Den snacksalige småhandlaren

Här sitter Axel ”Södis” Söderström utanför sin butik på Södra vägen 17 A. Att han fotograferats vid midsommartid framgår av affischen i skyltfönstret, men vilket år är något oklart. Bilden uppges vara från 1925, men kan nog vara tagen några år senare. I dörren står Selma Karolina Sundberg, som Axel ”Södis” gifte sig med 1927. Till vänster sitter den lurviga hunden ”Moppe”. Det är inte så lätt att urskilja, men på affischen för Liptons te har ”Södis” själv lagt till några rader, längst ner står det ”Choklader & en Rök”.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Axel ”Södis” Söderström var en sådan där typiskt snacksalig småhandlare som det funnits gott om i Kalmar långt fram i tiden. En som emellanåt kunde balansera på gränsen till vad som var riktigt lagligt och ibland överskred den en smula för att göra sig en extra slant. Och som, med en viss förnöjsamhet, var beredd att ta konsekvenserna av sitt småfifflande.

”Södis” var en färgstark person i Kalmar under 1900-talets tre-fyra första decennier och säkert visste i stort sett alla i stan vem han var. Men han skulle varit totalt och inte bara nästan bortglömd i dag, om inte redaktören och Kalmarkrönikören Manne Borgwall hade skrivit om sina minnesbilder av honom i tidningen och sedan sett till att ta med texten i sin bok Kalmar i minnets skimmer, som gavs ut 1954.

Som skildrare av Kalmarbor, ur alla samhällsklasser, och deras vardagstillvaro håller jag nog Borgwall som den allra främste. Helst skrev han om åren runt sekelskiftet 1900 – hans egen ungdomstid, han var född 1884 – men han kunde också bege sig tillbaka ytterligare några decennier i det förflutna och berätta om människor och miljöer från 1800-talets första hälft. Han bemödade sig alltid om att vara noggrann med fakta, samtidigt som han framförde sitt med tiden kolossala vetande om allt kalmaritiskt förflutet på ett lättillgängligt och anspråkslöst vis. Hans prosa har naturligtvis färg av sin tid, men stilen är aldrig tillkrånglad och det går utmärkt att läsa honom även i dag. (Mer om Borgwall i slutet av det här blogginlägget).

Om Axel ”Södis” skriver Borgwall att han ”av födsel och ohejdad vana var [...] kalmarit, varom också hans utpräglade kalmardialekt nogsamt vittnade.” Men Borgwall konstaterar också att Söderströms ”tidigaste bana är obekant för författaren, som först kom i kontakt med den gode ’Södis’, när han var välbeställd specerihandlare ute i ’Blåkulla’ på Ängö.”

Här kan vi sentida Borgwalläsare, med tillgång till digitaliserade folkbokföringsuppgifter och annat sådant som den gamle redaktören inte ens kunde drömma om, för en gångs skull korrigera honom med upplysningen att Söderström faktiskt inte var född i Kalmar, utan år 1865 i Ljungby socken, det vill säga i eller i närheten av Ljungbyholm, ungefär en och en halv mil söder om stan. Enligt uppgifterna i folkräkningen år 1900 bodde han dock på Ängö och hans yrke uppges vara tapetserare. Han var gift med Johanna Albertina Lundberg, född i Kalmar 1856. I hushållet fanns också dottern Elsa Matilda Sabina, född 1893, liksom sin far i Ljungby församling.

Vid folkräkningen tio år senare är familjemedlemmarna desamma och man bor fortfarande på Ängö, även om adressen ändrats från ”Ängö Skeppsvarvet N:o 30” till ”Ängö 53”. Intressantast är dock upplysningen att familjefadern Johan Axel Gottfrid Söderströms yrke nu är ”handlande”.

Här i ”Blåkulla”, det stora huset i hörnet Sparregatan–Hammarskjöldsgatan, tycks Axel ”Södis” ha inlett sin handelsmanna bana senast 1910. Huset byggdes av firman N J Andersson & Son, i dag känd som Tegnanders Fastighets AB, och var blått när det var nytt, därav benämningen. Bilden är från 1930-talet och på hörnet finns entrén till Kalmars första Konsumbutik, inrättad 1922. I ”Blåkulla” har det också funnits sybehörsaffär, mjölkbutik och cigarraffär.
Vykort ur Lars och Ingrid Bruuns samling

Det stora huset på Sparregatan, som kallas Blåkulla eftersom det från början var blått, byggdes 1908 och inhyste ända fram till för några år sedan en livsmedelsbutik. 1922 inrättades där stans första egentliga Konsumbutik, men med tanke på vad Borgwall skriver och vad folkräkningsuppgifterna från 1910 säger så kan det finnas anledning att förmoda att Axel ”Södis” var den allra förste specerihandlaren i Blåkullahuset. Han sa själv att hans rörelse byggdes på ”Ängöbornas ettöringar” – Ängö var långtifrån en fashionabel stadsdel, tvärtom. Befolkningen bestod till stor del av fattiga sjömän, varvsarbetare och fiskare – de senare ofta kvinnor, vars män var till sjöss.

Här i en av de små butikslokalerna på Kaggensgatan 22 gjorde Axel ”Södis” sitt första försök som tobakshandlare. Huset revs i början av 60-talet när Domus byggdes. Bilden är förmodligen tagen runt 1910, i alla fall före 1913 för i korsningen med Storgatan, till höger i bild, finns ännu det gamla Olsbonska huset kvar. Där ligger nu sedan mer än ett århundrade Handelsbankens palats.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

”Härute på Ängö residerade Söderström under många år tills man en vacker dag återfann honom som tobakshandlare i gården Kaggensgatan 22”, skriver redaktör Borgwall. Där stannade Axel ”Södis” emellertid inte så länge. I stället flyttade han en liten bit norrut och hamnade på andra sidan Kaggensgatan i hörnet vid Strömgatan, där han startade en diversehandel som utmärktes av att han hade något så ovanligt som en blinkande ljusskylt ovanför ingången.

Det här smutsgula tegelhuset låg i hörnet Kaggensgatan–Strömgatan. Bilden är tagen 1981, inte så långt före rivningen. Sedan dess har tomten varit parkeringsplats, i väntan på att Kalmarsund Hotell ska genomföra sin planerade utvidgning. Det var här Axel Söderströms blinkande skylt fanns ovanför entrén. Foto: PeO Larsson/Östra Småland

”Den blinkande hörnan” kallade han butiken när han annonserade. Skylten slocknade dock snart och Söderström ville i stället ha en liten och mera lättskött affär. Gärna i tobaksbranschen, som han ju försökt sig på tidigare. Han etablerade Sandås Tobakshandel i en liten träkåk på Södra vägen 17 A, där det ska ha varit lönnkrog under 1800-talets första hälft. Huset är rivet sedan länge och på adressen finns i dag ett bostadshus från 1930-talet.

I sin lilla butik stod Axel ”Södis” och slängde käft med en ganska stor kundkrets hela dagarna. Folk tyckte om att höra honom berätta och gå på, men man gjorde klokt i att ”ta hans historier med viss reservation”, som Borgwall uttrycker det: ”Bland annat hade han en gammal värja i sin ägo, om vilken han påstod att den varit med i kalabaliken i Bender på Karl XII:s tid och förd av hans farfars farfar, som varit med om äventyret.”

Fast det fanns förstås de som påstod att det var ”Södis” själv som ropat in värjan på en auktion någonstans på landsbygden.

”’Södis’ hade en glänsande fantasi, som fick ta vid när minnet svek, men hans framförande av en historia blev i hans fantasi så bra, att han till slut själv trodde att den var sann. Och hade han då med sin sagolika framställning fått lyssnaren i en viss spänning, då njöt den gode ’Södis’. Sådan var hans stil”, skriver Borgwall, som också konstaterar att när Söderström pratade med folk som kände honom och ”hans små egenheter” väl, då ”aktade han sig noga och försökte inte utan framgång hålla den fria fantasin i styr”.

Husets gamla tradition som lönnkrog upprätthöll Axel ”Södis” på ett något blygsammare sätt. Var man återkommande kund i Sandås Tobakshandel kunde man nämligen också få ”tillhandla sig en och annan flaska öl”, något butiken förstås inte alls hade tillstånd att saluföra. Det bekymrade dock inte den gode ”Södis”, som blev dömd till böter gång på gång. När summan var uppe i bortåt 300 kronor, ett belopp som kanske motsvarar 10.000 kronor i dag, och som ”Södis” mycket väl hade kunnat betala, så föredrog han att i stället ”ta värvning på Vita briggen”, som man förr sa i Kalmar. Det innebar att han satt av böterna på fängelset. Han unnade inte myndigheterna några pengar, ”utan föredrog att på statens bekostnad vila upp sig ett slag”.

Borgwall menar ändå att ”Axel ’Södis’ var nog innerst inne en god person” och travesterar Runebergs ord om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: ”mycket tålde han att skrattas åt, men mera hedras ändå”.

Axel Söderström blev änkeman 1924. Tre år senare dog hans dotter. Själv gifte han samma år om sig med Selma Karolina Sundberg, född 1880 i Bräcke i Jämtland. Axel Söderström gick ur tiden 1936, några veckor före sin 71-årsdag. Änkan flyttade tillbaka till Bräcke, där hon dog 1961.

Ölänningen som skrev Kalmarhistoria

Redaktör Manne Borgwall (1884–1958).

Manne Borgwall skrev i alla Kalmars tidningar samt Ölandsbladet, men var främst knuten till Kalmar Läns Tidning, där han började 1917 eller 1918. Innan dess hade han genomgått något slags kontors- och/eller handelsutbildning i Stockholm vid den privata yrkesskolan Bar-Lock-institutet (uppkallat efter ett amerikanskt skrivmaskinsmärke). Han ska också ha tillbringat en tid i Tyskland under sina ungdomsår.

Manne Borgwall var född i Borgholm, men kom till Kalmar redan som pojke och blev en av de mest framstående skildrarna av stadens förflutna, särskilt 1800-talets och det tidiga 1900-talets vardagliga miljöer och människor.

Borgwall gav ut två urval av sina Kalmarkrönikor i bokform, Från flydda tiders Kalmar 1944 och Kalmar i minnets skimmer tio år senare. Båda är synnerligen läsvärda än i dag och inte speciellt svåra att hitta antikvariskt, även om priserna gått upp en del på senare år. Särskilt den förstnämnda har stigit i pris och för den får man numera betala mellan 200 och 300 kronor för ett fint exemplar. Boken från 1954 kostar oftast mellan 100 och 200 kronor om den är i gott skick.

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 23 april 2021

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun, samt Hans Egeskog och Ingrid Bruun, båda Kalmar.

LÄNKAR
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar