Freden med Norge och mötet i Kalmar Folkets Park

Folkets Park i Kalmar vid tiden för mötet när arbetarna i stan sa nej till krig med Norge. Vykort ur Ingrid Bruuns samling

I juni 1905 bröt sig Norge ur den påtvingade unionen med Sverige. Den svenska militärledningen förberedde sig för krig mot norrmännen, ivrigt påhejad av borgerliga politiker och tidningar. Samtidigt hölls ett möte i Kalmar.

Som arrangör stod Kalmar Arbetarekommun. De lokala myndigheterna hade gett sitt nådiga tillstånd till samlingen, men bara på villkor att unionsupplösningen inte togs upp. Sedan fem år tillbaka ägde emellertid arbetarna i Kalmar sin egen Folkets Park. Där kunde de välja sina egna samtalsämnen, utan att överheten hade möjlighet att lägga sig i. Alltså traskade man dit och antog en resolution där arbetarna garanterade att de inte skulle ställa upp om det blev krig:

”Skulle de svenska storborgarnes representation, riksdagen, fatta det ödesdigra beslutet att tvinga Norge tillbaka i unionen, så skall den säkerligen aldrig kunna förmå det svenska proletariatet till detta illdåd. Vi gå icke emot våra norska bröder och systrar utan med dem, och dånande samfälldt skola vi ropa: Lefve det fria Norge! Lefve det fria Sverige!”

Möten i Karlskrona, Karlshamn och Sölvesborg anslöt sig också till Kalmarresolutionen, som finns att läsa i sin helhet på Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks temasida med dokument från 1905. Liknande möten och stora demonstrationer hölls på många platser runt om i Sverige. 

Om den blivande värnpliktsvägraren Richard Almskoug var med på mötet i Kalmar Folkets Park är inte känt, men förstås högst troligt. Historien om hans liv, död och tumultartade begravning några år senare finns att läsa under rubriken Stora kalabaliken på kyrkogården. Vykortet hänger inramat på väggen i mitt arbetsrum.

I redogörelser för unionsupplösningen framställs ofta förloppet bara som ett politiskt spel mellan makthavarna på ömse sidor Kölen. Att det fanns ett brett folkligt motstånd i Sverige mot krig, fast förankrat i den allt starkare arbetarrörelsen, nämns knappast. Det räcker med att titta på det tyvärr även i alltför många andra sammanhang nattståndna Wikipedia. 

Detta trots att denna svenska folkopinion spelade en helt avgörande roll för att makthavarna inte vågade driva krigslinjen fullt ut. För tänk om den nyligen – 1901 – införda värnpliktsarmén skulle vända sina vapen mot de egna befälen, eller rent av mot de härskande själva. I januari 1905 hade ett folkligt uppror brutit ut i S:t Petersburg till följd av det ryska kriget mot Japan, något som fått makthavare även i andra odemokratiska länder – ett sådant var Sverige i högsta grad – att känna marken gunga under sina fötter.

I Sverige var hatet mot värnplikten stort – ännu en skyldighet mot staten, utan att man ens fått rösträtt i gengäld. Den statliga emigrationsutredningen konstaterade också att värnplikten var ett av de viktigaste skälen till att så många unga svenska män utvandrade till USA i början av 1900-talet.

Kalle Holmqvist: Fred med Norge (Murbruk Förlag, 2015)

Kalle Holmqvist ger i sin bok Fred med Norge en ingående skildring av de dramatiska händelserna 1905 och deras bakgrund, med tonvikten lagd på arbetarrörelsens roll. Norge var ett avsevärt mer progressivt och demokratiskt land än Sverige och framstod i många avseenden som ett föredöme. 

Kalle Holmqvists bok fungerar också som ett slags grundkurs i den svenska arbetarrörelsens tidiga historia. Det behövs, dess insatser för demokrati, fred och folkbildning har knappast stått i förgrunden under alla de år rottingmajoren Björklund – med kända följder – hanterat det svenska utbildningssystemet som sin privata kaserngård. Men framför allt är Fred med Norge en redogörelse för en av den svenska arbetarrörelsens största och mest bortglömda segrar – att Sverige inte kom i krig med Norge 1905.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 30 december 2015