80-talets sista skägg

Kalmar FF:s Johny Erlandsson jublar efter sitt frisparksmål  mot Kalmar AIK i augustiderbyt 1983 och klappas om av en lika glad Björn Wigstedt. KAIK hade i juni vunnit det första seriederbyt som spelats på 25 år mellan Kalmarrivalerna, men nu ser KAIK:arna, med Stellan Johansson till vänster, betydligt moloknare ut. Och värre skulle det bli för dem...
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

En dryg kvart har gått av matchen och killen som står precis bakom mig på norra ståplats vrålar:
– Nej, ska den där skäggige jävla föredettingen lägga frisparken?!! 

Det är derby mellan Kalmar FF och Kalmar AIK i näst högsta serien i augusti 1983 och 10.508 personer trängs på Fredriksskans. Planens kung Vasilios Martidis har blivit fälld knappt tre meter utanför straffområdet och Johny Erlandsson ska just lägga upp bollen för att slå frisparken när gallskriket nästan slår lock för mitt vänstra öra.

Då brister plötsligt något i mig. 

För direkt från avspark, ja, redan långt innan dess, har killen bakom mig gnällt oavbrutet på Johny Erlandsson. Han är slut, han är värdelös och så är han till på köpet skäggig. Det sistnämnda tycks av någon anledning nästan vara det värsta av allt. Och det tröstlösa ordet ”föredetting” har jag säkert fått höra en gång i minuten sedan matchen började.

Jag vänder mig om, spänner ögonen i gaphalsen, och hör till min egen förvåning mig själv säga:

– Men håll käften nån gång då! Han sätter den!

Jag vänder mig genast om igen, skitnervös, och tittar oroligt på när Johny gör sig i ordning för att slå frisparken. Jag fattar inte vad som flugit i mig. Johny är inte alls känd som någon frisparksspecialist. Nu kommer den där tjatige stollen bakom mig att se till att jag får äta upp mina ord resten av matchen – och det är 75 långa minuter kvar och alldeles för trångt för att man ska kunna byta till en annan plats…

Men jag behöver inte oroa mig. Christer Fors i KAIK-målet ställer både sig själv och muren fel, Johny ser förstås luckan och dundrar in bollen. 1–0! Tack för det, Johny! Jag har aldrig i mitt liv varit tacksammare för ett KFF-mål!

Jag struntar i att vända mig om igen. Resten av matchen hörs det inte ett knyst om ”föredettingen”. KFF vinner till slut med 3–0.

Johny Erlandsson blev förstås rejält omsvärmad efter derbysegern. Här ser det ut att vara Radio Kalmars Barbro Marko – KFF-spelaren Mikaels mamma – som fångat in honom.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Johny hade anlänt från Kosta till Kalmar redan 1973 och kom så småningom att bli den spelare som mer än någon annan förknippades med Kalmar FF. Mest berodde det förstås på att han var så utomordentligt bra och på att han spelade så länge i laget. KFF-karriären avslutades inte förrän med en 5–0-seger över Jönköpings Södra på Stadsparksvallen 1988, vilket betydde att man tog sig upp ur den tillfälliga förnedringen i division 2, då för tiden tredje serienivån.

För att hedra denne alla tiders meste KFF:are (tills han blev omkörd av Henrik Rydström) – 753 matcher – bestämdes att ingen annan ska få bära Johnys nummer 15 på tröjan.

Men det där skägget, det hade nog också en viss betydelse, trots allt, för Johnys position som sin tids mr KFF. På 70-talet var ju allsvenskan både långhårig och välförsedd med gedigna polisonger och helskägg. På 80-talet klipptes och rakades det mesta bort, kvar blev en och annan mustasch – och Johnys skägg. 

En snabbtitt på allsvenska lagbilder från 1985 visar att han och Kent Jönsson i Malmö FF var de enda spelarna i serien med helskägg. Ansiktsbehåringen bidrog definitivt till att stärka såväl Johnys egen som hela KFF:s profil.

Närkamp mellan allsvenskans två sista helskägg. MFF:s Kent Jönsson har fått omkull KFF:s Johny Erlandsson.
Foto: Östra Småland 

Johny Erlandsson gjorde totalt 254 mål för Kalmar FF, varav 61 i allsvenskan, överlägset fler än någon annan KFF-spelare mäktat med. Många av fullträffarna var både vackra och viktiga. Men för egen del minns jag nog allra helst just det där 1–0-målet mot Kalmar AIK i Södertvåan.

KFF-klacken komplett med flygande fanor, konfetti och rödvit badboll vid augustiderbyt 1983. Jag befann mig ungefär ett tiotal meter därifrån.
Foto: Östra Småland

Här är ett lite svajigt filmklipp från Smålandsnytt. Det förtjänar att påpekas att Johny Erlandsson, som av reportern påstås vara en av flera närmast uråldriga spelare i KFF-laget, vid inspelningstillfället var 27 år gammal.

MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 28 augusti 1983
Division II Södra, omgång 17
Kalmar FF – Kalmar AIK 3–0 (1–0)
1–0 Johny Erlandsson (16)
2–0 Billy Lansdowne (74)
3–0 Benno Magnusson (86)
Domare: Karl-Erik Davidsen, Braås
Publik: 10.508

KFF: Leif Friberg (mv), Alf Nilsson, Ulf Nordenhem, Håkan Arvidsson, Peter Rydasp (Magnus Arvidsson 79), Johny Erlandsson, Björn Wigstedt, Mikael Marko, Tony Persson (Benno Magnusson 65), Billy Lansdowne, Vasilios Martidis Tränare: Bo Johansson
KAIK: Christer Fors (mv), Ola Ragnarsson, Thomas Lindström, Börje Axelsson, Dag Cohen, Peter Löfström (Michael Bengtsson 46), Stellan Johansson, Per Fryxell, Sören Karlsson (Lars Johansson 67), Jerry Gustavsson, Paul Ivey Tränare: Göran Andersson

Billy Lansdowne tokrusar efter att ha gjort 2–0. Alf Nilsson försöker hinna i kapp för att gratulera.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Lennart Hyland har just gett en kristallskål till derbyts klart lysande lirare, Vasilios Martidis (med bakgrund i Johansfors IF, precis som tre mer sentida lirare vid namn Elm). Vasse gjorde inget mål själv, men låg bakom alla tre KFF-målen. Tillsammans med KAIK:s Ola Ragnarsson, kan man säga. Den förre KFF-spelaren och blivande KFF-ledaren spelade en olycklig roll, särskilt vid de två första rödvita fullträffarna. Det var Ola som fällde Vasse vilket gav frisparken som Johny sköt i mål och passningen till Billy Lansdownes 2–0 kom faktiskt från Ola sedan han inte lyckats få grepp om Vasse på vänsterkanten. I förspelet till tredje målet blev Ola däremot bara bortfintad…
Foto: Östra Småland

Glada derbysegrare i omklädningsrummet, från vänster Ulf Nordenhem, Alf Nilsson och Peter Rydasp.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Också en derbyvinnare. Magnus Konradsson, iförd helröd KFF-mundering, har samlat ihop tomglas värda 50 kronor i påsen.
Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 21 mars 2006 och i Östra Småland den 6 maj 2009

När Cellgraven låg nyspolad

Annons i Östra Småland inför den första ishockeymatchen någonsin i Kalmar den 23 januari 1946.

Vintern 1945/46 hjälptes Kalmar FF:s och Kalmar AIK:s spelare åt att bygga en ishockeyrink i den gamla torrlagda vallgraven nedanför fängelset. Sluttningarna blev naturliga läktare och drätselkammaren – den tidens kommunstyrelse – ordnade snabbt och smidigt den nödvändiga elbelysningen. 

Alltihop gick på 2.000 kronor och resultatet blev vad som ansågs vara en av de finaste och mest centralt belägna ishockeyarenorna i Sverige, även om namnet – Cellgraven alltså – av utsocknes ansågs vara i makabraste laget. Kanske bidrog det till att sätta skräck i motståndarna...

I premiärmatchen den 23 januari 1946 vann Kalmar FF över Kalmar AIK med 11–1 (5–1, 2–0, 4–0). Det första målet någonsin i en ishockeymatch i Kalmar gjordes efter bara några sekunder på ett långskott av Bertil ”Jeppe” Olsson, normalt högerhalv i fotbollslaget. Kalmar AIK:s målvakt Hasse Johansson blev totalt överraskad. 

Som domare fungerade den med tiden närmast herostratiskt ryktbare Hugo ”Skruven” Jonsson. Han kan visserligen knappast ens ha sett någon ishockeymatch tidigare, men hade informerat sig om reglerna hos några stockholmare med hockeyerfarenhet som tjänstgjorde på flygflottiljen F12 i Kalmar. 

Hugo ”Skruven” Jonsson (1900–1988) på ett ateljéfoto från 50-talet. Han fortsatte som domare tills han fyllde 84 år. Mer om hans bravader som domare i alla möjliga sporter finns att läsa under rubriken "Skruven" fick böta för oljud på isen.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Mer trots än tack vare ”Skruvens” medverkan gjorde ishockeyn, eller ”puckningen” som man gärna sa, snabbt succé i Kalmar, både bland spelare och publik. Redan på premiärmatchen var det runt 1.000 åskådare och det kom ännu fler i fortsättningen. Det blev helt enkelt inne att gå på hockey. För att ha råd med den dyra utrustningen anordnades en uppvisning av landets bästa konståkare. Det blev dundersuccé och ofattbara 2.888 personer lyckades klämma ihop sig runt rinken.

Tidigare hade KFF försökt spela bandy, men det det blev på sin höjd tre-fyra matcher per vinter. Man spelade gärna på Ängöfjärden, mellan Kattrumpan och Varvsholmen, om nu isen bar och det inte snöade för mycket. En hockeyrink var enklare att göra i ordning och innebar mer hanterbara snömängder att skotta undan. Den största fördelen var att man tack vare elljuset kunde spela på kvällarna och det var enkelt att snabbt sticka ner till Cellgraven efter jobbet för att träna eller spela match även på vardagar.

En lokal serie med tre Kalmarlag – KFF, KAIK och F12 från flygflottiljen – och tre från Nybro – Nybro IF, Ymer och Pukeberg – startades omgående. Även Lindås fanns med i bilden ett tag. Det visade sig snart att KFF-laget var helt överlägset och man började se sig om efter nya motståndare. 

I Växjö hade man redan spelat ishockey i flera år och stan ansågs ha ett par av Smålands bästa lag. KFF spelade först oavgjort mot IFK Växjö, 4–4, och som avslutning på säsongen 1945/46 slog man Öster med 8–3. Det här var första gången de blivande ärkerivalerna möttes överhuvudtaget. I fotboll skulle det dröja ytterligare några år innan de stötte på varandra.

Kalmar FF:s ishockeylag stiligt skrudat i rött och gult inför 1946/47 års DM-final mot Nässjö i Cellgraven. Från vänster tränaren Gösta Carlsson, målvakten Sten Pergeman (överfurir på F12 och stockholmare som lärt sig spela hockey i Matteuspojkarna), Gunnar Svensson, Ivar ”Sme’n” Johansson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Rolf Holmström, Jarl Wickström, Lennart Engström, Kaj Hedenberg, Arne Petersson och Gunnar Törnqvist.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

I ishockey dröjde det emellertid inte längre än till säsongen därpå. I semifinalen i Smålands-DM körde KFF över Öster med 12–1. I finalen inför 2.000 åskådare i Cellgraven, blev det dock stryk med 3–9 mot Nässjö, som ställde upp med sina snabbskrinnande bandystjärnor anförda av legendariske ”Nicke” Bergström.

Nässjö IF:s suveräna bandylag var bäst i Småland även i ishockey. Superstjärnan Nicke Bergström står som andre man från vänster i övre raden.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

KFF-hockeyn fortsatte att utvecklas om vintrarna. Man ordnade matcher som drog storpublik mot elitlag från Stockholm som MP (Matteuspojkarna) och Atlas Diesel, där legendariske landslagsbacken och TV-kommentatorn Roland Stoltz spelade innan han hamnade i Djurgården.

Matteuspojkarna från Stockholm – oftast kallade MP – var ett av Sveriges bästa lag på 40- och 50-talet. Längst till vänster i nedre raden återfinns nr 2 Arne Strömberg, sedermera mångårig landslagstränare.
Bild ur Rekord-Magasinet nr 4/1955

Även ganska milda vintrar gick det oftast att få till spelbar is i Cellgraven. När jag för många år sedan talade med Gunnar Svensson (1918–2007), som var kapten i både fotbolls- och ishockeylaget, försäkrade han att det var fullt möjligt för blivande hockeystjärnan Jan ”Mudder” Cederblads pappa att trolla fram is där, även om det var uppåt fyra plusgrader; det bildades nämligen ”kalldrag i backen”, hävdade Gunnar. Och vem var jag att säga emot…? 

Argumentet bet dock inte på förbundet som några år senare nekade KFF att kvala till högsta serien med motiveringen att istillgången var alltför osäker i Kalmar. Och det kanske den var, även om Gunnar Svensson mer än 50 år senare fortfarande var upprörd över beslutet.

Så här kunde det se ut när Kalmar FF (i vita tröjor) spelade i Cellgraven. Här är det nr 7 Arne ”AP” Petersson som gör mål mot Kenty från Linköping.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Intresset för ishockey dalade så småningom i Kalmar. Man hoppades att det skulle ta fart igen när den konstfrysta banan anlades i samband med sporthallsbygget i början av 60-talet, men det blev inte så värst mycket bättre för det.

1968 avsöndrades till slut den resursslukande ishockeyn för gott ur Kalmar FF. I stället bildades Kalmar HC som fortsatte att spela i KFF:s färger som en påminnelse om sitt ursprung och gör så än i dag.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som publicerades på bloggen KFF-snack den 24 mars 2006 och i Östra Småland den 18 april 2009