80-talets sista skägg

Kalmar FF:s Johny Erlandsson jublar efter sitt frisparksmål  mot Kalmar AIK i augustiderbyt 1983 och klappas om av en lika glad Björn Wigstedt. KAIK hade i juni vunnit det första seriederbyt som spelats på 25 år mellan Kalmarrivalerna, men nu ser KAIK:arna, med Stellan Johansson till vänster, betydligt moloknare ut. Och värre skulle det bli för dem...
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

En dryg kvart har gått av matchen och killen som står precis bakom mig på norra ståplats vrålar:
– Nej, ska den där skäggige jävla föredettingen lägga frisparken?!! 

Det är derby mellan Kalmar FF och Kalmar AIK i näst högsta serien i augusti 1983 och 10.508 personer trängs på Fredriksskans. Planens kung Vasilios Martidis har blivit fälld knappt tre meter utanför straffområdet och Johny Erlandsson ska just lägga upp bollen för att slå frisparken när gallskriket nästan slår lock för mitt vänstra öra.

Då brister plötsligt något i mig. 

För direkt från avspark, ja, redan långt innan dess, har killen bakom mig gnällt oavbrutet på Johny Erlandsson. Han är slut, han är värdelös och så är han till på köpet skäggig. Det sistnämnda tycks av någon anledning nästan vara det värsta av allt. Och det tröstlösa ordet ”föredetting” har jag säkert fått höra en gång i minuten sedan matchen började.

Jag vänder mig om, spänner ögonen i gaphalsen, och hör till min egen förvåning mig själv säga:

– Men håll käften nån gång då! Han sätter den!

Jag vänder mig genast om igen, skitnervös, och tittar oroligt på när Johny gör sig i ordning för att slå frisparken. Jag fattar inte vad som flugit i mig. Johny är inte alls känd som någon frisparksspecialist. Nu kommer den där tjatige stollen bakom mig att se till att jag får äta upp mina ord resten av matchen – och det är 75 långa minuter kvar och alldeles för trångt för att man ska kunna byta till en annan plats…

Men jag behöver inte oroa mig. Christer Fors i KAIK-målet ställer både sig själv och muren fel, Johny ser förstås luckan och dundrar in bollen. 1–0! Tack för det, Johny! Jag har aldrig i mitt liv varit tacksammare för ett KFF-mål!

Jag struntar i att vända mig om igen. Resten av matchen hörs det inte ett knyst om ”föredettingen”. KFF vinner till slut med 3–0.

Johny Erlandsson blev förstås rejält omsvärmad efter derbysegern. Här ser det ut att vara Radio Kalmars Barbro Marko – KFF-spelaren Mikaels mamma – som fångat in honom.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Johny hade anlänt från Kosta till Kalmar redan 1973 och kom så småningom att bli den spelare som mer än någon annan förknippades med Kalmar FF. Mest berodde det förstås på att han var så utomordentligt bra och på att han spelade så länge i laget. KFF-karriären avslutades inte förrän med en 5–0-seger över Jönköpings Södra på Stadsparksvallen 1988, vilket betydde att man tog sig upp ur den tillfälliga förnedringen i division 2, då för tiden tredje serienivån.

För att hedra denne alla tiders meste KFF:are (tills han blev omkörd av Henrik Rydström) – 753 matcher – bestämdes att ingen annan ska få bära Johnys nummer 15 på tröjan.

Men det där skägget, det hade nog också en viss betydelse, trots allt, för Johnys position som sin tids mr KFF. På 70-talet var ju allsvenskan både långhårig och välförsedd med gedigna polisonger och helskägg. På 80-talet klipptes och rakades det mesta bort, kvar blev en och annan mustasch – och Johnys skägg. 

En snabbtitt på allsvenska lagbilder från 1985 visar att han och Kent Jönsson i Malmö FF var de enda spelarna i serien med helskägg. Ansiktsbehåringen bidrog definitivt till att stärka såväl Johnys egen som hela KFF:s profil.

Närkamp mellan allsvenskans två sista helskägg. MFF:s Kent Jönsson har fått omkull KFF:s Johny Erlandsson.
Foto: Östra Småland 

Johny Erlandsson gjorde totalt 254 mål för Kalmar FF, varav 61 i allsvenskan, överlägset fler än någon annan KFF-spelare mäktat med. Många av fullträffarna var både vackra och viktiga. Men för egen del minns jag nog allra helst just det där 1–0-målet mot Kalmar AIK i Södertvåan.

KFF-klacken komplett med flygande fanor, konfetti och rödvit badboll vid augustiderbyt 1983. Jag befann mig ungefär ett tiotal meter därifrån.
Foto: Östra Småland

Här är ett lite svajigt filmklipp från Smålandsnytt. Det förtjänar att påpekas att Johny Erlandsson, som av reportern påstås vara en av flera närmast uråldriga spelare i KFF-laget, vid inspelningstillfället var 27 år gammal.

MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 28 augusti 1983
Division II Södra, omgång 17
Kalmar FF – Kalmar AIK 3–0 (1–0)
1–0 Johny Erlandsson (16)
2–0 Billy Lansdowne (74)
3–0 Benno Magnusson (86)
Domare: Karl-Erik Davidsen, Braås
Publik: 10.508

KFF: Leif Friberg (mv), Alf Nilsson, Ulf Nordenhem, Håkan Arvidsson, Peter Rydasp (Magnus Arvidsson 79), Johny Erlandsson, Björn Wigstedt, Mikael Marko, Tony Persson (Benno Magnusson 65), Billy Lansdowne, Vasilios Martidis Tränare: Bo Johansson
KAIK: Christer Fors (mv), Ola Ragnarsson, Thomas Lindström, Börje Axelsson, Dag Cohen, Peter Löfström (Michael Bengtsson 46), Stellan Johansson, Per Fryxell, Sören Karlsson (Lars Johansson 67), Jerry Gustavsson, Paul Ivey Tränare: Göran Andersson

Billy Lansdowne tokrusar efter att ha gjort 2–0. Alf Nilsson försöker hinna i kapp för att gratulera.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Lennart Hyland har just gett en kristallskål till derbyts klart lysande lirare, Vasilios Martidis (med bakgrund i Johansfors IF, precis som tre mer sentida lirare vid namn Elm). Vasse gjorde inget mål själv, men låg bakom alla tre KFF-målen. Tillsammans med KAIK:s Ola Ragnarsson, kan man säga. Den förre KFF-spelaren och blivande KFF-ledaren spelade en olycklig roll, särskilt vid de två första rödvita fullträffarna. Det var Ola som fällde Vasse vilket gav frisparken som Johny sköt i mål och passningen till Billy Lansdownes 2–0 kom faktiskt från Ola sedan han inte lyckats få grepp om Vasse på vänsterkanten. I förspelet till tredje målet blev Ola däremot bara bortfintad…
Foto: Östra Småland

Glada derbysegrare i omklädningsrummet, från vänster Ulf Nordenhem, Alf Nilsson och Peter Rydasp.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Också en derbyvinnare. Magnus Konradsson, iförd helröd KFF-mundering, har samlat ihop tomglas värda 50 kronor i påsen.
Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 21 mars 2006 och i Östra Småland den 6 maj 2009