Centrum för film i Kalmar i 68 år

”Ska vi gå på bio?” Bilden är från oktober 1979 och på Centrum visades Milos Formans version av musikalen ”Hair”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Första gången jag skulle se film på biografen Centrum på Larmgatan i Kalmar var jag sju-åtta år och gjorde ett misstag man bara begick en gång. Det var i mitten av 60-talet och matiné i Unga Örnars Barnfilmsklubbs regi. Jag och min kompis satte oss mitt i salongen, där det fanns oväntat gott om plats. När belysningen släcktes förstod vi varför. 

Alla barnen stampade med fötterna i golvet och från den stora balkongen blåstes det med ärtrör samtidigt som det regnade ner skräp, godispapper och en och annan spottloska. Det lugnade sig så snart filmen börjat men nästa gång såg vi till att sätta oss i skydd under balkongen. 

Vid invigningen 1930 var Centrum den första Kalmarbiografen som byggts för ljudfilm. Det visades förstås ljudfilm även på de andra biograferna i stan, men de hade allihop hängt med sedan stumfilmstiden. 

Första filmen som visades på Centrum var ”The Love Parade”, eller ”Prinsgemålen” som den fick heta på svenska, med Maurice Chevalier och filmdebuterande Jeanette MacDonald i huvudrollerna. Filmen har kallats ”den första verkligt dramatiska musikalen på vita duken”. I Östra Smålands recension fick Jeanette MacDonald den något förbryllande komplimangen: ”Hennes röst var förtjusande till och med i en ljudfilm”. Varken inspelningsteknik eller ljudåtergivning var ju förstås i närheten av vad som komma skulle. 

Huset var hopbyggt med ”Marmorpalataset”, så kallat eftersom den fönsterlösa fasaden mot brandstationen från början var målad i marmoreringsteknik. 

Östra Smålands reporter gick husesyn i filmpalatset dagen före premiären den 4 oktober 1930. Det arbetades ännu för högtryck när reportern visades runt av stans biokung Carl Albien och glaskonstnärerna Vicke Lindstrand och Edward Hald – far till illustratören Fibben Hald som ska presenteras närmare i ett kommande blogginlägg. 

Biokungen Carl Albien, som länge drev Saga, Centrum och Röda Kvarn, har här bänkat sig i någon av sina salonger. När han invigningstalade på Centrum 1930 grötrimmade han utan hämningar:
”Du behöver aldrig mera gå på gatan, sur och tvär, se, härute finns ett trevligt väntrum.
Vi ska samlas här och känna att denna platsen är ett glädjens och festens Centrum.”
Foto: Östra Småland

All armatur och all glasdekor var tillverkad på Orrefors glasbruk. Och det var gott om glas. I övre vestibulen fanns till exempel runda glasplattor där karikatyrer av kända filmstjärnor graverats: Chaplin, Garbo, Harold Lloyd bland andra. I taket fanns Halds Saturnusarmatur, som visats upp på Stockholmsutställningen samma sommar: lampan var inspirerad av planeten och dess ringar. 

”Saturnus” var det självklara namnet på glaskonstnären Edward Halds vackra lampa från 1929 som lyste upp foajén på Centrum.
Bilden hämtad från www.1stdibs.com

Interiören var väldigt påkostad och lyxig. Mycket guld, speglar och glasgravyrer. Stolarna var gröna med ryggar och sitsar klädda i blå sammet. Allt som allt rymdes ungefär 500 personer i salongen. Redan på 40-talet byggdes bion om och filmduken gjordes bredare för att klara de nya filmformaten. 

Albien sålde 1972 Centrum och Saga till Ove Sjöros, hans efterträdare som kalmaritisk biokung. På 80-talet tog den rikstäckande kedjan Sandrews över. 1986 byggdes den nu svårt nedslitna bion om helt och hållet. I december 1986 öppnades Sandrews 1–2 med två salonger och helt ny utrustning och inredning. 

Drygt elva år senare, i början av 1998 kom Sjöros tillbaka som ägare, återgav bion dess gamla namn, men la snabbt ner den för att slippa en konkurrent till sitt eget stora projekt Biostaden i Baronen. Sista föreställningen blev Robert Redfords Mannen som kunde tala med hästar den 29 oktober 1998. 

Det forna biopalatset degraderades till bingohall och blev sedermera först nattklubb och därpå studenternas kårhus. Att Marmorpalatset intill redan när det var nybyggt direkt gjort sig ökänt som stans kanske mest lyhörda hus hade tydligen glömts bort. 

Vägg i vägg med bion fanns konditoriet Atlantic, etablerat som ”musikkonditori” med dans i samma veva som biografen öppnades. Den här bilden togs 1940. Man kan förmoda att ljudvolymen även här var avsevärt mer dämpad än under 2000-talets misslyckade nattklubbsperiod. Många svenska konditorier levde i symbios med biografer. Man tog en fika före eller efter filmen – eller bådadera. Samma strategiska tänkande låg säkerligen bakom placeringen av den Pressbyråkiosk som länge fanns på andra sidan gatan, mittemot biografen.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Grannarna höll på att bli tokiga och efter fruktlösa försök att komma till rätta med ljudproblemen tvingades man helt enkelt ge upp 2016. Förmodligen var ljudvolymen avsevärt lägre på biografens tid och då var ju den sena föreställningen avslutad redan nån gång vid tiodraget. Så tidigt har ju folk knappt ens hunnit ge sig ut på stan numera. 

De senaste åren har lokalen, så vitt jag vet stått tom. Och man kan nog vara säker på att ingen blåser med ärtrör där längre. 

Entrén till biopalatset gjorde fortfarande ett pampigt intryck när den här bilden togs 1981. Trots att mer än 50 år då satt sina spår var entrén till biografen betydligt festligare än ingången till först den kortlivade nattklubben The Sign och sedan till det sedan länge igenbommade kårhuset.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

Bioprogrammet i oktober 1930 i Kalmar 

Samtidigt som ”Prinsgemålen” rullade på Centrum visades följande filmer på Kalmars övriga biografer. 

Onkel Toms stuga gick på Saga, som dåförtiden hette Biorama. ”Numera barntillåten” stod det i annonsen i Östra Småland. 

Röda Kvarn – alias IOGT-lokalen på Strömgatan – visade En västerns kavaljer. Den annonserades som cowboyhjälten ”Ken Maynards andra ljudfilm”. 

Palladium lite längre ner på Larmgatan visade det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen – Carl Schenstrøm och Harald Madsen – i stumfilmen Hr Tell og Søn som på svenska fått titeln Flirt, funkis och fullträffar, ”Funkis” säkerligen för att anspela på den gångna sommarens Stockholmsutställning, där funktionalismen lanserades på bred front för första gången i Sverige. 

Skandia på Norra Långgatan visade något som hette De oskiljaktiga, men bytte redan på torsdagen till en tysk film med det klart mer rafflande namnet Vålnaden från Moskva. 

På Grand längst ner på Larmgatan visades ingenting eftersom den biografen inte invigdes förrän 1939.

Se även:
• Saga – äldsta biografen i Sverige 
• Sista rullen på Palladium

KÄLLOR: 

Artiklar i Östra Småland 1980–1986 samt ”Stefans Biosidor”, som tyvärr inte tycks finnas kvar på nätet.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 16 februari 2013