Bildskatt upphittad i övergivet klubbhus

Det av allt att döma allra första fotbollslaget i Kalmar, IF Glad Ungdom, fotograferat 1904. I sin premiärmatch sommaren året därpå mötte man KFF-föregångaren IFK Kalmar, som var några månader yngre, och förlorade med 0–5. Stående från vänster Torsten Lesseur, Gunnar Jonsson, Gunnar Lundell, Viktor Andersson, Gustav Lundell och Axel Karlsson. Sittande från vänster Hjalmar Karlsson, Sven Liberth, Yngve Bergstedt, August Petersson och Erik Liberth.
Den här bilden, och alla andra gamla fotografier i blogginlägget, kommer ur Axel ”Nick” Karlssons samling, alltså han som står längst till höger i övre raden, och har skannats in av Kalmar läns museum.

Kalmars allra äldsta idrottshistoria är rörig, oklar, full av missförstånd och rena felaktigheter. Men en liten bortglömd låda, som var på vippen att hamna i soporna, har visat sig vara rena skattkistan för alla som vill veta mer om stans idrottsliv i början av 1900-talet.

När Kalmar AIK lämnat den 300 kvadratmeter stora barack på Fredriksskans, där man haft sitt klubbhus sedan 1993 och tagit med sig vad man behövde därifrån, fick Kalmar stads hembygdsförening uppdraget att undersöka om där fanns någonting kvar som var värt att spara åt eftervärlden. Sedan skulle baracken rivas. 

De som en vacker dag i början av september 2019 tog sig an uppgiften var Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson, de högt kvalificerade redaktörerna för det omistliga uppslagsverket Kalmar Lexikon (utgivet 2014). Gunnar kände till att jag ägnat en hel del tid åt att försöka reda ut och dokumentera en del av Kalmars fotbollsförflutna och bad mig komma och ta en titt.

Så medan Gunnar och Bengt röjde bland pärmar med styrelseprotokoll, verifikationer och andra dokument snokade jag runt lite på måfå bland kvarlämnat gammalt reklammaterial, uttjänta telefoner och datorskrivare. Jag drog ut skrivbordslådor, öppnade skåp och kikade i kartonger.

Men det enda som kom fram av något idrottshistoriskt intresse var en gammal trasig bild på ett bandylag, gissningsvis från 1920-talet, och jag var just på väg att ge upp när jag fick syn på en ungefär fyra decimeter lång låda, en decimeter bred och lika hög. Jag öppnade locket – till en förgången värld! 

Lådan var full av gamla skioptikonbilder, en lite större föregångare till senare tiders diabilder. Jag höll upp en av bilderna mot fönstret och fick till min förvåning se några badande människor med Kalmars gamla kallbadhus i bakgrunden. Badhuset revs 1920 och det har bara funnits ett enda känt fotografi som visar det. Och här fanns nu plötsligt ett till! Som dessutom var mycket bättre!

Glada badare på Kattrumpan med gamla kallbadhuset från 1858 i bakgrunden. Bilden är förmodligen tagen på 1910-talet. 

Jag tittade som hastigast på en del av de andra bilderna. Några var spräckta, men de flesta såg vid en snabb besiktning ut att vara i skapligt skick. Där fanns många lagbilder, men det gick också att se någon som stötte kula på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen och någon annan som hoppade höjd. Jag kände igen en bild på längdhopparen William Björneman, OS-guldmedaljör i Antwerpen 1920, liksom en bild från ett 1.500-meterslopp 1915 med målgång på Fiskaregatan.

Som en spöklik skugga går Rolf Björkman, arrangerande IFK Kalmars och hela stans bäste medel- och långdistansare under många år, i mål som överlägsen segrare i 1.500-metersloppet – tre varv runt Gamla idrottsplatsen – vid Smålands Idrottsförbunds tävling om Löwenadlers vandringspris 1915. Längre ner på Fiskaregatan skymtar tvåan och trean, Erik Österberg och Oskar Zidén, båda tävlande för Kalmar IK. Den här bilden har tidigare ofta återgetts i en klumpigt retuscherad version och segrarens namn har felaktigt angetts vara ett helt annat.

I botten på lådan, under de drygt 70 skioptikonbilderna, gömde sig ytterligare en överraskning. Där låg en liten pappersbunt, hopvikt flera gånger. I utvecklat skick uppenbarade sig 18 maskinskrivna sidor med vad som klart och tydligt var ett föredragsmanuskript som hörde till en del av bilderna.

Jag insåg förstås att jag råkat göra ett fynd som var något alldeles extra och som skulle komma att sprida nytt ljus – och förmodligen samtidigt föranleda en hel del nya frågor – över idrotten i stan för mer än 100 år sedan. Gunnar och Bengt fick se vad jag hittat varpå jag tog med mig lådan hem, där jag har tillgång till ljusbord och lupp, för att studera bilderna mer ingående. 

Väl hemkommen läste jag först igenom manuskriptet. Där fanns mycket som jag inte kände till. Att bilderna kom ur Axel Karlssons samling framgick tydligt. Det var ett namn jag råkade vara bekant med: Axel Karlsson (1889–1973) blev ordförande när Kalmar AIK uppstod 1918 sedan Kalmar IK och IF Falken slagits samman. Axel ”Nick”, som han alltid kallades, hade faktiskt varit ordförande redan i KAIK:s allra tidigaste föregångare IF Glad Ungdom, som grundats 1903.

Skioptikonbilden på Österbergska huset på Lindölundsgatan 1 B har fått några sprickor. Det var här uppe på vinden ett tiotal pojkar i 14–15-årsåldern den 22 november 1903 grundade Kalmars första egentliga idrottsförening, IF Glad Ungdom, som så småningom kom att bli den äldsta beståndsdelen i Kalmar AIK. Huset stod fortfarande kvar en bit in på 1970-talet.

Senare hade Axel Karlsson många förtroendeuppdrag inom idrotten, bland annat i Smålands Fotbollförbund och i den kommunala idrottsnämnden i Kalmar. Han var också med om att starta Kalmar Simsällskap 1920. Axel Karlsson tog ofta ensam på sig att arrangera insamlingar till priser i idrottstävlingar för folkskolebarn. Tidningen Östra Småland låg honom också varmt om hjärtat och han medverkade då och då i spalterna.

Axel Karlsson var till yrket målare och länge ordförande i Målareförbundets sektion 21 i Kalmar. Kommunalt var han verksam i folkskolestyrelsen, där han framför allt bemödade sig om skolgången för barnen till ”mindre bemedlade”, som omskrivningen för fattigdom löd på den tiden. Han tog också initiativet till Kalmar arbetares premiefond, som delade ut belöningar till elever i folkskolans avgångsklasser. När han överlämnade fonden till folkskolestyrelsen var det med orden: 

”Hjälp barnen att få mera glädje av skolan, ge dem uppmuntran i hemmet och lär dem även förstå skolans stora värde för det uppväxande släktet.”

Att en så engagerad samhällsmedborgare även såg till att ta vara på gamla fotografier från Kalmaridrottens allra tidigaste år förvånar inte. 

Eftersom det inte går att skanna in skioptikonbilder med acceptabelt resultat på en vanlig planskanner kontaktade jag – som så många gånger förut – Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Hon har i många år haft hand om digitaliseringen av gamla bilder, vilka sedan läggs ut på Digitalt museum så att vem som vill kan studera dem på nätet. Museet har förstås utrustning som klarar av att hantera skioptikonbilder och därmed var bevarandet av fotoskatten säkrat.

Men vem hade egentligen skrivit manuskriptet och hållit föredraget? Rubriken löd ”Från gamla plan till nya – Ett försök till kalmaritisk idrottshistoria i anslutning till Axel Karlssons skioptikonbilder”. ”Gamla plan” syftar förstås på Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen, som sedan länge fungerar som parkeringsplats mellan Fiskaregatan och Södra Kanalgatan, medan ”nya” avser Fredriksskans IP, tagen i bruk 1919. Texten, som är full av ändringar, strykningar och tillägg behandlar drygt hälften av skioptikonbilderna; de övriga härrör från tiden efter att den nya idrottsplatsen stod färdig och nämns inte i föredragstexten.

En av sidorna ur föredragsmanuskriptet.

Det fanns en datering uppe i högra hörnet på första manussidan: ”21/3 -51”. Rimligen hade föredraget hållits då. I Östra Smålands arkiv slog jag upp tidningslägget för mars 1951 och hittade först en notis från den 20 mars med rubriken ”Idrottssoaré”:

”I morgon kl 19.15 visas idrottskavalkaden ’Från gamla plan till nya’ på Tullskolans aula. Det blir en bildsamling med beledsagande text framförd i ett kåseri av Walter Fogelström, ordförande i AIK. Denna bildsamling omfattar åren 1903–1919 och berör Kamraterna, Gothia, Falken, Idrottsklubben m fl. Var övertygad om att man återfinner många gamla bekanta bland dessa bilder! Det bör bli en verklig högtidsstund för det idrottsintresserade Kalmar.”

Dagen efter var en annons införd för evenemanget. Förutom bildkavalkaden utlovades underhållning med sång och musik.

Annons för ”idrottssoaré å Tullskolans aula” i Östra Småland den 21 mars 1951.

Därmed var föredragshållarens identitet fastställd. Walter Fogelström tillhörde en yngre generation än Axel Karlsson. Han var född 1903, samma år som IF Glad Ungdom startades, och hade spelat fotboll i Kalmar AIK:s A-lag på 1920-talet, alltså på ”nya plan”. Redan i början av 1930-talet blev Fogelström klubbens ordförande under ett par år, för att sedan återkomma på posten 1950–52.

Walter ”Santos” Fogelström (1903–1964) var inne på sin andra ordförandeperiod i Kalmar AIK när han 1951 höll föredraget till Axel Karlssons bilder. Personnotis ur boken ”Sveriges idrottsfolk IV” (1947)

I sin text nämner Fogelström förstås inte alla som finns med på bilderna vid namn och inte heller vem som är vem. Det är ju frågan om ett kåseri och inte om en vetenskaplig dokumentation. Man får också föreställa sig att han, om det behövdes, pekade ut personerna på bilderna och också nämnde sådant som inte finns nedtecknat i manuskriptet. Säkert kan även publiken ha bidragit med kompletterande upplysningar.

Tanken är att alla bilderna som hör till föredraget så småningom ska göras tillgängliga på Digitalt Museum, men först måste de förses med så omfattande faktauppgifter som möjligt. Det är ett detektivarbete som har tagit alldeles för lång tid – och jag har heller ingen annan att skylla på än mig själv… 

Men snart hoppas jag i alla fall att de bilder ur Axel Karlssons samling som Walter Fogelström berättade om den där marskvällen 1951 ska finnas att se på nätet för alla som vill. Både de som publiceras här och minst lika många till.

Redan i slutet av år 1905 bytte IF Glad Ungdom namn till IF Örnen, eftersom namnet upplevdes vara så barnsligt att det försvårade medlemsvärvningen. I samma veva började det också gå bättre på fotbollsplanen. Det här laget vann Kalmar Idrottsförbunds första vandringspris 1906. Stående från vänster Gunnar Lundell, Gustav Lundell, S Andersson, K Olsson, Anshelm Franzén. Knästående från vänster: Hjalmar Karlsson, E Hägerbaum, Gunnar Eriksson. Sittande: A Petersson och A Petersson (åtminstone Petersson till vänster ska ha hetat August i förnamn) samt A Jonsson.

Cykling, gymnastik och segling

Den tidigast noterade sammanslutning som påminner om en sport- eller idrottsförening i Kalmar är en velocipedklubb som ska ha funnits redan 1870. På den tiden var tävlingscykling på allmän väg förbjuden. Förmodligen ägnade man sig mest åt sällskapsturer, i alla fall officiellt.

Uppgiften är hämtad ur brandchefen och idrottsentusiasten Albert ”Abbe” Florins upplysande och underhållande men inte helt igenom tillförlitliga redogörelse i minnesskriften ”Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962”, utgiven sistnämnda år.

När den här bilden publicerats tidigare har den nästan alltid påståtts vara från 1908 och visa det IFK Kalmarlag som då vann Smålands-DM för andra gången. I själva verket är bilden från 1907 när IFK vann det allra första Smålandsmästerskapet. Flera av spelarna var läroverkspojkar, vilket också understryks av de anteckningar om framtida yrke som långt senare skrivits till på baksidan av bilden. Översta raden, från vänster: Torsten Borgstedt (major), John Sjöblom (läroverksadjunkt), Sigfrid Wedel (direktör), Nat. Göransson (uppgift om yrke saknas), Gustaf Larsson (bankdirektör), lagledaren Gunnar Strandberg (utan yrkesbeteckning). Mellanraden: Ivar Dahm (advokat), Sven Wallander (grosshandlare), Svantesson (titel saknas). Nedre raden: Birger Welander (läroverksadjunkt), Eric Brütte (disponent) och Hugo Küpper (bokhandlare).

De första föreningarna av mer modernt snitt i Kalmar var IF Glad Ungdom (den 22 november 1903), vars unga stiftare stod nykterhetsrörelsen nära, och IFK Kalmar (den 1 april 1904), som hade stark anknytning till läroverksmiljön. De fick efterföljare i främst IF Svea, IF Göta och Ängö IF. Alla föreningarna utövade i första hand fotboll och friidrott, men även några andra sporter som till exempel simning och vattenpolo. 

Erik Blomqvist, IF Falken, på en bild från 1912. Blomqvist var den som tog initiativet till IF Svea, som bildades den 17 juli 1907, men som måste byta namn till IF Falken när man 1911 sökte medlemskap i Riksidrottsförbundet. Där hade man säkert redan alltför många föreningar vid namn Svea i medlemsregistret. Blomqvist vann Kalmar Idrottsförbunds terränglopp i Tallhagen när det arrangerades första gången 1911 och blev Kalmarmästare i terränglöpning flera gånger. Han fick anställning som Fredriksskans förste och i många år ende vaktmästare i samband med att idrottsplatsen anlades 1919 och hade sin tjänstebostad i dåvarande tennishallen, nuvarande Gymnasten.

Med undantag för tennis – Kalmar Tennisklubb startade sin verksamhet 1914 – bildades specialföreningar för särskilda sporter inte förrän på 1920- och 1930-talet i Kalmar. Först ut av dem var Kalmar Simsällskap 1920. Där fick även flickor vara med och tävla, annars hade de på sin höjd fått vara medlemmar i föreningarna – och betala medlemsavgiften – men inte själva kunnat bedriva någon idrott.

Kalmar Läroverks GoIF instiftades redan 1880, som en av de första föreningarna i sitt slag i landet. Men den går förstås inte att jämföra med en vanlig idrottsförening, som grundats på initiativ av folk som vill träna och tävla tillsammans och där alla som vill kan ansöka om att få bli medlemmar.

Fem IFK-idrottare i ”civil” mundering på Gamla idrottsplatsen, året är förmodligen 1913. Från vänster Karl-Bernhard Sandbäck, William Petersson (senare Björneman), Arthur Göransson, en oidentifierad person samt Valfrid ”Valle” Johansson (senare Sternelius). Mångkamparen Johansson-Sternelius var en av de drivande krafterna i IFK. Han blev senare tullöverkontrollör i Stockholm, Göransson blev folkskollärare i Sörby i Kristianstads län, Petersson-Björneman tog guld i längdhopp vid OS i Antwerpen 1920 och var i många år chef för Scan, medan Sandbäck, som var framstående i kastgrenar, framför allt spjut, blev bankkamrer i Högsby.

Inte heller de båda gymnastikföreningar – Gymnastikföreningen Göta respektive Kalmar Kvinnliga Gymnastikförening – som startades 1891 och överlevde några år, oklart riktigt hur många, kan egentligen sägas ha varit idrottsföreningar. Gymnastiken ansågs på den här tiden inte vara sport utan något mycket ädlare, även om motsättningarna i Sverige inte var riktigt lika oförsonligt hårda som särskilt i Tyskland. Men gymnastik innebar även i den fjällhöga nord i första hand fysisk fostran av den egna kroppen, inte sällan med militär anknytning, och ofta i truppsammanhang. Inriktningen låg mycket mer på uppvisning än på tävling. 

Valfrid ”Valle” Johansson (senare Sternelius), blev Kalmar IS ordförande i början av 1920-talet. Här stöter han kula på Gamla idrottsplatsen iförd studentmössa – han tog studenten 1912 – och med IFK-stjärna på tröjan. ”En grann idrottstyp”, enligt Walter Fogelströms föredrag 1951.

I Tyskland rådde en närmast förbittrad syn på modern sport från gymnasternas sida. Det hållningslösa bollsparkandet – importerat från ”det perfida Albion”, som man gärna kallade England – betraktades närmast som ett slags fosterlandsförräderi. Det struntade förstås vanligt folk i och fotbollen fick ett stort genombrott i Tyskland nästan direkt efter första världskrigets slut, betydligt tidigare än i Sverige.  

Spår av samma synsätt fanns även i Kalmar. I berättelsen om William Björneman här på bloggen, Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning, finns några rader om den gamle majoren och gymnastikläraren Nils Gustaf Lyckberg, som långt in på 1900-talet hade stora svårigheter att acceptera att hans elever hellre ville ägna sig åt fotboll och friidrott än åt att hoppa bock eller göra bålrullningar och armar uppåt sträck enligt ”den svenska gymnastikens fader” Per Henrik Lings (1776–1839) beprövat fosterländska metoder.

Det var saxstil som gällde när IFK Kalmars framstående höjdhoppare Bruno Gezelius tog sig över ribban på Gamla idrottsplatsen. Han ska senare ha varit flitigt anlitad som fotbollsdomare.

Skytteföreningarnas historia har förstås ännu mer militär anknytning än gymnastiken. Många sådanas uppkomst är starkt kopplad till skarpskytterörelsen, ett slags föregångare till hemvärnet, som uppstod på 1860-talet. Det gäller exempelvis Kalmar-Möre Skyttegille, som inrättades 1883 som en ombildning av den tidigare skarpskytteföreningen. 1893 bytte man namn till Kalmar Skyttegille.

Seglingen är ett specialfall. I en sjöstad som Kalmar har nog alltid kappsegling förekommit på ett eller annat sätt och det finns, enligt Albert Florin, spår av föreningsverksamhet så långt tillbaka som 1850. Först 1903 bildades emellertid Kalmar Segelsällskap, men hur tävlingsinriktat det egentligen var är oklart. Sällskapet upphörde 1918, men fyra år senare uppstod Kattrumpans Segelsällskap vilket 1925 bytte till det gamla namnet.

Men då befinner vi oss onekligen på djupt vatten, en bra bit från såväl den gamla plan som den nya…

IFK Kalmars ”gode kastare” Arthur Verner ”kom upp i cirka 35 meter så småningom”, enligt Walter Fogelströms föredrag 1951. Förmodligen i diskus, av bilden att döma.

Andra tidiga idrottsföreningar i Kalmar

Förutom de föreningar som med tiden skulle utvecklas till Kalmar AIK, Kalmar FF och Kalmar SK fanns det förstås flera andra som främst satsade på fotboll och friidrott, bland andra Svenske, Drott, Najaden och Norden.

Dags för start i Smålands-DM i terränglöpning 1914. Nio deltagare fullföljde tävlingen, ettan, tvåan, fyran och femman kom från Kalmar. Vann gjorde nummer 7 Rolf Björkman, som därmed blev förste Kalmarfriidrottare att vinna ett Smålandsmästerskap.

Kvartersklubbar med lite stabilare organisation verkar ha grundats först på 1920-talet. Gamlestans BK från 1923 höll ut i många år, men det fanns också lag som exempelvis Kvarnholmens BK, Johannesborg, Malmen, Heijockskamraterna och Ängö BK. Den sistnämnda klubben ofta sammanblandad med Ängö IF, som från 1929 hetat Kalmar SK och är ett av få exempel i Sverige på att en förening som bedrivit fotboll övergått till att bli en renodlad friidrottsförening.

Kalmar SK:s ursprungsförening Ängö IF 1914, då föreningen fortfarande förfogade över ett fotbollslag. Tyvärr är inga namn nämnda, varken i Walter Fogelströms föredragsmanus eller i Ängö IF:s 20-årsjubileumsskrift, där bilden också finns med.

Kvarterslagen mötte varandra i en synnerligen lokal serie. Där förekom även de idrottsföreningar som fanns på större arbetsplatser, till exempel Verkstadsbolagets IF, Tändsticksarbetarnas IF och Margarin AB Sveas IF. Organiserad korpidrott av modernare snitt kom till först 1946, då Kalmar Korporationsidrottsförbund bildades som en direkt fortsättning på den av Östra Småland arrangerade fotbollskorpen.

Nämnas bör också att dagens IFK Kalmar ingenting har att göra med IFK Kalmar av årgång 1895, 1898 eller 1904 utan har sitt ursprung i Kalmar Godtemplares IF, som efter ett kort och måhända inofficiellt mellanspel som Kalmar Norra IF, bytte namn till IFK Kalmar 1970.

En tidig upplaga av IFK Kalmar, kanske rent av den som besegrade IF Glad Ungdom i den allra första fotbollsmatchen i stan sommaren 1905. Övre raden från vänster: E Beyron, Sven Lindegren, K G Runbäck, A Wennerberg och Albert Florin (blivande brandchef och den som skrivit den bästa översikten över den tidiga Kalmaridrotten). I mitten: H Björkstam. Sittande från vänster P Lindblom, Einar Östberg, Eric Brütte, T Åkerblom och S Dahlgren.

Svåröverskådlig idrottshistoria

Walter Fogelströms föredragsmanuskript och Axel Karlssons bildsamling utgör betydande tillskott till den annars magra dokumentationen av Kalmaridrottens båda första årtionden.

Terränglöpare i Skälbyallén 1913 eller 1914. Enligt Walter Fogelström ”skymta vi i första raden Erik Österberg, Carl Isakson och Karl Andersson”.

Albert ”Abbe” Florins nämnda redogörelse ”Idrotten i Kalmar” i minnesskriften ”Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962” är, så vitt jag känner till, den enda mer ingående översikt i ämnet som existerar, bortsett från en B-uppsats i historia från 1991, ”Idrottsrörelsens framväxt i Kalmar stad fram till tiden runt 1930”, av Ingemar Samuelsson. Den lutar sig emellertid så tungt emot Florins framställning att den egentligen inte tillför något nytt att tala om.

I boken ”Kalmar högre allmänna läroverk 1900–1960” (utgiven 1963) berörs den tidiga idrottshistorien i några texter. Där finns också kortfattade biografier över studenter som i ungdomen varit mer eller mindre framgångsrika idrottare.

I övrigt är man hänvisad till framför allt Kalmar AIK:s och Kalmar FF:s och deras föregångares gamla protokoll och andra dokument, som i stor utsträckning finns bevarade hos Folkrörelsearkivet i Kalmar. Flera föreningar i stan har också gett ut diverse jubileumsskrifter, Kalmar AIK inte mindre än tre stycken: 1937, 1957 och 1993. Tyvärr är historiken i den sistnämnda så bristfällig att man gör bäst i att helt hoppa över den. De båda tidigare publikationerna har klart bättre ordning på klubbens förflutna, särskilt den från 1957. 

Kalmar FF gav märkligt nog inte ut någon skrift om sin egen historia förrän till 100-årsjubileet 2010: ”En resa i bilder genom hundra år”, sammanställd av Pelle Friberg och Mats Lindqvist (numera Billmark). Merparten av texterna i boken är skrivna av undertecknad. Jag tyckte det räckte att få detta faktum omnämnt i förordet, eftersom jag ansåg – och fortfarande anser – att det helt och hållet var Pelles och Mats förtjänst att det äntligen blev en ordentlig KFF-historik utgiven. Den nyutgåva av boken som kom häromåret har dock även mitt namn på omslaget.

Kenneth Ottossons ”Boken om Kalmar FF” från 2002 håller tyvärr inte alls måttet för att kunna användas som tillförlitlig källa till KFF:s förflutna. 

IF Gothias friidrottare 1914. Fogelström nämner i sitt föredrag blivande mångårige Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonsson, stående i mitten av övre raden, som en ”god medeldistans- och terränglöpare”. Senare var han länge specerihandlare i hörnet Smålandsgatan–Fabriksgatan. En ofullständig identifiering ger följande resultat: stående från vänster: Erik ”PG” Olsson (”PG” stod för ”Pastorns gosse”), Hjalmar Sivgård, Gustaf Zidén, Oscar Jonsson, Einar Delborn, Einar Petersson samt oidentifierad person. Knästående från vänster: Arvid Sjöström samt oidentifierad. Sittande från vänster: oidentifierad, Albert Lundqvist, Eugen Angner samt oidentifierad och oidentifierad.

I övrigt får man hoppas på att man av en lycklig slump stöter på artiklar som publicerats i lokalpressen genom åren. Där har jag haft förmånen att, förutom fri åtkomst till Östra Smålands och Barometerns tidningsarkiv, ha tillgång till både Kalmar FF:s klippböcker, som började föras 1947, och legendariske KFF-kaptenen Gunnar Svenssons egna klippböcker, vilka omfattar tiden från slutet av 1930-talet fram till några år in på 1950-talet. I båda samlingarna – inte någon av dem rymmer förstås allt som publicerades om KFF under de åren och de kompletterar varandra – kan man hitta artiklar som handlar om ännu äldre tider. Dessutom finns Gothiaspelaren och KFF-ledaren Einar Delborns klippböcker från åren 1918–1923 i gott förvar på Folkrörelsearkivet. De innehåller i huvudsak klipp från den tidning som då bar det otympliga namnet Kalmar–Kalmar Läns Tidning. 

Så sent som i november 2024 fick jag, tack vare synnerligen generöst tillmötesgående av Anders Lind i Kalmar, tillgång till stans förste fotbollsstjärna Hjalmar Sivgårds privata klipp- och dokumentsamling. Den omfattar främst åren 1916–1923. Redan vid en första snabbgranskning har Björn Bergenfeldt, expert på Kalmar FF:s förhistoria, hittat tidigare helt okända uppgifter och fakta om IF Gothia- och Kalmar IS-matcher.

KFF-statistikern och -historikern Pelle Friberg och jag har också genom åren både tillsammans och var för sig försökt identifiera bilder och föremål som funnits i Kalmar FF:s ägo. Även en del av gamle KFF-speakern Torsten Björklunds (1923–1982) texter, främst i föreningens publikation Rödtoppen berör äldre tider på ett intressant och upplysande vis.

I sammanhanget ska också nämnas min bror Hans Palmqvist, vars hjälp med att på Kungliga Biblioteket i Stockholm ta fram gamla artiklar med Kalmaranknytning, främst ur Idrottsbladet, varit helt ovärderlig. Detsamma gäller professor Henrik Williams i Uppsala som vid sina besök på Carolina Rediviva gjort allt för att uppfylla de mest långtgående önskemål om KFF-anknutna texter ur sedan länge avsomnade landsorts- och huvudstadstidningar.

Kalmar IK:s fotbollslag av årsmodell 1915, då Kalmarlagen spelade om den så kallade Östra seriepokalen. Det hade sina bekymmer att utöva fotboll på Gamla idrottsplatsen, där risken var stor att bollen hamnade i vattnet, vilket detta år inträffade i en match mellan Falken och ”Klubben” (dvs KIK) som ”måste avblåsas fyra minuter före full tid, enär bollen blåste i Ängöviken och fortsatte utåt!”

Några av idrottsföreningarna i Kalmar före 1919:

• 1880 grundas Kalmar Läroverks GoIF.
• 1891 bildas Kalmar Kvinnliga Gymnastikförening och Gymnastikföreningen Göta, men båda upphör efter några år.
• 1891 startas någonting som hette Kalmar Idrottsskola, som inte heller blir särskilt långvarig.
• 1895 grundas IFK Kalmar för första gången och upphör redan året därpå.

• 1898 grundas IFK Kalmar för andra gången, men läggs ner sommaren 1900.
• 1903 bildas IF Glad Ungdom, som får betraktas som stadens första idrottsförening i något så när modern bemärkelse.
• 1904 grundas IFK Kalmar för tredje gången och lyckas bestå fram till 1918 (se nedan).
• 1905 uppkommer IF Örnen i slutet av året då IF Glad Ungdom byter namn.
• 1907 startas IF Svea.
• 1909 byter IF Örnen namn till Kalmar IK, vilket i folkmun snabbt blir ”Klubben”, en beteckning som fortlever även efter sammanslagningen 1918 med Falken och namnändringen till Kalmar AIK.
• 1910 bildas IF Göta.
• 1911 blir IF Falken det namn IF Svea väljer då föreningen blir medlem i Riksidrottsförbundet (det hade på Ängö funnits en annan förening som hetat Falken, men den var redan nedlagd vid den här tiden).
• 1911 kommer Ängö IF till världen. 1929 ändras namnet till Kalmar SK.

• 1912 blir IF Gothia det nya namnet på IF Göta när föreningen går med i Riksidrottsförbundet.
• 1914 kommer Kalmar Tennisklubb till stånd.
• 1918 uppstår Kalmar AIK då Kalmar IK och IF Falken går samman inför anläggandet av den nya idrottsplatsen på Fredriksskansområdet, eftersom myndigheterna vill få ner antalet idrottsföreningar i stan.
• 1918 blir Kalmar IS resultatet av att även IFK Kalmar och IF Gothia slås ihop, vilket sker av samma anledning som Kalmar IK och IF Falkens sammanslagning. Kalmar IS ändrar namn till Kalmar FF 1927 i samband med att halva Kalmar AIK:s A-lag kommer att ingå i det lag som för första gången får plats i det nationella seriesystemet, vilket detta år utvidgas till att omfatta även sydöstra Sverige.

Den ende jag med säkerhet törs identifiera i det här bandygänget är fjärde spelaren från vänster inom målramen, Karl Gustafsson, gemenligen kallad ”Kalle Gustis”, i många år en av stans bästa idrottsmän i praktiskt taget alla sporter. Bilden uppges visa ett kombinationslag och så ställde kalmariterna gärna upp för att någon gång försöka vinna DM i bandy. Kalmarlaget lyckades nå final mot Jönköping såväl 1916 som 1917 men förlorade båda gångerna. I semifinalen mot Växjö 1917 introducerades för första gången en hejaramsa. Den var inte överdrivet avancerad: ”Heja, heja, heja, Kalmar, Kalmar, Kalmar!” men innebar ändå något nytt i stans idrottsliv.

© Klas Palmqvist

Bearbetad och utvidgad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 19 februari 2021. Om inget annat anges är bilderna hämtade ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museum.

STORT TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

LÄNKAR

Några av bilderna ur Axel Karlssons samling finns också publicerade i blogginlägget om kallbadhusens och simsportens äldsta historia i Kalmar: Kalla bad på Kattrumpan.

Blogginlägget Färgstarkt gäng i svartvitt handlar bland annat om Svenska Målareförbundets avdelning 21 i Kalmar, där Axel ”Nick” Karlsson var engagerad. 

Om WIlliam Björneman, längdhopparen som representerade Kalmar IS och vann olympiskt guld i Antwerpen, kan man läsa under rubriken Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning.

Skarpskytterörelsen redogörs det för i blogginlägget Sjustina slog på trumman för skarpskyttarna i Kalmar.

På Digitalt museum kan man se mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Gå och bada – vilket badhus Kalmar hade!

Simtävling i gamla varmbadhuset. Eftersom bassängen bara var 12,5 yards lång – 11,43 meter – blev Kalmarsimmarna skickliga på vändningar. Skälet till att man inte använde metersystemet var att distanserna vid simtävlingar i början av 1900-talet angavs i engelska mått.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

2025 ska Kalmars nya simhall stå klar i Snurrom. Men trots att alla i åratal varit ense om att den gamla simhallen från 1970 blivit både nedsliten och omodern tog det sin tid innan beslut om ett nybygge kunde tas. Ungefär likadant var läget när det gällde inomhusbadande i Kalmar vid 1900-talets början. 

Maskinist C A Hedin var innehavare av det gamla varmbadhuset från 1856. Det var en enkel inrättning som inte tillfredsställde tidens smak. Man kan väl också förmoda att anläggningen med åren blivit tämligen sliten.

Varmbadhuset från 1856 revs för att lämna plats åt J Fred Olsons jugendskapelse. Uppe till höger på bastionen Regeringen låg lotsstationen.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Decennierna runt år 1900 var badens storhetstid i hela Europa. En kombination av mondän lyx, hygieniska insikter, socialt ansvar och intresse för simsporten ledde till inrättandet av badanstalter av olika slag över hela kontinenten. 

Den främsta exponenten i Sverige för de stora sekelskiftesbaden är Centralbadet i Stockholm från 1904, byggt i böljande jugendstil av Wilhelm Klemming, byggmästare, arkitekt och innehavare av Klara badinrättning. 

Josef Fredrik Olson  (1870–1947) ritade badhuset och ytterligare 450 Kalmarhus.
Bild ur ”Porträttgalleri Kalmar län” (1926)

Anställd vid bygget av Centralbadet var en grosshandlarson från Kalmar vid namn Josef Fredrik Olson. Han hade utbildat sig i Stockholm och 1896 rest till München för att lära sig ännu mer. Samma år började Georg Hirths tidskrift Jugend ges ut i den bayerska huvudstaden och dess formspråk slog an direkt hos många konstnärer, arkitekter och formgivare.

1904 var Centralbadet klart och J Fred Olson, som han gärna skrev sig, utnämndes till Kalmars förste stadsarkitekt. Han kom att inneha tjänsten i ett tredjedels århundrade, ända till 1937. Ingen arkitekt har präglat Kalmar mer än han. Totalt ritade han cirka 450 hus i stan.

I det Kalmar Olson återvände till var de första jugendhusen redan på gång: Stadshotellet, brandstationen och det så kallade Eoska huset vid Larmtorget, även känt som Ludvigshuset. Men det varmbadhus Olson blev färdig med ritningarna till i april 1907 skulle byggas i mer utpräglad jugendstil än något av dem.

För efter att ha diskuterat ärendet ända sedan 1890-talets början hade stadens styrande i juni 1904 kommit fram till att det gamla varmbadhuset skulle rivas och ett nytt byggas på samma tomt. Det fanns dock vissa som tyckte att placeringen var lite väl långt från centrum...

Gamla varmbadhuset som det såg ut efter att ha stått tomt i några år. Bilden är tagen före rivningen av skorstenen 1974. I badhusets panna brukade av tullen beslagtagna smuggelcigaretter eldas upp. Fast kanske inte riktigt alla – det påstås att polismännen som levererade tobaksvarorna diskret brukade titta bort sedan de överlämnats till den som storrökare kände badhusvaktmästaren...
Foto: Östra Småland

Olson var noga med att badhuset inte bara skulle förses med duschar och karbad av olika slag utan även med en stor bassäng, ”då i de moderna badhusen numera brukar anordnas simhall, hvilken badform numera synes vara mest omtyckt af allmänheten”. Centralbadets bassäng i Stockholm ansågs enorm med sin längd på hela 25 engelska yards. 

I Kalmar nöjde man sig med 12,5 yards – 11,43 meter – vilket ändå var betydligt mer än i de samtida badhusen i Västervik, Karlskrona och Halmstad. 

Stora simbassängen i gamla varmbadhuset i all sin prakt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ovanför bassängen svävade ett glastak – skulle förmodligen dömts ut som livsfarligt i dag – med handmålade kastanjelöv. I ena kortändan sprutade ett skulpterat valrosshuvud returvatten. Där bakom fanns en duschalkov med ett jättestort musselskal i rundningen, vilken i sin tur omramades av fiskar och sjöstjärnor i färgat kakel.

Den 1 november 1909 var hela härligheten klar för invigning. För bygget svarade N J Andersson (firman blev i senare tid känd som Tegnanders). Men något badande i bassängerna förekom inte. De läckte nämligen! Först den 22 december kunde de tas i bruk.

Sedan plaskade alltså Kalmarborna på i mer än 60 år, innan det i juni 1970 var dags att flytta badandet till den nya simhallen.

Badentusiaster samlade till gravöl i badhuset i juni 1970. Från vänster Harry Haglund, Sven Zinnerström, Tommy Rindsäter, Evert Johansson, Lars Schött och Gunnar Nilsson. Öppettiderna var alltid mer generöst tilltagna för män än för kvinnor.
Foto: Östra Småland

En del ville riva varmbadhuset, men många, med dåvarande stadsarkiteketen Ulf Liedström i spetsen, kämpade för ett bevarande. Dock revs den höga skorstenen våren 1974, sedan den börjat luta betänkligt.

Folk bröt sig in och vandaliserade det övergivna huset och brandkåren använde källaren för rökdykningsövningar. Alltmedan förfallet fortskred avlöste förslagen varandra om vad huset skulle användas till: karantänstation, konstnärsateljéer med utställningslokal, ungdomsgård, vandrarhem och kommunal tvättstuga var bara några av förslagen. 

Bassängen i bedrövligt skick 1979. När renoveringen drog i gång 1982  tog det flera veckor bara att röja ur all bråte som slängts omkring i huset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I slutet av 1970-talet ville sjukgymnasten Gizella Pallay inrätta vad som i dag skulle kallas ett spa i badhuset. Det hade ju varit en naturlig fortsättning av den tidigare verksamheten och hade man byggt om i dag skulle man säkerligen gjort något åt det hållet. 

Den största samlingen punkklotter i stan kom till när badhuset stod övergivet och objudna gäster tog sig in. Men klottrarna hade onekligen sinne för musiken i tiden. Riktigt bra band och artister allihop! Bilden är från 1982.
 Foto: Östra Småland

Men det blev bostäder i stället. Våren 1982 började ombyggnaden, efter tolv års vanvård. Husets stomme var trots allt i gott skick och i december  var det inflyttning för de första bostadsrättsinnehavarna. Sedan dess är gamla varmbadhuset en av stans mest åtrådda adresser.

Själv har jag inte besökt det sedan det byggdes om. Men i slutet av 1960-talet var jag där och badade, ditfraktad med min skolklass. Den slitna elegansen gjorde visserligen intryck, men när den nya simhallen togs i bruk 1970 kändes det som att ha förflyttats från forntiden till framtiden. 

En framtid som numera alltså sedan många år är fuktskadad, möglig och utdömd. 

Ingrid Parild började arbeta som baderska i varmbadhuset 1947. Valrossen, ett verk av den i Kalmar verksamme tyske bildhuggaren Josef Anton Schmid, syns vid bassängen på ett par av bilderna härovanför, men är sedan länge placerad i badhusets trädgård. Bild från 1981.
Foto: Östra Småland

Ingrid tvagade Kalmarborna i 23 år

Hur var det egentligen att arbeta i varmbadhuset på den tiden Kalmarborna kom dit för att bada? Det kunde baderskan Ingrid Parild berätta om för Östra Smålands Annie Björck några veckor före sin pensionering 1981. 

När det gamla varmbadhuset i Kalmar hade tjänat ut 1970 fick baderskan Ingrid Parild börja arbeta i den nybyggda simhallen i stället. 

– Men det var ju lite annorlunda förr i världen. Man skulle arbeta på ett helt annat sätt. Nu har ju jobbet mer bara blivit att vi får gå och passa, konstaterade hon.

Varmbadhuset togs alltså i bruk 1909. På den tiden var det ytterst ovanligt att ha badrum hemma och det blev snabbt populärt att gå till badhuset och låta sig bli tvagad. 

När Ingrid Parild började arbeta där 1947 hade bostadsstandarden i stan förbättrats en hel del, men det var fortfarande många som bodde utan bad eller dusch:

– Folk kom ju hit på ett annat sätt då, någon gång i veckan, helt enkelt för att de ville bli riktigt rena.

I karbaden skrubbade baderskorna folk med borstar. Dessutom kunde man förstås bada i den stora bassängen, som var 11,43 meter lång. I den billigare andraklassavdelningen fanns en liten bassäng på 3x4 meter.

Sex baderskor arbetade i varmbadhuset. De började varje dag med att städa hela huset. 

Förutom att de tvagade Kalmarborna skötte baderskorna dessutom all kommunal tvätt.

Sex baderskor fotograferade på 1940-talet i entrén till varmbadhuset. Tyvärr finns det inga uppgifter om damernas namn, men nog skulle det kunna vara Ingrid Parild som står längst upp till vänster.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Jag måste nog säga att jag saknar det gamla, även om vi fick slita hårt. När vi jobbade på gamla badhuset, då var det inte lönt att vara sjuk. Det fanns inga extra att ta in. 

– Men vi tyckte att det var så kul så vi skötte om det som om det varit vårt eget, skulle man kunna säga.

Fast det fanns förstås stillsammare stunder också. Ingrid fnissade förtjust när hon berättade för Östra Smålands reporter om hur mysigt hon tyckte det var att sitta uppe på vinden... 

– ...och titta ner, tillade hon lite tyst.

Badkläder användes inte av badgästerna på den tiden. Damer och herrar hade skilda tider. Fem av veckans sju dagar var badhuset reserverat för män. Ynka två dagar var kvinnornas.

– Men det var ju också mest herrar som badade, konstaterade Ingrid.

Ingrid Parild avled i Kalmar 1996, 78 år gammal.

Ingrid Parild fotograferad 1981 utanför det då förfallna gamla varmbadhuset. Där hade hon arbetat från 1947 till 1970 med att skrubba Kalmarborna rena.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland 

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 22 november 2014 respektive den 23 januari 2016

KÄLLOR
Jim Sundström: Gamla Varmbadhuset i Kalmar – En historik (Kalmar 2008)
Gunilla Petri: Josef Fredrik Olson och några av hans tidiga hus (ur årsskriften Kalmar län 1974)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar lexikon (2014)
Reportage i Östra Småland av Håge Mattisson (12 juni 1976), Rune Johansson (7 december 1979), Annie Björck (28 juli 1981) och Bonny Kilefors (11 november 2009)

LÄNKAR
Klas Palmqvist: "Kalla bad på Kattrumpan" (2021)

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren för bilder ur Kalmar läns museums arkiv. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.
Stort tack även till Anders och Olof Torbrand som några år efter att ovanstående texter kom till gav mig chansen att få se varmbadhuset inifrån på nytt, mer än ett halvsekel efter mitt första besök i huset. Den gamla bassängen finns bevarad, men är överbyggd. Och tömd, förstås...

Kalla bad på Kattrumpan

Glada badare på Kattrumpan med gamla kallbadhuset i bakgrunden. Bilden är förmodligen tagen på 1910-talet.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Inte många städer kan visa upp en så centralt belägen badplats som den på Kattrumpan i Kalmar. Och där har det varit populärt att bada sedan mycket lång tid tillbaka. 

Redan 1858 byggdes ett stort kallbadhus en bit ut från stranden. Fast det var inte det första på Kvarnholmen; det äldsta man känner till kallades för Nymfen och stod färdigt 1841. Det lär knappast ha varit särskilt stort och namnet antyder att det kanske bara var damer som fick löga sig där. En vådlig stormnatt 1863, med ett vattenstånd på hela 180 centimeter över det normala, försvann det ut i Kalmarsund och sågs aldrig mera till.

Badplatsen vid Kattrumpan på en bild från 1986. Konstverket ”Kattlek” av Bengt D Silfverstrand (1921–1984), som bodde i en av de små stugorna på Östra Vallgatan, är också praktiskt som torkställning. Det började faktiskt som ett aprilskämt i Östra Småland 1969, men blev verklighet nio år senare.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Men det då bara fem år gamla bygget vid Kattrumpan stod pall för stormen, trots att man kanske kunde tro att det stora märkliga och fullkomligt ändamålslösa torn, som den rödmålade träbyggnaden försetts med, kunde fungerat som ett ödesdigert vindfång. Det såg ut som en jättestor uppochnedvänd hink och badhuset kom i folkmun följaktligen att kallas för slaskämbaret. Tornets enda användningsområde var att nyttjas som hopptorn av en och annan dödsföraktande yngling, något som var strängt förbjudet. Den som blev påkommen avstängdes från att besöka badhuset under resten av säsongen.

Det här odaterade fotografiet, med gamla kallbadhuset till höger, är gissningsvis taget någon gång runt förra sekelskiftet. Där båtbryggan till vänster låg finns badbryggan i dag. Badhuset hade flera bassänger och genom en lucka gick det att simma ut i öppet vatten till Laboratorieholmen, uppe till vänster på bilden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Dödsförakt var också en lämplig egenskap för den som fick för sig att dyka under det höga plank som skilde herrarnas avdelning från damernas; badkläder användes förstås inte i badhuset. Kalmarkrönikören Manne Borgwall konstaterar att ”gud nåde den syndare, som inte var kvick nog att genom en ny dykning hux flux förpassa sig till den rätta sidan om planket”.
Borgwall har också berättat om hur ett besök på ”Gamla Kallis” kunde gå till i början av förra seklet. En lång träbro, där båtar låg förtöjda, ledde ut till badhuset. I biljettluckan betalade skolbarn två öre, om de kom i samlad trupp, annars fem eller tio öre, beroende på om de nöjde sig med att lägga sina kläder på en bräda eller ville dela badhytt med ett par andra badande.

Borgwall skriver:

”På ’tioöressidan’ fanns en dörr ut mot sundet och där var också en trampolin uppställd, från vilken man gjorde mer eller mindre djärva dykningar. Ville man simma utanför badhuset ett slag [...] var det endast att skjuta upp en lucka invid bassängkanten, men vanligtvis stod denna lucka öppen så gott som hela dagarna. Utanför badhuset var det friskt och härligt vatten och de styvaste simmarna utsträckte ibland till sina simturer ända ut till Laboratorieholmen, där en vaktmästare vid Lotsverket, Martin Sterner, bodde och efter honom kassör Oscar Ståhl.”

Lotsverket, ja. 1873 begärde man att få bygga en lotsstation på bastionen Regeringen, ovanför kallbadhuset. Badhusbolaget protesterade eftersom ”stugan kommer så nära kallbadhuset för fruntimmer, att detta troligen bleve övergivet.” Men redan 1874 kunde lotsarna ändå flytta in i ett nytt hus hus högst upp på bastionen. Inget tyder på att de badande damerna skrämdes bort av sina nya grannar, utan badhuset fortsatte att vara populärt i många år till.

Det pampiga varmbadhuset på ett fotografi från 1909, när det var alldeles nytt. Till höger, med flaggan i topp, ligger lotsstationen från 1874, den som befarades skrämma bort Kalmars alla damer från att bada i kallbadhuset.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Kanske lite för populärt i vissas ögon. I slutet av 1870-talet tyckte uppenbarligen en del av de besuttna familjerna i stan att kallbadhusets klientel var i proletäraste laget. Med rådman Sellgren, lektor Swahn och löjtnant Öhnell i spetsen bildades ett bolag som skulle bygga ett nytt badhus där ”fint folk” inte behövde beblanda sig med populasen. Det förnäma badhuset stod klart 1880, inåt hamnen vid Barlastholmen, men blev ganska kortlivat och försvann vid sekelskiftet när hamnområdet förändrades och expanderade. I stället byggdes 1904 föregångaren till dagens kallbadhus vid Slottsfjärden.

Men ”Gamla Kallis” stod fortfarande kvar, allt otidsenligare och mer och mer nedslitet. Ägarbolaget la inte ner många ören på att hålla badanläggningen i stånd. ”Slutligen gick det därhän att ingen människa, mån om sitt anseende, kunde vidare bada i det skröpliga badhuset”, enligt Borgwall.

Ändå var det i det halvt om halvt fallfärdiga ”Gamla Kallis” som grunden las till kommande stordåd i simning, simhopp och inte minst vattenpolo. Idrott av något sånär modernt snitt, med organiserade klubbar och tävlingar där nationella regler följdes, kom i gång i Kalmar strax efter sekelskiftet 1900. Först ut var fotbollen och friidrotten, och på 1910-talet började även simsporten göra sig gällande på allvar. Framför allt var det i IF Gothia – Kalmar FF:s föregångare – och ännu mer i Kalmar IK – som de bästa simmarna och vattenpolospelarna samlades.

Kalmar IK:s vattenpololag som blev Smålandsmästare 1915. Stående från vänster Erik Rehn, Hugo Gustavsson, Anton Eklund och Julius Lundberg. Främre raden, från vänster: John Hammarberg, Amandus Karlsson och Sven Jonsson. Anton Eklund blev också Kalmars förste individuelle Smålandsmästare i simning och gjorde sig 1928 känd för att ha simmat över Kalmarsund.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Kalmar IK gick 1918 samman med IF Falken och bildade Kalmar AIK. Många år senare, vid en så kallad idrottssoaré 1951, höll KAIK:s dåvarande ordförande Walter Fogelström ett föredrag där han berättade om Kalmaridrottens allra tidigaste historia. Om ”Gamla Kallis” sa han bland annat så här:

”Många av de närvarande [vid soarén] har nog under sin uppväxttid hållit till där, plaskande kring i bassängerna eller uppflugna på planket för soltorkning. Ett trivsamt ställe var det‚ ’Gamla Kallis’.”

Han berättade också om det framgångsrika vattenpololag som från 1915 vann Smålands-DM hela tio år i rad:

”Stronga killar allihopa och aldrig rädda för vatten! En gång i Jönköping, när vattnet endast var 13 grader varmt, vägrade Jönköpingsspelarna gå i vattnet, men de våra stod på sig och ville spela. De fick den gången DM utan spel, men hade det gällt, så nog hade de krupit i spa’t!”

Det här fotografiet är enligt uppgift taget i vad som kallas ”inre hamnen” i Kalmar 1916. Bilden visar Kalmar IK:s vattenpololag och en del intresserad publik i samband med en match mot Jönköping.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Kallbadhuset vid Slottsfjärden byggdes om och ut rejält 1914 och blev en avsevärt mycket mer imponerande anläggning än den trivsamma rest som återstår i dag. Där fanns till och med ett riktigt hopptorn.

”Gamla Kallis” användes ändå så länge det bara gick. Men slutet var nära för det gamla trärucklet. En segelbåt råkade stöta till ett av hörnen och mer behövdes inte för att alltihop skulle vara på vippen att slutgiltigt trilla i sjön. I maj 1920 revs det som fortfarande stod kvar.

Kalmar IK:s bästa kvinnliga simmare Hilma Jonsson, den mellersta av de tre flickorna i baddräkt, fotograferad vid tävlingar i Jönköping 1917, där hon erövrade tidningen Smålands Allehandas vandringspris.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

I augusti samma år som ”Gamla Kallis” försvann bildades Kalmar Simsällskap. Kalmar AIK:s simmare och polospelare gick över till den nya föreningen som i dag varit verksam i mer än 100 år. Kallbadhuset vid Slottsfjärden fungerade som Simsällskapets centrum för träning, tävling och – inte minst – simundervisning ända tills Långviksbadets simstadion stod färdig 1944. Där arrangerades SM i simning första gången två år senare.

Men det är en annan historia.

”Simmagistrarna 1918” står det noterat på den här bildens baksida. Damerna är från vänster Agda Werner, Ruth Svensson, simstjärnan Hilma Jonsson, Inga Nyman, ”Sissan” Rydell och Walborg ”Lala” Sjöqvist (1903–1964), bronsmedaljör i simhopp vid OS 1928 och storasyster till Ingeborg ”Kickan” Sjöqvist, gift Ingers (1912–2015), OS-fyra 1932 och EM-tvåa i höga hopp både 1931 och 1934. I mitten står stockholmaren Gunnar Skoglund (1899–1983) som sommaren 1918 var engagerad som siminstruktör i Kalmar. Han blev på 30-talet känd som den hejdlöst smattrande speakerrösten i otaliga SF-journaler på bio.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i nättidningen Hela Östra Småland den 5 februari 2021

Gunnar Skoglunds omisskännliga röst kan man höra i det här reportaget från ”Den första Lingiaden” 1939

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

Se även:

• Aprilskämtet som blev verklighet

• Tufft att växa upp på Laboratorieholmen

• Yngsta guldmedaljören någonsin på olympiabal i Kalmar

• Sim-SM i Långviken – och snudd på militärt myteri
• Bildskatt upphittad i övergivet klubbhus

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

Teckning av John Sjöstrand ur Gamla Kalmarbilder 3 (1937)

KÄLLOR

Arvid Alexandersson (red): Sveriges idrottsfolk del IV, Blekinge, Halland, Småland, Öland (1947)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Manne Borgwall: ”Gamla kallis” ur Från flydda tiders Kalmar (1944)

Albert Florin: ”Idrotten i Kalmar” ur Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 (1962)

Walter Fogelström: ”Från gamla plan till nya”, föredrag hållet vid ”idrottssoaré” i Tullskolans aula den 21 mars 1951 (i manuskript på Kalmar läns museum)

Rolf Ljung: ”Kattrumpan har badtraditioner men knappast en 1600-talsbro” (Östra Småland den 30 maj 2006)

Klas Palmqvist: ”Kalla bad för generationer av Kalmarbor” (Östra Småland den 11 oktober 2014)

Ingemar Samuelsson: Idrottsrörelsens framväxt i Kalmar stad fram till tiden runt 1930 (B-uppsats i historia 1991)

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 3 (1937)

Gunnar Skoglund: God min i brokigt spel (1983)