. År 1906 tillkom en större handdriven mekanisk stege, en slang-, en ambulans- och en polisvagn (fyllekärra). Antalet hästar var nu uppe i fem.

Hittills bekämpades bränder såvitt känt endast med vatten. Vatten från hinkar, ruskor, små handsprutor, större sprutor där fyra man pumpade för glatta livet, och från 1885 från en ångspruta som hade stor kapacitet men som det tog tid att elda på för att få upp trycket.

Den första brandbilen från 1916, brandsoldaterna stod eller satt på varsin sida.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Första brandbilen gjorde sin entré 1916, en stor helt öppen Scania-Vabis, som rymde personal, stegar, slangar och övrig materiel. Denna bil, som hade massiva gummihjul, slog ut två hästar. Tio år senare tog hästepoken slut då Balder, Castor och Frej togs ur tjänst.

© Gunnar Magnusson
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 april 2017

Se även:
• Ångkvarnen brinner
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?

• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

• Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

• På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Brandchefens A-Ford fick heta Balder precis som en av de gamla hästarna och användes från 1931 ända till 1962. Den ägs numera av en privatperson och rullar fortfarande omkring på vägarna i renoverat skick.

STORT TACK

till Gunnar Magnusson, som haft vänligheten att ställa sin text till Torgetbloggens förfogande, samt till Jan Magnusson, Kalmar kommun, och till Eva-Lena Holmgren på Länsmuseet för bilderna.

Ångkvarnen brinner!

När det här fotografiet togs hade brandkåren just anlänt till ångkvarnen. Det går att urskilja en brandman högst upp på stegen som rests från Södra Långgatan, till vänster på bilden. Kalmar Ångkvarn var den största anläggningen i sitt slag i Skandinavien. Som mest arbetade ungefär 150 personer här. Sedan familjen Jeansson sålt företaget las verksamheten ner 1957.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Lördagen den 6 juli 1935 är den utan jämförelse mest hektiska nyhetsdagen någonsin i Kalmar. Den i hela landet uppmärksammade rättegången i rådhuset om övergreppen mot pojkarna på Norrgård befann sig i sitt mest dramatiska skede när plötsligt larmet gick: Ångkvarnen brinner! 

På den här tiden kom den sju år unga tidningen Östra Småland ut fyra dagar i veckan: tisdag, torsdag, lördag och söndag. På söndagarna var tidningen ensamt nyhetsblad i Kalmar och hade ofta förmånen att förmedla tunga nyhetshändelser som inträffat på lördagar. Till exempel den 12 mars 1932 när finansmagnaten Ivar Kreuger, född i Kalmar 1880, sköt sig i Paris. 

Men den mest minnesvärda lördagen inträffade sommaren 1935. Östra Smålands Vilhelm Mauritz berättade i en tillbakablickande artikel många år senare om hur Norrgårdsrättegången pågick i rådhusrätten vid Stortorget, bevakad av reportrar från alla Stockholmstidningarna –  och de var många på den tiden. 

”När det var som mest spännande i duellen åklagare och försvarsadvokat började brandsirenerna tjuta.  [...] ’Kvarnen brinner!’ ropades det ute på torget. Hela rätten med domaren i spetsen tågade till Ångkvarnen.  [...] Just samma dag hade arbetarna och ingenjörerna lagt sista handen vid ett nybygge för installation av de ultramodernaste maskiner som stod att få och som tyska ingenjörer monterat upp under mycken sekretess. Rökmassor vältrade fram, brandmännen arbetade heroiskt, kameror knäppte i alla hörn, Stockholmsjournalisterna gonade sig och prisade sin lycka att vara i staden.”

Vilhelm Mauritz hade hur mycket som helst att göra:

”Vilken natt på Östra Småland. Den kollegiale och hjärtlige Åbergsson [signatur för Oscar Rydqvist, en av tidens stjärnjournalister] från Dagens Nyheter hjälpte till med korrekturet, alla måste springa om varandra – alla, det var den frivilliga hjälp som anmält sig – och det var så brått att man inte hann någonting. En sådan natt var det fullgoda beviset för att allting går, men att det tar lite längre tid när det är omöjligt...”

 

Östra Smålands förstasida den 7 juli 1935.

När man nu snart 90 år efteråt bläddrar i tidningen för den 7 juli 1935 är det bara att konstatera att Mauritz lyckats med det omöjliga – att som ensam reporter leverera både ett detaljerat och engagerat rättegångsreferat och en dramatisk skildring av den största industribrand som drabbat Kalmar. Ett utdrag:

”Plötsligt sågs en man börja klättra uppför den åskledning, som är dragen från den mindre byggnadens tak upp till den störres, en höjd på 6–7 meter, i avsikt att den vägen draga upp en slangledning. Det hela såg ytterst spännande ut och man väntade faktiskt, med andan i halsgropen, att mannen vilket ögonblick som helst skulle störta handlöst ned på taket, varvid ett ytterligare fall ned i gatan varit oundvikligt. [...] Inom någon minut var han uppe vid taket, men lågorna hade då redan hunnit fram till den vägg, på vilken han befann sig. [...] Mannen gav sig emellertid inte i första taget, utan i minst två minuter hängde han kvar med ena handen i ledningen och med en tross i den andra, liksom tänkte han noga över om här i alla fall inte var något att göra. [...] Först då den djärve åter nått ned till det mindre husets tak kunde de halvt vettskrämda åskådarna dra en lättnadens suck.

Den oförvägnes namn är, enligt uppgift, William Johansson. Inom den trängre kamratkretsen lär han i dagligt tal kallas ’Wille Kock’, till vilket hädanefter med fog kan tilläggas epitetet ’mannen utan nerver’.”

 

Massor av människor följde ångkvarnsbranden, de flesta på något sånär behörigt avstånd. Bilden är från Södra Långgatan.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

De allra senaste uppgifterna Mauritz fått med i sitt brandreportage är daterade klockan 03.00 på natten. Sedan måste man börja trycka tidningen.

Ångkvarnen var Skandinaviens största och branden ansågs vara den mest svårbemästrade dittills i Sverige under 1900-talet. Det behövdes 4.600 meter brandslang, 41 släckningsstrålar, två ångsprutor, sex motorsprutor och 133 man för att klara av den. Brandchefen Albert Florin konstaterade att ”faran för Kattrumpan var överhängande, och ’rumpan’ blev också svedd, men behövde ej kuperas”.

Två brandmän skadades under släckningsarbetet, dock inte allvarligt. I övrigt rapporterades inga blessyrer.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I sin historik över Kalmar Brandkår berättar brandchefen Albert Florin om hur elden fått fäste i det 53 meter höga kvarntornet: ”Dåvarande vice brandchefen – Vb kallad – A Bergdahl kom upp i tornet för att kontrollera och dirigera. Fann en brandman utslavad och omtöcknad av rök. ’Hur är det här?’, röt Bergdahl. – Snälla Vb, jag vill bara dö’. – ’Här dös inte, här ska släckas’, sa Bergdahl, och hällde över honom ett spann vatten. Mannen blev släckningsför”.
Bild ur ”Kalmar Yrkesbrandkår 50 år”, utgiven 1955

Både kvarnens och brandkårens gamla ångsprutor togs i bruk. Det var allra sista gången de användes.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När elden väl var släckt och det visat sig att alla försäkringar var i ordning, satte man genast i gång med återuppbyggnaden. Driften kom snart i gång igen. 

Förödelsen var fullständig efter branden. Men väggarna stod kvar och återuppbyggnadsarbetet började direkt. När det var avklarat var kvarnen den modernaste i Europa och man producerade 350 ton per dygn.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Som vållande till branden dömdes målaren Karl Ture Magnusson. Han hade råkat spilla ut linolja på golvet på fjärde våningen. Han torkade upp med en trasselsudd, slängde den i en skräphög och täckte över med några säckar, varefter den eldfängda oljan så småningom självantände.  

Magnusson dömdes att betala 150 kronor i böter, ett belopp hans arbetskamrater samlade ihop till, samt 1.735.340 kronor och 91 öre i skadestånd till försäkringsbolagen. I dagens penningvärde motsvarar summan en bra bit över 50 miljoner kronor. 

Av förklarliga skäl försökte försäkringsbolagen aldrig driva in skulden. Däremot sägs det att Magnusson fick lova att om han vann på Penninglotteriet skulle vinsten oavkortat tillfalla försäkringsbolagen. 

Men han vann aldrig några pengar och när Magnusson gick ur tiden 1955 var skadeståndet fortfarande obetalt.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 13 juni 2015

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]
• 111 års kamp mot den röde hanen

ÖVRIGA LÄNKAR

• Tillbaka till helvetet på Norrgård
• Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland

KÄLLOR 

Vilhelm Mauritz: Reportage i Östra Småland den 7 juli 1935 och återblickande artikel den 21 oktober 1953

Rolf Ljung: Om Kalmar Ångkvarn i Östra Småland den 13 maj 2004 

A R Florin: Kalmar Yrkesbrandkår 50 år (1955)

Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)  

STORT TACK

till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Tre katastrofer på Kvarnholmen

De tre stora stadsbrändernas utbredning på Kvarnholmen.
Karta: Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Tre gånger har bränder ödelagt stora delar av Kvarnholmen i Kalmar. Hundratals tomter har bränts av och förödelsen varit enorm. Varje gång har staden byggts upp igen på några år, även om enskilda hus ibland blivit stående som ruiner i årtionden. 

Redan den medeltida staden vid slottet härjades av stora bränder. Den första som finns noterad inträffade 1408 och sedan brann staden i samband med krig på 1500-talet och 1600-talet. Sista stora branden i den gamla staden ägde rum 1647 och påskyndade förflyttningen till Kvarnholmen, där de första husen började byggas 1651.

Statsmakterna var envisa med att den nya staden skulle bestå av stenhus, dels för att se imponerande ut, men rimligen också av brandsäkerhetsskäl. Kalmarborgarna menade sig inte ha råd med detta efter alla olyckor de drabbats av. 

Så småningom måste myndigheterna ge med sig och tillåta såväl korsvirkeshus som trähus.

Det dröjde inte längre än till hösten 1679 innan elden kom lös i stadspresidenten Grubbs gård vid Lilla Torget, i dag känd som Domprostgården. Där bodde just då landshövding Henrik von Vicken som i brev till kung Karl XI berättade om branden och den livsfara han och hans familj befunnit sig i. 

Domprostgården vid Lilla Torget på ett mer än 100 år gammalt vykort. Så här ser huset ut än i dag och det gjorde det redan på 1600-talet. Här startade den första stora branden på Kvarnholmen 1679, kanske för att skorstenarna var felkonstruerade.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Faktum är att redan tolv år tidigare hade ett brandtillbud ägt rum i huset. I en domboksnotis 1667 uppmanas ”Adrian Murmästare” – troligen identisk med en Adrian Clausson, död 1671 – att noggrannare beakta skorstenarnas murverk. 

Det kan ha varit de bristfälliga skorstenarna som vållade 1679 års brand. Den spred sig snabbt och berörde cirka 100 tomter med nybyggda hus. 

Flera av stenhusen, bland annat vid Kaggensgatan klarade sig dock förhållandevis bra. 

I huset vid Lilla Torget där branden startat stod tydligen stenväggarna  kvar, medan taket blev förstört liksom delar av husets inre. Trähusen på tomten brann upp.

Efter branden reparerades huvudbyggnaden och nya hus tillkom på gården: brygghus och bagarstuga, stall, vagnshus, selkammare, fähus, vedbod, ”dubbelt hemlighus med resning och tegeltak” samt hönshus. Men i stadsbranden den 18 oktober 1765 gick alla uthusen upp i rök igen. Däremot klarade sig stenhuset. 

Totalt drabbades den här gången 131 tomter, en fjärdedel av all bebyggelse på Kvarnholmen. En del av stenhusen klarade sig även denna gång, medan andra blev förstörda. Elden uppstod i brännvinsbrännaren Anders Strömbergs gård vid Larmtorget, i hörnet Larmgatan/Norra Långgatan. Elden fortsatte att pyra här och där i en del källare och bland bråten i ruinerna i bortåt en månad. Ibland flammade den upp igen och särskilt stormnatten till den 30 oktober föreföll läget under några timmar ytterst hotfullt igen.

Brandsläckare av 1700-talsmodell. Brandspannet är fotograferat 1969 i Sahlsteenska gårdens portbyggnad (hörnet Kaggensgatan–Ölandsgatan). Det är märkt ”1750” och ”SS”, som står för Sven Sahlsteen.
Foto: Rolf Nilsson (ur Manne Hofréns ”Kalmar – Karolinska borgarhus i sten”)

Ett dödsoffer krävdes så sent som den 9 januari året därpå. Den unge handelsbetjänten Johan Fredrik Ehn försvann spårlöst. Han hittades påföljande dag död i en djup brunn på prostinnan Werners gård på Södra Långgatans norra sida (andra huset från Kaggensgatan mot Larmgatan). Brunnen hade täckts över, men så bristfälligt att Ehn trampat igenom när han tog en genväg över den avbrända tomten. Eftersom det fallit snö var faran omöjlig att upptäcka.

I augusti år 1800 var det dags igen, med start i smeden Wennerbergs gård på Proviantgatan. Den här gången brann 300 hus upp på några timmar, i princip all bebyggelse öster om Stortorget. Bland annat blev det gamla gymnasiet lågornas offer. Därifrån spred sig elden över Östra Sjögatan till domkyrkans tak. Efter hjältemodiga insatser av flera personer, bland dem en färjkarl och en skeppare, lyckades man få bukt med elden. 

”De förtvivlade, av lågorna svedda, mödrarna liggande på marken, omgivna av sina av hunger och förskräckelse ännu skrikande barn”; landshövding Anckarswärds hjärtskärande rop på hjälp till offren för stadsbranden i Kalmar 1800. Här nedanför återges texten i moderniserad form:

De ståtliga gavlarna på det stora gymnasiehuset revs redan medan branden fortfarande pågick eftersom man var rädd för okontrollerade ras. 

Sedan stod tomten obebyggd, med resterna av den gamla murstocken pekande upp mot skyn, i tre decennier innan man började bygga ett nytt läroverk på platsen. Det är den byggnaden som i dag är stadshuset. Men delar av källaren finns kvar sedan 1600-talet.

Trots att elden hejdats var taket på domkyrkans östra sida illa skadat. Kopparplåtarna var ”af hettan alldeles fördärfvade och obrukbara”, takresningen ”alldeles förbränd” och valven hade vattenskadats vid släckningsarbetet. 

Michael Anckarswärd (1742–1838, hette före adlandet Cosswa) gjorde en lysande militär karriär, hamnade i onåd hos Gustaf III, fängslades, men togs till nåder igen. 1790–1810 var han landshövding i Kalmar. 
Wikimedia Commons/Bilden hämtad ur Svenska landtmarskalkar - Porträtter och biographiska uppgifter (Stockholm 1854-55)

I juni 1802 var det mesta reparerat då en storm rev upp stora delar av taket. 122 kopparplåtar blev mer eller mindre skadade. För att snabbt kunna laga taket så att inte ännu värre skador skulle uppstå bad man örlogsflottan om att få låna kopparplåt till taket. Det beviljades inte och man fick provisoriskt reparera med järnplåtar.

I övrigt gick återuppbyggnaden snabbt. Tre år efter branden var de flesta tomter åter bebyggda, en del med äldre hus som flyttats dit från Kalmars omgivningar. Många av dem finns fortfarande kvar. 

Erfarenheterna av 1765 års brand gjorde att myndigheterna lät utarbeta ”Anstalter uti Calmar til vådelds förekommande och dämpande”. Där stadgades bland annat förbud att göra upp eld efter klockan nio på kvällen. Man försökte också organisera brandförsvaret. Men de tekniska resurserna var otillräckliga och det skulle dröja länge bränder kunde bekämpas effektivt.
Stort tack till Lars G Nilsson

Samtidigt har många hus på Kvarnholmen som klarat sig från eldsvådor ändå försvunnit, till exempel i kvarteren Kopparslagaren och Gesällen. Men då är det grävskopor som varit i farten...

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 januari 2017

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]
• 111 års kamp mot den röde hanen

KÄLLOR
Arnold Sandberg: 1765 års brand i Kalmar (Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII, 1939) 
Manne Hofrén: Kalmar – Karolinska borgarhus i sten (Nordiska Museets Handlingar 74, 1970)
Ingrid Rosell och Robert Bennett: Kalmar Domkyrka (1989)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)

STORT TACK
till Åke Håkansson för landshövding Anckarswärds kungörelse år 1800, till Lars G Nilsson för 1781 års brandstadga, till Gunnar Magnusson för brandkartan och till Olof Vallerhed för vykortet ur hans far Olles samling

Bränderna på Bremerlyckan

Totalt deltog ett 50-tal brandmän i släckningsarbetet vid branden på Bremerlyckan 1992. Alla lediga brandmän kallades in och förstärkning kom från Voxtorp, Rockneby, Påryd samt flygplatsens brandkår och brandkåren i Nybro.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Alla som bodde i Kalmar 1992 kommer ihåg när det brann på Bremerlyckan. Men det finns förstås ingen som minns branden i samma stadsdel i mars 1914. 

Så förhöll det sig nog även i slutet av 1980-talet när man byggde lägenheter på vinden i sekelskifteshuset i hörnet Bremergatan–Frejagatan. För om man dragit nytta av erfarenheterna av 1914 års brand, ett kvarter därifrån, kanske en del av förödelsen 1992 kunnat undvikas. 

Tre personer fick tas ner i liftkorg vid branden 1992. Här är Ulf Magnusson  på väg mot marken efter att ha räddats från sin balkong på fjärde våningen. Han och hans hustru hade emellertid ingen lust att återvända sedan huset reparerats utan flyttade till en lägenhet en trappa upp i ett hus i en annan stadsdel.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Vid niotiden på kvällen den 5 februari 1992 började en tvättmaskin  brinna i en lägenhet längst upp i hörnhuset Bremergatan–Frejagatan. Snart var hela översta våningen övertänd. Brandkåren fick inrikta sig på att rädda liv. Tre personer lyftes ner från balkonger och tak. Utryckningsfordonen hade svårt att ta sig fram för alla parkerade bilar längs gatorna i området. Polis och bärgare hjälptes åt med att få undan dem. 

Elden spred sig mycket snabbt i husets övre delar och det dröjde inte länge förrän hela översta våningen var övertänd.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

Livräddning och evakuering av de mer än 100 personer som bodde i huset samt framkomligheten gavs högsta prioritet. Samtidigt måste man se till att elden inte spred sig. Gnistregnet tilltog och även de boende på andra sidan Frejagatan evakuerades. 

En ledningscentral inrättades på platsen vilket gav överblick och man kunde hjälpa folk att få tak över huvudet. De som inte övernattade hos släkt och vänner fick rum på hotell. Alla brandmän som gick att få fatt på i kommunen – det här var ju innan mobiltelefoner blev vanliga – kom till brandplatsen. 

Brandkåren hade problem både med framkomligheten – många bilar stod som vanligt parkerade både på Bremergatan och Frejagatan – och också med att få fram tillräckligt mycket vatten för att få bukt med elden.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Vattnet räckte inte till. Slangar drogs ända från Tvättfatet vid Tullbron, flera hundra meter från det brinnande huset.

Till slut begränsades och släcktes elden. De lägenheter som inte var totalförstörda var mycket svårt rök- och vattenskadade. Många som bott i huset hade inte mer kvar av sina tillhörigheter än kläderna på kroppen.

Lägenheterna längst upp var totalförstörda efter branden 1992. Men huset sanerades, reparerades och byggdes upp igen och många av de boende flyttade tillbaka.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Alla gällande regler för brandsäkerhet hade följts vid ombyggnaden av huset i slutet av 1980-talet. 

Att branden ändå spred sig så snabbt berodde på att krypvinden, ovanför de nybyggda lägenheterna på den före detta vindsvåningen, inte var försedd med brandväggar. Därför blev hela översta våningen mycket snabbt övertänd och elden kunde sprida sig ner i resten av huset.

65 man bekämpade elden när det brann på vinden i hörnhuset Bremergatan–Odengatan 1914. Branden inträffade en söndagseftermiddag och drog till sig många åskådare.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Förloppet påminde kusligt mycket om branden i kvarteret på andra sidan Frejagatan 78 år tidigare, i hörnhuset Bremergatan–Odengatan. 

Vid halv två-tiden söndagen den 1 mars 1914 började det brinna på vinden. Den var också helt osektionerad. 

1914 års brand fotograferad från gårdssidan. De stora husen på Bremerlyckan hade byggts ett decennium tidigare för att officerarna skulle få ståndsmässiga bostäder när Kalmar regemente skulle förläggas till staden. Men så blev det inte – regementet hamnade i stället i Eksjö.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Eldens spridning hade kunnat inskränkas till ett vida mindre område om vinden hade varit delad med en eller ett par brandmurar, framhöll 1914 års brandchef. 

Hans sentida kollega konstaterade exakt samma sak 1992.

Ingen människa kom till skada vid någon av bränderna, men även 1914 blev de lägenheter som inte eldhärjades svårt skadade av rök och vatten. Att brandkåren strödde ut torvströ på golven för att försöka minska vattenskadorna hjälpte inte stort.

Brandorsaken var dock inte densamma. 1914 orsakades eldsvådan av att en sexårig pojke smugit upp på vinden för att leka med tändstickor.

Tidningen Kalmar rapporterade att ”den lille gossen har af stadsfiskalen [alltså den dåtida polismästaren] fått en allvarlig förmaning för framtiden och lofvade att aldrig mera göra om dylika experiment, hvarpå han på grund af sin ålder undslapp vidare näpst”.

Branden i hörnhuset Frejagatan–Bremergatan inträffade mitt i vintern 1992 och det var kallt. Vattnet som användes vid släckningen frös snabbt till is. Så här såg det ut dagen efter.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]
• 111 års kamp mot den röde hanen

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland i februari 1992 och i tidningen Kalmar i mars 1914
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

Stort tack till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 20 februari 2016

När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet

Sommaren 1951 tog Ljungbyholmsfödde flygfotografen Oscar Bladh (1895–1973) många bilder över Kalmar stad. Här finns Fabriksgatans hela sträckning med, alltifrån Linnégatan längst ned i bild, rakt upp till Norra vägen, där tapetfabriken återfinns till vänster och kakelfabriken till höger, just före korsningen.
Foto: Oscar Bladh/Nordiska museet (bilden är beskuren)

Vad förenar kakelugnar, tapeter, glass och julgransbelysningar?
Tja, just ingenting – förutom att de utgör exempel på sådant som under många år tillverkades vid Fabriksgatan i Kalmar.

I dag kan man verkligen inte påstå att Fabriksgatan lever upp till vad den heter. Någon industri har inte funnits här på länge. Men i slutet av 1800-talet då gatan kom till och långt fram i tiden, var dess namn i högsta grad träffande.

I dag mynnar Fabriksgatans ena ände i Norra vägen och den andra i Linnégatan. Men tanken var att den skulle sträckt sig så långt västerut som till Lorensbergsgatan. Den kortades i stället av så att husnumreringen på gatans södra sida börjar med nummer 14 och längs den norra med nummer 17.

Fabriksgatan som John Sjöstrand mindes den från 1890-talet, innan Sandbäcks Kakelfabrik hade brunnit  och Fabriksgatan ännu var snudd på ofarbar: ”Sandbäcks gröna kärra med sin röda häst var väl den trägnaste trafikanten”. Ekipaget syns till höger i bild.
Teckning: John Sjöstrand i Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)

Man gav sig inte gärna in på Fabriksgatan på 1800-talet, den ”var en jämmerligt gropig led som inte i onödan trafikerades”, konstaterade konstnären och Kalmarkrönikören John Sjöstrand. Han var född 1875 och började som 18-åring arbeta på Kalmar Nya Tapetfabrik, vars anläggning låg på gatans nordsida. Ungefär tio år senare fick han jobb på Sandbäcks Kakelfabrik på andra sidan gatan. Där blev han kakelmålare och kom så småningom att i praktiken fungera som företagets chefsdesigner.

Den despotiske kakelfabrikören Adolf Theodor Sandbäck (1844–1916).
Bild ur Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 (1918)

Kakelfabriken hade startats 1878 av Adolf Theodor Sandbäck från Mönsterås. Den lilla fabriken växte efterhand och byggdes ut på 1890-talet. Efter en stor eldsvåda 1902 återuppbyggdes och utökades lokalerna ännu mer. Runt 1910 tillverkade Sandbäcks Kakelfabrik årligen runt 4.000 kakelugnar och hade som mest ett hundratal anställda. Tidvis var Sandbäcks landets allra största kakelfabrik – en av dess svåraste konkurrenter var för övrigt den ungefär lika stora Kalmar Kakelugnsfabrik på Södra Långgatan.

Sandbäcks Kakelfabrik vid Fabriksgatan som den såg ut 1918.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

A Th Sandbäck, som han brukade skriva sig, var en notorisk fackföreningshatare och uppträdde så hätskt under förhandlingar att följden blev ideliga strejker och blockader. Alltför engagerade fackföreningsmedlemmar fick sparken och i den lilla staden Kalmar blev det ofta svårt för dem att hitta nya jobb; arbetsgivarna höll ihop och till exempel konsul Jeansson på Ångkvarnen var precis lika fientligt inställd till fackföreningarna som Sandbäck. 

Interiör från kakelfabriken. Bilden är från 1918.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Ibland fick arbetarna nog och emigrerade. I facktidningen Kakelugnsmakeriarbetaren finns 1910 en notis med rubriken ”Den röda strömmen”. Där meddelas att fyra kakelarbetare från Kalmar avrest till Amerika. Två av dem, H E Haraldsson och P Erik Gustafsson, sägs ha varit direkta offer för fabrikör Sandbäcks hämndlystnad. ”Någon undrade om han var medlem av en förening för emigration eftersom han sänt halva sin personal i landsflykt”, skriver ungsocialisten och blivande redaktören för tidningen Brand Carl Johan Björklund i sina memoarer.

Carl Johan Björklund (1884–1971) arbetade på Sandbäcks Kakelfabrik några år i början av 1900-talet. Han var ungsocialist, blev syndikalist och 1918 redaktör för den anarkistiska tidningen Brand. Han skrev böcker i alla möjliga ämnen: filosofi och politik förstås, men även om film och koloniträdgårdar. Memoarerna Anarkist och agitator gav han ut 1969.

Björklund hade börjat som kakelarbetare i hemstaden Uppsala och följt med sin verkmästare där – en brorson till Sandbäck i Kalmar – när denne blev chef för kakelfabriken i Oskarshamn. Efter några år fortsatte Björklund till Kalmar, där han kom att sitta i fackföreningens styrelse. Han blev då varse att det ”var emellertid inte endast arbetarnas representanter som Sandbäck vid förhandlingar uppträdde utmanande emot. Han var lika hånfull mot arbetsgivarnas representanter. När det skrevs avtal brukade han säga: ’Skriv vad ni vill, jag bestämmer i alla fall hur det ska vara på min fabrik’.”

Tydligen minst lika mycket för att slippa ha med krävande anställda att göra, som för att rationalisera produktionen, började Sandbäcks som första svenska kakelfabrik producera maskintillverkat kakel 1907.

Sandbäcks saluförde mängder av olika kakelugnsmodeller, bland annat den här kopian av en 1700-talsugn på Nordiska museet av John Sjöstrand.
Bild ur Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII (2013) 

Sandbäck slapp i alla fall tampas mer med Björklund efter den tumultartade begravningen i Kalmar 1909 av ungsocialisten och vapenvägraren Rickard Almskoug. Denne hade dött i fängelset och Björklund jagades av polisen sedan han i sitt begravningstal sagt att samhället mördat Almskoug. Björklund gav sig i väg utomlands han också, dock inte till USA utan han höll mest till i Österrike och Norge. Först 1917 blev han gripen, mitt under ett anförande han höll i Borås. Straffet på fyra månader fick Björklund sitta av på fängelset i Kalmar.

Då var Adolf Theodor Sandbäck borta sedan något år. Björklund skriver: ”Sandbäck brukade vid varje tillfälle högt skrika ut att han förlorade på sin verksamhet, Men när han dog [...] efterlämnade han en halv miljon kronor [motsvarar knappt 20 miljoner kronor i 2021 års penningvärde] plus annan egendom. I sitt testamente donerade han femtusen kronor att fördelas bland arbetarna. Utan arbetarna hade han aldrig kunnat skapa sin stora förmögenhet.”

Vid Kalmar FF:s årsfest i januari 1949 blev gamle Sandbäckschefen Eric C:son Brütte (1889–1964), i mitten, diplomerad hedersledamot i KFF tillsammans med Nils Melin (1904–1960), till vänster, och Einar Delborn (1892–1981).
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Verksamheten vid fabriken fortsatte med sonen Gustaf A Sandbäck i ledningen, tillsammans med Eric C:son Brütte, även känd som målvakt i det IFK Kalmarlag som vann det allra första Smålandsmästerskapet i fotboll 1908. Brütte var också den som 1943 föreslog att idrottsplatsen i Kalmar skulle döpas om till Fredriksskans och blev några år senare utsedd till en av Kalmar FF:s första hedersmedlemmar.

Redan vid Sandbäck den äldres frånfälle var kakelbranschen på klar nedgång. Modernare uppvärmningssystem ersatte kakelugnarna och även om företaget försökte bredda sortimentet – man tillverkade bland annat cirka 200.000 ”vanliga trädgårdskrukor” varje år och började med fajanstillverkning under namnet Kalmarfajans – så gick det inte att hålla liv i verksamheten längre än till årsskiftet 1931–32. Konkurrenten Kalmar Kakelugnsfabrik – ”Kaklis” i folkmun – hade gett upp redan 1918.

Kalmar Nya Tapetfabrik 1925. Reklambild med ett foto av Walter Blomberg som förlaga.
Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Däremot gick det bra för det andra företaget som bidragit till att ge Fabriksgatan dess namn, Kalmar Nya Tapetfabrik AB. Så bra att dess ledning på 30-talet började planera för att bygga nytt, större och modernare.

Trycksalen i Kalmar Nya Tapetfabrik som den såg ut 1902. Här tillverkades miljontals tapetrullar och av bilden framgår att både kvinnor och barn ingick i arbetsstyrkan, som då ska ha omfattat cirka 40 personer.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fabriken hade sitt ursprung i 1860-talets Gränna, där det tillverkades tapeter under helt hantverksmässiga former. I slutet av 1870-talet blev manufakturhandlare J P Johanzon från Tranås delägare och 1882 flyttades tillverkningen till Kalmar där firman fick heta J P Johanzon & C:o Kalmar Tapetfabrik.

Christian Hofverberg (1860–1916) var född i Gävle och kom till Kalmar 1882. Han var mycket aktiv frimurare och utnämndes till norsk vicekonsul 1908.
Bild ur Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 (1918)

När grundaren avlidit kom nya delägare in, bland dem Christian Hofverberg, som blev verkställande direktör och den drivande kraften bakom fabrikens utvidgning och modernisering. Företaget bytte namn till Kalmar Nya Tapetfabrik.

Så här såg det ut i tapetfabrikens färgblandningssal 1901.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tapetfabriken växte sig större och blev näst störst av alla tapetfabriker i Sverige. Vid förra sekelskiftet tillverkade ett 40-tal anställda uppemot 1,5 miljoner tapetrullar om året. En del av dem såldes i den egna butiken som låg i samma fastighet som fabriken.

Interiör från tapetfabrikens butik som låg i direkt anslutning till fabriken. Bilden togs 1905.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tapetfabrikens butik sålde inte bara tapeter.
Annons i tidningen Kalmar den 23 maj 1891

Sent på måndagskvällen den 11 november 1912 började det brinna i fabrikens övervåning. Direktör Hofverbergs villa som låg alldeles intill var också hotad, men brandkåren lyckades med sin ångspruta förhindra att elden spred sig. Hela västra delen av fabriken blev svårt skadad, men tack vare en rejäl brandmur med stängda dörrar klarade sig resten av byggnaderna. Man kom fram till branden måste ha berott på någon form av självantändning.

Dagen efter branden i november 1912. En stor del av fabriken var utbränd, men direktör Hofverbergs villa, till vänster på bilden, hade klarat sig. Fastigheten var försäkrad till fulla värdet i Städernas Allmänna Brandstodsbolag, liksom lager och inventarier i Magdeburger Feuerversicherungs-Gesellschaft och snart var produktionen i gång igen.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fastigheten var ordentligt försäkrad och den förstörda delen av fabriken byggdes snabbt upp igen. Verksamheten fortsatte att växa och företaget bättrade på sitt renommé ytterligare under Hofverbergs efterträdare Isak af Ekenstam, när fabriken uppnådde värdighet av kunglig hovleverantör.

Tapetfabrikens hela arbetsstyrka, fotograferad framför direktörens villa 1914.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Till vänster den nyuppförda delen av tapetfabriken efter branden 1912. En bit till höger hänger skylten ovanför ingången till fabrikens butik och allra längst till höger finns Matilda Solbergs bröd- och mjölkaffär. Bilden togs 1920.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Efter Ekenstam övertog Ernst Lindh vd-posten 1921. Han kom att prägla företaget i flera framgångsrika decennier. Han var tysk konsul och spansk vicekonsul och ska enligt uppgift inte ha varit överdrivet populär bland arbetarna. Det sägs att när förstamajtåget på sin väg till Folkets Park passerade tapetfabriken, som då flyttat till Södra vägen, sänkte man fanorna som protest.

Där hade 1939 byggts en stor och toppmodern fabrik som byggdes ut ännu mer 1960. Som mest var ett 70-tal personer anställda och en hel del av produktionen gick på export. 1970 köptes fabriken upp av AB Tapetinvest. Tillverkningen upphörde 1971 och redan året därpå startades dansrestaurangen Sandra i en del av den före detta fabriken.

Året är 1952 och personalen på Lumalampan i tapetfabrikens gamla lokaler håller på att paketera några av de 70.000 julgransbelysningar man tillverkade varje år.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt pågick flyttningsförberedelser i de lokaler som tapetfabriken långt tidigare övergivit på Fabriksgatan. Där hade kooperativt ägda Lumalampan AB 1946 startat tillverkning av julgransbelysningar. Sortimentet utökades raskt med annan ljusdekor av olika slag och snart började man också tillverka glödlampor.

1961 producerade Kalmarfabriken mer än tre miljoner lampor, 70.000 julgransbelysningar samt diverse komponenter till TV-apparater. Samtidigt började man framställa extremt fin volframtråd för elektronisk apparatur. Den tillverkningen har sedan dess bara blivit alltmer specialiserad och högteknologisk medan lamptillverkningen i Kalmar upphörde redan runt 1970. 

Den gamla fabriken står tom sedan Lumalampan blivit Luma Metall och flyttat till Amerikavägen i Berga industriområde. Bilden togs 1973 och fabriken revs inte så långt senare.
Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Inte långt därefter flyttade företaget till Berga industriområde. Det heter sedan länge Luma Metall och såldes av Kooperativa förbundet för drygt 30 år sedan till investmentbolaget Atle. Tapetfabriken revs på 70-talet och ersattes av stora kontorsfastigheter. Men på andra sidan gatan stod den gamla kakelfabrikens byggnader kvar ända in på 90-talet. Många olika företag höll till där under åren, bland annat Kalmar Byggvaror, Rörcentralen och Äggcentralen. Grattes hade en textilfabrik där på 40-talet.

Rune Tennesmed (1929–2011) hette från början Carlsson och var målare från Algutsboda. Som extraknäck började han tillverka småsaker i tenn, vilka uppmärksammades av Hemslöjdens chef Gerda Brütte (1886–1984) – maka till förre kakelfabrikschefen Eric Brütte – som gjorde en stor beställning. Denna uppmuntran fick Rune att både byta efternamn och bli konsthantverkare på heltid. Sin verkstad hade han länge i den före detta kakelfabriken. 1972 fick Rune Tennesmed Kalmar kommuns kulturpris. Bilden är från 1985.
Foto: Östra Småland

I mer än 20 år hade också konsthantverkaren Rune Tennesmed sin verkstad i kakelfabrikens före detta lokaler. Per Jarlbo återger i sin oumbärliga bok Kalmars gatunamn hur Tennesmed berättat för honom att den slagg som bildades vid tillverkningen bars upp på vinden. När Tennesmed 1980 flyttade därifrån till en före detta bilaffär vid Erik Dahlbergs väg uppskattade han slaggansamlingens totala vikt till sju ton. Har var ytterst tacksam för att golvet inte brakat ihop under tyngden.

Severin Nilssons Möbler fanns kvar i gamla kakelfabriken ända till 1990 innan affären flyttade till Svaneberg. Fotot togs 1987.
Foto: Östra Småland

Annars förknippar jag själv, och säkert många med mig, den gamla kakelfabrikens lokaler med möbler. Severin Nilsson hade 1913 öppnat möbelaffär på Södra Långgatan 17. 1929 flyttades butiken till Sidenhuset, i hörnet Storgatan–Kaggensgatan, uppkallat efter den filial till Sidenhuset i Stockholm som fanns där 1923–1935. Redan 1934 flyttade möbelfirman in i den nedlagda kakelfabriken på Fabriksgatan, men hade kvar butiken i Sidenhuset ända till 1969. SE-banken lät riva den gamla affärslokalen 1972 och byggde sitt nya kontor på tomten, ett hus som i sin yttre form inte är olikt föregångaren på platsen.

Fram till 1990 höll Severin Nilssons Möbler till på Fabriksgatan, men då flyttade verksamheten ut till Svaneberg där man fortfarande finns kvar, nu under namnen EM Home och Magasin Severin. Byggnaderna på Fabriksgatan revs och ersattes med bostadshus och därmed försvann slutgiltigt de sista tydliga spåren av den industriella verksamhet som mer än 100 år tidigare gett gatan dess namn.

På Fabriksgatan 27 tillverkades glass i många år. Så småningom ändrades namnet till Kalmar Glassfabrik, innan företaget bytte både hemort och namn till Hemglass.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Här var det glass i stora lass! Maskinen i ispinnefabriken kunde vid spotta ur sig 5.000 glasspinnar i timmen. Under sommarsäsongen arbetade 7–8 personer med tillverkningen. Bilden är från 1948.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Många andra firmor har också haft Fabriksgatan som adress. Till exempel höll Kalmarlist länge till i den före detta tapetfabriken. Andra företag vid gatan är Kalmar Ispinnefabrik – som blev början till Hemglass – Kalmar Litografiska, Konsumbagarns föregångare Kalmar Allmänna Bageriförening och Hagbloms Måleri. 

Annons ur Kalmar läns kalender 1947–1948.

Livsmedelsaffärer har det förstås också funnits, till exempel Rossbergs Livs på nummer 17 och mångårige Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonssons speceributik i hörnet mot Smålandsgatan i det så kallade Biskopshuset; Henry Tottie (1856– 1913) den siste biskopen i Kalmar stift bodde där på sin tid. 

Specerihandlaren och Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonsson (1891–1970) fotograferad i sin butik i hörnet Fabriksgatan–Smålandsgatan. Bilden fanns med i tidningen Se inför KFF:s allsvenska debutsäsong 1949.
Klipp ur Gunnar Svenssons samling

”Oscar Jontes” gamla affär rönte för övrigt den tvivelaktiga äran att bli förvandlad till porrklubb. Men det varade inte så länge och nu är den verksamheten lika spårlöst försvunnen som alla andra rörelser av olika slag som så länge gav gatan dess karaktär. 

Biskopshuset i hörnet av Smålandsgatan och Fabriksgatan på den tid då porrklubben Funny Hill huserade i den före detta speceriaffären på nedre botten.
Foto: Östra Småland

Det gäller även Frälsningsarmén som på 70-talet byggde nytt snett emot syndanästet i Biskopshuset; den en gång så livaktiga kåren upphörde 2011.

Frälsningsarméns sista livsyttring i Kalmars var den här lappen som satt fastnålad utanför lokalen på Fabriksgatan 24. Inga böner hjälpte. Nu är det bostäder på adressen.
Foto: Henrik Bruun Williams

I dag finns – förutom två förskolor, på sätt och vis ett slags efterföljare till det gamla barnhemmet som inrättades 1940 – enbart kontor och bostäder vid Fabriksgatan, som så länge var präglad av produktion, industri och kommers.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 21 maj 2021

KÄLLOR
Arvid Wallerström: Smålands näringsliv i ord och bild, del 3 – Kalmar och dess omnejds handel och industri (1918)
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)
Gustaf Olson: ”Hantverk och industri i Kalmar 1862–1962” (i ”Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962”, 1962)
C J Björklund: Anarkist och agitator – memoarer (1969)
Christina Thunwall: Stadsbilden i Kalmar – Förändringar i innerstaden 1945–1972 (1977)
Leonard Eriksson, Bengt Folenius, Lars-Ingvar Larsson och Christina Thunwall: Hus i Kalmar (1980)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Bengt Bengtsson: ”Några Kalmarkonstnärer” (i Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Klas Palmqvist: ”Full rulle i mer än 100 år i tapetfabriken” (i Östra Småland den 17 februari 2018)

TACK
till Ulrika Hoffman, Nordiska museet; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Jan Magnusson, Kalmar kommun; och Hans Egeskog, Kalmar.

LÄNKAR
• Stora kalabaliken på kyrkogården
• Ljusblå ljudterrorister med anor från ispinnefabriken i Kalmar
• Gula faran och vampyrernas kung
• John tecknade Kalmars vardagshistoria
• Enögde Oscar från Ljungbyholm såg hela Sverige från ovan

LÄNKAR till texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• 111 års kamp mot den röde hanen

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.